HOME
PDF

Anti-Nietzsche

En kritik av Friedrich Nietzsche


Friedrich Nietzsche


1.

Ronald Beiner säger i introduktionen till sin bok Dangerous Minds: Nietzsche, Heidegger, and the Return of the Far Right:

Ett av de verkligt stora mysterierna i det 20:e (och nu 21:a) århundradets intellektuella liv är hur en tänkare så ohöljt och hänsynslöst antiegalitär och antiliberal såsom Friedrich Nietzsche, av allt att döma kunde bli det 20:e århundradets mest inflytelserika filosof (ett fenomen som sedan replikerades av en filosofisk efterträdare ej mindre antiegalitär och antiliberal — Martin Heidegger). Nietzsches intellektuella inflytande har en förbluffande bredd, inte minst inom den intellektuella och kulturella vänstern. Den här frågan måste troligen besvaras av kunskapssociologer femtio eller hundra år från nu. Tills dess måste vi försöka väga Nietzsches intellektuella betydelse och skaffa oss ordentlig insikt i skadeverkan, eller de möjliga farorna, hos den här intellektuella kraftkällan. Det samma gäller för Heidegger. (Beiner, Introduction; den här och följande översättningar är av mej.)

Jonathan Glover (Humanity: a moral history of the twentieth century) gör motsvarande iakttagelse:

[Många] delar Nietzsches skepsis mot en religiös grund för moralen, men Nietzsches egna uppfattning, basen för hans ‘omvärdering av värdegrunden’, innehåller mycket som är fasansfullt. Den inkluderar återkommande rasism, kvinnoförakt, och en tro på den hänsynslösa kampen om makten. Sympatin för den svage ersätts med en vilja att trampa ner dem. Det är knappast förvånande att vissa av hans idéer tilltalade nazisterna, som beundrade utvalda och förvridna delar av hans verk. Hans många moderna försvarare pekar rätteligen på vantolkningarna, men kanske går de för långt i sina bortförklaringar. En uppfattning om att Nietzsche är ofarlig kan då få fäste. Jag vill få bort denna uppfattning. I vår tid består problemet i hur vi ska kunna acceptera hans skepsis gentemot en religiös grund för moralen, men samtidigt undvika hans fasansfulla slutsatser. (Glover, s. 11-12)

Visserligen håller jag med om Nietzsches slutsats att om Gud är död så tar den hänsynslösa övermänniskan vid. Men låt oss titta närmare på hans dunkla begrepp. I Moralens Genealogi talar Nietzsche om “den blonda besten”, den germanska lejonhjärtade övermänniskan som övervinner den “kristna slavmoralen” — det kan betraktas som hans grundtes. Nietzsche ogillar nationalismen eftersom han anser att Europas länder bör gå samman för att skapa ett imperium. Den centrala frågan är om (det återuppväckta) Rom eller Juda ska segra. Det är inte bara metaforiskt prat utan här handlar det om fysiska människor, tyskar mot judar. Inga fler judar ska få immigrera till Tyskland. Risken är annars att tyskarna själva blir utrotade [sic!] av judarna (ibid.). I Moralens Genealogi, I: 16-17, meddelas att uppgörelsen mellan Rom och Juda står för dörren, och att vi återigen måste få den “gamla elden” att flamma upp. Det sker “genom att bygga en ny kast som ska härska över kontinenten” (BO § 208).

Nietzsches antisemitism är uttalad men tvetydig. Han hävdar att det var judarnas kulturella och moraliska giftbrygd som orsakade “den moraliska slavrevolten” och det romerska imperiets fall — men också reformationen och franska revolutionen, som enligt Nietzsche var katastrofala skeenden (MG I:16). Kristendomen såväl som den judiska kulturen och religionen måste utraderas i Europa, då dessa underminerar imperietanken. För att bygga imperiet får man ej skygga för slaveri och tyranni (BO § 242).

Att komma tillrätta med judarna i Tyskland (“mit diesem Quantum ‘Jude’ fertig zu werden”) innebär ej nödvändigtvis krig och utrotning — nej, själva judiskheten ska elimineras genom assimilering inklusive ingifte. Nietzsche kritiserar därför den vulgära formen av antisemitism. Han trodde nämligen att judarna var “rasrena” och rasblandning kunde därför stärka den europeiska naturen som blivit försvagad (BO § 251). (Han visste ej om att de europeiska judarna redan var rasblandade — sannolikt har de mer europeiska gener än semitiska.)

Notera att han i bildlig mening räknar kristna som judar, då de förra anammat den judiska slavmoralen: “Den kristne är helt enkelt en jude tillhörande en ‘reformerad’ konfession” (AK § 44). Antikrist, hans bok från 1888, fungerar idag som antikristet manifest hos vitmaktrörelsen I USA och Europa. Nietzsche förbannar Sokrates, Platon, Jesus och Paulus, då de har “det sanna och det goda” som ledstjärnor, som innebär att de sätter moral och förnuft (synonymt med det judiska sentimentet) i främsta rummet: “Sofisterna var greker. När Sokrates och Platon eftersökte dygden och rättvisan, så var de judar, eller jag vet ej vad” (VM § 429).

Nietzsche förklarar i postmodern anda att sanning och moral endast är chimärer som döljer slavnaturernas egenintresse och maktsträvan (GV I:21; MG I:13). Men den aristokratiska människan behöver ej förkvävas av moral och sanning, för det finns “bara perspektiviskt seende, bara perspektiviskt ‘vetande’ ” (MG III: 12). Det är endast den “högre människans” maktsträvan och självuppfyllelse som kan göra kulturen storartad. Den kristna västerländska civilisationen ska omstörtas för att ge plats för övermänniskan. Nietzsche är den aristokratiska fascismens filosof:

De svaga och de misslyckade ska gå under — den första principen för vår kärlek till människan. Och de ska bli givna all möjlig assistans. (AK § 2)

Den stora majoriteten människor har ingen rätt till liv. De har bara en förstörande effekt på de nobla individerna bland vår ras. Jag ger ej de odugliga denna rätt. Det finns även odugliga folkslag. (VM § 872)

Nietzsche vill avskaffa demokratin, återgå till ett hierarkiskt samhälle med elitstyre och kastsystem, samt återinföra slaveriet:

All upphöjelse av prototypen “människa”, har hitintills varit frukten av ett aristokratiskt samhälle, och så kommer det alltid att förbli — ett samhälle som tror på en vid skala av graderingar vad gäller rang och skillnader i människovärde, och som är beroende av slaveri i någon form. (BO § 257)

Nietzsches perspektivism innebär att han är djupt skeptisk till all slags sanning och kunskap. Men då saknas det ju skäl att ta Nietzsches egna “sanningar” på allvar. Hans eget sanningsanspråk har då, enligt honom själv, ingen prioritet. Således ska hans filosofi ses som propaganda. Hans förhoppning är att hans helt och hållet subjektiva perspektiv ska få tyska folket att resa sig och besegra den judiska draken. Subjektivismen kommer också till uttryck i synen på mytologin. Redan i Tragedins födelse förespråkar han den “germanska mytens pånyttfödelse” (TF § 23).

2.

