Introduktion
Nietzsche har mött förvånansvärt lite filosofiskt motstånd. Som historikern Malcolm Bull konstaterar: “Till och med de filosofiska riktningar som han konsekvent riktade sitt vassaste förakt mot — socialism, feminism och kristendom — har försökt göra sin plågoande till sin egen. Numera gör nästan alla anspråk på Nietzsche som en av sina egna. Han har blivit det han mest av allt ville vara — oemotståndlig” (Bull, 2011, kap. 2). Det är glädjande att forskare äntligen verkar ha börjat acceptera hans ord som de är, utan överdriven tolkning. Statsvetaren Ronald Beiner säger:
Ett av de verkligt stora mysterierna i 1900-talets (och nu 2000-talets) intellektuella liv är hur en så uttalat antiegalitär och antiliberal tänkare som Friedrich Nietzsche kunde bli i stort sett 1900-talets mest inflytelserika filosof (ett fenomen som senare upprepades av en filosofisk efterföljare som var minst lika antiegalitär och antiliberal — nämligen Martin Heidegger). Nietzsches intellektuella inflytande har en häpnadsväckande räckvidd — inte minst inom den intellektuella och kulturella vänsterns domäner. Lösningen på denna gåta kommer troligen att överlåtas till kunskapssociologer femtio eller hundra år från nu. Under tiden måste vi göra vårt bästa för att väga Nietzsches intellektuella kraft samtidigt som vi till fullo inser farligheten och de möjliga riskerna med denna intellektuella kraft. Detsamma gäller för Heidegger. (Beiner, 2018, ‘Introduction’)
Filosofen Jonathan Glover observerar att “Nietzsches egen världsåskådning, grunden för hans
‘omvärdering av alla värden,’ rymmer mycket som är förskräckligt. Den innehåller återkommande inslag av
rasism, kvinnoförakt och en tro på den hänsynslösa maktkampen. Han förkastade medkänslan med de svaga till förmån
för viljan att trampa på dem” (Glover, 1999, s. 11). I linje med detta menar Bull att Nietzsches elitism inte
bara är grundläggande för hela hans världsbild, den är så djupgående att den oundvikligen leder till slutsatsen att
“den stora majoriteten av människor saknar existensberättigande” (Bull, 2011, kap. 2).
Nietzsches försvarare hävdar att han inte har någon direkt koppling till nazismen, men detta perspektiv saknar
objektivitet. Hans filosofi erbjöd en bekväm grund för vissa aspekter av den nazistiska ideologin. Under Tredje
riket hyllades Nietzsche som ‘nazismens officiella filosof.’ Även om det är uppenbart att Nietzsche
skulle ha motsatt sig många aspekter av den nazistiska ideologin, betyder detta inte att hans oortodoxa filosofiska
begrepp inte kunde tolkas genom ett biologiskt perspektiv, som exempelvis strävan efter territorium och
rashygienisk politik. Det grundläggande begreppet ‘viljan till makt’ och Nietzsches bejakande av kriget
för dess inneboende värde ligger nära den nazistiska ideologin. Denna överensstämmelse bidrog till att främja den
nazistiska politiken och återuppväckandet av en hednisk världsåskådning. Historikern Steven Aschheim
säger:
Här fanns en tysk tänkare med till synes äkta tematiska och tonala kopplingar, som kunde ge nazisterna ett högre filosofiskt släktträd och en motivering för centrala principer i deras världsåskådning. Som Franz Neumann noterade 1943 ‘försåg Nietzsche nationalsocialismen med en intellektuell fader som hade storhet och skarpsinne, vars stil var vacker och inte vedervärdig, som kunde ge uttryck åt föraktet mot både monopolkapitalismen och det framväxande proletariatet.’ (Aschheim, 1992, s. 235-36)
1.
Som bekant hävdade Nietzsche att “Gud är död!” Visserligen håller jag med om Nietzsches slutsats att
om Gud är död tar den hänsynslösa övermänniskan vid. Men låt oss titta närmare på hans dunkla begrepp. I
Moralens Genealogi talar Nietzsche om “den blonda besten,” den germanska lejonhjärtade
övermänniskan som övervinner den “kristna slavmoralen” — det kan betraktas som hans
grundtes. Nietzsche avvisar nationalismen eftersom han anser att Europas länder bör förenas i ett imperium. Den
centrala frågan är om (det återuppväckta) Rom eller Juda ska segra. Det är inte bara metaforiskt prat utan här
handlar det om fysiska människor och deras kulturer: den tyska står mot den judiska. I Moralens Genealogi
(I: 16-17) hävdar Nietzsche att uppgörelsen mellan Rom och Juda är nära förestående, och att vi återigen
måste få den “gamla elden” att flamma upp. Det sker “genom att bygga en ny kast som ska härska
över kontinenten” (BO § 208).
Nietzsches antisemitism är uttalad men tvetydig. Han hävdar att det var judarnas kulturella och moraliska giftbrygd
som orsakade “den moraliska slavrevolten” och det romerska imperiets fall — men
också reformationen och franska revolutionen, som enligt Nietzsche var katastrofala skeenden (MG I:16).
Kristendomen såväl som den judiska kulturen och religionen måste utraderas i Europa, då dessa underminerar
imperietanken. För att bygga imperiet får man ej skygga för slaveri och tyranni (BO § 242).
Att “komma tillrätta” med judarna i Tyskland (“mit diesem Quantum ‘Jude’ fertig zu
werden”) innebär enligt Nietzsche inte nödvändigtvis krig och utrotning — nej, själva
judiskheten ska elimineras genom assimilering inklusive ingifte. Nietzsche kritiserar därför den vulgära formen av
antisemitism. Han trodde nämligen att judarna var “rasrena” och rasblandning kunde därför stärka den
europeiska naturen som blivit försvagad (BO § 251). (Han visste inte att de europeiska judarna redan var
rasblandade — sannolikt har de mer europeiska gener än semitiska.)
Notera att han i bildlig mening räknar kristna som judar, då de förra anammat den judiska slavmoralen: “Den
kristne är helt enkelt en jude tillhörande en ‘reformerad’ konfession” (AK § 44).
Antikrist, hans bok från 1888, fungerar idag som antikristet manifest hos vitmaktrörelsen i USA och Europa.
Nietzsche förbannar Sokrates, Platon, Jesus och Paulus, då de har “det sanna och det goda” som
ledstjärnor, som innebär att de sätter moral och förnuft (synonymt med det judiska sentimentet) i främsta rummet:
“Sofisterna var greker. När Sokrates och Platon eftersökte dygden och rättvisan, så var de judar,
eller jag vet ej vad” (VM § 429).
Nietzsche förklarar i postmodern anda att sanning och moral endast är chimärer som döljer slavnaturernas
egenintresse och maktsträvan (GV I:21; MG I:13). Men den aristokratiska människan behöver ej förkvävas av moral och
sanning, för det finns “bara perspektiviskt seende, bara perspektiviskt ‘vetande’ ”
(MG III: 12). Det är endast den “högre människans” maktsträvan och självuppfyllelse som kan göra
kulturen storartad. Den kristna västerländska civilisationen ska omstörtas för att ge plats för övermänniskan.
Nietzsche är den aristokratiska fascismens filosof:
De svaga och de misslyckade ska gå under — den första principen för vår kärlek till människan. Och de ska bli givna all möjlig assistans. (AK § 2)
Den stora majoriteten människor har ingen rätt till liv. De har bara en förstörande effekt på de nobla individerna bland vår ras. Jag ger ej de odugliga denna rätt. Det finns även odugliga folkslag. (VM § 872)
Nietzsche förespråkar demokratins avskaffande och en återgång till ett hierarkiskt samhälle präglat av elitstyre, kastsystem och slaveri:
All upphöjelse av prototypen “människa,” har hitintills varit frukten av ett aristokratiskt samhälle, och så kommer det alltid att förbli — ett samhälle som tror på en vid skala av graderingar vad gäller rang och skillnader i människovärde, och som är beroende av slaveri i någon form. (BO § 257)
Nietzsches perspektivism innebär att han är djupt skeptisk till all slags sanning och kunskap. Men då undergrävs ju alla skäl att ta Nietzsches egna “sanningar” på allvar. Hans eget sanningsanspråk har då, enligt honom själv, ingen prioritet. Således ska hans filosofi ses som propaganda. Han hoppas att hans rent subjektiva perspektiv ska väcka det tyska folket till kamp mot “den judiska draken.” Subjektivismen kommer också till uttryck i synen på mytologin. Redan i Tragedins födelse förespråkar han den “germanska mytens pånyttfödelse” (TF § 23).
2.
