Jag presenterar här ett kapitel ur Nutidsmänniskans ödesdigra arv (1949) av filosofen Paul Roubiczek (1898-1972). Jag rekommenderar varmt denna text eftersom den ger en förståelse för de destruktiva tendenser som finns i vårt tidevarvs tänkande. Vår tid står fortfarande under inflytande av 1800-talets brödrapar: materialismen och romantiken. Roubiczeks kritik är relevant för den form av fenomenologisk idealism (här) som dykt upp bland postjungianska tänkare och som allvarligt förvanskat jungiansk psykologi (här). Exempelvis är grundbegreppen hos James Hillmans arketypiska psykologi (här) närmast identiska med 1800-talets romantiska begrepp. Roubiczeks bok behandlar i sin helhet det här skadliga sättet att tänka. Följande kapitel är kanske inte det bästa, men det lyfter fram de mest väsentliga angreppspunkterna. Roubiczek var tvungen att fly undan nazisterna, och under flykten förlorade han sina anteckningar. Därför saknar citaten direkta referenser.
Den romantiska rörelsen i Tyskland, ursprunget till
romantiken i det övriga Europa, bygger på Kants och Goethes verk. Den
inleder med full medvetenhet om sina avsikter det nya århundradet.
»Aurora har tagit på sig sjumilastövlar», skriver
Friedrich Schlegel, »snart kommer hela himlen att låga av ett
enda ljus, och då blir alla edra små nattlampor värdelösa. Då först kommer
det nittonde seklet att börja på allvar.»
Romantikerna har rätt när de hävdar att deras
föregångares mest betydande insats är personlighetens frigörelse, men denna
personlighetskult blir från början överdriven och snedvriden. Kant hade
påvisat att den mänskliga kunskapen inte bara passivt upptar den omgivande
världen i sig utan även är dess skapare och lagstiftare. För att lära känna
verkligheten i dess helhet måste vi därför också utforska lagarna för vårt
tänkande. Nu överskattar man denna nya och oanade uppgift för vår kunskap,
så att anden icke blott betraktas som lika betydelsefull som verkligheten
själv, utan som ensam upphovsman till den, medan människan betraktas som
världens suveräne herre. Fichtes tankegång är följande: då det är jag som
tänker och uppfattar världen, och eftersom ingenting som tillhör
»tinget i sig» är säkert utom det faktum, att jag tänker det, är
detta »jag» det enda vissa. I detta »jag» sammanfaller
subjekt och objekt; vi känner det icke blott som ett yttre objekt utan även
som en inre erfarenhet. Jag kan ha direkt och absolut kunskap om det, och
därför representerar det hela verkligheten. Jaget blir skaparen av världen,
och den objektiva verkligheten är för Fichte blott ett
»icke-jag», som av jaget skapas på artificiell väg för vissa
syftens skull. Hela världen, människan såväl som den yttre verkligheten,
bestämmes av detta »jag» ensamt, och varje föreställning om att
»substansen i våra förnimmelser skulle vara given utifrån»
tillbakavisas energiskt.
Fichte ryggar själv tillbaka för de gränslösa utsikter,
som denna nya idé öppnar, och upprättar snart nya gränser. Men för
romantikerna är tankegången i hög grad lämpad, och medan Fichte ännu talar
om det »världsjag» som träder i Guds ställe, tror de blott på det
individuella jaget hos varje enskild människa och därmed på en obegränsad
individualism. Det enda som för dem betyder något är individens berusande
självhärlighet. »Jag är i stånd att göra vad jag vill. Ingenting är
för människan omöjligt.» Detta förhärligande av människan sker utan
inskränkning, och hennes inre liv kommer därmed att få en allt
överskuggande betydelse. »Inom oss och eljest ingenstädes ligger
evigheten med alla sina världar, det förflutna och det kommande.»
Människoanden blir den enda absoluta makten, och då alla lagar i naturen
kommer till stånd genom våra tankeformer, är det anden som stiftar lagarna
utan att själv bestämmas av dem. »Anden skapar av egen
maktfullkomlighet världen i enlighet med sin vilja. Anden behöver ingenting
annat än sig själv … ty vad jag uppfattar som världen är dess
skönaste verk, dess spegelbild, skapad av anden själv.» Andra varelser
och ting »existerar emedan vi tänkt dem … Vi är det öde,
som bibehåller dem i deras existens.»
Andens suveräna maktfullkomlighet är för romantikerna
det högsta goda, och för att ernå den söker de gång på gång sätta sig över
alla bindande lagar, som kan fängsla dem vid jorden. Flykten från
nödvändigheten är det typiska gemensamma draget hos alla de skiftande och
motsägelsefulla strömningarna i romantiken. Det är av detta skäl, som
ironien intar en så framskjuten plats i dess idévärld, ty med
ironiens hjälp kan man bevisa andens absoluta frihet. I det verkliga livet
kan människan icke undgå att ta enskilda erfarenheter och föremål på allvar
och betrakta dem som verkliga, men med tillhjälp av ironien kan hon höja
sig över dem och ge uttryck åt sin känsla av allmakt. Ironien ger alltså
anden den storhet och oändlighet, som nödvändigheten utesluter. Andens sfär
är så omätlig att ingen ändlig mänsklig varelse någonsin kan omspänna den
helt. Skall människan ens kunna ge en antydan om oändligheten, måste hon
försöka omspänna de största motsatser och motsägelser, och här får hon
hjälp av ironien, medan denna berövar allt dess tyngd och allvar. Ett
fullständigt fritt spel av alla andliga krafter blir här möjligt, och på så
sätt kan anden pendla från den ena ytterligheten till den andra.