Med perspektivism menas inte ens egen synvinkel på en objektiv sanning man ej kan omfatta. Det handlar ej heller om att addera många olika perspektiv för att på så sätt få en mer fullkomlig bild. Nej, det innebär att man ska utgå från sitt eget perspektiv och tillskansa sig makt, för att förhöja den egna fullkomningen i livet. Nietzsche hävdar i Den Glada Vetenskapen att sanning såsom beständigt vara är illusorisk (dvs. inga platoniska former existerar):

[M]edvetandet består endast i ett tillstånd hos vår andliga och fysiska värld (kanske ett mentalt osunt tillstånd) och är långt ifrån denna värld som sådan. (GV § 357)

Vår kunskap är endast kunskap om det egna medvetandet och inte om världen (jfr. GV § 354). Tinget-i-sig är en meningslös term, då vi är instängda i vårt psyke, i fenomenvärlden. Världen är endast växlingar och tillblivelse. Men det finns en vilja till beständig sanning genom den perspektiviska upphöjelsen av värden (idéer, kategorier, m.m.), som skapar upplevelsen av en ordnad värld. Således har tillvaron ej sin grund i övervärldslig form, utan i viljan till makt, som är vilja till stabil ordning och sanning.

Men då viljan konsoliderar och befäster sin sanning, så betyder det att den egentliga världen, som är växlingar och tillblivelse, blir undertryckt. Därför hävdar Nietzsche att sanningen är förstörande för den naturliga kreativa impulsen, som är maktstegring (Machtsteigerung). Han menar att ‘sanning’ visserligen förkväver livet, men att det ändå är livets själva impuls att eftersträva stabil sanning och ordning. Då ett perspektiv segrar så förkvävs de övriga av pseudoobjektiv “sanning”:

I så måtto att ordet “kunskap” har någon mening så är världen vetbar — men den är tolkningsbar, annars finns det ingen mening bakom den, utan otaliga meningar — “Perspektivism.” Det är våra behov som tolkar världen, våra drifter och deras För och Emot. Varje drift är en slags lust att härska — varje en har sitt eget perspektiv som den skulle vilja tvinga alla andra drifter att acceptera som norm. (VM § 481)

Den vetenskapliga erfarenheten är väsentligt annorlunda. Vetenskapsmännen finner ut den underliggande stabila lagbundenheten och förundras över dess extrema sofistikering och komplexitet. Det är inte frågan om att bygga upp ett perspektiv utan om att utröna sanningen. Förståelsen av hur världen objektivt fungerar har möjliggjort byggandet av avancerad teknologi — saker och ting som (sannolikt) aldrig tidigare existerat i universums historia. Utfinnandet av objektiva sanningar möjliggör vår kreativitet. Vetenskapen följer den platoniska principen att vända blicken bort från skuggbilderna på Platons grottvägg och se mot grottmynningen, där formerna finns som orsakar skuggbilderna (Staten, 514a-520a). Det var så som Ludwig Boltzmann bevisade atomernas existens.

Istället för att sträva mot ljuset vill Nietzsche ner i grottans mörker, för han avfärdar formernas existens och därmed också skuggbildernas relativa värde. Han tror att där nere i mörkret finns viljan till makt som kan kreera vilken ordning som helst. Sanningssträvande är för honom att dricka ur denna urkälla. Han vänder alltså uppochner på platonismen. Skuggbilderna behöver ej tolkas, för vi har kraften att kreera nya. Därför upphöjer han konsten som essentiell, då den ger viljan till makt möjligheter till nyskapelse. Nietzsche kategoriseras lämpligen som subjektivist. Vad värre är, strävan ner i mörkret gör Nietzsche till omedvetenhetens filosof. Hans efterföljare bidrar till en omedvetenhetskult som i konstnärlig anda upphöjer dumheter till sanning och sprider förvirrade misstolkningar av verkligheten, något som kännetecknar tänkare som Julius Evola och Alexander Dugin (se Winther, 2020).

Nietzsche skrotar tinget-i-sig och förkastar således distinktionen mellan fenomen och verklighet. Han ägnar sig inte åt kantianska kunskapsteoretiska resonemang. Objektets natur, i sig självt, är irrelevant för Nietzsche. Det handlar om att han underkänner den vetenskapliga sanningens moralitet och ersätter den med livets moralitet, som är viljan till makt. Han förnekar inte den objektiva verkligheten, men anser den irrelevant. Om han har någon seriös ontologi, så är den herakleitisk. Han säger i Den Glada Vetenskapen att “den absoluta grunden för världen är i all evighet, kaos” (GV § 109). Istället är det subjektet som skapar “objektivitet”, genom att klistra på tinget så mycket som möjligt. Vi vill ha denna fasta ordning att klamra oss fast vid. Men det är en chimär:

[J]u mer känslor vi uttrycker om ett ting, ju fler ögon, olika ögon, som vi fokuserar på ett och samma ting, ju mer komplett blir vår “idé” om detta ting, detsamma som vår “objektivitet”. (MG III:12)

Ur nietzscheansk synvinkel är det visserligen logiskt, knappast en självmotsägelse, att han förkastar all sanning och sedan upphöjer sina egna tankar till sanning. Det är uttryck för viljan till makt. Sanningen underordnas livet, men livets maktsträvan upprättar återigen sin egen sanning. Denna strävan har sin grund i självbevarelsedriften. Hans filosofi går inte ut på att upptäcka en förutbestämd verklighet i form av tinget-i-sig, utan handlar om att skapa ordning och begrepp som gör livet möjligt och världen begriplig. Sanningen underordnas livet. (Åtminstone är det hans ståndpunkt i Bortom Gott och Ont.)

3.

Nietzsche påstår att “kyrkans sedvänja är fientlig mot livet” (TI § 1, kap. “Morality as…”). Att hjälpa sin nästa är tecken på en dekadent tidsålder, där “alla och envar till viss grad är invalid och allesammans en sjuksyster” (TI § 37, kap. “Skirmishes in…”). Men en stark tidsålder, däremot, kännetecknas av “klyftan mellan man och man, klass och klass, mångahanda personlighetstyper, viljan att vara en själv, att stå ut från mängden” (ibid.). Nietzsche vill att vi ska leva i ständigt krig med vår nästa, för avund och stridbarhet skapar allt som är stort hos människan. Ära och berömmelse är vad som räknas.

Det är en osund filosofi. Om vi hade efterlevt den, så hade samhället kollapsat och vartenda företag raskt gått under. Jämförelsevis säger Herakleitos att motsatserna är underordnade logos, som definierar rättvisan som upprätthåller ordningen. Vi människor kunde inte klara oss utan ständig hjälp från medmänniskan. Samhället är ett samarbetsprojekt enligt väldefinierade regler. Exempelvis, lastbilschauffören levererar matvaror, banken betalningstjänster, elbolaget el, utan vilka vi inte ens kunnat få mat på bordet. Till och med myrorna begriper hjälpsamhetens fundamentala värde.

På YouTube kan ses Empire of the Ants med David Attenborough. Forskarna är förbluffade, för de röda skogsmyrorna i Jurabergen har övergett myrornas klassiska klansamhälle där alla är släkt med varandra. De har ej längre en enväldig drottning utan tusen drottningar kan leva tillsammans i samma stack. Myrorna har slutat att erövra nordslavmyrans bon för att förslava dem. Obesläktade skogsmyror lever i fred, samarbetar, och matar varandra. Det utbryter ej längre krig mellan olika stackar, såsom fortfarande sker hos andra skogsmyror. De har blivit civiliserade och har därför kunnat skapa ett enormt imperium. Klansamhället har övergivits på ett sätt som liknar vad som skedde när européerna skapade den västerländska samhörigheten under kristen flagg. Forskarna har funnit att doftämnen på effektivt sätt överförs i hela myrimperiet. Det möjliggör för myrorna att identifiera varandra som fredligt sinnade medborgare.

