Subjektivismen är den idag förhärskande ideologin, som riskerar att ödelägga vår civilisation.
Nyckelord: realism, idealism, postmodernism, libertarianism, liberalism, naturlig lag, personlighetspsykologi, arvsynd, Kant, Fichte, Nietzsche, Platon.
Prof. Andrew Bowie (2003) säger:
Subjektivismens historia i modern filosofi […] inbegriper vissa tänkare, speciellt Kant, Hegel och Nietzsche […] Filosofin blir följaktligen ett uttryck för ‘subjektiviseringen’ av varat, varmed tillvaron bedöms enligt dess relation till vårt medvetande […] Den tyska idealismen försöker bevisa att subjekt och objekt är ett och samma, så att vårt tänkande om världen och världen självt är oskiljaktliga, då världen de facto är ett subjekt som tänker sig självt. (Bowie, 2003, s. 8-9; denna och följande är mina övers.)
Subjektivismen har sitt ursprung i Descartes (‘Jag tänker, alltså är jag’), men stadfästes av Immanel Kant som menade att världen formuleras med utgångspunkt från ‘transcendentala’, dvs. logiska, a priori kategorier. Wittgenstein, som studerade Kant, hävdade istället att språkliga kategorier var existensens själva fundament. (Han föraktade därför vetenskapen, eftersom den bygger på kunskapsteoretisk realism.) Hegel, å sin sida, upphöjde intellektet till världsskapande ande. Men Nietzsche argumenterade för det estetiska narrativet, dvs. myten, som grundläggande. Därför förespråkar han i Tragedins födelse den “germanska mytens pånyttfödelse”. Följderna blev katastrofala.
Postmodernismen, som lärs ut på våra universitet, följer Nietzsche och hävdar att världen är “konstruerad” enligt narrativ som syftar till att förvärva och behålla makten. Postmodernisterna tror själva på myten om den totala friheten, jämlikheten, och globalismen, som får lika fasansfulla konsekvenser. Den metafysiska idealismen föddes under den romantiska eran. Filosofen Paul Roubiczek analyserar de destruktiva följderna av romantikens och materialismens idéer i den moderna tiden. Dessa är som två sidor av samma mynt, då materialismen utgjorde en motreaktion mot romantiken. Roubiczek säger:
Fichtes tankegång är följande: då det är jag som tänker och uppfattar världen, och eftersom ingenting som tillhör “tinget i sig” är säkert utom det faktum, att jag tänker det, är detta “jag” det enda vissa. I detta “jag” sammanfaller subjekt och objekt; vi känner det icke blott som ett yttre objekt utan även som en inre erfarenhet. Jag kan ha direkt och absolut kunskap om det, och därför representerar det hela verkligheten. Jaget blir skaparen av världen, och den objektiva verkligheten är för Fichte blott ett “icke-jag”, som av jaget skapas på artificiell väg för vissa syftens skull. Hela världen, människan såväl som den yttre verkligheten, bestämmes av detta “jag” ensamt, och varje föreställning om att “substansen i våra förnimmelser skulle vara given utifrån” tillbakavisas energiskt. (Roubiczek, 1949, s. 54)
Nietzsche föregrep postmodernismen. Enligt Dave Robinson (1999) hävdade Nietzsche att människorna endast skapar ‘sanningar’ såsom redskap för att förbättra chanserna till överlevnad. Kunskap och ‘sanning’ är människoskapade och endast instrumentella. De är icke objektiva, då de endast tjänar ett mänskligt ändamål. Sanning och kunskap är metaforiskt inbäddade i språket och säger därför ingenting om världen utanför. Han förebådar därför betydande 1900-talsfilosofer, såsom Wittgenstein och Derrida (s. 15-17). Robinson konkluderar:
Så det tycks som om Nietzsche rätteligen kan beskrivas som en postmodernist, men bara om man ignorerar mycket av hans senare texter. (Robinson, 1999, s. 61)
Den här idén, att subjektet formar världen, härrör från Kant. I Nietzsches tappning kallas det perspektivism, en lära som tillämpas på våra universitet idag. Emellertid har den grundligt vederlagts av modern kvantfysik. Kant trodde att alla erfarenheter vars orsaker vi ej förmår att direkt observera, såsom värmen från en soluppvärmd sten, var subjektivt skapade (jfr. Kant, Prolegomena). Då all kunskap begränsas till vad vi kan erfara blir slutsatsen att objektens egenskaper (ej bara stenarna) per definition är ovetbara. Därför måste all regelmässighet i naturen ha en subjektiv grund, inklusive själva kausaliteten. Kant säger:
Naturvetenskapen kommer aldrig att kunna uppdaga tingens inre konstitution, som oavhängigt av det upplevda fenomenet fungerar såsom yttersta förklaring till samma fenomen. (Kant, Proleg., para. 57)
Men kvantfysiken har visat att vi registrerar vibrationer i atomlagren, inuti den soluppvärmda stenen, som upplevs som värme. Vi kan erfara ‘tinget i sig’. Kant trodde alltså att de kausala samband som vi ej kan observera, såsom orsaken till förnimmelsen i fingret när vi doppar det i hett vatten, är och förblir okända. Följaktligen är förnimmelsen av hetta helt och hållet subjektivt konstruerad utifrån de “transcendentala kategorierna”, utan vilka vi inte ens kunde “ha en värld”. Det är därför den yttre verkligheten är en “svart låda”. Men tack vare kvantfysiken vet vi idag att förnimmelsen av hetta beror på molekyler som träffar finget i hög hastighet. Vi erfar alltså tinget i sig, då universum är uppbyggt av atomer och molekyler. Kant hade fel, och därmed rasar hans filosofiska korthus.
Modern vetenskap har visat att vi genom experiment kan få kunskap som är oberoende av direkt erfarenhet. Även om vi inte kan se atomerna och molekylerna som vibrerar i ett varmt objekt, så kan vi bevisa deras existens experimentellt och teoretiskt. Därmed faller Kants grundtes. Han hade fel när han hävdade att vetenskapen är beroende av erfarenhetsmässiga kategorier. Mycket som är centralt för vetenskapen kan ej erfaras som sådant, såsom kvantfenomenen, det krökta rummet (enligt relativitetsteorin), ljusets vågnatur, molekylär rörelse, etc. Den fördolda naturen hos objekten, dvs. deras förmåga att ge en förnimmelse, behöver ej själva vara tillgängliga för våra sinnen (jfr. Winther, 2017, här).
Kant härledde de transcendentala kategorierna, som underligger den subjektiva formuleringen av världen. Men nu när vetenskapen har funnit förklaringen på vad som orsakar fenomenen, så blir Kants kategorier obehövliga. Deduktionen var meningslös, eftersom verkligheten ej skapas med utgångspunkt från subjektet. Det här betyder alltså att den kunskapsteoretiska realismen har gått segrande ur striden. (Den metafysiska frågan om materiens egentliga natur är ett annat spörsmål.) Därmed faller hela den idealistiska traditionen, inklusive Nietzsche, Hume, och postmodernismen. Men den platonska / kristna består.
Det är förövrigt långsökt att varenda liten insekt skulle förmå formulera tid och rum, kausalitet, färg och form, samt kategorier såsom mångfald och enhet, i sin minimala lilla hjärna. Insekter har utmärkt syn, doftsinne och hörsel. De klarar det mesta som vi klarar, inklusive att flyga och navigera. Exempelvis, den lilla stekeln Megaphragma mymaripenne har endast 7 400 neuroner i hela sitt nervsystem (Wiki, här). 95% av neuronerna saknar en cellkärna, så de borde inte vara funktionsdugliga. Borde inte deras hjärnor bli överbelastade av att “skapa en värld”? Dessutom måste de ha tillgång till vad som Kant kallar det “transcendentala egot”, som föregår och möjliggör all varseblivning genom att skapa medvetandets enhetliga helhet. Hos Fichte är detta ‘reines Ich’ världsskapande. Innebär det att ett “kosmiskt Ego” skapar insekternas värld, så att de ej behöver anstränga sina hjärnor? Ingen vet vad de svärmiska idealisterna menade.
Kants lära uppväckte den tyska idealismen, och åstadkom därmed enorm skada. Ideologierna som idag behärskar scenen härstammar från det romantiska oförnuftet. Vad som hände efter Kant var att man opererade bort ‘tinget i sig’. Det var ju fullt logiskt, eftersom det som man aldrig kan ha någon vetskap om, kan misstänkas vara icke-existerande. Men idealisterna finns kvar, och de gör propaganda för idealismen på YouTube. De förklarar att allt som vi erfar är subjektivt formulerat, och att verkligheten inte alls är som vi tror den är. De ignorerar helt enkelt vetenskapens landvinningar!