Till en början är denna nya frigörelse av anden från
alla band utomordentligt fruktbar. En ny värld, oåtkomlig för de gamla
föreställningssätten, väntar på att väckas till liv, och blott en ande som
är helt och hållet obunden kan oavlåtligt fortsätta att i sig uppta något
nytt och därmed uppleva livets fullhet och rikedom. De impulser, som utgår
från romantiken, är ovanligt många och starka. Den medvetna organiseringen
av världen konfronteras med dess omedvetna bakgrund; den förenkling av
tillvaron, som upplysningstiden medförde, ersättes med en hemlighetsfull
rikedom av förnimmelser, intuitioner och känslor. På detta sätt återfår de
gamla myterna och symbolerna en mening, halvförgätna sägner och legender,
som blott levat kvar på folkets läppar, får nytt liv, och man börjar
intressera sig för de primitiva folkens själsliv. Med intresset för det
omedvetna följer en djupare förståelse av religion, och kristendomen och
vissa orientaliska religioner väcker på nytt genklang i själarnas djup, får
en ny mening och ett nytt liv. I det romantikerna varken erkänner något
tvång eller några förpliktande andliga lagar, blir de i själva verket i
stånd att vakna till ett rikare liv. Utan att i kraft av några egna lagar
missuppfatta dem kan de godtaga och följa alla riktningar i konsten och
tränga in i deras verkliga struktur, och de kan förstå och uppskatta sådana
epoker, som ligger fjärran från deras egen. Bedömningen, enligt absoluta
normer, som vi finner hos Goethe och Schiller och som kommer dem att
misskänna många epoker, ersättes av en mera rättvis värdering. I kraft av
sin religiösa känsla uppfattar romantikerna för första gången den
förbisedda och föraktade medeltiden såsom en av de stora epokerna i Europas
historia. Men det är inte bara gotikens innebörd de förstår utan även
renässansens, och den missuppfattning av antiken, som utmärkte
nyklassicismen, korrigeras genom att man förstår den starka lidelse, som
alltid utgör ett grundelement i den. Romantikerna införlivar genom
översättningar andra länders litteratur med den tyska, de översätter
Shakespeare, Dante, spanska romaner och dramer på ett sätt som
beundransvärt bevarar originalens egenart, och på samma gång skapar de den
moderna konsthistorien och den moderna filologien. Deras strävan att
överallt öppna den andliga kulturens rika källsprång driver romantikerna
att ständigt se sig om efter nya ämnen. De riktar blicken mot Orienten, mot
Balkanfolken, mot Indien och mot naturfolken. De upptäcker skönheten hos
naturscenerier som man förut föraktat, de höga bergen, de mörka skogarna,
havet. De uppsöker natten och fasorna lika väl som idyllen och har en
djupare förståelse för det hemlighetsfulla, det skymningsdunkla och okända.
Fantasien får fria tyglar, och sagor, spökhistorier och de mest fantastiska
berättelser florerar. På samma gång som människoanden leker med
verkligheten tränger den djupare in i den. En djupare förtrogenhet med
folklynnena och den större vikt man fäster vid dem underlättar nationernas
utveckling, och den sociala romantiken och den sociala utopismen leder över
till socialismen. Man tillägnar sig alla nya upptäckter inom
naturvetenskapen och bearbetar dem med sin fantasi, och detta ger den
experimentella naturvetenskapen nya impulser. På så sätt föregriper man
många av århundradets ideer, framstegstron, utvecklingsläran och olika
filosofiska och historiska riktningar, åtminstone i fragmentarisk form.
Flykten från nödvändigheten är i detta avseende
romantikerna till stort gagn. Dessa nya ämnen är till största delen okända,
och därför kan man inte genast klarlägga deras verkliga och nödvändiga
struktur, och det visar sig sålunda omöjligt att införliva dem med en
konstart, som är bunden av stränga former. Det är blott emedan romantikerna
sätter sig över alla lagar och godtar alla ämnen alldeles så som de ter sig
för dem, även om detta kanske blott sker från deras mest ytliga sidor, som
de kan omspänna en sådan mångfald och rikedom av ämnen. Men det är på samma
gång just detta drag hos romantikerna som icke ger oss rätt att enbart
dröja vid rörelsens positiva inflytande. Ty alla dessa impulser blir av
betydelse blott i den mån de utövar inflytande på dem som står utanför
rörelsen, blott i den mån romantikens arvtagare på allvar och utan ironi
söker komma till klarhet om dessa impulsers verkliga struktur och de lagar
som bestämmer dem. Blott om de utvecklas i enlighet med de lagar, som de
enligt sakens natur måste bringas i samklang med, har dessa ämnen bestående
värde, och blott då kan dessa plötsliga ingivelser förvandlas till något
fast och varaktigt. De skapelser av romantiken, som haft varaktig
betydelse, ledde därför mycket snart bort från den. Vad vi emellertid för
ögonblicket vill klargöra är vad vi menar med romantik och vad som visat
sig livskraftigt i den trots den senare utvecklingen. På vilka element i
romantiken bygger den hållning, som vi i våra dagar kallar
»romantisk»? Vi måste undersöka deras ursprung för att bättre
förstå vårt eget andliga liv och därmed bedöma det riktigare.
De följder av flykten från nödvändigheten, som
omedelbart kom till synes, visade sig ödesdigra. När Fichte upphävde alla
gränser för jaget, förvanskade han Kants filosofi på ett sätt, som skulle
bli typiskt för filosoferna under hela århundradet och som hade ett
fördärvligt inflytande på deras verk.