Med perspektivism menas inte ens egen synvinkel på en objektiv sanning man ej kan omfatta. Det handlar inte heller om att lägga samman många olika perspektiv för att på så sätt få en mer fullkomlig bild. Nej, det innebär att man ska utgå från sitt eget perspektiv och tillskansa sig makt, för att förhöja den egna fullkomningen i livet. Nietzsche hävdar i Den Glada Vetenskapen att sanning såsom beständigt vara är illusorisk (dvs. inga platoniska former existerar):
[M]edvetandet består endast i ett tillstånd hos vår andliga och fysiska värld (kanske ett mentalt osunt tillstånd) och är långt ifrån denna värld som sådan. (GV § 357)
Vår kunskap är endast kunskap om det egna medvetandet och inte om världen (jfr. GV § 354).
Tinget-i-sig är en meningslös term eftersom vi är instängda i vårt psyke, i fenomenvärlden. Världen är
endast växlingar och tillblivelse. Men det finns en vilja till beständig sanning genom den perspektiviska
upphöjelsen av värden (idéer, kategorier, m.m.), som skapar upplevelsen av en ordnad värld. Således har tillvaron
ej sin grund i övervärldslig form, utan i viljan till makt, som är vilja till stabil ordning och sanning.
Men då viljan konsoliderar och befäster sin sanning, så betyder det att den egentliga världen, som är växlingar och
tillblivelse, blir undertryckt. Därför hävdar Nietzsche att sanningen är förstörande för den naturliga kreativa
impulsen, som är maktstegring (Machtsteigerung). Han menar att ‘sanning’ visserligen förkväver
livet, men att det ändå är livets själva impuls att eftersträva stabil sanning och ordning. Då ett perspektiv
segrar så förkvävs de övriga av pseudoobjektiv “sanning”:
I så måtto att ordet “kunskap” har någon mening så är världen vetbar — men den är tolkningsbar, annars finns det ingen mening bakom den, utan otaliga meningar — “Perspektivism.” Det är våra behov som tolkar världen, våra drifter och deras För och Emot. Varje drift är en slags lust att härska — varje en har sitt eget perspektiv som den skulle vilja tvinga alla andra drifter att acceptera som norm. (VM § 481)
Den vetenskapliga erfarenheten är väsentligt annorlunda. Vetenskapsmännen blottlägger den underliggande
lagbundenheten och förundras över dess sofistikering och komplexitet. Det är inte frågan om att bygga upp ett
perspektiv utan om att utröna sanningen. Förståelsen av hur världen objektivt fungerar har möjliggjort
byggandet av avancerad teknologi — saker och ting som (sannolikt) aldrig tidigare existerat i
universums historia. Utfinnandet av objektiva sanningar möjliggör vår kreativitet. Vetenskapen följer den
platoniska principen att vända blicken bort från skuggbilderna på Platons grottvägg och se mot grottmynningen, där
formerna finns som orsakar skuggbilderna (Staten, 514a-520a). På detta sätt kunde Ludwig Boltzmann
bevisa atomernas existens.
Istället för att sträva mot ljuset vill Nietzsche ner i grottans mörker, för han avfärdar formernas existens och
därmed också skuggbildernas relativa värde. Han tror att där nere i mörkret finns viljan till makt som kan
kreera vilken ordning som helst. Sanningssträvande är för honom att dricka ur denna urkälla. Han vänder alltså
uppochner på platonismen. Skuggbilderna behöver ej tolkas, för vi har kraften att kreera nya. Därför upphöjer han
konsten som essentiell, då den ger viljan till makt möjligheter till nyskapelse. Nietzsche kategoriseras lämpligen
som subjektivist. Än värre: denna strävan mot mörkret förvandlar Nietzsche till omedvetenhetens filosof. Hans
efterföljare bidrar till en omedvetenhetens kultur som med ett estetiserande förhållningssätt upphöjer nonsens till
sanningar och sprider förvirrade verklighetstolkningar, något som kännetecknar tänkare som Julius Evola och
Alexander Dugin (se Winther, 2020).
Nietzsche skrotar tinget-i-sig och förkastar således distinktionen mellan fenomen och verklighet. Han ägnar sig
inte åt kantianska kunskapsteoretiska resonemang. Objektets natur, i sig självt, är irrelevant för Nietzsche. Det
handlar om att han underkänner den vetenskapliga sanningens moralitet och ersätter den med livets moralitet,
som är viljan till makt. Han förnekar inte den objektiva verkligheten, men anser den irrelevant. Om han har
någon seriös ontologi, så är den herakleitisk. Han säger i Den Glada Vetenskapen att “den absoluta
grunden för världen är i all evighet, kaos” (GV § 109). Istället är det subjektet som skapar
“objektivitet,” genom att klistra på tinget så mycket som möjligt. Vi vill ha denna fasta ordning att
klamra oss fast vid. Men det är en chimär:
[J]u mer känslor vi uttrycker om ett ting, ju fler ögon, olika ögon, som vi fokuserar på ett och samma ting, ju mer komplett blir vår “idé” om detta ting, detsamma som vår “objektivitet.” (MG III:12)
Ur nietzscheansk synvinkel är det visserligen logiskt, knappast en självmotsägelse, att han förkastar all sanning och sedan upphöjer sina egna tankar till sanning. Det är uttryck för viljan till makt. Sanningen underordnas livet, men livets maktsträvan upprättar återigen sin egen sanning. Denna strävan har sin grund i självbevarelsedriften. Hans filosofi går inte ut på att upptäcka en förutbestämd verklighet i form av tinget-i-sig, utan handlar om att skapa ordning och begrepp som gör livet möjligt och världen begriplig. Sanningen underordnas livet. (Åtminstone är det hans ståndpunkt i Bortom Gott och Ont.)
3.
Nietzsche påstår att “kyrkans sedvänja är fientlig mot livet” (TI § 1,
kap. “Morality as…”). Att hjälpa sin nästa är tecken på en dekadent tidsålder, där
“alla och envar till viss grad är invalid och allesammans en sjuksyster” (TI § 37,
kap. “Skirmishes in…”). En stark tidsålder kännetecknas däremot av “klyftan mellan
man och man, klass och klass, mångahanda personlighetstyper, viljan att vara en själv, att stå ut från
mängden” (ibid.). Nietzsche vill att vi ska leva i ständigt krig med vår nästa, för avund och stridbarhet
skapar allt som är stort hos människan. Ära och berömmelse är vad som räknas.
Det är en osund filosofi. Om vi hade efterlevt den, så hade samhället kollapsat och vartenda företag raskt gått
under. Jämförelsevis säger Herakleitos att motsatserna är underordnade logos, som definierar rättvisan som
upprätthåller ordningen. Vi människor kunde inte klara oss utan ständig hjälp från medmänniskan. Samhället är ett
samarbetsprojekt enligt väldefinierade regler. Exempelvis, lastbilschauffören levererar matvaror, banken
betalningstjänster, elbolaget el, utan vilka vi inte ens kunnat få mat på bordet. Till och med myrorna förstår
hjälpsamhetens grundläggande värde.
På YouTube kan ses Empire of the Ants med David Attenborough. Forskarna häpnar över hur de röda
skogsmyrorna i Jurabergen har övergett det klassiska klansamhället där alla är släkt med varandra. De har inte
längre en enväldig drottning, utan tusen drottningar kan leva tillsammans i samma stack. Myrorna har slutat att
erövra nordslavmyrans bon för att förslava dem. Obesläktade skogsmyror lever i fred, samarbetar, och matar
varandra. Det utbryter ej längre krig mellan olika stackar, såsom fortfarande sker hos andra skogsmyror. De har
blivit civiliserade och har därför kunnat skapa ett enormt imperium. Klansamhället har övergivits på ett sätt som
liknar vad som skedde när européerna skapade den västerländska samhörigheten under kristen flagg. Forskarna har
funnit att doftämnen på effektivt sätt överförs i hela myrimperiet. Det möjliggör för myrorna att identifiera
varandra som fredligt sinnade medborgare.
Hos homo sapiens, säger antropologer, fyller myten motsvarande funktion. De som tror på samma mytiska
världsbild identifieras som vänner. Det är en grundläggande sociologisk mekanism för civilisationsbygget. Det här
pekar på religionens fundamentala roll i civilisationsbygget. Om medborgarna ej längre bär på samma myt
(motsvarande myrornas doftämnen) så börjar civilisationen brytas ned. I enlighet med detta, förklarar den
konservative tänkaren Russell Kirk att om religionen går förlorad kan civilisationen ej överleva:
Vad fattas den moderna civilisationen? I grunden beror vårt samhälles ohälsa på religionens försvagning. Om en kultur ska kunna överleva och utvecklas så får den inte skiljas från den religiösa vision ur vilken den uppstod. För tänkande män och kvinnor blir det då av yttersta vikt att verka för ett återupplivande av religionen och en trovärdig samling lärosatser. (Kirk, 1996, ‘Civilization Without Religion?’)