Kant hade alltså fel i sina grundsatser, vilket medför att hela hans filosofi kollapsar. Men Nietzsche hakade på denna villfarelse, som fortlever ända in i vår tid, trots att det går på tvärs med vetenskapen. Wittgenstein var starkt påverkad av Kant och menade att vi är fångna i språket, oförmögna att nå sanningen utanför. Derrida, som var influerad av Nietzsche, föresatte sig att ‘dekonstruera’ kristen filosofi och teologi, samt den platonska tankevärlden, som han trodde endast hade språklig grund. Ingenting har verklig grund, trots att vetenskapen har bevisat att det är så: verkliga sanningar existerar utanför oss själva!
Nietzsche sätter subjektet främst, med sitt tänkande om övermänniskan och viljan till makt. Han tycks ha förflyttat sig från en romantisk idealism till en rationalistisk dito, i hegeliansk anda. Hans perspektivism är egentligen en form av kunskapsteoretisk idealism, som till slut landar i metafysisk idealism. Nietzsche säger sig visserligen ta avstånd från “idealismen”, men vissa experter karakteriserar honom ändå som nykantian. Oavsett hur man skall karakterisera dessa tänkare så tillhör de alla subjektivismen. Det är vad som förenar dem alla. Nietzsche är en förvirrad tänkare som saknar förmåga att tänka rätlinjigt, för han är en prosaist och en skönande. Stanford Encyc. säger:
Således finns det inget hinder att placera Nietzsche i den ontologiska såväl som den epistemologiska idealismen, även om spekulationerna som leder honom i den förra riktningen möjligen skiljer sig från de som leder i den senare. (här)
Idealismen är ovetenskaplig ockultism som upphöjer jaget till gudomlig status. Frågan är varför den har sådan lockelse på människor. Varför kan vi inte bara acceptera att världen finns där ute, och att den är i stort sett som vi uppfattar den? Efter att “Gud är död” tar egot över världen. Det för med sig det mänskliga storhetsvansinnet, och subjektivismen löper amok. Nietzsches övermänniska är lika med det uppblåsta egot. Följdriktigt gav hans subjektivistiska maktfilosofi nazisterna vatten på sin kvarn. Nietzsche blev i Tredje Riket upphöjd till “nazismens officielle filosof”. Sålunda flyger Ikarus mot solen. Men vaxet som håller vingarna på plats smälter, och han störtar ned i havet. Steven Aschheim säger:
Här var en tysk tänkare som, av allt att döma, formulerade idéer medelst oförfalskad tematik och tonanslag, som kunde förse nazisterna med en ädlare filosofisk stamtavla och dessutom en logisk grund för centrala satser i deras världsbild. Som Franz Neumann konstaterade 1943, Nietzsche “blev för nationalsocialismen en intellektuell fadersgestalt, som ägde storhet och kvickhet, vars stil var elegant men icke gräslig, som förmådde artikulera ilskan gentemot både monopolkapitalismen och det upproriska proletariatet”. (Aschheim, 1992, s. 235-36)
Det står klart att Nietzsche, genom att så frön till subjektivistiska ideologier, bidragit starkt till undermineringen av vår kultur. Nietzsche är en dramadrottning som uttrycker estetiska känslor, men som knappast formulerar några rigorösa intellektuella argument. Hans Antikrist är ett lågvattenmärke där han uppvisar en bedrövlig förståelse av historien och kristendomen. Nietzsche upphöjer Pontius Pilatus som den enda aktningsvärda personen, trots att han fick sparken av romerska myndigheter för sin brutalitet och despotism. Men han sablar ner Paulus, som kallas kärlekens apostel, och kallar honom istället “hämndens apostel”. Nietzsche skriver som en arg gymnasist. Han tolkar Paulus kritik av “världslig vishet” som ett angrepp på läkarna, vetenskapsmännen och språkvetarna(!). Men det är välkänt att Paulus refererar till Job 5:13. Paulus kritiserar i själva verket allt världsliga kunnande och ivrande kring egennyttan, såsom att berika sig själv och göra sig en karriär.
Vidare angriper Nietzsche kristendomen såsom ovetenskaplig, absurd och förnuftsvidrig. Men den kristna tron är övervärldslig. Den inkräktar därför inte på vetenskap och världslig rationalitet. Det möjliggör för kristendomen att existera sida vid sida med vetenskapen. Inom islam är det ej så. Där har vetenskap, forskning och förnuft ej fått vara ifred från religionen. Muslimsk tro fokuserar nämligen på det världsliga tillståndet, ej det övervärldsliga. Så just den egenskap hos kristendomen som gynnat vetenskapen förkastas av Nietzsche. Ej heller nämner han att kyrkan byggde universiteten i Europa samt har understött vetenskap, forskning och sjukvård. Både Augustinus och Thomas Aquino försvarade vetenskaplig sanning. Nietzsche saknade de intellektuella förutsättningarna att göra en analys av kristendomen, för han var en estet, ej en tänkare.
Som bekant ligger den materialistiska filosofin till grund för socialismen. Därför har de metafysiska idealisterna, kantianer och nietzscheaner, rört sig i konservativ riktning. Men det har fått skadliga konsekvenser för konservatismen, eftersom idealismen är felaktigt tänkande. Har man en felaktig kunskapsteori så är det inte så konstigt om man får problem med att hantera verkligheten.
Konservatismen kännetecknas av traditionernas bevarande och tillit till förnuftet. Hur kan man då koppla samman konservatismen med Nietzsche, som representerar hyperbolisk vettlöshet och krossandet av traditionerna? Samtliga idealistiska filosofer, dvs. Kant, Hegel, Nietzsche, Berkeley, Fichte, m.fl., kan slängas på skräphögen. Schopenhauer är visserligen rolig att läsa, och han har ju sin grund i buddhismen, vilket ger hans filosofi extra tyngd. Men man ska inte ta hans system på allvar.
Är våra fantasier att jämställa med verkligheten? Jag kan visserligen tycka, i enlighet med genusteorin, att det finns ett stort antal kön. Men det förändrar inte det faktum att det finns två kön. Jag kan visserligen tycka, som man gjorde i Tyska demokratiska republiken (Östtyskland), att den kommunistiska staten är demokratisk. Men det förändrar inte det faktum att den är totalitär. Vad vi tycker om verkligheten har ingen effekt. Däremot kan vi påverka omvärlden.
Men postmodernisterna, som tillhör idealismen, anser sig kunna bestämma att det finns många fler kön än två, bara genom att tycka så! Om tillräckligt många ansluter sig, så är det så, eftersom verkligheten bestäms subjektivt. Den här galenskapen måste någon gång få ett slut.
Vänstersubjektivism
“Hur fungerar vänsterfolkets hjärnor?” frågar man sig ibland. För att få svar på den frågan kan man studera The Political Psyche av Andrew Samuels. Han förklarar att det politiska medvetandet är en primär egenskap hos mänskligheten. Vi är först och främst politiska varelser, även på det omedvetna planet. “Teorier om psyket och det omedvetna måste anses inadekvata om de ej refererar till sociala institutioner och politiska processer” (s. 55).
Därför måste psykologisk mognad (individuationsprocessen) jämställas med “politisk utveckling”. En politiskt mogen (individuerad) person har anammat en “frihetsivrande och progressiv” åskådning jämte en pluralistisk syn på psykologi, sexualitet, gender, etnicitet, etc. De som ej uppnått en politiskt utveckling som innebär vänsterinriktning, feminism och mångkulturalism är att betrakta som omogna eller sjukliga: “Deras politiska potential kan vara undertryckt så att deras bidrag till den politiska processen är hämmad eller förvriden” (s. 55).
Ett moget politiskt synsätt (dvs. en “progressiv” vänsteråskådning) erhålls genom internalisering (introjektion) av en mer upphöjd politisk ståndpunkt, som blir till den nya inre fadersbilden hos patienten. På så sätt botas patienten från sina avskyvärda åsikter och börjar fungera pluralistiskt, en utveckling som följer av “den ideologiska färgningen av det subjektiva tillståndet” (s. 35).
Samuels kritiserar tänkare som försvarar medfödda egenskaper (s. 188), då det ger upphov till “konservativa och reaktionära” ståndpunkter, såsom “biologiska skillnader” mellan könen. Det vållar en “motreaktion mot feminism och leder till en okritisk idealisering av kärnfamiljen” (s. 185). Men han ger inga empiriska bevis för att det saknas medfödda egenskaper. Tvärtom har den kognitiva forskningen funnit att vi bär på “omedvetna metaforer” inbyggda i själva hjärnstrukturen (jfr. Lakoff & Johnson, 1999).