Kant var med sina teorier betydligt före sin tid. Varken
han själv eller hans efterföljare kunde bli stående vid de gränser han
utstakat för vår kunskap. De kunde icke nöja sig med att hänvisa
»tinget i sig» till det ovetbara. Men där Kant blott indirekt och
på en omväg över moralen åter för in den metafysik han störtat från dess
tron, söker alla hans efterträdare att undgå denna omväg. De erkänner, att
Kants tankegång är riktig, men de säker alla finna någon utväg med vars
hjälp man trots Kants tanke- och åskådningsformer kan ernå direkt kunskap
om tinget i sig. Det är blott på en enda punkt som Kants tankeformer enligt
dessa tänkare saknar tillämpning, men detta enda undantag gör det möjligt
för dem att trots kunskapsteorien smuggla in ett helt metafysiskt system.
För Fichte är »jaget» och dess suveränitet ett sådant undantag,
för Hegel är det »världsanden», tänkt såsom ett abstrakt begrepp,
för Schopenhauer viljan och för Nietzsche det upplevda jaget. Alla dessa
uppfattningar är felaktiga, ty det återstår att bevisa undantagets
giltighet. De inför därför blott ständigt nya misstag.
Fichte tar sin utgångspunkt i det skapande
»jaget» i stället för i den yttre verkligheten och hävdar, att
verkligheten måste vara sådan vi tänker den och att därför varje logisk
slutsats måste vara verklig. Han utgår alltså från det rena tänkandet. Kant
förlorar aldrig kontakten med livet och med verklighetens värld. Till och
med när han på sin ålderdom än en gång fördjupar sig i metafysiska
spekulationer, brottas han alltjämt med förutsättningar, som fastän de är
tyngda av en traditionell begreppsapparat icke desto mindre visar hän på
verkligheten. Fichte däremot är grundläggaren av en ny skolastik. Med
utgångspunkt från rent logiska premisser följer han dem så långt det är
möjligt utan att känna något behov att undersöka, om de alltjämt svarar mot
någon verklighet. På så sätt lyckas han bygga upp ett rent spekulativt
metafysiskt system, som förklarar världen i alla enskildheter, så att han
gör anspråk på att känna till hela tillvarons struktur, mening och mål, och
märker därvid icke, att han förlorat all kontakt med den verkliga världen.
Det är svårt att förstå, hur någon efter Kant kunde framträda med sådana
anspråk, men romantikerna skänkte honom sitt bifall.
Friedrich Schlegel förebrår Kant för vad som i själva verket är hans
förtjänst. »Kant hamnar i den slutsatsen att vi på det spekulativa
området icke kan veta något om det enda som är fullt visst, nämligen
gudomen», säger han och tillägger: »Eftervärlden kommer sannolikt
att finna storheten hos denne utmärkte man företrädesvis i hans
naturvetenskapliga skrifter … medan hans filosofiska arbeten
ofelbart är dömda att falla i glömska.» Men i Fichte ser han
begynnelsen till en ny epok. Novalis säger: »Fichte är den
större … Kant den mindre tänkaren.»
Men denna gränslösa individualism hämnar sig, och
groteska metafysiska system och okontrollerbara eller tomma spekulationer
återfår det välde de nyss förlorat. Schelling uppställer som en
grundprincip att »Guds existens är en empirisk sanning och grundvalen
för all praktisk erfarenhet», och han bemöter alla invändningar med en
rent spekulativ metod och en skruvad logik. »Eftersom det icke kan
finnas något utanför Gud, måste denna motsägelse (att det nämligen finns
enskilda ting) lösas genom antagandet, att tingen har sitt upphov i något
hos Gud, som icke är Gud.» På detta sätt kan man förklara allting utan
att förklara någonting. Schlegel och Novalis hävdar, att männen mera hör
till mineralriket och kvinnorna mera till växtriket, och den äkta kärleken
är för dem icke en enskild blomma utan skapare av något, som hör till
växternas natur. På sådant sätt kan de hålla på med att filosofera i det
oändliga och intalar sig slutligen, att de vet allt om Gud och andarna, om
stjärnorna och världarna och om människans gåtfulla tillvaro. Men i själva
verket ökar de därmed icke på minsta sätt vårt vetande, och likväl ser de
från sina sublima höjder med nedlåtande förakt ned på verkligheten.
De ödesdigra följderna av sådana tänkesätt kommer först
till synes när romantikerna med sina politiska läror kommer i konflikt med
verkligheten — och detta för oss rakt in i kärnan av vår
nuvarande situation. Romantikerna nödgas i de arbeten, som behandlar
politiska frågor, använda begrepp som hämtats från verkligheten, men de ger
dem en ideell betydelse utan att bekymra sig om deras verkliga innehåll. De
försvarar t. ex. kungadömet och förhärligar det i mystiska uttryckssätt
utan att märka att den verkliga institutionen redan befinner sig i ett
skede av förfall och förnedring och på intet sätt är förtjänt av att
stödjas. Därmed uppnår de raka motsatsen till vad de ämnat, ty de
revolutionära mål, för vars skull de stöder kungadömet, är alltför
abstrakta för att kunna bli effektiva, och därför hjälper de med sitt
försvar endast till att konservera den skröpliga institution, som de i
själva verket ville avskaffa. Romantikerna tror, att de kommit till klarhet
om världens absoluta ordning, och kräver därför obetingad makt för att
kunna organisera världen i enlighet därmed. De framlägger reaktionära och
diktatoriska krav för att därigenom desto fortare uppnå sina revolutionära
mål. Men dessa abstrakta mål måste enligt sin natur förbli ineffektiva, och
det blir därför endast de reaktionära kraven, som får några reella
konsekvenser.
Fichte framlägger i sina Tal till tyska nationen
ett mycket revolutionärt uppfostringssystern, men när han med anledning
därav får i uppdrag att utarbeta en plan för ett nytt universitet i Berlin,
visar sig denna fullständigt omöjlig att förverkliga och måste förkastas.