Hos homo sapiens, säger antropologer, fyller myten motsvarande funktion. De som tror på samma mytiska världsbild identifieras som vänner. Det är en grundläggande sociologisk mekanism för civilisationsbygget. Det här pekar på religionens fundamentala roll i civilisationsbygget. Om medborgarna ej längre bär på samma myt (motsvarande myrornas doftämnen) så börjar civilisationen brytas ned. I enlighet med detta, förklarar den konservative tänkaren Russell Kirk att om religionen går förlorad kan civilisationen ej överleva:

Vad fattas den moderna civilisationen? I grunden beror vårt samhälles ohälsa på religionens försvagning. Om en kultur ska kunna överleva och utvecklas så får den inte skiljas från den religiösa vision ur vilken den uppstod. För tänkande män och kvinnor blir det då av yttersta vikt att verka för ett återupplivande av religionen och en trovärdig samling lärosatser. (Kirk, 1996, ‘Civilization Without Religion?’)

Skogsmyrorna i Jura är ej längre nietzscheaner. De har lämnat klantänkandet, kriget och slaveriet bakom sig, och skapat ett långt mer effektivt system som tillåter deras imperium att vidgas långt in i djupa skogen. Där finns det inga slavmyror, men eftersom de ej längre tar slavar så kan de erövra nytt territorium. Forskarna försöker nu begripa detta fenomen, eftersom det tycks vedersäga Richard Dawkins tes om den själviska genen. (Man kan förmoda att osjälviskheten bara är illusorisk på det genetiska planet.) Hursomhelst så tycks naturen själv förkasta Nietzsches krigiska elitism och förorda en “kristen” civilisatorisk modell. Myrorna hjälper “kristligt” varandra. En myra matar en hungrig medborgare trots att de ej tillhör samma klan. Så även biologerna försöker nu begripa vad som gör de kristna grundsatserna överlägsna alla andra modeller. Dessa forskningsresultat torde vara dödsstöten för den nietzscheanska världsuppfattningen.

4.

Både Nietzsche och Heidegger upphöjer försokratikerna och menar att Sokrates och Platons förnuftsorienterade filosofi var fördärvlig. Faktum är att försokratikern Herakleitos har förnuftet som ledstjärna. Han säger: “Den Vise är En, som vet planen som styr alla tingen i världsalltet” (DK B41). Logos (Ordet, Förnuftet, Sanningen, Ordningen) är blåkopian för universum. Den styrande principen är logos, tvärsemot Nietzsches vilja till makt. Det är en harmonisk helhet bestående av motstridiga element (enligt medeltida terminologi en complexio oppositorum). Logos består i ett konflikttillstånd där motsatserna hålls i jämvikt. Det är själva grunden för livets dynamik och universums existens, en harmoni av stridigheter som är lika med ‘rättvisa’, lika med regelverket för motsatsspelet. “Eldvinden” var Herakleitos symbol, som han jämställde med logos, en eminent symbol för anden.

Nietzsche påstår tvärtom att logos förkväver livets dynamik. För Nietzsche är rättvisa och sanning oväsentliga, för tillvarons mål är maktfullkomning. Att det skulle finnas en Rättvisa och en Sanning som upprätthåller balansen mellan stridande motsatser förnekas. Det handlar blott om att gå vinnande ur striden. Maktdominansen är surrogatet för det beständiga varat. Men enligt herakleitiskt tänkande, om balansen rubbas, så följer förstörelse. Vi måste tolka Herakleitos som så, att varat är helheten av motsatsspelet. Motsatserna får del i detta vara just genom att delta i motsatsspelet. Det tycks som Nietzsches tänkande är oförenligt med Herakleitos och försokratikerna generellt. Faktum är att dessa harmonierar bättre med kristen teologi. Nietzsches filosofi är postmodernismen, som syftar till förstörelse och ‘dekonstruktion’. Motivet är att rubba balansen i tillvaron, som styrs av logos och dess motsatsspel, något som leder till katastrof.

Heidegger har påvisat att Nietzsche misstolkar Herakleitos, lägger alltför stor vikt på förändringens aspekt och ignorerar logos. Herakleitos talar i själva verket om tillvarons metafysiska vara, precis som Parmenides och alla andra grekiska filosofer. Men han är inte materialist, såsom Thales och Anaximenes, för han hävdar att logos upprätthåller varat. Jämförelsevis, under de olympiska spelen styrs deltagarna av en organisation och ett regelverk. Motsatsspelet upprätthålls av logos. Ingen av deltagarna slås ut och ingen tillåts bli varaktigt dominant, utan spelet fortgår evinnerligen. Herakleitos säger: “De som kliver ner i samma flod har alltid ett annat vatten som flödar kring dem” (DK 12). G. S. Kirk (The Presocratic Philosophers) förklarar flodliknelsen som så:

Flodens enhetliga helhet beror av regelmässigheten […] i flödet hos dess inneboende vattenmassa. Floden ger en bild av balansen mellan tingen i världen. (1977, s. 198)

Självklart menar Herakleitos att floden existerar tack vare att den ständigt flödar. Det är ju ologiskt att hävda att floden ej har permanent existens bara för att dess vatten ständigt byts ut. Det är också Heideggers ståndpunkt:

Standardversionen av Herakleitos filosofi brukar summeras i ordspråket panta rei, “allting flödar”. Om ordspråket alls stammar från Herakleitos, så betyder det inte att allting bara är förändring som ständigt fortgår, springer vilse, och består av ren ombytlighet. Istället betyder det att helheten av tillvarons alla motparter, i dess Vara, evinnerligen kastas från den ena motsatsen till den andra, kastas än hit och än dit — Varat är helheten av denna oroliga stridighet. (Heidegger, 2000, § 102)

Nietzsche postulerar att endast tillblivelsen finns. Stabilt vara är vår strävan, även om det endast kan ta formen av temporär maktdominans. Men Jessica N. Berry menar att Herakleitos knappast kan ha hävdat tillblivelsens prioritet eftersom fokus är så mycket på logos:

I den mån “flödesdoktrinen” uppträder hos Herakleitos så överskuggas den av temat logos och av temana mått (metron), regularitet, ordning, design, lag och nödvändighet […] Idén är att naturlig förändring pågår i kalkylerade, reguljära cykler och att den regleras av en ordnande princip, logos. (Gemes & Richardson, s. 97)

Således är Herakleitos i viss överensstämmelse med Platon, då båda tror på den fasta ordningen i abstrakt bemärkelse. Inte ens den enda säkerligen autentiska flödesteoretiska satsen, nr. 12, samstämmer med Nietzsches radikala position. Herakleitos tycks mena att “eldvinden” är identisk med logos, som betyder att logos är som flodvattnet. Det är både själva lagbundenheten och verklighetens flöde. Han formulerar därmed en monistisk världsbild, till skillnad från Platons dualistiska. Slutsatsen är att Nietzsche har byggt på lösan sand. Hans filosofi tycks bygga mest på Schopenhauer, vars metafysik ingen tar på allvar.

Hos Nietzsche, det enda sättet på vilket någonting kan uppnå temporär beständighet, är att motparterna besegras i maktkampen och därmed den egna viljan och världsbilden uppnår dominans. Livets själva impuls är att eftersträva stabil sanning och ordning, som enligt perspektivismen är den egna sanningen. På så sätt kan vi forma den ordnade och stabila tillvaro som vi längtar efter, tills livskraftens maktsträvan manifesteras ånyo. Men, som sagt, så beskriver ej Herakleitos motsatsspelet. Beständighet uppstår inte som följd av att någondera sidan uppnår dominans. Tvärtom, det förstör varat, som är logos — helheten av motsatsspelet. Oavsett om Nietzsche har begripit Herakleitos eller ej, går det ej att hävda att han bygger på dennes filosofi.