Skogsmyrorna i Jura är ej längre nietzscheaner. De har lämnat klantänkandet, kriget och slaveriet bakom sig, och skapat ett långt mer effektivt system som tillåter deras imperium att vidgas långt in i djupa skogen. Där finns inga slavmyror, men eftersom de inte längre tar slavar kan de erövra nytt territorium. Forskarna försöker nu begripa detta fenomen, eftersom det tycks vedersäga Richard Dawkins tes om den själviska genen. (Man kan förmoda att osjälviskheten bara är illusorisk på det genetiska planet.) Hursomhelst så tycks naturen själv förkasta Nietzsches krigiska elitism och förorda en “kristen” civilisatorisk modell. Myrorna hjälper “kristligt” varandra. En myra matar en hungrig medborgare trots att de ej tillhör samma klan. Nu söker även biologerna förstå varför de kristna grundsatserna visar sig överlägsna andra samhällsmodeller. Dessa forskningsresultat torde vara dödsstöten för den nietzscheanska världsuppfattningen.
4.
Både Nietzsche och Heidegger upphöjer försokratikerna och menar att Sokrates och Platons förnuftsorienterade
filosofi var fördärvlig. Men försokratikern Herakleitos har i själva verket förnuftet som ledstjärna. Han säger:
“Den Vise är En, som vet planen som styr alla tingen i världsalltet” (DK B41).
Logos — Ordet, Förnuftet, Sanningen, Ordningen — utgör universums blåkopia.
Den styrande principen är logos, tvärsemot Nietzsches vilja till makt. Det är en harmonisk helhet bestående
av motstridiga element (enligt medeltida terminologi en complexio oppositorum). Logos består i ett
konflikttillstånd där motsatserna hålls i jämvikt. Det är själva grunden för livets dynamik och universums
existens, en harmoni av stridigheter som är lika med ‘rättvisa,’ lika med regelverket för
motsatsspelet. “Eldvinden” var Herakleitos symbol, som han jämställde med logos, en eminent symbol för
anden.
Nietzsche påstår tvärtom att logos förkväver livets dynamik. För Nietzsche är rättvisa och sanning oväsentliga, för
tillvarons mål är maktfullkomning. Att det skulle finnas en Rättvisa och en Sanning som upprätthåller balansen
mellan stridande motsatser förnekas. Det handlar blott om att gå vinnande ur striden. Maktdominansen är surrogatet
för det beständiga varat. Men enligt herakleitiskt tänkande leder en rubbad balans oundvikligen till
förstörelse. Vi måste tolka Herakleitos som så, att varat är helheten av motsatsspelet. Motsatserna får del
i detta vara just genom att delta i motsatsspelet. Nietzsches tänkande förefaller oförenligt med såväl
Herakleitos som försokratikerna i stort. Dessa tankar harmonierar faktiskt bättre med kristen teologi. Nietzsches
filosofi är postmodernismen, som syftar till förstörelse och ‘dekonstruktion.’ Motivet är att
rubba den av logos styrda balansen i tillvaron — ett projekt dömt att leda till katastrof.
Heidegger har påvisat att Nietzsche misstolkar Herakleitos, lägger alltför stor vikt på förändringens aspekt och
ignorerar logos. Herakleitos talar i själva verket om tillvarons metafysiska vara, precis som
Parmenides och alla andra grekiska filosofer. Till skillnad från materialisterna Thales och Anaximenes hävdar han
att logos upprätthåller varat. Jämförelsevis, under de olympiska spelen styrs deltagarna av en iisation och ett
regelverk. Motsatsspelet upprätthålls av logos. Ingen av deltagarna slås ut och ingen tillåts bli varaktigt
dominant, utan spelet fortgår evinnerligen. Herakleitos säger: “De som kliver ner i samma flod har alltid ett
annat vatten som flödar kring dem” (DK 12). G. S. Kirk (The Presocratic Philosophers)
förklarar flodliknelsen som så:
Flodens enhetliga helhet beror av regelmässigheten […] i flödet hos dess inneboende vattenmassa. Floden ger en bild av balansen mellan tingen i världen. (1977, s. 198)
För Herakleitos existerar floden just genom sitt ständiga flöde. Att förneka flodens permanenta existens enbart för att vattnet ständigt förnyas vore ologiskt. Det är också Heideggers ståndpunkt:
Standardversionen av Herakleitos filosofi brukar summeras i ordspråket panta rei, “allting flödar.” Om ordspråket alls stammar från Herakleitos, så betyder det inte att allting bara är förändring som ständigt fortgår, springer vilse, och består av ren ombytlighet. Istället betyder det att helheten av tillvarons alla motparter, i dess Vara, evinnerligen kastas från den ena motsatsen till den andra, kastas än hit och än dit — Varat är helheten av denna oroliga stridighet. (Heidegger, 2000, § 102)
Nietzsche hävdar att endast tillblivelsen existerar. Stabilt vara är vår strävan, även om det endast kan ta formen av temporär maktdominans. Men Jessica N. Berry menar att Herakleitos knappast kan ha hävdat tillblivelsens prioritet eftersom fokus är så mycket på logos:
I den mån “flödesdoktrinen” uppträder hos Herakleitos så överskuggas den av temat logos och av temana mått (metron), regularitet, ordning, design, lag och nödvändighet […] Idén är att naturlig förändring pågår i kalkylerade, reguljära cykler och att den regleras av en ordnande princip, logos. (Gemes & Richardson, s. 97)
Således är Herakleitos i viss överensstämmelse med Platon, då båda tror på den fasta ordningen i abstrakt
bemärkelse. Inte ens fragment 12 — den enda otvivelaktigt autentiska flödesteoretiska
satsen — stödjer Nietzsches radikala position. Herakleitos tycks mena att
“eldvinden” är identisk med logos, som betyder att logos är som flodvattnet. Det är både själva
lagbundenheten och verklighetens flöde. Han formulerar därmed en monistisk världsbild, till skillnad från Platons
dualistiska. Nietzsche har således rest sitt filosofiska byggnadsverk på lös sand. Hans filosofi vilar främst på
Schopenhauer, vars metafysik numera saknar trovärdighet.
Hos Nietzsche, det enda sättet på vilket någonting kan uppnå temporär beständighet, är att motparterna
besegras i maktkampen och därmed den egna viljan och världsbilden uppnår dominans. Livets själva impuls är att
eftersträva stabil sanning och ordning, som enligt perspektivismen är den egna sanningen. På så sätt kan vi
forma den ordnade och stabila tillvaro som vi längtar efter, tills livskraftens maktsträvan manifesteras ånyo. Men
Herakleitos beskriver inte motsatsspelet på detta sätt. Beständighet uppstår inte genom ensidig dominans. Tvärtom,
det förstör varat, som är logos — helheten av motsatsspelet. Huruvida Nietzsche förstått
Herakleitos eller inte — hans filosofi kan knappast sägas vila på dennes grund.
5.
Nietzsche har en mytologisk snarare än filosofisk världssyn — han formulerar ingen logiskt sammanhängande teori. Richard Perkins skriver:
Det finns ett oräkneligt antal Nietzsche, följaktligen finns det ingen “sann” Nietzsche. Att möta honom i hans skrifter är att möta en flytande och polymorf mångfald. Att kämpa med hans idéer är att undersöka den levande materien hos förmodligen den mest nyckfulle av alla nyckfulla tänkare. Ena stunden är han en hängiven anhängare av Herakleitos, Schopenhauer och Wagner. Men nu är han en Fri Ande, den trotsige “Prins Fågelfri.” Han är omväxlande Vandraren och hans Skugga, nästa gång Trubaduren, Vettvillingen, Pajasen. Han är den tillknäppte profeten Zarathustra och hans tre andliga metamorfoser. Han är Immoralisten, Antikrist, den hemska Blonda Besten. I stunden är han Dionysos, och nu den Korsfäste. Men det finns ingen “sann” Nietzsche, dold bakom mörka slöjor, i stånd att avslöja eller fördölja sin inre natur. Mannen själv är bara en serie av masker, och hans filosofi bara en ändlös följd av grottor bakom grottor. Hans namn är “Legion”: ty han är många. (Perkins, 1977)
Nietzsche bejakar polyteismen inklusive dess heroiska och mytologiska perspektiv. I det babyloniska eposet
besegrar gudamänniskan Marduk kaosdraken Tiamat. Därmed uppkom det ordnade universum, skapat av Tiamats döda kropp.