På så sätt blir det blott kravet på att makten skall utövas på ett mera
energiskt sätt — ett krav, som är högeligen välkommet
för de reaktionära myndigheterna — som verkligen blir
effektivt i hans tal — jämte den paroll, som bidrar till
att försätta en nation, som håller på att vakna till en hälsosam nationell
självbesinning, i ett ödesdigert tillstånd av nationalistiska hysteri. Det
är mycket lätt att i en stor vision se Gudsriket och i tankarna omvandla
hela jordelivet efter dess förebild, och det är precis lika lätt att
glorifiera det »heliga romerska riket av den tyska nationen», som
för länge sedan överlevt sig självt, och visa fram dess trasor i ett
artificiellt rampljus. Men ett politiskt program må vara hur upphöjt och
hur konsekvent genomtänkt som helst, det är värdelöst, om dess
beståndsdelar som måste hämtas från verkligheten har en helt annan
karaktär. Det verkliga livet besitter ett mycket kraftigt egenliv och kan
icke förändras genom att fantasien väver sin spindelväv kring det. I
stället kommer fantasien, ehuru den bygger på missuppfattningar, att
användas för att ge det sitt stöd. Det är ingen tillfällighet, att
befrielsekrigen mot Napoleon som fick ett entusiastiskt stöd från de
revolutionära romantikerna men fördömdes av Goethe, ledde till den
reaktionära Heliga alliansen. Det är både dåraktigt och ödesdigert att
engagera sig i politiska livet under antagandet, att kungadömet är heligt,
att kyrkan är fullkomlig eller att lagen är rättvis, ty deras
representanter kommer att göra ett godtyckligt eller brottsligt bruk av en
sådan politisk romantik. Blott en kamp för att påverka och omdana världen
har i det politiska livet sitt berättigande.
En särskilt ödesdiger sida hos denna politik är dess
förhärligande av nationalkaraktären. Fichte tillskriver tyskarna allt
ursprungligt, som ännu icke dödats av godtyckliga regler och brännmärker
allt annat såsom utländskt. Han förklarar: »Att ha karaktär och att
vara tysk betyder otvivelaktigt ett och samma.» Eftersom han är en
abstrakt tänkare är det mycket lätt för honom att bevisa, att tyskan är det
enda äkta språket, och att tyskarna ensamma är ett »verkligt
folk». Det bekymrar honom icke att han för att kunna ge stöd åt sin
uppfattning måste brännmärka sådana genuint tyska drag som grubblet över
döden eller benägenheten att passivt finna sig i en politisk regim såsom av
främmande ursprung. Likaså förklarar Schleiermacher, att »dessa stolta
öbor … känner inte till något annat än profit och
njutning», och såsom en religiös människa kan han knappast fördra
anblicken av en fransman. Med så gott som varje ord trampar han de
heligaste bud under fötterna. »Blott här i vårt fädernesland finner du
i ymnigt mått allt det, som utgör mänsklighetens prydnad.»
Romantikerna finner allt sådant skönt, som de lyckas
beteckna som tyskt, och till följd av denna okritiska beundran lägger sig
småningom ett tjockt lager av damm över allt det som verkligen är tyskt.
Novalis söker inte ens få klarhet i vad franska revolutionen kan ha betytt
för Tyskland utan nöjer sig med att förklara: »Det bästa fransmännen
nått med sin revolution är ett stycke tysk karaktär.» De konsekvenser
som följer av denna överskattning av anden är paradoxala. För det första
skapas genom denna överskattning det abstrakta idealet »tyskt»,
och därpå inordnas den andliga kulturen åtskillnadslöst under allt det som
förefaller »tyskt», hur fientligt mot anden och hur oförnuftiga
det än är. Medan andelivets krav blir abstrakta och verkningslösa, blir den
värld, som måste utvecklas, mera främmande för detta liv än någonsin, och
slutligen böjer sig andelivet för denna snedvridna verklighet och insveper
den i sentimentaliteten i stället för att omvandla den. På samma gång måste
detta okritiska förhärligande av den egna nationen förr eller senare
medföra en stagnation i dess utveckling och leda till dess förfall, ty om
man blott lovordar alla dess brister, kan den icke utvecklas och förbättras
utan förblir i stället kvar i sin begränsning. Den vidhåller sina fel och
skrudar sig i en falsk ära och kommer därmed efter de andra nationerna i
utveckling.
Men detta är blott en av romantikens ödesdigra
verkningar. Romantikerna är så berusade av känslan av andens allmakt, att
de icke heller i andra avseenden vill ha något att skaffa med verkligheten.
Det är inte bara i sina filosofiska arbeten de förbiser den faktiska
verkligheten, utan de bygger ständigt i sin fantasi upp en värld sådan den
borde vara, utan att ta minsta hänsyn till om denna fantasivärld kan
förverkligas eller ej. »Fantasien är människans högsta och mest
ursprungliga gåva, och allt annat är blott en återspegling av den.» I
hela den romantiska litteraturen möter oss ständigt på nytt bilden av
guldåldern i det förflutna eller i framtiden, och från sin utsiktspunkt
»östanför sol och västanför måne» betraktar de romantiska
författarna med förakt den verkliga världen. »Jag vet hur världen bör
vara; det lönar sig därför icke att fråga, hurudan den är.» Denna
flykt, icke blott från nödvändigheten utan även från verkligheten,
betraktas som människans främsta plikt. »En verkligt fri och bildad
människa måste när som helst efter behag kunna stämma sin själ i samklang
med filosofi eller filologi, med kritik eller poesi, med historia eller
retorik, med gammalt och nytt, alldeles som ett musikinstrument när som
helst kan stämmas i alla tonlägen.»