Tänkandet bygger på poststrukturalismen (en inneboende del av kulturmarxismen) enligt vilken “social konstruktion” kännetecknar allt mänskligt liv. Allting i det mänskliga medvetandet är socialt konstruerat, inklusive könsrollerna. Av den anledningen ska samtliga konservativa strukturer “dekonstrueras” (förstöras). “Kulturell fragmentering, sönderbrytning och komplexitet” måste upphöjas som ideal och “homogenitetens ideal” förkastas (s. 10). “En optimalt söndrad verklighet bör hanteras med en analys som är lika fragmenterad, sönderbruten och komplex” (s. 198). Så “psykologisk pluralism” innebär dekonstruering av alla former av homogenitet. Det väsentliga är att orsaka och understödja all slags fragmentering, i personlig psykologi såväl som i samhället och i den teoretiska världen.
Eftersom det omedvetna har en “medfödd politisk natur” så kan kroppen fungera som ett instrument för politisk analys. “Kroppsliga reaktioner, ljud och odörer [kan vägleda] den politiska psykoanalytikern till de kulturella och politiska problemens kärna”. Emellertid är intellektuell sans och vett obehövligt då “den politiska diskursen med fördel kännetecknas av överdrifter, oriktigheter, oförskämdheter och spex. Därmed skapar vi social kritik med hjälp av vår egen irrationalism” (s. 32-41).
“Primalscenen” är i freudiansk psykologi könsakten mellan mor och far, såsom den betraktas (och missförstås) i barnets ögon. För Samuels fungerar primalscenen som en självskapad diagnostisk skildring av personlighetens psykopolitiska tillstånd i varje skede. Den indikerar den “politiska kapaciteten” och förmågan att uthärda konflikt, dvs. i vilken grad man kan fungera pluralistiskt. Om föräldrarna kan föreställas genomföra ett harmoniskt samlag så innebär det att “motsatserna” kan existera sida vid sida. Därmed kan man också acceptera att raserna kan leva sida vid sida (s. 165).
Det här sättet att tänka förespråkas också av Robert J. Lifton i boken The Protean Self: Human Resilience In An Age Of Fragmentation. Proteus var en grekisk havsgud som kunde ändra skepnad till vad som helst. Lifton förfäktar en syn på den moderna personligheten såsom splittrad och ständigt skiftande. Det ska ersätta det gamla idealet som är att förbli harmonisk och stabil.
Fragmentering och normupplösning, falska argument och förvirring, är kulturmarxismens och postmodernismens eftersökta tillstånd. Det förklarar varför vänsterns argument idag är logiskt ohållbara. Förnuftsidealet är bara en social konstruktion som måste förkastas. Det förklarar också varför det i synnerhet är vänsterfolk som enligt #metoo antastar kvinnor på arbetsplatser. Det fungerar som normbrytande aktivitet. Pedofili är synnerligen normbrytande, vilket förklarar vänsterns försvar av pedofili i den muslimska kulturkretsen. Fiendens fiende är vår vän. Allting som trotsar konservativa strukturer välkomnas. Enligt Samuels kroppsliga analys så är att släppa väder en normbrytande handling som tyder på ett progressivt och pluralistiskt sinnelag.
Hur ska man värdera de postmoderna teorierna? De framstår i mina ögon som ännu sinnessjukare än kommunism och nazism. Man vill helt enkelt “krossa allt”. Som exempel på deras destruktiva verksamhet kan nämnas situationen på Utrikesdepartementet (NewsVoice, här).
Högersubjektivism
Albert Ellis krossar grundligt “objektivismen” och dess skötebarn libertarianismen i boken Are Capitalism, Objectivism, and Libertarianism Religions? Yes! (2007). Han förklarar att den senare är samma sak som objektivismen, förutom att libertarianerna är ännu mer befängda, för de är egentligen anarkister som förkastar all regeringsmakt (jfr. ‘Introduction’).
Ellis visar att dessa ideologier är antiempiriska, förnuftsvidriga, orealistiska, dogmatiska, utopiska och fanatiskt religiösa. Libertarianerna, som inkluderar ekonomen Alan Greenspan, vill nedmontera alla statliga ekonomiska och sociala program, både i USA och i världen. Greenspan är en anhängare av objektivismen och medförfattare till Ayn Rand, objektivismens skapare. Men socialdarwinismens förverkligande torde leda till ohyggligt lidande. Ändå förespråkas en sådan libertariansk ekonomisk politik av The Wall Street Journal, The Economist, The Financial Times, etc.
De ser själviskhet som en dygd och upphöjer förnuftet till högsta och enda styrande princip. All målsättning, handling och värdering måste utformas av förnuftet. Total förnuftskontroll är det enda som leder till lycka (jfr. kap. 6). (Det betyder att inga konstnärer eller musiker kan ha varit lyckliga!) Nathaniel Branden (fanatisk anhängare av Rand) säger: “Människan måste utforma sina värderingar och sitt handlande enbart med utgångspunkt från förnuftet”. (Det betyder att en flaska vin måste väljas enligt förnuftskriterier!)
Objektivister tror på absoluta sanningar, som de själva formulerat. De utgår ej från empiriska fakta utan ifrån definitionsmässigt och tautologiskt tänkande. (Förnuftet står ju över allt.) Objektivismen är, sitt namn till trots, en subjektivistisk ideologi, då man utgår från subjektet. Den dogmatiska absolutismen, bekännelsen till ovedersägliga trossatser, syftar till att undantränga tillvarons oförutsägbarhet och motsägelsefullhet. De har ett desperat behov av fullkomlig visshet, ett psykologiskt tillstånd av total övertygelse. Då världen är imperfekt och slumpmässig så skapar de på artificiell väg en säker och förutsägbar värld. Det här, menar Ellis, är karakteristiskt för fanatisk religiositet, men också för den neurotiska personligheten (ibid.).
Objektivisterna förfäktar en fullkomligt rigid moral. Rand säger: “Det må finnas grå män, men det kan inte finnas ‘grå’ moraliska principer. Moralen är en kod i svart och vitt” (Rand, 1964, s. 75). Det här liknar hur islamister tänker. Faktum är att moraliska frågor hanteras på en gråskala. Men objektivisterna tillämpar sin svartvita moral genom att demonisera meningsmotståndare.
Vidare förespråkar de ohämmad individualism, egoism, samt oreglerad kapitalism. Hjältedyrkan är ett centralt inslag. Dessutom ingår ritualer, delvis utformade av Rand själv. Självförgudning ingår i religionen. Rand skriver i prosadikten Anthem (1937, del 11): “Nu ser jag Guds ansikte, och jag höjer denna Gud över jorden […] Denna Gud, detta enda ord: ‘Jag’”.
Vad är det för fel på människor som ansluter sig till ideologiska religioner av det här slaget? Vi ser liknande fanatiska inslag inom klimatrörelsen, feminismen, globalismen, och massinvandringspolitiken. Augustinus hade svaret på denna fråga. Människan är anfäktad av arvsynden, och hennes vilja är korrupt. Vi kan inte ledas rätt annat än av gudomlig ingivelse. Om människans inskränkta egenvilja får råda, så får det samhällsdestruktiva följder.
Libertarianism
Libertarianismen är ännu en utopisk ideologi som går på tvärs med konservatismen. Libertarianerna förespråkar “pluralism och tolerans”. Det innebär mångkulturalism, segregation, och tolerans av intoleransen. Staten skall nämligen inte förfäkta någon övergripande moral. Det ankommer på medborgarna att välja sina egna etiska begrepp. Följaktligen måste staten acceptera månggifte, exempelvis. Libertarianerna förfäktar fri invandring, då inget får begränsa individens frihet. I enlighet med detta har debattören Fredrik Segerfeldt argumenterat för öppna gränser. Han påverkade Centerledaren Annie Lööf att välkomna 40 miljoner invandrare till Sverige. Men vi vet idag att det får förödande konsekvenser. Zack Rofer förklarar den libertarianska frihetstanken:
Ytterligare en aspekt av staten som bidrar till fattigdom är reglering av invandring. Många av världens fattiga skulle få ett betydligt bättre liv — bättre förutsättningar att få jobb, mer varor och tjänster att köpa (och till lägre priser) — om de vore fria att emigrera till länder med större frihet. Stater skapar och upprätthåller onaturliga nationsgränser och kategoribaserade begränsningar för immigration (baserat på geografi, etnicitet, familjeband, etc.). Alla dessa inskränkande bestämmelser förhindrar fattiga människor att flytta till länder där de kunde blomma upp.