5.

Nietzsche har en mytologisk världssyn, men inte en filosofisk, för han formulerar ingen logiskt sammanhängande teori. Richard Perkins skriver:

Det finns ett oräkneligt antal Nietzsche, följaktligen finns det ingen “sann” Nietzsche. Att möta honom i hans skrifter är att möta en flytande och polymorf mångfald. Att kämpa med hans idéer är att undersöka den levande materien hos förmodligen den mest nyckfulle av alla nyckfulla tänkare. Ena stunden är han en hängiven anhängare av Herakleitos, Schopenhauer och Wagner. Men nu är han en Fri Ande, den trotsige “Prins Fågelfri”. Han är omväxlande Vandraren och hans Skugga, nästa gång Trubaduren, Vettvillingen, Pajasen. Han är den tillknäppte profeten Zarathustra och hans tre andliga metamorfoser. Han är Immoralisten, Antikrist, den hemska Blonda Besten. I stunden är han Dionysos, och nu den Korsfäste. Men det finns ingen “sann” Nietzsche, dold bakom mörka slöjor, i stånd att avslöja eller fördölja sin inre natur. Mannen själv är bara en serie av masker, och hans filosofi bara en ändlös följd av grottor bakom grottor. Hans namn är “Legion”: ty han är många. (Perkins, 1977)

Nietzsche bejakar polyteismen inklusive dess heroiska och mytologiska perspektiv. I det babyloniska eposet blir kaosdraken Tiamat besegrad av gudamänniskan Marduk. Därmed uppkom det ordnade universum, skapat av Tiamats döda kropp. Det är en myt som går på tvärs med vetenskapliga fakta. Men myten är ändå värdefull, då den såsom imaginärt narrativ kan lagras undan i vår personliga och kollektiva minnesbank. Den oerhört komplicerade och synbart kaotiska verkligheten blir därmed emotionellt hanterbar då den blir sammanfattad i symbolisk form (jfr. van der Linden, 2011). Också kristendomen berättar att Kristus besegrar draken och fängslar honom i underjorden. Men vid den yttersta tiden skall fjättrarna brista (samma som sker med Fenrisulven).

Skillnaden är att kristendomen skiljer på sinnligt och översinnligt (det himmelska, transcendenta). Den kristna myten är himmelsk — Kristusskeendet är transcendent, således icke ett tolkningsmönster för den jordiska tillvaron, där tvärtom vetenskap och förnuft ska råda. (Augustinus, Genesi Ad Litteram I, skäller på kristna som ignorerar vetenskapliga fakta.) Vad har vetenskapen funnit om hur ordning uppstår? Den uppstår inte för att en heroisk gudamänniska vinner segern. Världsalltet, det biologiska systemet såväl som samhället, har utvecklats. Sublim ordning uppkommer genom evolution.

Men då Nietzsche förnekar all transcendens så blir det mytologiska narrativet profanerat, motsvarande hur jordelivet tolkades i hednisk tid. Att med svärd vinna segern, blir då hur ny och vital ordning skapas. Draken, som den heroiska övermänniskan besegrar, personifierar den gamla ordningen, som blivit livlös och mekaniserad. (I boken Maps of Meaning har psykologen Jordan Peterson formulerat just en sådan nietzscheansk världssyn i hegeliansk inramning.) Nietzsche har således ett manikeiskt mytologiskt perspektiv på tillvaron, i grunden ovetenskapligt. Hans moderna efterföljare, den “identitära” Nya högern, tycks ta hedniska myter på allvar, som om de syftade på det jordiska. Det gör att den helande effekten går förlorad och följderna istället blir destruktiva. Det är kontraproduktivt, då framgång förutsätter förnuft och vetenskaplighet.

Nietzsches efterföljare Julius Evola formulerade en profanmytologisk världsbild. Narkotikamissbruk orsakade troligen permanent skada på verklighetsfunktionen. Evolas “magiska idealism” är en slags nyhedendom i nietzscheansk anda. Han trodde sig vara ättling till en andlig elit, som en gång regerade under kulturens guldålder, i det doriska Grekland. I den nuvarande järnåldern såg han det som sin uppgift att försöka återskapa den andliga aristokratins epok. Han försökte utan framgång påverka Mussolini och Hitler med sina idéer. Den världsliga projektionen, att vi med politisk maktutövning ska återuppväcka guldåldern, sänker värdet på hans livsverk. Hans tankar fick aldrig något genomslag. Det är tydligt att Evolas världssyn inte appellerar till den moderna människan, speciellt som den är så ovetenskaplig. Han kallar också sin lära “radikal traditionalism”. Men hans tänkande är och förblir förknippat med fascismen, i en form som är aristokratisk snarare än plebejisk.

6.

Sokrates och Platon var inte rationalister. De postulerade inga sanningar utan eftersökte sanningar. Det är därför Platon skriver i dialogform, där olika uppfattningar bryts mot varandra. Faktum är att han även representerar Nietzsches ståndpunkt. I dialogen Gorgias framför Kallikles tanken att de mindervärdiga använder moralen för att “förslava de som är av naturen bättre” (491e–492a). Det här synsättet kritiseras av Platon. Men det är klart att Platon formulerade den här tanken först. Emellertid ger Nietzsche honom inget erkännande för det. Han nämner aldrig Kallikles.

Vad som drev Sokrates var kärleken till filosofin och sanningssökandet, att eftersöka Godhet, Sanning och Skönhet. Men vägen dit innebar att ifrågasätta sanningarna i samtiden. Synen på den kristna moralen som “slavmoral” är falsk. Den bygger i själva verket på ömsesidighet, som inkluderar både hög och låg. Den som hjälper till får själv hjälp när det behövs, men “den som inte vill arbeta får inte heller äta” (Paulus, 2 Thess. 3:10). Kristendomen förkastar både slav- och herremoralen, som Nietzsche felaktigt tror är enda alternativen (BO § 260). Det bygger på en föråldrad åskådning (“äta eller ätas”) som modern biologisk forskning förkastat. Naturen är en arena för samarbete, då “etisk reciprocitet” är den mest effektiva metoden för överlevnad.

Kristen moral bygger på tillit och “reciprok altruism”, som betyder att människor gärna samarbetar så länge andra människor också hjälper till. Det är moralen som den västerländska civilisationen bygger på, något som också förekommer i djurriket (jfr. Wiki: ‘Altruism’). Den “högre människan” hjälper den “lägre människan” förutsatt att det omvända också gäller. Paulus inskärper den här moralen hos sina församlingar. Den är långt mer avancerad och betydligt mer effektiv än Nietzsches herremoral.

Nietzsche idealiserar antikens Rom. Stoikern Posidonius (135-51 f.kr) skapade myten om Roms historiska roll, som består i att dess imperium personifierar mänsklighetens broderskap enligt den naturliga och universella ordningen. Maktdominans är ej den starkes rätt, utan den bättres. Romarna accepterade successivt den stoiska världsbilden, och vid det första århundradet e.Kr var synen på Rom såsom inkarnationen av den stoiska kosmopolis väl etablerad (jfr. Dyson, 2005, s. 132).