Denna hållning omintetgör efter hand även de stora
förtjänster romantiken ursprungligen ägde. Romantiken är icke blott en
idéströmning; den har också en mycket medveten filosofisk läggning. Det
finns knappast någon annan rörelse i litteratur och konst, där man så
ingående filosoferar över diktverken och konstverken, att det förefaller
som om dessa verk kommit till blott för att belysa teorierna. Schlegel
brännmärker »folk- och naturdiktarna», som föraktar alla studier
och söker sin räddning i det formlösa. Det filosofiska tänkandet är för
alla romantikerna människans högsta och mest utmärkande förmåga. »Utan
filosofien skulle människans viktigaste andliga krafter förbli splittrade
... Den som vet vad filosofien betyder vet också vad livet innebär.»
Men hela detta filosofiska tänkande inriktas på det omedvetna, på det
primitiva själslivet, på känslolivet, på mysterier och mystiska
upplevelser, på en känslomättad religiositet och på drömmens
värld — d. v. s. på allt det, som i ordets
positiva mening kan kallas »romantiskt» men som står i strid mot
det medvetna livet. Och romantikerna försöker icke lyfta det omedvetna och
hemlighetsfulla till klarhet och medvetenhet, vilket vore en uppgift,
värdig människoanden. Det är tvärtom denna som skall »stämmas» i
samklang med det romantiska, och den allsmäktige anden tages i bruk för att
frambesvärja det omedvetna och skymningsdunkla, som icke tål dagens klara
ljus. Därmed ställes anden inför en uppgift, som den icke kan lösa. Driven
till en artificiell naivitet, förlorar den förmågan att skilja det äkta
från det falska, och de mystiska eller religiösa upplevelser, som på detta
sätt kommer till stånd, måste bli konturlösa och overkliga. Romantikerna
nödgas skapa fantomer, som icke är naturliga och primitiva: utan helt
enkelt lögnaktiga. I det de okritiskt dyrkar allt, som förefaller spontant
och rikt på känsla, berövar de själva de romantiska ämnena sitt värde och
ger alla motståndare till det översinnliga vapen i händerna. Det uppstår en
känsla av att allt irrationellt blott är ett bedrägeri och att det endast
kan komma till stånd genom ett sådant. Kännedom om den irrationella och
mysteriösa sidan av det mänskliga livet, som borde befria oss från alla
falska gudar, misskrediteras på detta sätt, ty de oäkta, irrationella
skapelserna kan blott tjäna som angreppspunkter.
Romantiken driver människoanden till självmord, och
denna verkan blir även varaktig. Parollen »tillbaka till
naturen!» har redan den varit farlig, ty när anden väl en gång vaknat,
är det omöjligt att förneka den eller att vrida klockan tillbaka. Men detta
krav hade likväl varit ärligt, ty det uppställde den primitiva människan
som ett ideal och förnekade blott intellektet. Men vad romantikerna vill är
icke att förneka intellektet; de begagnar det för att ge de vanliga tingen
en trolsk och primitiv tjusning. Romantikerna söker avsiktligt frammana den
dragningskraft, som de primitiva tingen får, när de betraktas genom
intellektet som medium. Men att på detta sätt försöka bevara anden för att
framkalla ett sken av primitivitet är omöjligt; man kan inte på en och
samma gång både söka bevara anden och förneka den medvetna tanken.
Människoanden kan upptäcka enkla och primitiva ting, men
den drives av sin egen natur att förstå och därmed även att överskrida det
primitiva stadiet genom att ständigt vidga det medvetnas sfär. Att på
konstlad väg söka bevara det omedvetna kan blott leda till att man
förkväver det andliga livet. Om det omedvetna icke får genomlysas av
tanken, så kan det blott accepteras såsom något för intellektet främmande,
en helt annan sfär, och ju mera främmande, ju mera oförnuftiga och oäkta
det är, desto mera trovärdig förefaller dess primitivitet att vara.
Människoanden kommer därför ofelbart att drabbas av degeneration,
förvridning och avtrubbning. Överskattningen av intellektet ledde därför än
en gång hos romantikerna till paradoxala konsekvenser, ty denna tendens
försätter intellektet i den groteska situationen, att det kämpar mot
människoanden och böjer knä för en oäkta naivitet, ja, för den rena
dårskapen, kastar bort sitt bästa vapen och förgäves söker underordna sig,
där det borde ha ledningen. Det uppstår en situation, där det kultiverade
själsliv, som den oförvillade och sunda människan eftersträvar, tages i
tjänst för att glorifiera oförnuftet. På så sätt blir de intellektuella
beredda till förödmjukelser i alla former, till en kult av styrkan och
dumheten och till ett förräderi mot anden för att rädda vad som förefaller
dem »primitivt».
Romantiken ger ett skenbart stöd åt alla intellektets
motståndare, ty om människoandens enda uppgift består i att förfalska den
ursprungliga primitiviteten, och om de intellektuella själva anser den
tvivelaktiga tjusning, som ligger däri, som sin förnämsta uppgift, kommer
den enda tänkbara befrielsen att bestå i att man vänder sig bort från
intellektet. Därmed inledes den farligaste strömningen i vår tid. Vi är i
fara — inte därför att vi är alltför mycket förandligade
eller intellektuella, utan därför att vi odlar vårt intellekt på ett
snedvridet och ensidigt sätt. Men man kan icke avhjälpa denna oriktiga
tendens blott genom en kunskapsskygg isolering, som städse på nytt hotas av
varje smula kunskap man nödgas acceptera, utan endast genom en allsidig
utveckling och odling av förståndet, och denna åtgärd blir omöjlig, om vi
blott använder vårt tänkande till att söka verifiera sådant som är oss
främmande. Vägen till en förnuftig hållning är då spärrad.