I en libertariansk värld skulle sådana centralt bestämda restriktioner ej finnas. All egendom skulle vara privatägd, så om någon från en främmande region kunde flytta hit skulle endast bero av individuella beslut av transportfirmor och lokala markägare. Enskilda företag skulle vara fria att bjuda in och bli värd för invandrare från andra länder. Samma skulle gälla även för släktingar, etniska föreningar, välgörenhetsorganisationer, etc. (Rofer, 2018, s. 188-89, här)
Även David Boaz understödjer invandring till det frihetliga lyckoriket (Boaz, 1997, s. 55). Att libertarianismen blivit så populär beror på, menar han, att andra ideologier, såsom socialism, kommunism, fascism och välfärdism har misslyckats (s. 6). (Då gäller det att hoppa på ett nytt ideologiskt tåg som leder till förödelsen.) Han menar också att libertarianismen appellerar till unga människor, vilket är lätt att förstå. Det är ju en pueril och ansvarslös ideologi. Libertarianerna upphöjer människan som ideal. I enlighet med Jean-Jacques Rosseaus tänkande anses hennes naturliga drifter vara produktiva men inte destruktiva. Människor tros spontant inordna sig i ett naturligt och produktivt mönster, när statsmakten är minimal. Faktum är att då sker en regress till klansamhället. Det blev följden i Vilda Västern, där statsmakten ännu var svag. Ett återkommande tema i västernfilmer är den ensamme företrädaren för statsmakten som står upp mot den brottsliga klanen. I själva verket är människan en omoralisk och grym varelse, men som även har vissa goda sidor. Enligt den traditionella synen är statens uppgift att undertrycka de förra egenskaperna och förstärka de senare.
Jägar-samlarnas epok och Sveriges järnålder var brutala tidsåldrar. Rosseaus fantasier har blivit vederlagda. Den naturliga människan är inte god, och det finns ingen självklar naturrätt. Innan statsmakternas tillkomst tog den starkaste klanen för sig av landet. Det rådde alltså “den starkes rätt”, men ej någon övernaturlig naturrätt. Marken ägs av Gud. Man kan visserligen köpa sig rätten att bruka ett stycke mark. Men missbrukar man sin egendom så bör staten ha rätt att expropriera egendomen. I en libertariansk värld, däremot, är all mark privatägd. Det finns ingen statlig eller kommunal mark, eller någon form av kollektivt ägande. Således blir vi omringade av staket. Tack och lov för Allemansrätten, som staten garanterar oss.
Libertarianismen leder till förödelse. Det är en anarkistisk ideologi för vilsna själar. Människorna blir likt ballonger som flyter i lufthavet och endast tänker på att berika sig själva. De saknar då förankring i en gemensam tro och moral. Det får som följd en neuros som i litteraturen kallas puer aeternus (det eviga barnet) eller Peter Pan-syndromet (jfr. Winther, 2015, här). Libertarianismen är förödande för samhället och befolkningens själshälsa. Typiska libertarianska idéer är att droger och prostitution skall legaliseras. David Bergland säger:
Om vi begrundar alla de skadliga följderna av att kriminalisera skötsamt och oförargligt företagande, och om vi jämför dessa med de positiva följderna om vi skulle avskaffa sådana kriminaliserande lagar, så måste varje förnuftig person komma fram till samma slutsats. Såsom Förbudstiden fick katastrofala följer, sådana är också följderna av kriminalisering av droger, hasardspel, prostitution, pornografi, vapeninnehav, immigration, eller vilken oförarglig och hederlig ekonomisk aktivitet som helst. (Bergland, 1990, s. 59)
Vidare förespråkar libertarianerna individualism enligt Ayn Rand, med egoismen som ledande princip. Men det har aldrig existerat individer som varit sin egen lyckas smed. Det finns inga exempel på framgångsrika individer som ej har samarbetat sig till framgång, tagit lärdom av andra och litat på samhällets stöd. Stålmannen finns inte! Att utvecklas till en individ innebär att inlemma sig i gemenskapen och att rota sig i den gemensamma kulturen. Individualism, däremot, innebär självcentrering. Det hämmar mognandeprocessen vars mål är individualitet. En individ har ansvar för omvärlden, och inte bara för sig själv. Vi är sociala varelser som grupperar oss enligt biologiska mönster, såsom etnicitet och kön, men också ekonomisk status. Människorna kan inte bli såsom ballonger som flyter i lufthavet, oförankrade i en grupp. Individualismen går alltså på tvärs med den mänskliga naturen. Således är den onaturlig och patologisk. Det är inte individualism som är det eftersträvansvärda, utan individualitet.
Det är kännetecknande för ideologierna att de tror sig ha lösningen på alla problem. Men det blir alltid pannkaka av deras ambitioner. Vi har i västvärlden skapat ett samhälle som är det mest framgångsrika och humana i världshistorien. Men det är inte perfekt. Alltså måste samhället förstöras enligt tokiga ideologiska föreställningar. Men vore det inte bättre att inse att det ej går att skapa ett perfekt och högeffektivt samhälle? Livet på jorden är och förblir imperfekt, såsom Augustinus förklarar i Guds stad. Vi har inget annat val än att underordna oss statsmakten och utstå dess korruption. Det saknas alternativ till en stark statsmakt och en poliskår med våldsmonopol. Det finns visserligen poliser som är korrupta. Men det finns inget alternativ till en stark polismakt. Prof. David Miller säger:
Marknadsanarkisterna, som också kallas libertarianer, menar att vi själva borde kunna upphandla och betala för de tjänster som staten idag står för, där det personliga skyddet är centralt. Då staten är frånvarande, så kommer företag att erbjuda skydd för personer och deras tillgångar. Det innebär att återbörda stulna tillhörigheter, genomdriva avtal, och besluta om böter för personlig skada. Följaktligen, om min granne stjäl något från mig så ringer jag min egen skyddsagentur, istället för polisen. De skulle vidtaga åtgärder mot min besvärlige granne. Men tänk om grannen bestrider mitt yrkande och ringer sin egen agentur, som naturligtvis kan vara annan än min egen? Om de två agenturerna ej kommer överens, så menar libertarianerna att de kan överlämna fallet till en förlikningsman, som även denne kommer att kräva betalning för sina tjänster. De två agenturerna har nämligen inget intresse av en inbördes konflikt. Så det skall finnas en primär marknad för skyddsservice och en sekundär marknad för medling och skiljeförfarande. Det senare förutsätter att de inblandade anslutit sig till olika agenturer (men varför måste det alltid ske?) […]
Men vad jag har hittills sagt är förhoppningsvis tillräckligt för att fastslå att varken lokalsamhällena eller marknadskrafterna, trots deras betydelse inom många områden, kan tjäna som ersättning för den politiska makten och dess moderna gestalt, nämligen staten. (Miller, 2003, s. 27-28)
Miller konkluderar att det är en verklighetsfrämmade åskådning. Den libertarianske aktivisten Jacob Halbrooks förklarar sitt ställningstagande så här: “Visa mig den regering som icke kränker någon enda medborgares rättigheter, och jag skall överge min anarkistiska ståndpunkt.” Det är ren och skär infantilism. Det är sant att staten radikalt inskränker på vår frihet. Exempelvis, om jag är bostadslös så tillåts jag ej gå ut i skogen och timra mej en stuga. Vi är kringrända av förbud. Men så skall det vara. Den starka staten är ett nödvändigt ont. Augustinus menar att den världsliga makten är syndfull, men att vi ändå måste underordna oss. Arvsynden gör den mänskliga viljan korrupt. Men den världsliga makten kan göra livet på jorden uthärdligt.
Libertarianismen är stark i USA, just pga. att staten anses inskränka befolkningens frihet. När president Trump temporärt stängde ner de statliga institutionerna, så invaderades nationalparken Joshua Tree av marodörer. De högg ned ikoniska ökenträd och skadade andra sevärdheter. Staten inskränker ju på deras frihet att göra vad de vill. Det är klart att den infantila människan passar på när bevakningen är borta!
Libertarianismen kallas ofta “konservatism”, både i den svenska och amerikanska kontexten. Den jämställs ibland med klassisk konservatism, pga. att den statliga byråkratin skall vara liten. Men enligt konservatismen skall staten vara så stor som den behöver vara. Staten skall vara tillräckligt stark för att upprätthålla lag och ordning.
Högerinriktade samhällsdebattörer brukar ju hylla meritokrati. Men det synsättet är oförenligt med libertarianismen. I ett libertarianskt samhälle kan en person ha fattiga föräldrar och därför ej ha råd med högre utbildning. Trots hög intelligens och arbetsförmåga måste han nöja sig med ett lågbetalt jobb. Han får ingen möjlighet att fritt utnyttja sitt förnuft, sin förmåga och unika egenskaper. För det krävs det ju statliga regleringar, nämligen att ekonomiska resurser överförs för att ta vara på folks begåvning. Det kan aldrig komma på fråga i ett libertarianskt samhälle.