Det är en myt som går på tvärs med vetenskapliga fakta. Myten behåller dock sitt värde som imaginärt
narrativ, lagrad i vår personliga och kollektiva minnesbank. Den oerhört komplexa, till synes kaotiska verkligheten
blir emotionellt hanterbar genom sin symboliska koncentration (jfr. van der Linden, 2011). Också i
kristendomen besegrar Kristus draken och fängslar den i underjorden, men vid den yttersta tiden skall fjättrarna
brista (samma som sker med Fenrisulven).
Skillnaden är att kristendomen skiljer på sinnligt och översinnligt (det himmelska, transcendenta). Den kristna
myten är himmelsk — Kristusskeendet är transcendent, således icke ett tolkningsmönster för den
jordiska tillvaron, där tvärtom vetenskap och förnuft ska råda. (I Genesi Ad Litteram tillrättavisar
Augustinus kristna som ignorerar vetenskapliga fakta.) Vad visar vetenskapen om ordningens uppkomst? Den uppstår
inte för att en heroisk gudamänniska vinner segern. Världsalltet, det biologiska systemet såväl som samhället, har
utvecklats. Sublim ordning uppkommer genom evolution.
Genom att förneka all transcendens profanerar Nietzsche det mytologiska narrativet, motsvarande hur jordelivet
tolkades i hednisk tid. Att med svärd vinna segern, blir då hur ny och vital ordning skapas. Draken, som den
heroiska övermänniskan besegrar, personifierar den gamla ordningen, som blivit livlös och mekaniserad. (I boken
Maps of Meaning har psykologen Jordan Peterson formulerat just en sådan nietzscheansk världssyn i
hegeliansk inramning.) Nietzsche har således ett manikeiskt mytologiskt perspektiv på tillvaron, i grunden
ovetenskapligt. Hans moderna efterföljare inom den “identitära” Nya högern behandlar hedniska myter som
jordiska sanningar. Den helande effekten förvandlas därmed till destruktiv kraft. Detta motverkar sitt syfte,
eftersom framgång kräver förnuft och vetenskaplighet.
Julius Evola, en av Nietzsches efterföljare, utvecklade en profanmytologisk världsbild. Narkotikamissbruket
tycks ha skadat hans verklighetsfunktion permanent. Evolas “magiska idealism” är en slags nyhedendom i
nietzscheansk anda. Han trodde sig vara ättling till en andlig elit, som en gång regerade under kulturens
guldålder, i det doriska Grekland. I den nuvarande järnåldern såg han det som sin uppgift att försöka återskapa den
andliga aristokratins epok. Han försökte utan framgång påverka Mussolini och Hitler med sina idéer. Den världsliga
projektionen, att vi med politisk maktutövning ska återuppväcka guldåldern, sänker värdet på hans livsverk. Hans
tankar fick aldrig något genomslag. Evolas ovetenskapliga världssyn saknar uppenbarligen appell för den moderna
människan. Han kallar också sin lära “radikal traditionalism.” Hans tänkande förblir dock oupplösligt
förknippat med fascismen, i en form som är aristokratisk snarare än plebejisk.
6.
Sokrates och Platon var inte rationalister. De postulerade inga sanningar utan eftersökte sanningar. Det är
därför Platon skriver i dialogform, där olika uppfattningar bryts mot varandra. Han låter faktiskt även Nietzsches
ståndpunkt komma till tals. I dialogen Gorgias framför Kallikles tanken att de mindervärdiga använder
moralen för att “förslava de som är av naturen bättre” (491e–492a). Det här synsättet kritiseras av
Platon. Platon var dock den som först formulerade denna tanke. Nietzsche erkänner dock aldrig denna intellektuella
skuld. Han nämner aldrig Kallikles.
Vad som drev Sokrates var kärleken till filosofin och sanningssökandet, att eftersöka Godhet, Sanning och Skönhet.
Men vägen dit innebar att ifrågasätta sanningarna i samtiden. Synen på den kristna moralen som
“slavmoral” är falsk. Den bygger i själva verket på ömsesidighet, som inkluderar både hög och låg. Den
som hjälper till får själv hjälp när det behövs, men “den som inte vill arbeta får inte heller äta”
(Paulus, 2 Thess. 3:10). Kristendomen förkastar både slav- och herremoralen, som Nietzsche felaktigt tror är
enda alternativen (BO § 260). Detta bygger på den föråldrade “äta eller ätas”-principen som
modern biologi övergett. Naturen är en arena för samarbete, då “etisk reciprocitet” är den mest
effektiva metoden för överlevnad.
Kristen moral bygger på tillit och “reciprok altruism,” som betyder att människor gärna samarbetar så
länge andra människor också hjälper till. Det är moralen som den västerländska civilisationen bygger på, något som
också förekommer i djurriket (jfr. Wiki: ‘Altruism’). Den “högre människan” hjälper den
“lägre människan” förutsatt att det omvända också gäller. Paulus inskärper den här moralen hos sina
församlingar. Den överträffar Nietzsches herremoral i både sofistikering och effektivitet.
Nietzsche idealiserar antikens Rom. Stoikern Posidonius (135-51 f.kr) skapade myten om Roms historiska roll, som
består i att dess imperium personifierar mänsklighetens broderskap enligt den naturliga och universella ordningen.
Maktdominans är ej den starkes rätt, utan den bättres. Romarna accepterade successivt den stoiska världsbilden, och
vid det första århundradet e.Kr var synen på Rom såsom inkarnationen av den stoiska kosmopolis väl etablerad (jfr.
Dyson, 2005, s. 132).
Nietzsche återupplivar Posidonius dröm och förfäktar att de “högre människorna” ska äga makten.
Augustinus har en annan åsikt. I sitt mästerverk Guds stad vederlägger han det stoiska och romerska idealet.
Enligt kristen teologi är människan och världen fallna, så vi kan aldrig bygga det perfekta idealsamhället på
jorden. Det kommer alltid att finnas krig och elände, makthierarkier och korruption, ända tills Kristi återkomst.
Augustinus föregriper termodynamikens andra lag enligt vilken allting i tillvaron eroderar. Allting förfaller med
tiden. Det är allenast Jesus som kan ändra på det.
Kristendomen separerar det profana från det andliga. Paulus påyrkar att slavar utan knot ska lyda sin herre
(Koloss. 3:22-4:1) och Jesus säger: “Ge då kejsaren vad som tillhör kejsaren, och Gud vad som tillhör
Gud” (Markus 12). Låt de rika behålla sina pengar och sin makt, för det är bättre att “samla sina
skatter i himlen.” Om nu det kristna synsättet är att man överlag ej ska göra uppror mot makten, och att
slavar ska lyda sin herre, hur kan då Nietzsche anklaga kristendomen för att utgöra en moralisk slavrevolt?
Nietzsche, som säger sig vara ateist, omfamnar ändå hedendomen och polyteismen, för han begriper ej att skilja på
det jordiska och himmelska (GV § 143). Det förklarar varför han hamnar i ett utopiskt ideal, tillsammans med
alla andra utopister, såsom nazister och kommunister.
Nietzsche är helt inriktad på det världsliga tillståndet, precis som Marx och Hegel. Men vi ska inte eftersträva
något nytt Imperium Romanum, för det skapar bara elände och är ändå dömt att gå under. Alla filosofier som har den
inriktningen, dvs. försöker uppnå ett idealt samhällstillstånd (i Nietzsches fall frigörandet av övermänniskornas
kreativitet och maktutövning), kallas för utopiska. Nietzscheanerna, tillika vänstern, projicerar den andliga
strävan på jordelivet. De tror att meningen i livet fullkomnas om vi uppnår en viss sekulär ordning. Men vartill
tjänar den världsliga strävan? Man förvärvar makt och rikedom, bosätter sig i praktfulla
hus — och dör sedan. Var ligger meningen?
Nietzsche skyller den antika kulturens förfall på kristendomen. Men nedgången för den antika gudavärlden började
långt innan Kristi födelse. Försokratikerna kritiserade det naiva och amoraliska mångguderiet. Människorna började
förlora tron. Under kejsar Tiberius tid (14–37 e.Kr) fick en seglare Thamus, på väg till Italien, höra en gudomlig
röst som uppmanade honom att sprida nyheten om guden Pans död. I samma stund fick han höra klagorop ifrån stranden.
När Tiberius fick nyheten tillsatte han en undersökningskommission (jfr. Wiki: ‘Pan (God)’).
Antikens föreställningsvärld var döende. Till slut blev det så illa att allt som fanns kvar var strävan efter makt,
rikedom och förlustelse. Romerska författare förfasade sig över det moraliska förfallet, och jämförde med ädelmodet
hos de ursprungliga romarna. Kristendomen fyllde ett andligt tomrum, då folk var redo att höra ett nytt budskap.