Nietzsche återupplivar Posidonius dröm och förfäktar att de “högre människorna” ska äga makten. Augustinus har en annan åsikt. I sitt mästerverk Guds stad vederlägger han det stoiska och romerska idealet. Enligt kristen teologi är människan och världen fallna, så vi kan aldrig bygga det perfekta idealsamhället på jorden. Det kommer alltid att finnas krig och elände, makthierarkier och korruption, ända tills Kristi återkomst. Augustinus föregriper termodynamikens andra lag enligt vilken allting i tillvaron eroderar. Allting förfaller med tiden. Det är allenast Jesus som kan ändra på det.

Kristendomen separerar det profana från det andliga. Paulus påyrkar att slavar utan knot ska lyda sin herre (Koloss. 3:22-4:1) och Jesus säger: “Ge då kejsaren vad som tillhör kejsaren, och Gud vad som tillhör Gud” (Markus 12). Låt de rika behålla sina pengar och sin makt, för det är bättre att “samla sina skatter i himlen”. Om nu det kristna synsättet är att man överlag ej ska göra uppror mot makten, och att slavar ska lyda sin herre, hur kan då Nietzsche anklaga kristendomen för att utgöra en moralisk slavrevolt? Nietzsche, som säger sig vara ateist, omfamnar ändå hedendomen och polyteismen, för han begriper ej att skilja på det jordiska och himmelska (GV § 143). Det förklarar varför han hamnar i ett utopiskt ideal, tillsammans med alla andra utopister, såsom nazister och kommunister.

Nietzsche är helt inriktad på det världsliga tillståndet, precis som Marx och Hegel. Men vi ska inte eftersträva något nytt Imperium Romanum, för det skapar bara elände och är ändå dömt att gå under. Alla filosofier som har den inriktningen, dvs. försöker uppnå ett idealt samhällstillstånd (i Nietzsches fall frigörandet av övermänniskornas kreativitet och maktutövning), kallas för utopiska. Nietzscheanerna, tillika vänstern, projicerar den andliga strävan på jordelivet. De tror att meningen i livet fullkomnas om vi uppnår en viss sekulär ordning. Men vad tjänar världslig strävan till? Man förvärvar makt och rikedom och bosätter sig i ett flott hus. Sedan dör man. Vad är poängen?

Nietzsche skyller den antika kulturens förfall på kristendomen. Men nedgången för den antika gudavärlden började långt innan Kristi födelse. Försokratikerna kritiserade det naiva och amoraliska mångguderiet. Människorna började förlora tron. Under kejsar Tiberius tid (14–37 e.Kr) fick en seglare Thamus, på väg till Italien, höra en gudomlig röst som uppmanade honom att sprida nyheten om guden Pans död. I samma stund fick han höra klagorop ifrån stranden. När Tiberius fick nyheten tillsatte han en undersökningskommission (jfr. Wiki: ‘Pan (God)’).

Antikens föreställningsvärld var döende. Till slut blev det så illa att allt som fanns kvar var strävan efter makt, rikedom och förlustelse. Romerska författare förfasade sig över det moraliska förfallet, och jämförde med ädelmodet hos de ursprungliga romarna. Kristendomen kom in i ett relativt vacuum, då folk var redo att höra ett nytt budskap. Paulus undergrävde Artemiskulten i Efesos, något som drabbade stadens ekonomi svårt. Skedde det genom politisk eller krigisk maktkamp? Nej, det rörde sig om medvetandeförhöjning. Han spred budskapet om Vägen, och människornas ögon öppnades. Det antika medvetandet var redan föråldrat. De var redo att möta en ny tid.

Än idag upprepas myten att kristendomen underminerade den romerska moralen, något som orsakade Västroms fall. (Det är den amerikanske filosofen Sam Harris åsikt.) Emellertid vet vi att det främst berodde på barbarinvasionen. Den “ädla romerska moralen” betydde folkmord på kelter, grymma publika avrättningar, ständiga erövringskrig, rovdrift av naturen, och expropriering av jordbruksland som ledde till fattigdom och svält bland erövrade folk.

Om den s.k. “slavrevolten” hade sådan giftverkan på den romerska civilisationen så blir det svårt att förklara varför Östrom, det bysantinska imperiet, överlevde i tusen år efter Västroms fall. Kristendomen hade en vitaliserande och sammanhållande effekt som gjorde att Västrom kunde bestå i ytterligare ett par hundra år. Kejsarna kunde ej längre bete sig som de ville (såsom Caligula, Caracalla och Nero) ty moralen höjdes radikalt i riket. Exempelvis var kejsar Teodosius tvungen att offentligt krypa för biskop Ambrosius, som fördömde kejsarens massaker i Thessaloniki.

Kristendomen var ett lyft för romarriket. När så Rom slutligen föll till västgoterna (som var romaniserade och inte så värst barbariska) så bestod kyrkan, och kunde fortsätta att bära civilisationens fackla, ända tills Karl den Store kröntes av påven till Tysk-romersk kejsare. Utan kristendomen hade det aldrig blivit någon västerländsk civilisation, den mäktigaste och framgångsrikaste i världshistorien. Kristendomen är hjärtat som pumpar syrerikt blod i Västerlandets kropp.

7.

Att sprida medvetandets ljus är långt effektivare än den konfrontatoriska, världsliga och maktfixerade retorik som Nya högern ägnar sig åt (jfr. Wiki: ‘Nya högern (kulturrörelse)’). Det handlar ej om vem som är störst, bäst och mäktigast. Det handlar ej om att “ta makten över institutionerna” utan om vem som bär medvetandets ljus. Det vitala medvetandet besegrar omedvetenheten, det falska medvetandet. Det är därför kristna tillkännager att Kristus redan har segrat. Ljuset förökar sig och går ej att stoppa. Identitärernas kampretorik, maktfixering, samt deras framställande av en fiendebild bestående av fysiska personer, är okristlig. Den sår split i samhället och väcker hat. Den är dessutom kontraproduktiv. Det är nämligen ej fysiska personer som är fienden, utan den materialistiska anda som genomsyrar samhället och som går under namnet Antikrist. Det är ej nödvändigt att gripa makten överallt. Istället ska man förlita sig på ordets makt. Vi bör delta i den politiska verkligheten, men ej leva i fantasin om att det är två drakar i strid: Rom mot Juda.

Nietzsche är oförenlig med konservatismen. Ordets själva betydelse är bevarandet av det västerländska platoniska och kristna arvet. Men högerradikalerna står på samma sida som vänsterradikalerna i sin iver att förstöra Västerlandet. Dugins “traditionalism” och Ayn Rands nietzscheanska “objektivism” är därför väsensskilda från konservatismen. Notera att både vänster- och högerradikaler har tagit till sig Nietzsches och Heideggers förakt mot den västerländska moderniteten och dess religiösa, etiska och filosofiska grund — de vänstersinnade nietzscheanerna representeras bl.a. av postmodernisterna Michel Foucault och Jacques Derrida. De har gett upphov till dagens identitetspolitik, intersektionalitet och perspektivism, som av vänstern idag används för att förstöra Västerlandet. Nietzsche är stor inom vänstern.

Förstörelsen av vår demokratiska civilisation leder helt sonika till tribalismens återkomst. Nietzsches hett eftertraktade elitvälde förekommer redan hos klankulturerna. Den västerländska civilisationen är det stora undantaget, som lät oss undslippa tribalismens förbannelse. Förstörelsen av vår kultur leder tveklöst till klanväldets återkomst. Det är ju vad Nietzsche vill ha, nämligen aristokratiska klaner, även om han använder ordet ‘kast’ (se Winther, 2019).