Thomas Mulligan (2018) förklarar att det är omöjligt att vara både libertarian och meritokrat. Den libertarianska “fria marknaden” kan ej hantera egenskapade skadliga effekter, såsom oförmågan att tillgodose den meritokratiska principen. Meritokrati, med rötter i aristotelisk filosofi, innebär helt enkelt att folk ska få det som de förtjänar. Den mest kvalificerade ska få jobbet, den mest produktive ska få högsta lönen, den som springer fortast ska få medaljen.
Men för att meritokrati ska fungera krävs det lika förutsättningar. Löparna i en tävling måste ha lika bra löparskor, lika bra tränare och träningsmöjligheter, lika bra tillgång till hälsosam mat, o.s.v. Då krävs det regleringar och fördelningspolitik, vilket går på tvärs med libertarianismen. Om lika förutsättningar ej kan tillgodoses så betyder det att personligt ansvar undergrävs, då medborgarna ej i tillräcklig utsträckning kan ansvara för sitt eget öde.
Personligt ansvar och kompetens blir inte avgörande, utan istället materiella tillgångar, politisk makt, personliga band och sociala kontakter. Så ser det ut i USA idag. Det är nepotismens högborg, ohyggligt korrumperat. Men så ska det vara, enligt libertarianismen. Om företaget ej anställer den mest meriterade, utan prioriterar familj och vänner, så ska det tillåtas. Om de vill ge direktören en fallskärm på många miljoner, som belöning för sin inkompetens, så ska de få göra det. Följden blir inte meritokrati utan nepotism, vars slutstation är klanvälde.
Libertarianismen fokuserar på “negativa friheter”, dvs. frånvaro av statlig inblandning, avsaknad av inkomstskatt, m.m. Det amerikanska libertarianska partiet (Libertarian Party) vill inte ens ha publika skolor. De vill avskaffa all allmän sjukvård och all socialhjälp. Det här innebär naturligtvis att de välbeställda måste anställa bevakningsföretag för att skydda sig mot trasproletärerna. Libertarianerna glömmer bort “positiva friheter”, nämligen att det ska finnas förutsättningar att skapa sin egen framtid och välja sin egen målbild. En begåvad ung man har inte den möjligheten, om inte familjen har de rätta kontakterna. Tvärtom så säger det merokratiska idealet att de positiva friheterna skall maximeras.
Personlighetspsykologi
Politisk medvetenhet tycks ha mycket med personlighetspsykologi att göra. Andrew Samuels, som jag redan belyst (ovan), hävdar att fragmentering är kännetecknande för den sunda personligheten. Han ansluter sig till trotskismen, dvs. extremvänstern. Men fragmentering jämställs inom psykologin med neuros. Den sunda personligheten är integrerad till en sammansatt helhet, där alla aspekter är mer eller mindre tillgängliga för medvetandet. Det betyder att även mörka sidor av personligheten kommer till uttryck. Men tack vare egots medvetna kontroll, så uttrycks dessa sidor på ett moraliskt, intellektuellt, och kultiverat sätt.
Hos den splittrade personligheten, däremot, så förblir aspekter av personligheten omedvetna. Eftersom allt omedvetet blir projicerat, så beskylls andra människor för avigsidor som i själva verket tillhör en själv. Utom egots kontroll, blir det projicerade innehållet solkat av instinktualitet, aggression, lågsinthet och oförnuft, härrörande från det arkaiska omedvetna.
Den integrerade personligheten kan exempelvis ha ett resonemang om att afrikaner ej hör hemma här. Projektioner faller då genast ut och vederbörande blir, av den splittrade (neurotiska) personligheten, brännmärkt som nazist. Det här förklarar mekanismen bakom politisk korrekthet, som innebär en klyvning av personligheten i svart och vitt, dvs. moraliskt oacceptabla respektive acceptabla innehåll. Den integrerade personligheten, däremot, medger att han har inneboende mörka sidor, som bl.a. innebär negativa känslor inför det kulturellt och etniskt främmande. Men denna negativa sida av personligheten är förbunden med en medvetet formulerad insikt om hotande kulturupplösning och laglöshet.
Den splittrade personligheten kan ej tillåta sig att ha en negerande och pessimistisk inställning, utan förtränger den till det omedvetna. Följden är att personligheten blir kluven, något som kännetecknar Dr. Jekyll i Robert Louis Stevensons roman. En sådan person har positiva och politiskt korrekta åsikter. Han är en enögd optimist som endast ser möjligheterna, ej farorna. Han har en välvillig inställning till återvändande IS-terrorister också, som kan omvändas och bli till föredömliga medborgare. Han kan, på det konceptuella planet, inte ha en avog inställning till medmänniskan, såvida denne inte är nazist, högerpopulist eller nationalist. Men då är ju denne inte längre en människa, utan har belastats med projektioner av arkaisk ondska.
Då den mörka och negativa sidan av personligheten blir förträngd så konstelleras den i det omedvetna som skuggan (Wiki, här), som i Stevensons roman kallas herr Hyde. Han visar återkommande sitt fula tryne och ger uttryck för föraktfulla mikroaggressioner. Den kluvna personligheten är oerhört skenhelig. Bakom ett sken av godhet är han/hon synnerligen destruktiv, expert på att förgifta atmosfären, som ofta sker genom att förtala andra. Det förklarar varför Svenska Kyrkan i återkommande undersökningar bedöms vara Sveriges värsta arbetsplats. Kyrkan är de skenheligas Mekka.
Konservatismen är förknippad med den integrerade personligheten, som självständigt förmår tänka i såväl negativa som positiva banor, och som förhåller sig till och accepterar den kompletta människan. Det kommer alltid att innebära att stå upp för sitt land och sitt folk. Det kommer alltid att innebära en diversifierad verklighetsbild, uppdelad i oförenliga kulturer och folkgrupper. Det betyder att man nödgas ta avstånd från vissa kulturyttringar, både inhemska och främmande. Konservatismen kallas “patriarkalisk”, just därför att den bekräftar konträra och mörka krafter, både i samhället och hos individen, som måste integreras i kulturen respektive personligheten. Exempelvis, vi kan ej alltid vara toleranta, utan måste också vara kärva och fordringsfulla.
Hos den integrerade personligheten uttrycks skuggsidorna på ett kultiverat sätt. Men de flesta politiker förtränger sin skugga, och därmed ger de sig hän åt vulgär brunsmetning, mobbning och utfrysning. Det är elementärt, men det är egentligen inte C. G. Jungs teori. Redan Jesus undervisade om skuggpsykologi:
Döm inte, så blir ni inte dömda. Ty med den dom som ni dömer med skall ni dömas, och med det mått som ni mäter med skall det mätas upp åt er. Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget? Och hur kan du säga till din broder: Låt mig ta bort flisan ur ditt öga — du som har en bjälke i ditt öga? Hycklare, ta först bort bjälken ur ditt öga, så kan du se klart och ta bort flisan ur din broders. (Matt. 7)
Ni blinda ledare! Ni silar mygg och sväljer kameler. Ve er, skriftlärda och fariséer, ni hycklare! Ni rengör utsidan av bägaren och fatet, men inuti är de fulla av rofferi och omåttlighet. Du blinde farisé, gör först insidan av bägaren ren, så blir också utsidan ren. Ve er, skriftlärda och fariséer, ni hycklare! Ni liknar vitkalkade gravar. Utanpå ser de vackra ut, men inuti är de fulla av de dödas ben och allt slags orenhet. Så är det också med er. Utanpå ser ni ut att vara rättfärdiga, men inuti är ni fulla av hyckleri och ondska. (Matt. 23)
Om läsaren undrar vad det är för fel på svenska folket, och varför de idag framstår som det mest självgoda och hycklande folkslaget på jordklotet, så beror det på deras utpräglade skuggpsykologi. Inombords har de en fascistoid skuggsida. När politikerna varnar för nazism och högerextremism, så jagar de bara sin egen svans. Högerspöket är nämligen en projektion av deras egen skugga. Att “bekämpa högerextremismen” handlar främst om att förtränga det egna mörkret, den negativa sidan av personligheten.
Den naturliga lagen
Naturlig lag, den naturliga lagen, är en etisk teori om att det finns universellt giltiga värderingar. Den naturliga lagen uttrycker den naturrätt, det vill säga den ursprungliga moral som innebär att alla människor intuitivt kan veta vad som är gott och ont, sanning och lögn. Den finns i olika varianter inom de flesta religioner såväl som sekulära filosofier. (Wiki, här)
Enligt konservatismen är samhället och dess lagar en kompromiss som syftar till att hålla styr på de destruktiva sidorna i den mänskliga naturen. Vi tvingas alltså stå ut med ett mindre ont, nämligen statens övermakt och dess trubbiga lagar, för att undvika ett större ont. Men enligt stoicismen så kunde ens visdom tillväxa så att man förmår följa den naturliga lagen som leder till harmoni, lycka och balans i samhället. Man behöver egentligen bara utbilda befolkningen, så blir det så. Enligt dess “kosmopolitism” så omfattas hela mänskligheten av den naturliga lagen. Människorna kan tillägna sig den rationella förmågan att inse naturrättens sanning samt att hela mänskligheten är förenlig i en global kosmopolis (världsgemenskap).