Det mest påtagliga exemplet på denna oriktiga tendens
erbjuder romantikernas hållning till religionen. Friedrich Schlegel
skriver till Novalis: »Min bibliska plan är inte någon litterär plan
utan en biblisk; den är alltigenom religiös». Men detta hindrar honom
icke från att tillägga: »Jag har mod och styrka nog, icke blott till
att förkunna och vara brinnande i anden som Luther, utan också till att som
Muhammed gå ut i världen och erövra andens riken med världens skarpslipade
svärd och offra livet som Kristus.» Detta är hans »dödliga
allvar», men han frågar icke desto mindre: »Eller kanske du har
större fallenhet för att bli en ny Kristus?» Denna frivolitet gillas
av alla romantikerna, till och med av teologen Schleiermacher. Också för
honom är det viktigaste en artificiell andlig hållning. Religionen betyder
för honom en »känsla för tillvaron», och han beundrar
»religionens virtuoser» och »helighetens
virtuoser».
Denna meningslösa lek med religionen är blott en av de
hållningar till den som romantikerna anser möjliga, men det finns en annan,
som är lika farlig. Där den religiösa känslan är äkta, såsom fallet är hos
Novalis, blir dess uttryck så stridande mot ett rätt sätt att bruka sitt
förnuft, att romantikern inte nöjer sig med att fly bort från den klara
tanken utan gång på gång smädar den. Novalis anser det t. ex. riktigt,
»att kyrkans visa överhuvud motsätter sig en förmäten utveckling av de
mänskliga anlagen … och otillbörliga och farliga upptäckter
inom vetenskapen», att detta överhuvud förbjuder »dristiga
tänkare att offentligt förklara … att jorden blott är en
obetydlig planet». Man tjänar icke religionens sak genom sådana
förvillelser och farhågor, och en Dostojevskis lidelsefulla brottning med
religionen visar, hur mycket fruktbarare ett uppriktigt och fullmyndigt
tänkande på detta område kan bli. När flertalet romantiker återvände till
den allena saliggörande kyrkans famn, var det ingenting annat än ett
förräderi mot anden, ett fegt avsvärande av alla deras föregående meningar
och en föraktlig självförnedring. Det har ingenting att göra med äkta
religion, ty människotanken kapitulerar här inför döda traditioner, och
detta kan blott förhindra en verklig förnyelse av religionen. Det är just
de farligaste egenskaperna hos kyrkan som därmed stärkes och får sin
motivering. Överskattningen av individen hämnar sig här på människan själv,
ty eftersom »jaget» i verkligheten icke skapar världen och
eftersom denna är något annat än blott och bart ett »icke-jag»,
kan människan icke bära friheten, när den stegras till godtycke; därför
kapitulerar hon obetingat, när kyrkan räddar henne från denna falska
frihet. Den som icke erkänner någon inre lag, måste slutligen acceptera det
yttre tvånget.
Naturligt nog framträder dessa ogynnsamma och ödesdigra
verkningar av romantiken främst på dess egentliga område, i litteratur och
konst, som för romantikerna är människans högsta skapelser. De höjer upp
konstnären till ett plan, där han »förhåller sig till andra människor
som dessa till de övriga varelserna på jorden.» Konsten måste vara
fullständigt oberoende av varje verklighet. »Den poetiska känslans
väsen ligger måhända däri, att människan mottar impulser genom att
återverka på sig själv … och att hon kan utöva sin fantasi utan
yttre impulser.» Och »diktarens frihet» tillåter honom icke
»att erkänna någon lag, som står över honom själv». Men just
denna överskattning av konsterna berövar dem deras värde, och det är
romantikens fel att de börjar förlora sitt inflytande på livet och urarta
till en ren dekoration.
Inte heller i konsten uppger romantikerna sina anspråk
på att omedelbart fatta det absoluta. Men det absoluta självt kan icke
inordnas i någon form. De drives därför omedelbart in i en återvändsgränd.
De måste flytta över tyngdpunkten från den konstnärliga formens innehåll
till dess mening och söka sig fram till en allegorisk form, en strävan som
måste leda ut i ett tomrum. Om en enda enskild händelse skildras
realistiskt och lodas i hela sitt djup, skapas därmed en levande symbol, ty
på detta djup har varje detalj delaktighet i det helas väsen, och i den mån
detaljen blottar detta djup förkroppsligar den helheten och kan symbolisera
denna. Men romantikerna tror, att de känner meningen med det hela, och med
utgångspunkt från denna förmenta kunskap skapar de allegorier, som skall
uttrycka den. De förvandlar icke en gestalt, ett skeende eller en
erfarenhet till en symbol; i stället blir sagan det högsta konstnärliga
uttrycksmedlet, och sagokungar, trollkarlar, växter och element utför en
fantastisk häxdans, som anses representera världsordningen. På så sätt går
poängen i varje konstnärlig skapelse förlorad. Den kan icke längre utan
några förutfattade meningar tränga fram till en rikare och djupare
framställning av världen, utan kommer blott att få till uppgift att förse
på förhand uppdragna linjer med ytliga ornament. Konstverket förlorar sin
självständighet och får någon mening blott genom något som utifrån lägges
in i det. Godtar man icke denna mening, återstår ingenting, ty dess inre
värde går förlorat.
Ännu äventyrligare är romantikernas försök att
framställa oändligheten såsom en väsentlig egenskap hos det absoluta. Inte
heller det oändliga kan uppfattas direkt, och därför inför de i konsten en
oupphörlig oro hos människoanden i hopp att kunna ersätta det därmed. När
deras idealiserade konstnär blickar ner i sin själs avgrunder för att
därifrån hämta upp något som kan fogas in i den konstnärliga formen, är det
»som skådade han ned i en ofattbar virvel, där våg efter våg krossas
till skum och där man likväl icke kan urskilja någon enskild
våg … där alla strömmar ständigt på nytt flödar samman till en
enda, oavlåtligen och utan vila … ett brusande och svallande
mysterium, ett oändligt, evigt raseri hos ett vredgat och stormigt
element.»