Den aristokratiska strategin som Nietzsche förespråkar, nämligen att bilda en härskarklass, fungerar ej. Vad som händer är nämligen att aristokratiska föräldrar nästan alltid får ett mediokert barn. Det kallas “regress till medelvärdet” (gällande medel-IQ för den etniska gruppen — “rasen” som man sa förr) (jfr. Rushton, 2000, s. 32). Följaktligen går det ej att odla en aristokratisk blodslinje m.a.p. aristokratiska själsegenskaper. Å andra sidan kan två mediokra personer (enkla bönder, exempelvis) ibland få ett briljant barn. Det har skett många gånger i historien. I själva verket så tenderar aristokratiska blodslinjer att regrediera, såsom skedde hos den habsburgska släkten (jfr. Dimuro, 2019). Det vore naturligtvis naivt att hävda att Nietzsches maktelit inget har med blodslinjer att göra. Då vet man ej hur människor fungerar.

Briljanta individer kan ej klona sig själva, vilket vore själva förutsättningen för att Nietzsches strategi skulle lyckas. Deras avkomma blir oftast medioker. Men “slavnaturerna” kommer ibland producera en storartad person. Det går visserligen att hålla rasen på en hög medelnivå, genom att exempelvis förbjuda ingifte med individer tillhörande folkslag med lägre medel-IQ. Det ökar förutsättningarna att det ibland poppar upp en lysande stjärna. Men det kommer ske helt oförutsägbart, hos vilken samhällsklass som helst. (Emellertid är rashygien inte i ropet längre, och det kan man förstå.) Nietzsche representerar ett aristokratiskt 1800-talstänkande som är föråldrat och ovetenskapligt. Hans filosofi är ett manifest för det hybristiska personlighetsidealet.

Det är däremot väsentligt, av ekonomiska och demokratiska skäl, att bibehålla en hög medel-IQ hos populationen. Den danske psykologen Helmuth Nyborg gör gällande att den västerländska kulturen och demokratin förutsätter en relativt hög medel-IQ. Massinvandring från tredje världen sänker medelvärdet tills systemet ej längre går att upprätthålla (jfr. Wiki: ‘Helmuth Nyborg’). Då hamnar vi i den vedervärdiga tribalismen, med konkurrerande klaner (jfr. Winther, 2019).

8.

Det är omedvetenheten som är fienden. Det är den verkliga draken: Modergudinnans son, vars namn är Antikrist. (Omedvetenhet är alltid förknippat med moderskomplexet.) Han vill att vi ska följa Nietzsches råd, att i omedvetenhetens namn hänge oss åt maktkamp istället för att sprida medvetandets ljus. Vi ska själva bli som muslimerna, som Nietzsche ser som förebildliga (AK § 59-60). Författaren och regissören Michael Ventura säger:

Se upp med hur du väljer din fiende, för du kommer att likna honom. Den stund som du anammar din fiendes metoder så har han vunnit. Resten är lidande och historisk opera.

Mot dumheten kämpar gudarna förgäves. Det är lönlöst och kontraproduktivt att gå till storms mot omedvetenheten. Då stärker man bara mörkrets krafter. Det är en helt annat sak med en medveten kontrahent. Det kan löna sig, för motståndarsidan har rationell grund och representerar inte den rena ondskan. Men en omedveten rival är oemottaglig för rationella argument. Då blir det som att fäkta i luften. De kan inte resonera, och de orkar ej heller, för de är lata. Lathet och oförnuft kännetecknar den omedvetna människan. Gång på gång görs misstaget, på arbetsplatser och i föreningslivet, att man ger ett uppdrag åt en sådan person. Men det tar oändligt med tid, och ingenting ordentligt blir gjort. Den omedvetna människan har aldrig lärt sig att arbeta hårt. Han kan inte fokusera sin energi, förmodligen för att det kravet aldrig funnits under hans ungdomstid. Då har det fönstret stängts och han förblir lat i hela sitt liv. Hjärnan måste formas i ungdomsåren så att inte latheten blir permanent.

Det här kan förklara varför det i välfärdssamhället sker en regress till omedvetenhet och lathet. Allt fungerar med tiden allt sämre och blir alltmer kostsamt. För att få någonting gjort måste privatisering ske, och företag och kommuner nödgas anlita dyra konsulter. Men allt oftare består också de av vänsterfolk. När det omedvetna folket ska rösta så väljer de ej den patriarkaliska kandidaten som pekar på svårigheterna och förklarar att det kommer bli arbetsamt och kostsamt att ta itu med dem. Nej, de röstar på den som använder vinnarstrategin, som består i att sopa smutsen under mattan. Han förklarar helt sonika att Mamma Staten kommer ta hand om alla medborgare. Det tycks kontraproduktivt att i den demokratiska processen peka på problemen, för då kan man ej få majoritet. Man kan endast vinna om man ljuger och blundar för att systemet håller på att falla samman.

Man kan ej förvänta sig att vinna val eller få inflytande och makt genom att upplysa om hoten mot vårt samhälle eller de akuta problemen på det egna företaget. Det väcker oro, folk blir upprörda och förbannade och hävdar att det skickar ut negativa signaler, som tyder på att den som varnar välkomnar förstörelsen. Den omedvetna människan har en låtgåmentalitet. Statsminister Löven gör ingenting och säger egentligen ingenting. Därför ökar han i opinionen. Den som är lat och omedveten visar att han tillhör folket, och då vinner han röster.

Men om man underlåter att ta itu med problemen så innebär det i praktiken att man sågar av den gren man sitter på. Ondskan förintar sig själv, för ondskan är, som Augustinus förklarar, frånvaro av det goda — frånvaro av ordning och samvetsgrann planering. Det går ej att aktivt ta strid med tomheten. Det är som att fäkta i luften mot en osynlig fiende.

Man kan inte vara motståndare till förnuftet! Det går knappast att programmera en dator med poetisk inspiration. Självklart måste förnuftet stå i främsta rummet. Självklart ska man, såsom Sokrates och Platon, sträva efter det rätta och det goda. Men det är inte lätt att veta vad det är. Man tvingas ständigt, enligt sokratisk förebild, brottas med denna fråga. Det stämmer med Paulus synsätt. Han förklarar att efterföljelse av den religiösa lagen visserligen är föredömligt — men lönlöst! Strävan efter rättfärdighet och godhet förutsätter Guds nåd. När man befriats från syndens lag och blivit till “Guds slav”, kommer man allt närmare det sanna och det goda, när man får ta större del av Guds allvishet.

9.

Medvetandets förhöjning hos folket förändrar samhället. Nietzsches filosofi är däremot fördummande, då han predikar perspektivismen, som innebär ett förkastande av medvetandets platoniska former, som är själva Sanningen. Istället ska man utgå från sitt eget “perspektiv” och tillskansa sig makt, för att förhöja den egna fullkomningen i livet. Hade apflockar haft ett så primitivt beteende så hade de evolutionärt gått under. Nietzsches tänkande leder till omedvetenhet, precis som skett med vänstern, då de anammat Nietzsches omedvetenhetskult. De uppfinner och ältar begrepp som handlar om makt, såsom identitetspolitisk ideologi, intersektionalitet och feministisk maktanalys. Notera att också den identitära Nya högern, i enlighet med postmodernt tänkande, tillämpar identitetspolitiska begrepp och gör en analog maktkampsanalys. Omedvetenheten gör postmodernisterna neurotiska och med tiden tokiga. Att den verkliga sanningen ersätts med den egenskapade “sanningen” har gjort att vissa förnuftstroende vänsterintellektuella börjat protestera mot den hejdlösa dårskapen.