Paulus undergrävde Artemiskulten i Efesos, något som drabbade stadens ekonomi svårt. Skedde det genom politisk
eller krigisk maktkamp? Nej, det rörde sig om medvetandeförhöjning. Han spred budskapet om Vägen, och
människornas ögon öppnades. Det antika medvetandet var redan föråldrat. De var redo att möta en ny tid.
Än idag upprepas myten att kristendomen underminerade den romerska moralen, något som orsakade Västroms fall. (Det
är den amerikanske filosofen Sam Harris åsikt.) Emellertid vet vi att det främst berodde på barbarinvasionen.
Den “ädla romerska moralen” betydde folkmord på kelter, grymma publika avrättningar, ständiga
erövringskrig, rovdrift av naturen, och expropriering av jordbruksland som ledde till fattigdom och svält bland
erövrade folk.
Om den s.k. “slavrevolten” hade sådan giftverkan på den romerska civilisationen så blir det svårt att
förklara varför Östrom, det bysantinska imperiet, överlevde i tusen år efter Västroms fall. Kristendomen hade en
vitaliserande och sammanhållande effekt som gjorde att Västrom kunde bestå i ytterligare ett par hundra år.
Kejsarna kunde ej längre bete sig som de ville (såsom Caligula, Caracalla och Nero) ty moralen höjdes radikalt i
riket. Exempelvis var kejsar Teodosius tvungen att offentligt krypa för biskop Ambrosius, som fördömde kejsarens
massaker i Thessaloniki.
Kristendomen var ett lyft för romarriket. När så Rom slutligen föll till västgoterna (som var romaniserade och inte
så värst barbariska) så bestod kyrkan, och kunde fortsätta att bära civilisationens fackla, ända tills Karl den
Store kröntes av påven till Tysk-romersk kejsare. Utan kristendomen hade det aldrig blivit någon västerländsk
civilisation, den mäktigaste och framgångsrikaste i världshistorien. Kristendomen är hjärtat som pumpar syrerikt
blod i Västerlandets kropp.
7.
Att sprida medvetandets ljus är långt effektivare än den konfrontatoriska, världsliga och maktfixerade retorik
som Nya högern ägnar sig åt (jfr. Wiki: ‘Nya högern (kulturrörelse)’). Det handlar inte om vem som är
störst, bäst och mäktigast. Det handlar inte om att “ta makten över institutionerna” utan om vem som
bär medvetandets ljus. Det vitala medvetandet besegrar omedvetenheten, det falska medvetandet. Därför
förkunnar kristna att Kristus redan har segrat. Ljuset sprider sig ostoppbart. Identitärernas kampretorik,
maktfixering, samt deras framställande av en fiendebild bestående av fysiska personer, är okristlig. Den sår split
i samhället och väcker hat. Den är dessutom kontraproduktiv. Fienden är nämligen inte fysiska personer, utan den
materialistiska anda som genomsyrar samhället och som går under namnet Antikrist. Det är inte nödvändigt att erövra
makten överallt. Istället ska man förlita sig på ordets makt. Vi bör delta i den politiska verkligheten utan att
hemfalla åt fantasin om två stridande drakar: Rom mot Juda.
Nietzsche är oförenlig med konservatismen. Ordet betyder i sig självt bevarandet av Västerlandets platonisk-kristna
arv. Högerradikalerna delar vänsterradikalernas iver att förstöra Västerlandet. Dugins “traditionalism”
och Ayn Rands nietzscheanska “objektivism” är därför väsensskilda från konservatismen. Både
vänster- och högerradikaler har anammat Nietzsches och Heideggers förakt mot den västerländska moderniteten och
dess religiösa, etiska och filosofiska grund — de vänstersinnade nietzscheanerna representeras
bl.a. av postmodernisterna Michel Foucault och Jacques Derrida. De har gett upphov till dagens
identitetspolitik, intersektionalitet och perspektivism, som av vänstern idag används för att förstöra
Västerlandet. Nietzsche åtnjuter stor popularitet inom vänstern.
Vår demokratiska civilisations undergång återför oss oundvikligen till tribalismen. Nietzsches hett eftertraktade
elitvälde förekommer redan hos klankulturerna. Den västerländska civilisationen är det stora undantaget, som lät
oss undslippa tribalismens förbannelse. Förstörelsen av vår kultur leder tveklöst till klanväldets återkomst. Just
detta eftersträvar Nietzsche: aristokratiska klaner, även om han använder ordet ‘kast’ (se Winther,
2019).
Nietzsches aristokratiska strategi att bilda en härskarklass fungerar inte. Aristokratiska föräldrar föder nästan
undantagslöst mediokra barn. Detta fenomen kallas “regression mot medelvärdet” och gäller medel-IQ för
den etniska gruppen — eller “rasen” som man sa förr. (jfr. Rushton, 2000,
s. 32). Följaktligen kan man inte odla aristokratiska själsegenskaper genom blodslinjer. Å andra sidan kan
två mediokra personer (enkla bönder, exempelvis) ibland få ett briljant barn. Historien vittnar om otaliga sådana
fall. Aristokratiska blodslinjer tenderar faktiskt att degenerera, såsom skedde hos den habsburgska släkten (jfr.
Dimuro, 2019). Att förneka blodslinjernas betydelse för Nietzsches maktelit vore naturligtvis naivt. Det visar
bristande förståelse för mänsklig natur.
Briljanta individer kan inte reproducera sig själva, vilket vore själva förutsättningen för att Nietzsches strategi
skulle lyckas. Deras avkomma blir oftast medioker. Men även “slavnaturerna” frambringar stundom
storartade individer. Det går visserligen att hålla rasen på en hög medelnivå, genom att exempelvis förbjuda
ingifte med individer tillhörande folkslag med lägre medel-IQ. Detta ökar sannolikheten för att lysande stjärnor
ska uppstå. Men det kommer ske helt oförutsägbart, hos vilken samhällsklass som helst. (Rashygienen har förståeligt
nog fallit i vanrykte.) Nietzsche representerar ett aristokratiskt 1800-talstänkande som är föråldrat och
ovetenskapligt. Hans filosofi är ett manifest för det hybristiska personlighetsidealet.
Av både ekonomiska och demokratiska skäl förblir det dock väsentligt att bibehålla en hög medel-IQ hos
populationen. Den danske psykologen Helmuth Nyborg gör gällande att den västerländska kulturen och demokratin
förutsätter en relativt hög medel-IQ. Massinvandring från tredje världen sänker medelvärdet tills systemet ej
längre går att upprätthålla (jfr. Wiki: ‘Helmuth Nyborg’). Då återfaller vi i tribalismens elände,
med konkurrerande klaner (jfr. Winther, 2019).
8.
Omedvetenheten utgör den verkliga fienden. Det är den verkliga draken: Modergudinnans son, vars namn är Antikrist. (Omedvetenhet är alltid förknippat med moderskomplexet.) Han vill att vi ska följa Nietzsches råd, att i omedvetenhetens namn hänge oss åt maktkamp istället för att sprida medvetandets ljus. Vi ska själva bli som muslimerna, som Nietzsche ser som förebildliga (AK § 59-60). Författaren och regissören Michael Ventura säger:
Se upp med hur du väljer din fiende, för du kommer att likna honom. I samma ögonblick du anammar fiendens metoder har han segrat. Resten är lidande och historisk opera.
Mot dumheten kämpar även gudarna förgäves. Att storma mot omedvetenheten är både lönlöst och kontraproduktivt.
Då stärker man bara mörkrets krafter. Det är en helt annat sak med en medveten kontrahent. Det kan löna sig,
för motståndarsidan har rationell grund och representerar inte den rena ondskan. Den omedvetna rivalen förblir dock
immun mot rationella argument. Då blir det som att fäkta i luften. De kan inte resonera — och
orkar inte heller, präglade som de är av lathet. Lathet och oförnuft kännetecknar den omedvetna människan. Gång på
gång görs misstaget, på arbetsplatser och i föreningslivet, att man ger ett uppdrag åt en sådan person. Resultatet
blir oändliga förseningar och halvdana resultat. Den omedvetna människan har aldrig lärt sig att arbeta hårt. Han
kan inte fokusera sin energi, förmodligen för att det kravet aldrig funnits under hans ungdomstid. Då har det
fönstret stängts och han förblir lat i hela sitt liv. Hjärnan måste formas under ungdomsåren för att förhindra
permanent lathet.