Denna kamp får icke förväxlas med Goethes oändliga
strävan, ty romantikerna övertar från honom blott vad de kan vantolka på
sitt eget sätt. Goethe låter sig ständigt drivas vidare av livets rikedom,
av människoandens mångsidighet och av sin strävan att förverkliga
jordelivets högsta möjligheter. Han går från ett faktum, från en erfarenhet
till nästa, och det är blott emedan han aldrig kan uttömma verkligheten som
han icke kan slå sig till ro. Romantikerna åter upptar icke i sig
verkligheten utan blott en vanställd skuggbild av den, när de vill
framställa det oändliga. Oändligheten är för dem en atmosfär, som skall
införas hos konstverket, och att skapa denna atmosfär av oändlighet är
deras högsta mål. Men detta mål strider också direkt mot alla äkta
konstnärliga skapelser. Det är sant, att ett fulländat konstverk har en
viss ton, men om det från början är ett av målen att åstadkomma denna, är
skapelseprocessen icke längre fri, formen måste pressas och vanställas, och
konstverket underordnas åter syften, som är främmande för det. För att
kunna skapa denna känsla av oändlighet måste romantikerna upphäva det
naturliga händelseförloppet, så att en viss stämning förlänges, eller bryta
sönder konstverkens form för att framkalla ett intryck av ofullständighet,
och därigenom förhindrar de en konsekvent avslutning på verken. Eller också
måste de dra sig tillbaka till det rena tänkandets sfär, men till ett
tänkande, som icke får leda till några slutgiltiga resultat som skulle
kunna föra processen till en avslutning. För romantikerna framstår
reflexionslyriken såsom den högsta diktarten; den romantiska diktningen
skall »sväva på den poetiska reflexionens vingar och ständigt på nytt
återknyta till reflexionen, som om den mångfaldigades i en ändlös serie
speglar». Konstnärens strävan känner icke någon förpliktelse eller
inre nödvändighet och blir blott en hållning, som icke har sitt fäste i
livets eget väsen.
Allegorien, atmosfären av oändlighet, den romantiska
reflexionsdiktningen — alla medverkar de till att
konsten urartar till en ornamentik som förkväver livet. Då det är omöjligt
att tillfredsställa alla dessa anspråk, måste romantikerna tillgripa allt
fler tekniska konstgrepp som åtminstone ger ett sken av att man lyckats.
För det första söker de framkalla ett intryck av konturlöshet. »Vem
skulle inte vilja vandra i skymningen, när natten genomträngas av ljuset
och ljuset av natten, så att färger och skuggor blir desto
intensivare?» Denna skymning är i och för sig skön men blir odräglig
när den varar beständigt. Vidare hör man jakthornets toner i de susande
skogarna, varje steg ackompanjeras av lutan och cittran, vattenfallen
kommer icke till synes utan blixt och dunder, månen lyser på ruiner och
förfallna murar, och mossbelupna minnesmärken manar fram fjärran tider.
Novalis går t. o. m. så långt, att han anser lutan som ett
ursprungligt attribut till människan. Hjälten i hans roman Heinrich von
Ofterdingen förstod att han saknade en luta utan att veta hur den var
byggd eller vilka toner den frambragte. De idealiska ämnena för den
romantiska målarkonsten skildras av Tieck i följande ord: »Ensliga,
spöklika landskap. En upprutten och förfallen bro över en avgrund mellan
två framskjutande klippor; mellan dem en skummande och brusande bäck.
Vilsna vandrare, svepta i mantlar, som fladdrar för den fuktiga vinden; de
skräckinjagande gestalterna av rövare, som kommer fram ur en håla; åkdon,
som anfalles och plundras, kamp med de resande … En bäck och
ett vattenfall, en fiskare med fiskredskap och ett kvarnhjul, som vrider
sig i månljuset.» Dikten och även livet självt drunknar i vaga
stämningar. Återigen har ett viktigt mänskligt livsområde förvandlats till
en meningslös stämningsbild.
Genom att på så sätt äventyra varje äkta känsla blir
romantiken farlig för livet självt. Starka och äkta känslor driver
människan att söka klarhet och förnuft, att fatta bestämda beslut och ernå
slutgiltiga resultat, men för romantikerna ligger tyngdpunkten i stället på
känslorna själva. De söker inte arbeta sig ut ur dem utan hänger sig i
stället åt dem. De vill ständigt simma i ett hav av känslor. Därför måste
de göra känslorna svagare än de i verkligheten är, så att de inte
förpliktar till något och inte leder till några resultat utan uppgår i
varaktiga stämningar, åt vilka man viljelöst överlämnar sig. Längtan ger
människan en törst efter det fullkomliga, men för romantikerna är det
längtan själv som är det bästa uttrycket för oändlighetskänslan, och då den
är deras mål måste den bibehållas och får icke tillfredsställas. På samma
gång förstår romantikerna, att deras intellekt är starkare än känslorna och
är ständigt rädda för att det skall besegra dessa. Det medvetna mål, mot
vilket känslorna driver människan, ter sig för dem som ett upphävande av
dessa, och de upplöser därför bandet mellan känslo- och tankelivet.
Känslolivet försvagas till varje pris, så att det icke kan ge upphov till
någon tankeverksamhet, som skulle kunna leda till en verklig avgörelse.