Allan Bloom var en konservativ tänkare och kritiker av Nietzsche. Hans bok The Closing of the American Mind (1987) är fortfarande läsvärd. Han visar på hur tysk filosofi, dess relativism och historicism, vars främsta företrädare är Nietzsche och Heidegger, har underminerat den sanna konservatismen som bygger på fasta värden. Att vänstern anammat dessa tänkare har skadat amerikanskt intellektuellt liv oerhört. Boken demonstrerar att den sant konservative inte är en nietzscheanhängare. Bloom säger:

Nietzsches kollosala politiska misslyckande illustreras av det faktum att högern, som var det enda hoppet att hans lära skulle uppnå sin önskade effekt, har helt försvunnit, och han själv blev nedsmutsad i dess ohyggliga sista andetag, medan idag är praktiskt taget varje nietzschean, såväl som heideggerian, en vänsteranhängare. (1987, s. 222)

Nietzsche representerar en “ny höger” som vill avskaffa kapitalismen. Det är inte konstigt då att han blev populär hos vänstern. De omfamnar Nietzsche för att han vill förstöra den västerländska civilisationen. Han hatar dess småborgerlighet, kristendom, industriella kapitalism, dess nationalism. Dessutom uttryckte han uppskattning för islam. Så det är inte konstigt att vänstern älskar honom, för han är ju en motpol till konservatismen. Det är Nietzsche, och hans efterföljare Foucalt och Derrida, som gett upphov till dagens identitetspolitik, intersektionalitet och perspektivism, som av vänstern idag används för att förstöra Västerlandet. Nietzsche är stor inom vänstern. Men den traditionella konservatismen (Edmund Burke, Russell Kirk, Roger Scruton, Paul Gottfried, m.fl.) bejakar kapitalismen, dock med ett kritiskt öga. Konservatism innebär att skynda långsamt. Vi ska inte såga av den gren vi sitter på och orsaka massvält och inbördeskrig. Konservatismen står för sans och vett och fördömer därför all slags himlastormande dårskap.

Kristendomen och konservatismen går ej att separera. Men nietzscheanhängarna vill rasera den västerländska civilisationen. Därför angriper de dess grundpelare kristendomen. Nya högern gör gemensam sak med kulturmarxister och islamister. Tillsammans gnager de på trädets rot. Men den konfrontatoriska strategin stärker bara motståndarsidan. Anhängare till Nietzsche och Dugin ställer ju upp på globalisternas världsbild enligt vilken de har läget under kontroll och står i begrepp att segra. Därför krävs det radikalism, aktivism, och skoningslös kamp om herravälde. Med ett idogt demoniserande ska landet splittras, fienden utmålas som onda jävlar, och landsförrädarna dömas i Finspång. Centralt i det kristna budskapet är att man ej ska “utmana ondskan” (Bergspredikan). Då förstärker man bara det onda styret och bekräftar dess maktperspektiv.

Skeendet i världen är ej i överensstämmelse med Nya högerns prognos, för de kan ej förutsäga Guds avsikt. En sant konservativ bygger inga luftslott utan iakttar verkligheten objektivt. Sedan agerar han i relation till denna verklighet, med sans och vett, och med vägledning av Augustinus och Luther. I kristider krävs pragmatism. Men om man ägnar sig åt imperiedrömmar så blir man blind för verkligheten. Det liknar Hitlers agerande när kriget vände. Han ägnade alltmer tid åt megalomaniska fantasier, såsom världshuvudstaden Germania (se Wiki: ‘Welthauptstadt Germania’). Det är verklighetsflykt att ägna sig åt orealistiska nietzscheanska imperiedrömmar.

Enligt Augustinus och Pascal är makten alltid korrumperad och alla samhällssystem har grava defekter. Eftersom det inte finns något alternativ kan vi kan inte skapa oss en perfekt värld. Hur vi än gör blir det fel, ty vi är fast i en fallen värld. Vad vi kan göra är att lappa och laga skeppet vi färdas på och försöka förutse vart färden går. Vi kan försöka utröna Guds avsikter, långsamt reformera, förbättra oss själva, och förhöja den allmänna medvetandenivån genom att sprida kristendomens ljus. Det handlar bara om att hålla skeppet flytande.

Människan spår, Gud rår. Den hybristiska moderna människan tror sig kunna regera över planeten och styra än åt ena än åt andra hållet. Men när deras “läror” ska förverkligas så visar det sig få oförutsedda konsekvenser. Det blev ej som Nietzsche hade tänkt, ej heller som marxistiska socialister hade tänkt, ej heller utvecklades fascismen som Evola hade tänkt. Människan spår, Gud rår. Därför ska vi skynda långsamt och ej förstöra demokratin och parlamentarismen, för då blir det ej som vi hade tänkt.

Modernismen går under av sig själv, precis som globalismen. Allt som är falskt fallerar till slut. Sanningen vinner alltid i längden. Sanningen är som ljuset, som har existens, tillskillnad från mörkret, som bara är frånvaro av ljus. Tvärsemot Nietzsches postmoderna doktrin kan ej vad som helst vinna makten och få tidsbegränsad varaktighet, för Makten utgör ej tillvarons ontologiska grundval. Det är Sanningen som underbygger allt beständigt. Sanningen är Logos (Ordet) och detta Logos är Kristus.

I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. Han var i begynnelsen hos Gud. Genom honom har allt blivit till, och utan honom har inget blivit till, som är till. I honom var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det. (Joh. 1)

När Sanningen inkarnerar i världen så vet vi att världen är räddad, ty Sanningen segrar alltid till slut. Men Sanningen är transcendent, världsöverskridande. Vi måste bli vägledda för att kunna se dess ljus.

10.

Enligt Nietzsche är den världsliga tillblivelsen ett autonomt flöde som saknar transcendent (platonisk) förebild. Men enligt vetenskapen så grundar sig allt på naturlagar och de mest väldefinierade och stabila konfigurationer av ordning man kan tänka sig. Ett sandkorn består av neutroner och protoner i olika konfigurationer, omgivna av elektroner. Kärnpartiklarna består av kvarkar som ständigt utbyter färgladdningar. Skulle denna ordning förändras på minsta sätt så upphör sandkornet att existera. Partiklarna är exempel på stabil ordning som funnits sedan universums födelse. Varenda elementarpartikel tycks ha inbyggda program så att de vet vad de ska göra i varje situation. Det gör att man kan simulera partikelkollisioner i datorer. De är så noggrant bundna av regler, som kan beskrivas matematiskt, att kvantfysiken har blivit den överlägset mest framgångsrika vetenskapsgrenen. Universum är otroligt lagbundet och därmed förnuftstyrt. Partiklarna och planeterna struntar fullkomligt i makt, identitet och hierarki. De följer bara sina rationella instruktioner. Einstein sade: “Det mest obegripliga med universum är att det går att begripa”.

Programvaran i det mänskliga genomet är ytterligt sofistikerad. Bill Gates har sagt att “DNA är som ett dataprogram, men mycket, mycket mer avancerad än någon programvara som någonsin skapats”. För att en levande varelse ska kunna finnas till så förutsätter det en extremt komplex, stabil och lagbunden ordning. En levande cell är som en medelstor svensk stad i komplexitet, m.a.p. regelmässiga transporter, maskiner som ständigt arbetar, o.s.v. Darwinismen kan inte förklara hur så extremt komplex kod kan uppkomma så snabbt, såsom i den kambriska explosionen (jfr. Wiki: ‘Kambriska explosionen’). Samma gäller kosmos som helhet. Vetenskapsmännen begriper ej ursprunget till denna ordning. Den tycks vara övervärldslig, fininställd redan vid skapelsen (jfr. Wiki: ‘Fine-tuned universe’). Världsalltet är otroligt platoniskt och inte alls som Nietzsche trodde: kaotiskt och i grunden obegripligt. Vi har idag enorm kunskap om “tinget-i-sig”, något som Nietzsche trodde var omöjligt. Logos är universums ontologiska grund.