Detta förklarar välfärdssamhällets tillbakagång mot omedvetenhet och lathet. Funktionaliteten försämras gradvis
medan kostnaderna skenar. För att få någonting gjort måste privatisering ske, och företag och kommuner nödgas
anlita dyra konsulter. Men även dessa domineras alltmer av vänsterfolk. När det omedvetna folket ska rösta så
väljer de ej den patriarkaliska kandidaten som pekar på svårigheterna och förklarar att det kommer bli arbetsamt
och kostsamt att ta itu med dem. Nej, de röstar på den som använder vinnarstrategin, som består i att sopa smutsen
under mattan. Han förklarar helt sonika att Mamma Staten kommer ta hand om alla medborgare. Att belysa problemen i
den demokratiska processen visar sig kontraproduktivt, för då kan man ej få majoritet. Seger förutsätter lögn och
förnekelse av systemets sönderfall.
Man kan ej förvänta sig att vinna val eller få inflytande och makt genom att upplysa om hoten mot vårt samhälle
eller de akuta problemen på det egna företaget. Det väcker oro och framkallar upprördhet och påstås skicka ut
negativa signaler, som tyder på att den som varnar välkomnar förstörelsen. Den omedvetna människan har en
låtgåmentalitet. Statsminister Löfven gör ingenting och säger egentligen ingenting. Därför ökar han i opinionen.
Lathet och omedvetenhet signalerar folktillhörighet, och då vinner han röster.
Men om man underlåter att ta itu med problemen så innebär det i praktiken att man sågar av den gren man sitter på.
Ondskan förintar sig själv, för ondskan är, som Augustinus förklarar, frånvaro av det
goda — frånvaro av ordning och samvetsgrann planering. Tomheten låter sig inte bekämpas. Det är
som att fäkta i luften mot en osynlig fiende.
Man kan inte vara motståndare till förnuftet! Poetisk inspiration duger knappast för datorprogrammering. Förnuftet
måste naturligtvis inta främsta platsen. Självklart ska man, såsom Sokrates och Platon, sträva efter det rätta och
det goda. Men dess innebörd förblir svårfångad. Man tvingas ständigt, enligt sokratisk förebild, brottas med denna
fråga. Det stämmer med Paulus synsätt. Han förklarar att efterföljelse av den religiösa lagen visserligen är
föredömligt — men lönlöst! Strävan efter rättfärdighet och godhet förutsätter Guds nåd. När man
befriats från syndens lag för att bli “Guds slav” kommer man allt närmare det sanna och det goda, när
man får ta större del av Guds allvishet.
9.
Medvetandets förhöjning hos folket förändrar samhället. Nietzsches filosofi är däremot fördummande, då han
predikar perspektivismen, som innebär ett förkastande av medvetandets platoniska former, som är själva Sanningen.
Istället ska man utgå från sitt eget “perspektiv” och tillskansa sig makt, för att förhöja den egna
fullkomningen i livet. Hade apflockar haft ett så primitivt beteende så hade de evolutionärt gått under. Nietzsches
tänkande leder till omedvetenhet, precis som skett med vänstern, då de anammat Nietzsches omedvetenhetskult. De
uppfinner och ältar begrepp som handlar om makt, såsom identitetspolitisk ideologi, intersektionalitet och
feministisk maktanalys. Notera att också den identitära Nya högern, i enlighet med postmodernt tänkande, tillämpar
identitetspolitiska begrepp och gör en analog maktkampsanalys. Omedvetenheten gör postmodernisterna neurotiska och
med tiden tokiga. Att den verkliga sanningen ersätts med den egenskapade “sanningen” har gjort att
vissa förnuftstroende vänsterintellektuella börjat protestera mot den hejdlösa dårskapen.
Allan Bloom var en konservativ tänkare och kritiker av Nietzsche. Hans bok The Closing of the American Mind
(1987) är fortfarande läsvärd. Han visar på hur tysk filosofi, dess relativism och historicism, vars främsta
företrädare är Nietzsche och Heidegger, har underminerat den sanna konservatismen som bygger på fasta värden. Att
vänstern anammat dessa tänkare har skadat amerikanskt intellektuellt liv oerhört. Boken demonstrerar att den sant
konservative inte är en nietzscheanhängare. Bloom säger:
Nietzsches kollosala politiska misslyckande illustreras av det faktum att högern, som var det enda hoppet att hans lära skulle uppnå sin önskade effekt, har helt försvunnit, och han själv blev nedsmutsad i dess ohyggliga sista andetag, medan idag är praktiskt taget varje nietzschean, såväl som heideggerian, en vänsteranhängare. (1987, s. 222)
Nietzsche representerar en “ny höger” som vill avskaffa kapitalismen. Det är inte konstigt då att
han blev populär hos vänstern. De omfamnar Nietzsche för att han vill förstöra den västerländska civilisationen.
Han hatar dess småborgerlighet, kristendom, industriella kapitalism, dess nationalism. Dessutom uttryckte han
uppskattning för islam. Så det är inte konstigt att vänstern älskar honom, för han är ju en motpol till
konservatismen. Det är Nietzsche, och hans efterföljare Foucalt och Derrida, som gett upphov till dagens
identitetspolitik, intersektionalitet och perspektivism, som av vänstern idag används för att förstöra
Västerlandet. Nietzsche är stor inom vänstern. Men den traditionella konservatismen (Edmund Burke,
Russell Kirk, Roger Scruton, Paul Gottfried, m.fl.) bejakar kapitalismen, dock med ett kritiskt öga.
Konservatism innebär att skynda långsamt. Vi ska inte såga av den gren vi sitter på och orsaka massvält och
inbördeskrig. Konservatismen står för sans och vett och fördömer därför all slags himlastormande dårskap.
Kristendomen och konservatismen går ej att separera. Men nietzscheanhängarna vill rasera den västerländska
civilisationen. Därför angriper de dess grundpelare kristendomen. Nya högern gör gemensam sak med kulturmarxister
och islamister. Tillsammans gnager de på trädets rot. Men den konfrontatoriska strategin stärker bara
motståndarsidan. Anhängare till Nietzsche och Dugin ställer ju upp på globalisternas världsbild enligt vilken de
har läget under kontroll och står i begrepp att segra. Därför krävs det radikalism, aktivism, och skoningslös kamp
om herravälde. Med ett idogt demoniserande ska landet splittras, fienden utmålas som onda jävlar, och
landsförrädarna dömas i Finspång. Centralt i det kristna budskapet är att man ej ska “utmana ondskan”
(Bergspredikan). Då förstärker man bara det onda styret och bekräftar dess maktperspektiv.
Skeendet i världen är ej i överensstämmelse med Nya högerns prognos, för de kan ej förutsäga Guds avsikt. En sant
konservativ bygger inga luftslott utan iakttar verkligheten objektivt. Sedan agerar han i relation till denna
verklighet, med sans och vett, och med vägledning av Augustinus och Luther. I kristider krävs pragmatism. Men om
man ägnar sig åt imperiedrömmar så blir man blind för verkligheten. Det liknar Hitlers agerande när kriget vände.
Han ägnade alltmer tid åt megalomaniska fantasier, såsom världshuvudstaden Germania (se Wiki: ‘Welthauptstadt
Germania’). Det är verklighetsflykt att ägna sig åt orealistiska nietzscheanska imperiedrömmar.
Enligt Augustinus och Pascal är makten alltid korrumperad och alla samhällssystem har grava defekter. Eftersom det
inte finns något alternativ kan vi kan inte skapa oss en perfekt värld. Hur vi än gör blir det fel, ty vi är fast i
en fallen värld. Vad vi kan göra är att lappa och laga skeppet vi färdas på och försöka förutse vart färden går. Vi
kan försöka utröna Guds avsikter, långsamt reformera, förbättra oss själva, och förhöja den allmänna
medvetandenivån genom att sprida kristendomens ljus. Det handlar bara om att hålla skeppet flytande.
Människan spår, men Gud rår. Den hybristiska moderna människan tror sig kunna regera över planeten och styra än åt
ena än åt andra hållet. Men när deras “läror” ska förverkligas så visar det sig få oförutsedda
konsekvenser. Det blev ej som Nietzsche hade tänkt, ej heller som marxistiska socialister hade tänkt, ej heller
utvecklades fascismen som Evola hade tänkt. Människan spår, men Gud rår. Därför ska vi skynda långsamt och ej
förstöra demokratin och parlamentarismen, för då blir det ej som vi hade tänkt.
Modernismen går under av sig själv, precis som globalismen. Allt som är falskt fallerar till slut. Sanningen vinner
alltid i längden. Sanningen liknar ljuset som har verklig existens, till skillnad från mörkret, som bara är
frånvaro av ljus. Tvärsemot Nietzsches postmoderna doktrin kan ej vad som helst vinna makten och få tidsbegränsad
varaktighet, för Makten utgör ej tillvarons ontologiska grundval. Det är Sanningen som underbygger allt beständigt.
Sanningen är Logos (Ordet) och detta Logos är Kristus.