Det här överrensstämmer med den moderna humanismens ideal. Våra politiker resonerar också på det här sättet. Man får ofta höra att bara vi lär invandrarna våra värderingar, seder och bruk, så kommer det fungera. Våra svenska värderingar är nämligen de korrekta enligt den stoiska naturliga ordningen. Vi är kosmopolitiska. Emellertid är vår biologiska natur ambivalent. Sannolikt är satsen “gör mot andra som du vill att de skall göra mot dej” del av vår natur. Men det gäller endast lokalsamhället samt den egna gruppen. Det gäller ej stammar i omgivningen som konkurrerar om ‘Lebensraum’. Steven Pinker hävdar att stamfejder är kännetecknande för ett liv i enlighet med naturen, då det lönar sig i evolutionär bemärkelse (Pinker, 2006, kap. 17). Anledningen till att vi i lokalsamhället samarbetar, samt är toleranta och sociala, har samma biologiska orsak. Det lönar sig knappast att vara en egoist i den lokala gruppen. Men i den globala gruppen har det historiskt lönat sig.
Det finns alltså ingen “godhet” i det som i historisk tid har misstolkats som “naturlig lag”, utan det är endast frågan om långsiktig egennytta. Eftersom den biologiska lagen är ambivalent går den ej att lita på. Vi måste därför konstatera att stoikerna, humanisterna, och dagens idealistiska politiker har fel. Det finns visserligen “goda” biologiska drifter, såsom att ta hand om små barn, men ingen mystisk naturlig lag. Konservatismen, såsom den först formulerades av Augustinus, är det rätta synsättet, nämligen att det starka rättssamhället är enda alternativet om vi skall bygga en fredlig nation som sträcker sig utöver de 30-50 personer som var den maximala folkmängden för jägar-samlarsamhället.
Stoikern Poseidonios (135-51 f.kr) skapade myten om Roms historiska roll, nämligen att dess imperium personifierar mänsklighetens broderskap enligt den naturliga och universella lagen. Maktdominans är ej den starkes rätt, utan den bättres. Romarna accepterade successivt den stoiska världsbilden, och vid det första århundradet e.Kr var synen på Rom såsom inkarnationen av den stoiska kosmopolis väl etablerad. Det här stoiska tänkandet är närmast identiskt med dagens globalism, jämte FN:s ambitioner. Det är samma tro på en naturlig ordning i form av mänskliga rättigheter och alla människors lika värde. Det här är absoluta sanningar alltefter den naturliga lagen, som måste pådyvlas alla folk. Det är samma gamla kosmopolitiska imperialism, dessvärre grundligt vederlagd av Augustinus i boken Guds stad.
I samtiden dominerar den stoiska tanken om en global gemenskap utgående från den naturliga ordningen. Än idag tror folk att människan i grunden är social och samarbetsvillig. Men det är bara halva sanningen. Den mörka sidan av mänskligheten är precis lika naturlig, vilket innebär att teorin rasar samman. Kosmopolis är en utopi. Jesus angriper idén om den “goda” naturliga ordningen genom att visa på att den bygger på egennytta. Han menar att den är otillräcklig som rättesnöre. Det räcker inte att bara vara en hederlig medborgare alltefter den naturliga lagen. Han bevisar därmed att det är omöjligt att vara “god”:
Om ni bara älskar dem som älskar er, är ni då värda särskilt beröm? Även syndare älskar ju dem som ger dem kärlek. Och om ni gör gott mot dem som gör gott mot er, är det något så märkvärdigt med det? Det gör ju syndare också! Om ni lånar ut pengar till dem som kan betala tillbaka, är det något man bör tacka er för? Även syndare lånar ju till sina vänner om de får igen pengarna. (Lukas 6:32-34)
Omedvetna metaforer
Subjektivismen leder till att medvetandet förlorar sin dominerande ställning i förhållande till det omedvetna.
I min ungdomstid förvånade det mig att vänsterfolket var så arga på “kapitalisterna”, dvs. de framgångsrika företagarna. De förser ju folk med jobb och betalar för sjukvården, m.m. Så småningom begrep jag att de ansågs tjäna pengar på andras arbete. Kapitalisterna sågs alltså som ett slags moderna slavdrivare och deras arbetare som “löneslavar”. Men de tar ju ekonomiska risker, investerar pengar, samt arbetar för att leda verksamheten. Om incitamentet att tjäna pengar saknades, så bleve det ej heller några nya företag. Så det här pratet om att de “tjänar pengar på andras arbete” är ju väldigt naivt och kortsynt. Det liknar synen på mjölnarna under medeltiden, ända fram till modern tid. Man gillade ej mjölnare, då de tar betalt för att mala säden som bonden odlat i sitt anletes svett. Men de mal ej själva, utan låter vatten- eller väderkvarnen göra jobbet. “De tjänar pengar på andras arbete!”
Var kommer sådana märkliga idéer ifrån? Svaret är att de härrör ur ett medfött och omedvetet metaforiskt tankeskikt, som under hundratusentals år av jägarstenålder varit funktionellt (jfr. Lakoff & Johnson, 1999). Men i den moderna tiden blir instinktiva tankar ofta malplacerade, då samhället är så pass komplicerat idag. Om man tillämpar enkla konceptuella metaforer så ser man inte helhetsbilden. Exempelvis, att massinvandringen bejakas av flertalet hänger samman med grundläggande instinkter och förenklade tankegångar. De små jägar-samlargrupperna var nämligen välkomnande till främlingar, inte minst för att minska inavelsrisken. Att vänstern ogillar rika företagare har motsvarande omedveten grund.
Speciellt hos vänsterfolk och unga människor är instinktiva tänkesätt i svang. De låter sig styras av tankebanor som finns ingraverade i vår konstitution, i vårt metaforiska omedvetna. Det medvetna och vetenskapliga förnuftet rår ej på det. Den omedvetna styrningen, själva autopiloten, övertrumfar sans och vett. I historien, har judarna drabbats speciellt hårt av folkets reflexartade och kortsynta tankebanor. Att ta ränta på lån sågs som “ocker” och ett sätt att utnyttja andra, dvs. liknande slags exploatering som mjölnarna gjorde sig skyldiga till.
Att frigöra sig från det omedvetna och låta det medvetna förnuftet styra är centralt för konservatismen. Men vänstern underblåser omedvetenhet, då det hjälper dem att behålla makten. Folket fastnar i tankebanor bestående av medfödda konceptuella metaforer. Det här förklarar vänsterns enorma framgångar i Europa, trots att de bedriver en huvudlös politik. Olof Palmes politik, exempelvis, var vanvettig. Men han förstod att hos folket väcka de arkaiska tankegångarna till liv.
Det förklarar också vänsterns andaktsfulla utsagor om “lika värde”, m.m. De arkaiska tankarna tycks ha en närmast religiös pregnans. Professor Paul Lillrank menar att “den banala godheten” i hög grad tillhör vårt genetiska arv (YouTube, här). Han bygger på den amerikanske socialpsykologen Jonathan Haidt, som i boken The Righteous Mind (2012) förklarar att vänsterliberalismen (men även konservatismen) grundar sig på våra gener, som ger oss hjärnor anpassade för den ena eller andra ståndpunkten. Problem uppstår när förnuftet ej längre råder, utan istället den instinktiva moralen. Han menar att det framförallt beror på kristendomens försvagning. Religionen förmår nämligen kompensera för den primitiva jägar-samlarmoralen och föra människor samman till större samhällsenheter.
Haidt menar att “omhändertagandet av den svage” är en ytterligt central instinkt, då människobarnet är fullkomligt hjälplöst. Även modern behöver förbehållslöst stöd under spädbarnstiden. Vänsterliberalismen vilar på detta fundament av stöd och hjälp till den svage (“Care foundation”), utan vidare inblandning av förnuftstermer. På så sätt har ett avancerat etiskt ramverk bytts ut mot omedvetet arkaiskt tänkande. Även vuxna friska invandrarmän blir idag betraktade som barn som vi förväntas tycka synd om och som behöver förbehållslöst stöd. När det medvetna ramverket saknas, faller vi tillbaka på det omedvetna. Underminerandet av medvetandets primat såväl som den förnuftsmässiga kristna etiken har varit så framgångsrik att även de borgerliga partierna förlorat sig i primitiv omedvetenhet.