Människolivets djupaste och mest förpliktande makt
degraderas alltså, ty det är känslan ensam, som hos människan kan
åstadkomma den förbindelse med det absoluta, som romantikerna vill nå. Det
är blott på detta område, som ingen undanflykt eller förljugenhet är
möjlig, om människan är uppriktig mot sig själv, ty här kommer varje
misstag att till slut göra sig kännbart. Men romantikerna tunnar ut
känslorna, tills de slutligen förlorar hela sitt välde, tills de blott blir
dekorationer, som förgyller verkligheten. Människolivet, vare sig det är
lyckligt eller olyckligt, bleknar bort tills det blir blott ett
dagdrömmeri. »Den religiösa känslan bör beledsaga varje mänsklig
verksamhet likt en helig musik» — allt blir blott
ett melodiskt ackompanjemang till spekulation eller åskådning, som kan
väcka känslor utan att förplikta till något. Frossandet i känslan blir
tungt eller sentimentalt, försjunker i vemod och Weltschmerz;
ironien försvinner i sina uttrycksformer. Men i en djupare mening blir det
nu som ironien firar sin högsta triumf, ty människolivet självt har blivit
formlöst och förljuget, en tom allegori, ett ironiskt fragment. Det har
icke längre någon förbindelse med den verkliga oändligheten, och det
absolutas stämma drunknar i en falsk sentimentalitet.
När det första ruset dunstat bort, och verkligheten,
denna mäktiga och ständigt närvarande verklighet, på nytt gör sig gällande,
kan romantikerna icke längre bemästra den, ty de har ödelagt livets egen
kraft. Deras förmätna förakt för verkligheten förvandlas till en vanmäktig
förbittring, till Weltschmerz och kverulans. Slutligen framträder
romantiken blott som en oförmåga att bemästra livet, och dess fullständiga
sammanbrott döljer sig blott under en tunn slöja av artificiell pessimism.
Följande Novalis föredöme längtar romantikerna att fly från denna
»bleka tillvaro» men saknar kraft att helt förneka den. De kan
blott klaga: »Vad skall vi ta oss till med vår kärlek och vördnad i
denna värld.» Den hänförda lovsången till det nya århundradet ger vika
för en matt trånad efter det förgångna. »Allt det gamla föraktas, men
vad betyder väl det nya för oss!» För första gången är det ungdomen
som bekämpar det som hör framtiden till och föraktar det. »Ensam och
djupt sorgsen är den, som med brinnande kärlek hänger fast vid forna
tider.»
Följderna av förräderiet mot människoanden framträder på
ett klart och frapperande sätt. Till följd av sin svaghet förmår
romantikerna icke längre utvinna något av värde och äkthet ur livet, och på
så sätt blir anden fullständigt utan inflytande. En underlig aristokrati
uppstår; de mest sublima diktare förvandlas till brutala egoister;
oförmögna att leva, fyllda av förakt för massorna och av beundran för ett
hemligt ideal, anser de sig berättigade att följa massornas sämsta seder.
Att göra ont blir det enda sättet att visa sin styrka, och satanismen
kommer på modet. Andra romantiker slår in på andra vägar och inordnar sig i
ledet bland dem som föraktar anden. Beundran för »tyskt väsen»
och för dikten samverkar till hela denna massfabrikation av poesi, som nära
nog lyckas ödelägga den verkliga konsten. Den sanna konsten, människans och
livets egen anda, förnedras och kan blott räddas genom en kamp mot
romantiken.
Visserligen gäller detta icke om romantikens historia i
dess helhet. Det är bara i början den är så överraskande fattig på äkta
konstverk, längre fram lyckas romantikerna själva övervinna många av dess
brister. Att dra en alltför skarp gränslinje mellan dem vi kallar
romantiker och dem som icke kan betecknas som sådana är att göra en
konstlad uppdelning, ty romantikerna upptar ofta främmande element och
utvecklas i riktning mot realismen. Ibland bygger de sina fantastiska
skapelser på verkligheten och kan därmed göra dem trovärdiga och sköna. Men
just de egenskaper hos den tidiga romantiken, som är så ödesdigra, har
förblivit verkningsfulla, och gång på gång har romantiken gått tillbaka
till dessa källor. Den ödesdigraste formen av romantik är mera
inflytelserik i våra dagar än någonsin förr. Överskattningen av
intellektets makt och flykten från verkligheten till en extrem
individualism leder till en lika extrem materialistisk reaktion, och inför
denna reaktion ter sig på nytt den extrema romantiken som den enda
hållning, som är möjlig för människoanden. Romantikens missgrepp är skuld
både till materialismen och till människoandens återtåg till den romantiska
känslovärlden.
Först inträder emellertid den materialistiska
reaktionen. Romantiken banar väg för en överskattning av den rent
materiella sidan hos människan. När människoanden ignorerar verkligheten
får denna ett alltför starkt liv på egen hand, och förgudningen av hjälten
tar sin början.
~~~~~~~~~~~~~~~~~~
Bibliografi
Nedanstående verk av romantikerna visar klarast
utvecklingen av deras idéer:
J. G. Fichte, Die Bestimmung des Menschen.
---»--- Reden an die deutsche Nation.
F. Schlegel, Lucinde.
F. Schleiermacher, Reden über die Religon an die Gebildeten unter
ihren Verächtern.
F. W. J. Schelling, Entwurf eines Systems der Naturphilosophie.
Bruno oder Ueber das natürliche und göttliche Prinzip der
Dinge.
L. Tieck, Franz Sternbalds Wanderungen.
H. Wackenroder und L. Tieck: Herzensergiessungen eines kunstliebenden
Klosterbruders.
Novalis, Heinrich von Ofterdingen.
---»--- Fragmente.
Brevväxlingen mellan flera av dessa författare samt
A. W. Schlegels brev är också av stort
intresse.
Se vidare: Paul Roubiczek homepage.
Winther, M. (2019). ‘Subjektivismen i vår tid’. (här)