I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. Han var i begynnelsen hos Gud. Genom honom har allt blivit till, och utan honom har inget blivit till, som är till. I honom var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det. (Joh. 1)
När Sanningen inkarnerar i världen så vet vi att världen är räddad, ty Sanningen segrar alltid till slut. Men Sanningen är transcendent, världsöverskridande. Vi måste bli vägledda för att kunna se dess ljus.
10.
Enligt Nietzsche är den världsliga tillblivelsen ett autonomt flöde som saknar transcendent (platonisk)
förebild. Men enligt vetenskapen så grundar sig allt på naturlagar och de mest väldefinierade och stabila
konfigurationer av ordning man kan tänka sig. Ett sandkorn består av neutroner och protoner i olika
konfigurationer, omgivna av elektroner. Kärnpartiklarna består av kvarkar som ständigt utbyter färgladdningar.
Skulle denna ordning förändras på minsta sätt så upphör sandkornet att existera. Partiklarna är exempel på stabil
ordning som funnits sedan universums födelse. Varenda elementarpartikel tycks ha inbyggda program så att de vet vad
de ska göra i varje situation. Det gör att man kan simulera partikelkollisioner i datorer. De är så noggrant bundna
av regler, som kan beskrivas matematiskt, att kvantfysiken har blivit den överlägset mest framgångsrika
vetenskapsgrenen. Universum är otroligt lagbundet och därmed förnuftstyrt. Partiklarna och planeterna struntar
fullkomligt i makt, identitet och hierarki. De följer bara sina rationella instruktioner. Einstein sade: “Det
mest obegripliga med universum är att det går att begripa.”
Programvaran i det mänskliga genomet är ytterligt sofistikerad. Bill Gates har sagt att “DNA är som ett
dataprogram, men mycket, mycket mer avancerad än någon programvara som någonsin skapats.” För att en levande
varelse ska kunna finnas till så förutsätter det en extremt komplex, stabil och lagbunden ordning. En levande cell
är som en medelstor svensk stad i komplexitet, m.a.p. regelmässiga transporter, maskiner som ständigt arbetar,
o.s.v. Darwinismen kan inte förklara hur så extremt komplex kod kan uppkomma så snabbt, såsom i den kambriska
explosionen (jfr. Wiki: ‘Kambriska explosionen’). Samma gäller kosmos som helhet. Vetenskapsmännen
begriper ej ursprunget till denna ordning. Den tycks vara övervärldslig, fininställd redan vid skapelsen (jfr.
Wiki: ‘Fine-tuned universe’). Världsalltet är otroligt platoniskt och inte alls som Nietzsche trodde:
kaotiskt och i grunden obegripligt. Vi har idag enorm kunskap om “tinget-i-sig,” något som Nietzsche
trodde var omöjligt. Logos är universums ontologiska grund.
Däremot vet de att allting förfaller med tiden, precis som Augustinus förklarar. Inom en miljard år kommer jorden
vara en livlös planet, het som en bakugn. Enligt termodynamikens andra lag förfaller hela universum med tiden, och
till slut har alla stjärnor slocknat (jfr. Wiki: ‘Big Chill’). Världen är alltså dömd att gå under, för
det är en fallen värld. Mänskligheten är dömd att gå under ty vi är fallna varelser. Det finns alltså ingen
vetenskaplig grund att se sinnevärlden såsom oberoende av abstrakta, platoniska lagar. Materien kunde inte ens
existera utan dem. Allting är lagbundet och ytterligt komplext. Platon hade mer rätt än han själv begrep.
Vi vet idag mycket som ej Nietzsche visste, såsom att den materiella världen är sekundär, för varken tiden eller
materien har alltid funnits. Enligt den rådande kosmologiska teorin så rådde maximal “ordning”
(negentropi) i skapelseögonblicket. Sedan uppkom stjärnor och galaxer i samband med entropiökningen i universum som
helhet. Troligen kommer materien att förstöras innan “the Big Rip,” när själva rumtiden slits sönder
(jfr. Wiki: ‘Entropi’; Wiki: ‘Big Rip’).
Sådant är ödet för allt varande, något som går på tvärs med Nietzsches teori om sinnevärldens ontologiska
prioritet. Han levde på 1800-talet och hade ej kännedom om allt detta, som bekräftar att augustinsk kosmologi är i
stora drag korrekt. Notera att Augustinus vänder sig mot det platoniska synsättet att blott det översinnliga har
genuin existens medan sinnevärlden är likt en skuggbild. Nej, enligt hans metafysik är det världsliga varat genuint
eftersom det härrör från Guds fullkomliga vara (ipsum esse). Det är endast pga. syndafallet som världen har
blivit korrupt. Men de jordiska tingen existerar tack vare att de bibehållit det mesta av den ordning (modus,
species, ordo) som Gud givit dem. Alltså är världsalltet Guds goda skapelse, liksom också mänskligheten. Vi kan
få mer fullvärdig existens om vi närmar oss Gud.
Sinnevärlden är ingen skuggvärld, utan god och sant existerande. Men den kämpar alltid mot förfallet, som
termodynamiken bekräftat. Det beror på att det jordiska ej är perfekt, till skillnad från de perfekta formerna i
Guds sinne. Nietzsche blandar ihop kristen teologi med en extremtolkning av platonismen.
11.
Nietzsche företräder uttryckligen en fenomenologisk ståndpunkt. Inget annat än fenomenen spelar roll (vilket inte utesluter att det finns en objektiv verklighet). Nietzsche räknas ofta till nykantianismen men hör snarare hemma i Husserls fenomenologiska idealism. Subjektivismen hävdar att vi konstruerar världen genom godtyckligt formade språkliga narrativ. I själva verket upptäcker vi verkligheten och formar därigenom en objektiv och korrekt bild enligt de kategorier som finns inbyggda i den yttre verkligheten, bl.a. de matematiska. De finns inbyggda i oss eftersom vi själva utgör en del av denna verklighet. Det är i enlighet med platonisk kunskapsteori. Peter Godfrey-Smith säger:
Den vetenskapliga realismen dominerar idag, enligt vilken ett “verkligt och förnuftigt mål […] är att ge oss korrekta beskrivningar (och andra representationer) av hur verkligheten är beskaffad. Det här projektet inkluderar att ge oss korrekta beskrivningar av sidor av verkligheten som är icke observerbara.” (2003, s. 176)
Vetenskaplig realism innebär att tillämpa empirisk metodik. Realismens seger bekräftas av vår omfattande kunskap
om tinget-i-sig. Genom experiment kan vi tillägna oss kunskap som överskrider erfarenheten. I motsats till
fenomenologisk och kantiansk-nietzscheansk filosofi kan vi erhålla kunskap bortom mental erfarenhet, såsom kunskap
om elektronspinn och rumtidskrökning (jfr. Winther, 2000).
Oavsett tillvägagångssätt förblir funktionen det väsentliga. För att få något att fungera så använder vi
förnuftet. Bygger man ett hus så måste det fungera som bostad. Moraliska och estetiska aspekter förblir sekundära.
Detta förklarar förnuftets ständiga ledarroll. Förnuftet är centralt för funktionen. Det förklarar också varför
personligheten upplevs som intakt så länge vi har förståndet i behåll. Strokedrabbade kan förlora tal, syn och
hörsel, och exempelvis förlora sin konstnärliga förmåga, utan att det nämnvärt påverkar omgivningens syn på
individen. Men när förståndet — den rationella funktionen — försvinner, är
personen “borta.”
Förnuftet har en klart begränsad förmåga, men det har ledarrollen, ungefär som förmannen på ett bygge. Förnuftet
fungerar som samordnare i personlighetens ledningscentral. Varken konstnärlighet, religiositet eller fantasi kan
inneha ledningsfunktionen. Men det har ingenting att göra med “rationalism.” Detta innebär inte att
förnuftet besitter alla svar. Emellertid ser förnuftet till att de övriga funktionerna kommer till sin rätt.
Allting måste organiseras. Film är konstnärlig och emotionell skapelse, inte rationalistisk produkt. Ändå krävs
förnuftets organisatoriska kraft för att förvandla vision till film. Annars förblir det emotionella och
konstnärliga oförverkligat.
Vetenskapen har bevisat att Nietzsche har fel. Tillvaron omfattar inte bara materia utan även ideala, transcendenta
dimensioner. Ljusvågorna genomkorsar rymden osynliga i sin rena form. Först när de träffar en detektor och
omvandlas till fotoner (dvs. materiella ting) kan vi uppleva ljuset. Ljuset befinner sig i ett transcendent
tillstånd som endast har en matematisk beskrivning. Dess existens är inte sinnlig utan matematisk, förankrad i det
översinnliga. Ljuset finns utanför tiden. Den som kunde färdas på en ljusstråle skulle uppleva tidsstillestånd.