Den metafysiska realismen
Sokrates och Augustinus hade rätt. Vi måste utgå från “korrekt tänkande”. Men filosofisk idealism har fortfarande en stor lockelse på människor, förmodligen för att man kan skapa sig sin egen verklighet. Det är nyttigt att fantisera, men man måste skilja på sina drömmerier och verkligheten. Om man har ett rikt inre liv så behöver man ej påtvinga den yttre världen sina egna subjektiva idéer. Att människor jämt skall frälsa andra med sina personliga (van)föreställningar beror på att de själva saknar inre övertygelse och glöd.
Självklart påverkas omvärlden av våra val och handlingar. Det hänger ju samman med en realistisk verklighetssyn, nämligen att jag påverkar en omvärld som finns oberoende av mig, och utanför mig själv. Men hur är det med den metafysiska verkligheten! Konstrueras den av subjektet eller inte? Är verkligheten oberoende av subjektet eller ej?
Nej, världen består inte av språklig eller annan ordning producerat av det mänskliga subjektet. Den består av atomer, och som religionerna hävdar, gudomlig ande. Den består inte av mänsklig ande, oavsett ifall det gäller språk, intellekt, eller något annat. Det spelar ingen roll vad människor har för föreställningar i huvudet!
Problemet är att många tror, i kantiansk anda, att subjekt och objekt är fullkomligt skilda metafysiska storheter. Men det är gammaldags och passé kunskapsteori. Vidare påstås att allt som subjektet erfar, såsom känslor, matematiska sanningar, färger och former, saknar objektiv existens. Genom att objektet är fullkomligt kunskapsteoriskt avskilt, så blir subjektet världsskapande. Det här förklarar varför den metafysiska idealismen är så politiskt farlig. Då den subjektiva uppfattningen är den enda verklighet vi har tillgång till, så följer naturligt att “min” subjektiva ståndpunkt är den rätta. Ståndpunkten möjliggör att subjektet kan formulera sin egen verklighet. Det får sådana konsekvenser när man upphöjer subjektet till att bli världsskapande.
Inom kvantfysiken anses ej blå och röda fotoner vara mindre objektivt existerande än deras vågbeskrivning. Kvantfysikerna resonerar kring färger som vore de preexisterande. Det behövs visserligen ett psyke för att uppfatta dem, men allt tyder på att de existerar såsom vore de ett slags mentala paket. Det här är något som de idealistiska filosoferna vägrar att ta till sig. “Rött” är en foton med viss frekvens. Det är sant att rödhet endast kan erfaras mentalt, men det har likväl en objektiv fysikalisk beskrivning. Verkligheten är komplementär. Rödhet är både mental och fysikalisk. Därför kan vi vara säkra på att människor utrustade med receptorer för rött-grönt upplever samma sak. Men hanarna hos dödskalleaporna saknar denna receptor. Vid Washingtonuniversitetet korrigerade man detta med genterapi. Efter några veckor kunde aporna skilja på rött och grönt, verifierat i test. För första gången, kunde de se röda frukter. Allt som behövdes var att korrigera tapparna på näthinnan så att de kunde registrera signalerna från den objektiva verkligheten (här).
Frågan är, består matematiken av idealiserade begrepp som subjektet pådyvlar verkligheten, eller är de som fysikern Roger Penrose säger, objektivt existerande i en platonisk matematisk värld oberoende av den fysiska världen? (jfr. Penrose, 2006, här)
Notera att Platons filosofi ej kategoriseras som idealism eftersom den räknar med abstrakta objekt oberoende av subjektet. Därför använder man begreppet platonisk realism. Men tyvärr kallas hans lära också platonisk idealism, eftersom den handlar om ideala former. Men då uppstår begreppsförvirring.
Den kategoriska uppdelningen i subjekt och objekt håller inte. Vi har inte en komplett inre värld som skulle motsvara en metafysiskt okänd yttre värld. Det där är bara kantianska dumheter. I själva verket försiggår alltid en interaktion.
Det faderliga samhällsperspektivet
Man kan särskilja två olika former av ansvar för medmänniskan, nämligt “moderligt ansvar” och “faderligt ansvar”. Det förstnämnda tar sig formen av moderligt omvårdande, och riktas till barn, sjuka och gamla. Det andra gäller vuxna och friska människor. Det faderliga ansvaret innebär att ge medmänniskan och medborgaren förutsättningar att klara sig själv. En fader vill ju att hans son skall växa sig stark och självständig, och känner därför ansvaret att ge honom goda förutsättningar för ett självständigt liv. Det faderliga samhällsperspektivet innebär exempelvis att det skall finnas tillgång på bostäder — men man måste betala hyran själv! Det skall finnas möjlighet att tjäna pengar — men man måste på eget initiativ förkovra sig så att man är kvalificerad att ta dessa jobb! Libertarianerna (socialdarwinistiska nyliberaler) förkastar båda dessa ansvarsformer. Vänstern, å sin sida, anammar det moderliga perspektivet och konservatismen det faderliga (jfr. Winther, 2012a, här).
Sunt tänkande inbegriper det faderliga samhällsperspektivet. Man kan jämföra med den bibliska berättelsen om Edens lustgård. Där blev människorna omhändertagna av Gud, och det fanns inget de saknade. Men sedan blev de utkastade. Det innebar emellertid inte att Gud frånsade sig ansvaret för människorna. Han hade skapat grödor att odla, boskap att föda upp, och träd att bygga hus av. Han såg till att de hade förutsättningar att klara sig själva. Det är därför Gud kallas “Fader” och ej “Moder”.
Vår tid, däremot, genomsyras av moderlighetens arketyp. Det står inskrivet i FN:s deklaration av de mänskliga rättigheterna, artikel 25. Man har rätt till allt av livets goda, men det understryks inte att man måste förtjäna det själv. FN:s deklaration går alltså på tvärs med konservatismen. Staten betraktas idag som en Moder, men konservatismen vill se den som en Fader.
Ansvarsfullhet är kännetecknande för den mogna medborgaren och det mogna samhället.
Dessvärre är idag det faderliga ansvaret nedprioriterat till förmån för det moderliga. Det saknas både bostäder och jobb, och mycket av högre utbildning saknar relevans. Men det saknas inte bidrag. U-landsbistånd har traditionellt haft en moderlig slagsida. Man utgår från att mottagarna är barn som måste tas om hand. Men det är som att kasta pengarna i ett slukhål. Kineserna, å andra sidan, tvingar afrikanerna att bygga infrastruktur om de ska ha några pengar. Problemet är alltså att det moderliga tänkandet tillämpas där det ej hör hemma. Det är lika tokigt som om man skulle tillämpa den faderliga principen i förskolan, nämligen att barnen måste förtjäna sitt uppehälle istället för att leka.
Arvsynden
En annan förutsättning för korrekt tänkande är insikten om arvsynden. Människan är i grunden god, säger vår tids liberalism. Men enligt kristen teologi är vi behäftade med arvsynden, vilket innebär att vi är dömda att fatta fel beslut och göra det orätta. Våran vilja är korrupt. Vi är oförmögna att följa Guds väg och kan därför endast göra mer eller mindre onda val. Då gäller det att välja det minst onda — en ytterligt viktig princip! Det här är centralt för den integrerade personligheten, som jag beskriver ovan.
Men tror man sig veta vad som är det goda så gör man sig blind för det rätta valet, som är det minst onda. Det valet undviks, just därför att det uppfattas som ont. Istället efterföljer man någon chimär som tycks vara det rätta och det goda, men som får ohyggliga konsekvenser. Det viktiga är nämligen att man känner sig god och rättrådig. Medborgaren vill inte göra ett val som uppfattas som ont, för då smutsar man fingrarna och blir moraliskt oren. Det är att föredra att hålla sig till en illusion vars destruktiva konsekvenser sopas under mattan, men vars långsiktiga följder är oerhört mycket värre.
Det förklarar varför politiken i vårt land är åt fanders. Även moderna kristna tror sig veta vad som är det rätta och sanna alternativet, trots att kristen teologi förkastar den möjligheten. Det var framförallt Augustinus som utvecklade läran om arvsynden. I modern tid har teologen Reinhold Niebuhr hävdat doktrinens centrala betydelse och framhållit den som essentiell visdom. Filosofen Hannah Arendt har gjort detsamma. De föredrar dock båda en av dem själva modifierad variant av doktrinen.