Ljuset definieras således av sin platoniska form och sin världsliga manifestation som foton. När den platoniska
formen “kollapsar,” så manifesteras ljuset som ett materiellt fenomen. Kvantfysiken är förbluffande
platonisk.
12.
Effekten av Nietzsches skriverier visar sig ha slagit rejält fel. Resultatet blev självdestruktiv extremism på både höger- och vänsterkanten. Efter frukten känns trädet, och Nietzsches träd bar usel frukt. Nietzsches anspråk på att representera världslig realism visar sig ohållbart. Hans verk består snarare av naiva mytologiska fantasier utan verklighetskontakt. Nietzscheanismen innebär fantasiliv snarare än verklighetsnära realism. Nietzsche berättar sagor, som den om Vettvillingen som inbillar sig att jorden lösgjorts från solen. Den blonde besten hörs ryta: “Hütet euch vor die Juden!” Profeten Zarathusta säger med sin mäktigaste predikoröst:
Jag älskar skogen. I städerna är det gement att leva: där finnas för många brunstiga.
Är det icke bättre att råka i mördarehänder än i en brunstig kvinnas drömmar?
Detta är inte filosofi utan tokroliga fantasier — Harry Potter för vuxna! Detta
förtjänar knappast att tas på allvar. Medvetandet bör grundas på sunda tänkare, liksom trädgårdsmästaren väljer
solbelysta platser med bördig jord, innan han planterar sitt träd. Den goda jorden och den ljusa platsen motsvarar
en sund vetenskaplig förståelse och en sund teologi. Först då kan trädet frodas. Dess grenar sträcker sig mot
himlen för att dricka av Skaparens gudomliga ljus.
Nu måste vi söka besvara Ronald Beiners fråga, nämligen mysteriet hur Nietzsche kunde bli till 1900-talets
troligen mest inflytelserika tänkare. Hur kan man med någon som helst intellektuell heder ta på allvar det
filosofiska svamlet om den eviga återkomsten, övermänniskan och slavnaturerna, viljan till makt som tillvarons
metafysiska grund, samt visionen om ett återupprättat aristokratiskt klassamhälle — med
slaveriet inkluderat? Den moderna rotlösa personligheten plågas av ett psykologiskt syndrom som kallas puer
aeternus, det eviga barnet (ynglingen), som illustreras av J. M. Barries
“Peter Pan,” Antoine de Saint-Exupérys “Lille prinsen” och
Oscar Wildes “Dorian Gray.” Existentiell rotlöshet utgör Nietzsches filosofiska utgångspunkt,
grundad i frånvaron av kulturell och religiös förankring. Psykologen Marie-Louise von Franz
pointerar att sådana rotlösa existenser är rekryteringsbas för totalitära rörelser (jfr. Winther, 2015).
Musikern David Bowie (1947-2016) var en puer aeternus, åtminstone förstod han sig själv på detta sätt.
I en sångtext svävar han i en rymdkapsel ovan jorden, men förlorar kontakten och försvinner ut i tomheten. Han
tycks ha haft psykiska problem hela sitt liv. Ungdomlighet och odödlighet utgjorde konstanta fixeringar i Bowies
tidiga karriär. I en BBC-dokumentär från 1996 berättar han att han längtade efter en alternativ verklighet. Han
ville ha vadsomhelst utom det han kom ifrån (jfr. Leorne, 2015). Under sin vistelse i USA led han av
narkotikamissbruk och drabbades av paranoida vanföreställningar. Nietzscheansk fascism kom då att fungera som
förankringspost för personligheten. Han läste Nietzsche och förvandlade sig själv till den “smale vite
hertigen.” Bowie anammade det fascistoida idealet för att hålla samman personligheten. Symptomatiskt nog blev
Adolf Hitler ett favoritämne för diskussion. I en intervju för Playboy, 1976, säger han:
Jag skulle verkligen vilja bli politiker. Jag ska bli det en dag. Jag skulle älska att vara statsminister. Och, ja, jag tror verkligen starkt på fascismen. Det enda sättet som vi snabbt kan få bort den här liberalismen som nu förpestar luften, är att snabba på utvecklingen av en högerinriktad och totalt diktatorisk tyranni, och få slut på [eländet] så fort som möjligt. (ibid.)
Mentalsjukhusens korridorer har alltid härbärgerat självutnämnda övermänniskor. Patienterna har presenterat sig såsom Napoleon eller Alexander den Store, exempelvis. Sådan identifikation tjänar till att stärka det krackelerade egot. Häri ligger förklaringen till övermänniskoidealets lockelse för det bräckliga psyket.
© Mats Winther, 2020 (2025: mindre ändringar).
Förkortningar
AK: Antikrist.
BO: Bortom Gott och Ont.
GV: Den Glada Vetenskapen.
MG: Moralens Genealogi.
TF: Tragedins födelse.
TI: Twilight of the Idols.
VM: Viljan till Makt.
Referenser
Aschheim, S. (1992). The Nietzsche Legacy in Germany 1890-1990. University of California Press.
Augustine, St. The City of God. (Dodds) (här)
Beiner, R. (2018). Dangerous Minds: Nietzsche, Heidegger, and the Return of the Far Right. University of
Pennsylvania Press.
‘Big Chill.’ Wikipedia. (här)
‘Big Rip.’ Wikipedia. (här)
Bloom, A. (1987). The Closing of the American Mind. Simon & Schuster.
Bull, M. (2011). Anti-Nietzsche. Verso.
Dimuro, G. (2019). ‘The Habsburg Jaw And The Cost Of Royal Inbreeding.’ ATI. (här)
‘Empire of the Ants’ (David Attenborough). BBC. (här)
‘Entropi.’ Wikipedia. (här)
‘Fine-tuned universe.’ Wikipedia. (här)
‘Fragments of Heraclitus.’ Wikisource. (här)
Gemes, K. & Richardson, J. (eds.) (2013). The Oxford Handbook of Nietzsche. Oxford University
Press.
Glover, J. (1999). Humanity: a moral history of the twentieth century. Pimlico.
Godfrey-Smith, P. (2003). Theory and Reality: an introduction to the philosophy of science. The University
of Chicago Press.
Jennings Howard, V. L. (1992). ‘Nietzsche and Heraclitus.’ Louisiana State University.
(här)
‘Kambriska explosionen.’ Wikipedia. (här)
Kirk, G. S. & Raven, J. E. (1977). The Presocratic Philosophers: A Critical History
with a Selection of Texts. Cambridge University Press.
Kirk, R. (1996). Redeeming the Time. Isi Books.
Leorne, A. (2015). ‘Dear Dr. Freud – David Bowie Hits the Couch: A psychoanalytic
approach to some of his personae’ i David Bowie: Critical Perspectives
(2015). Devereux, Dillane, Power (eds.). Routledge.
Linden, S. van der (2011). ‘The Science Behind Dreaming.’ Scientific American (July 26, 2011)
(här)
Nietzsche, F. W. ‘Books by Nietzsche, Friedrich Wilhelm.’ Project Gutenberg.
(här)
---------- (1974) (Kaufmann, övers.). The Gay Science. Random House.
‘Nya högern (kulturrörelse).’ Wikipedia. (här)
Heidegger, M. (2000) (Fried/Polt transl.). Introduction to Metaphysics. Yale University Press.
‘Helmuth Nyborg.’ Wikipedia. (här)
‘Pan (god).’ Wikipedia. (här)
Perkins, R. (1977). ‘Preliminary Analysis of the Aphorism and Its Precursors.’
Nietzsche-Studien 6: 205-39.
Peterson, J. B. (1999). Maps of Meaning: The Architecture of Belief. Routledge.
Platon. Gorgias. Project Gutenberg (här) äv. Perseus Digital Library. (här)
‘Reciprok altruism.’ Wikipedia. (här)
Rushton, J. P. (2000). Race, Evolution, and Behavior: A Life History Perspective (2nd Special Abridged
Edition). Charles Darwin Research Institute. (här)
‘Welthauptstadt Germania.’ Wikipedia. (här)
Winther, M. (2000). ‘Critique of Neo-Hegelianism.’ (här)
----------- (2015). ‘The Puer Aeternus – underminer of
civilization.’ (här)
----------- (2019). ‘Om Europas självmord och tribalismens återkomst.’
(här)
----------- (2020). ‘Den Fjärde Politiska Teorin – en kritik av
Alexander Dugins postmoderna traditionalism.’ (här)
Se även:
Helanterä, H. (2009). ‘Do unicolonial wood ants favor kin?.’ Journal of Biology, 2009; 8(6): 56.
(här)
Winther, M. (2011). ‘Understanding European psychology: about European psychology – its
roots in the interiority of Christian Middle Ages.’ (här)