Russell Kirk säger: “För att rädda civilisationen förutsätter det återupplivandet av något som liknar doktrinen om arvsynden” (1985, kap. XII). Arvsynden är alltså viktig att begripa för den som vill kalla sig själv konservativ. Misstaget vi gör är att vi uppfinner nya oprövade idéer istället för att lita till förfädernas visdom, det som prövats fram under historien och som visat sig fungera någorlunda bra. Men beprövade metoder slängs bort till förmån för nya vimsiga begrepp, ofta någon “ism” av något slag. “Värdegrunden” är ett bra exempel på chimäriskt godhetsideal jämlikt den “naturliga lagen”. Stephen H. Webb säger:
Läran om arvsynden är goda nyheter då den utjämnar individernas moraliska status och utesluter att gudomlig ynnest är något vi kan tävla om. Ju starkare din känsla av synd, predikade [Eric] Dean, desto bättre begriper du nådens väsen. Deans övertygelse var att arvsynden ej bara är en bra jämlikare utan också en nödvändig motiverare — och att dessa båda sidor av saken hör ihop. Syndens idé frigör oss både från vår ängsliga strävan att vara perfekta och bördan att rädda världen. När vi befriats från utopiska fantasier, och fått insikten om den grundläggande mänskliga samhörigheten, kan vi tjäna andra och förbli ödmjuka beträffande våra egna prestationer. Vi förblir realistiska när det gäller möjligheterna till personlig förbättring och social förändring. (Webb, 2006)
Likväl håller vår epok fast vid tesen att människan är kapabel att göra det goda och rätta, trots att vetenskapsmän såsom Steven Pinker (2006) har visat att människan i det sociala sammanhanget är dömd att efterleva sin biologi. Vi är benägna till förtryck och våld gentemot de som befinner sig utanför den egna “moraliska cirkeln”. Att det är så, förklarar han, beror på att det lönar sig i evolutionära termer. Pinker påpekar själv att sådana vetenskapliga fakta samstämmer bättre med det kristna tänkandet och Freud än med ideologier såsom marxismen.
Det besynnerliga är att flera kritiker beklagar att hans böcker tycks aktualisera tänkandet kring arvsynden. De vill inte överge illusionen att människan är god. Majoriteten fortsätter att tro på det nyfödda barnet som ett oskrivet blad (tabula rasa) samt på människan som till naturen god. Men dessa två trosartiklar motsäger ju varandra! Det visar hur irrationell den postmoderna epoken är.
Men nu har det gått så långt i detta fjärmande från Gud att folk börjar bli riktigt allvarligt störda. De tror att de själva är som Gud och kan konstruera verkligheten i sin egen fantasi, efter egna preferenser. Det är vad som lärs ut på universiteten idag, och det kallas postmodernism. Men det är så som psykologer alltid har karakteriserat psykisk sjukdom, nämligen att man lever i sin egen fantasivärld och tror att de egna inbillningarna är verklighet. På goda grunder kan man hävda att det är neurotiskt.
Välfärdism och omedveten förstörelse
Den neurotiska kluvenheten har sin förklaring. Människan har ett omedvetet, vilket innebär att medvetna motiv ej behöver vara styrande. De fungerar som en fasad för omedvetna motiv som mycket väl kan vara undergrävande. Omedveten förstörelselusta kallas på psykoanalytiskt språk för dödsdrift, destrudo, eller Thanatos (Wiki, här). När svenska politiker “i all välmening” leder oss mot avgrunden så beror det på en inre tvångsimpuls konträr mot den medvetna vegeterande ståndpunkten. Den moderne västerländske mannen är bliven ett bortklemat mähä. Nietzsche var den förste att inse följderna av detta. Så talade Zarathustra:
Mycket för många leva, och mycket för länge hänga de vid sina grenar. Måtte en storm komma och skaka allt det murkna och maskstungna från trädet!
Måtte det komma predikare av den bråda döden! De skulle vara de rätta stormarna och skakarna i livsträden! Men jag hör blott den långsamma döden predikas och tålamod med allt “jordiskt”. (s. 68)
När destrudo ackumuleras i det omedvetna så fattar politikerna destruktiva beslut för att kriget skall komma och skaka allt det murkna och maskstungna från trädet. Vi ser samma fenomen hos stora grupper invandrare. Välfärden lockar dem hit. Men ett vegeterande liv i välmåga får som konsekvens att många blir brottsliga och/eller ansluter sig till islamismen. De anordnar konferenser och bjuder in predikare av den bråda döden! Den moderliga välfärdismen och den omedvetna dödsdriften är ett tvillingpar! I freudiansk tolkning är dödsdriften instinktiv. Men man kan också se den som en psykologisk funktion syftande till förstärkning av det försvagade egot inklusive förhöjning av dess medvetna nivå (jfr. Winther, 2012b, här).
© Mats Winther (2019)
Referenser
Aschheim, S. (1992). The Nietzsche Legacy in Germany 1890-1990. University of California Press.
Bergland, D. (1990). Libertarianism In One Lesson. Orpheus Publications.
Boaz, D. (1997). Libertarianism: A Primer. Free Press.
Bowie, A. (2003). Aesthetics and subjectivity: from Kant to Nietzsche. Manchester University Press.
‘Dödsdrift’. Wikipedia. (här)
Ellis, A. (2007). Are Capitalism, Objectivism, and Libertarianism Religions? Yes! CreateSpace.
‘Guds stad’. Wikipedia. (här)
Guyer, P. & Horstmann, R-P. (2018). ‘Idealism’. The Stanford Encyclopedia of Philosophy (Winter 2018 Edition), Edward N. Zalta (ed.) (här)
Haidt, J. (2012). The righteous mind – why good people are divided by politics and religion. Pantheon Books.
Kant, I. (1912). Carus, P. (ed.). Kant’s Prolegomena To Any Future Metaphysics. Open Court.
Kirk, R. (1985). The Conservative Mind – From Burke to Eliot. Regnery Publishing.
Lakoff, G. & Johnson, M. (1999). Philosophy in the Flesh – The Embodied Mind and its Challenge to Western thought. Basic Books.
Lifton, R. J. (1995). The Protean Self: Human Resilience In An Age Of Fragmentation. Basic Books.
‘Megaphragma mymaripenne’. Wikipedia. (här)
Miller, D. (2003). Political Philosophy – A Very Short Introduction. Oxford University Press.
Mulligan, T. (2018). ‘What’s Wrong with Libertarianism:
A Meritocratic Diagnosis’ i The Routledge Handbook of Libertarianism (2018) (Brennan, J., et al., red.). Taylor & Francis.
‘Naturlig lag’. Wikipedia. (här)
Nietzsche, F. (1980). Så talade Zarathustra. Forum.
-------- (2000). Tragedins födelse. Symposion. (Samlade skrifter Bd 1.)
-------- (2013). Antikrist. Symposion. (Samlade skrifter Bd 8.)
Penrose, R. (2006). ‘What is Reality?’. New Scientist, Nov. 2006, 18–24. (här)
‘Poseidonios’. Wikipedia. (här)
Pinker, S. (2006). Ett oskrivet blad – och andra myter om människans natur. Natur & Kultur.
‘Professor Paul Lillrank om den hotfulla utvecklingen i Sverige’. Lördagsintervju 13 del 2. SwebbTV. (här)
Rand, A. (1937). Anthem. CreateSpace.
------- (1964). The virtue of selfishness: a new concept of egoism. Signet.
Robinson, D. (1999). Nietzsche and Postmodernism. Icon Books/Totem Books.
Rofer, Z. (2018). Busting Myths About the State and the Libertarian Alternative. Mises Institute. (här)
Roubiczek, P. (1949). Nutidsmänniskans ödesdigra arv. Natur & Kultur. (utdrag här)
Samuels, A. (1993). The Political Psyche. Routledge.
Sassersson, T. (2018). ‘Insider: Arbetet på UD är ett “organiserat kaos” styrt av opåverkbara tjänstemän, genusartister och lobbyister’. NewsVoice. (här)
‘Skuggan (psykoanalys)’. Wikipedia. (här)
Webb, S. H. (2006). Review of James Morone, Hellfire Nation: The Politics
of Sin in American History. Conversations in Religion and Theology, 4 (2006), 2:166.
Wein, H. (2009). ‘Gene Therapy Corrects Monkey Color Blindness’. NIH. (här)
Winther, M. (2012a). ‘En svensk konservatism: den moderliga staten’. (här)
-------- (2012b). ‘Thanatos – A contribution to the understanding of the collective shadow’. (här)
-------- (2015). ‘The Puer Aeternus – underminer of civilization’. (här)
-------- (2017). ‘Critique of Neo-Hegelianism’. (här)
-------- (2020a). ‘Anti-Nietzsche: En kritik av Friedrich Nietzsche’. (här)
-------- (2020b). ‘Synd: om syndbegreppets innebörd och giltighet i nutiden’. (här)