Däremot vet de att allting förfaller med tiden, precis som Augustinus förklarar. Inom en miljard år kommer jorden vara en livlös planet, het som en bakugn. Enligt termodynamikens andra lag förfaller hela universum med tiden, och till slut har alla stjärnor slocknat (jfr. Wiki: ‘Big Chill’). Världen är alltså dömd att gå under, för det är en fallen värld. Mänskligheten är dömd att gå under ty vi är fallna varelser. Det finns alltså ingen vetenskaplig grund att se sinnevärlden såsom oberoende av abstrakta, platoniska lagar. Materien kunde inte ens existera utan dem. Allting är lagbundet och ytterligt komplext. Platon hade mer rätt än han själv begrep.

Vi vet idag mycket som ej Nietzsche visste, såsom att den materiella världen är sekundär, för varken tiden eller materien har alltid funnits. Enligt den rådande kosmologiska teorin så rådde maximal “ordning” (negentropi) i skapelseögonblicket. Sedan uppkom stjärnor och galaxer i samband med entropiökningen i universum som helhet. Troligen kommer materien att förstöras innan “the Big Rip”, när själva rumtiden slits sönder (jfr. Wiki: ‘Entropi’; Wiki: ‘Big Rip’).

Sådant är ödet för allt varande, något som går på tvärs med Nietzsches teori om sinnevärldens ontologiska prioritet. Han levde på 1800-talet och hade ej kännedom om allt detta, som bekräftar att augustinsk kosmologi är i stora drag korrekt. Notera att Augustinus vänder sig mot det platoniska synsättet att blott det översinnliga har genuin existens medan sinnevärlden är likt en skuggbild. Nej, enligt hans metafysik är det världsliga varat genuint eftersom det härrör från Guds fullkomliga vara (ipsum esse). Det är endast pga. syndafallet som världen har blivit korrupt. Men de jordiska tingen existerar tack vare att de bibehållit det mesta av den ordning (modus, species, ordo) som Gud givit dem. Alltså är världsalltet Guds goda skapelse, liksom också mänskligheten. Vi kan få mer fullvärdig existens om vi närmar oss Gud.

Sinnevärlden är ingen skuggvärld, utan god och sant existerande. Men den kämpar alltid mot förfallet, som termodynamiken bekräftat. Det beror på att det jordiska ej är perfekt, till skillnad från de perfekta formerna i Guds sinne. Nietzsche blandar ihop kristen teologi med en extremtolkning av platonismen.

11.

Nietzsche försvarar uttryckligen en fenomenologisk ståndpunkt. Inget annat än fenomenen spelar roll (vilket inte utesluter att det finns en objektiv verklighet). Nietzsche sägs tillhöra nykantianismen men hör förmodligen hemma i Husserls fenomenologiska idealism. En subjektivistisk ståndpunkt är att vi bygger en värld utgående från skönsmässigt konstruerade språkliga narrativ. I själva verket upptäcker vi verkligheten och skapar oss därmed en objektiv och korrekt bild enligt de kategorier som finns inbyggda i den yttre verkligheten, bl.a. de matematiska. Vi har dem nämligen inbyggda i oss själva eftersom vi är del av samma verklighet. Det är i enlighet med platonisk kunskapsteori. Peter Godfrey-Smith säger:

Idag är det mest populära synsättet den vetenskapliga realismen, enligt vilken ett “verkligt och förnuftigt mål […] är att ge oss korrekta beskrivningar (och andra representationer) av hur verkligheten är beskaffad. Det här projektet inkluderar att ge oss korrekta beskrivningar av sidor av verkligheten som är icke observerbara”. (2003, s. 176)

Vetenskaplig realism innebär att tillämpa empirisk metodik. Realismen har segrat, då vi idag har enorm kunskap om tinget-i-sig. Genom experiment, kan vi få kunskap som överskrider erfarenheten. Tvärsemot fenomenologisk och kantiansk/nietzscheansk filosofi kan vi få kunskap som ej härrör från någon mental erfarenhet av fenomenet, såsom kunskap om elektronspinn och rumtidskrökning (jfr. Winther, 2000).

Vad man än gör, så är funktionen det väsentliga. För att få något att fungera så använder vi förnuftet. Bygger man ett hus så måste det fungera som bostad. Alla andra aspekter, såsom moraliska och estetiska, är sekundära. Det förklarar varför förnuftet alltid har ledarrollen. Förnuftet är centralt för funktionen. Det förklarar också varför personligheten upplevs som intakt så länge vi har förståndet i behåll. En person kan efter en stroke förlora talförmågan, eller bli blind och döv, och exempelvis förlora sin konstnärliga förmåga, utan att det nämnvärt påverkar omgivningens syn på individen. Men försvinner förståndet, den rationella funktionen, så är han “borta”.

Förnuftet har en klart begränsad förmåga, men det har ledarrollen, ungefär som förmannen på ett bygge. Det är samordnaren som sitter i ledningscentralen. Man kan ej låta “konstnärligheten”, “religiositeten” eller “fantasin” sitta i ledningscentralen. Men det har ingenting att göra med “rationalism”. Det betyder ej att förnuftet har svaret på allt. Emellertid ser förnuftet till att de övriga funktionerna kommer till sin rätt. Allting måste organiseras. En film är ingen rationalistisk produkt, utan en konstnärlig och emotionell. Emellertid måste filmproducenten och regissören anlita förnuftets organisatoriska förmåga för att det ska kunna bli en film. Annars kommer inte det emotionella och det konstnärliga till uttryck.

Vetenskapen har bevisat att Nietzsche har fel. Allt är inte materiellt, utan tillvaron har också en ideal transcendent aspekt. Ljusvågor far fram genom rymden, men de går ej att se, som sådana. Det är först när de anländer till en detektor och blir till fotoner (dvs. materiella ting) som vi kan uppleva ljuset. Ljuset befinner sig i ett transcendent tillstånd som endast har en matematisk beskrivning. Det existerar ej som ett sinnligt ting utan som en matematisk funktion i ett översinnligt tillstånd. Ljuset finns utanför tiden. Kunde man färdas på en ljusstråle, så finge man uppleva att tiden stod still. Så ljus definieras alltså av dess platoniska form plus dess världsliga aspekt, fotonen. När den platoniska formen “kollapsar”, så manifesteras ljuset som ett materiellt fenomen. Kvantfysiken är förbluffande platonisk.

12.

Om man ska bedöma effekten av Nietzsches skriverier så kan man konstatera att det slog rejält fel. Det blev till självdestruktiv höger- och vänsterextremism. Efter frukten skall trädet dömas, och Nietzsches träd gav usel frukt. Att Nietzsche skulle representera ett världsligt ideal, stämmer ju dåligt. Det är i själva verket naiva mytologiska fantasier, oförenliga med verkligheten. Att vara nietzschean är att leva i fantasin, men inte att vara verklighetsnära och realistisk. Nietzsche berättar sagor, som den om Vettvillingen som inbillar sig att jorden lösgjorts från solen. Sedan uppenbarar sig stora stygga lejonet. Han ryter: “Hütet euch für die Juden!” Då träder profeten Zarathusta fram och predikar:

Jag älskar skogen. I städerna är det gement att leva: där finnas för många brunstiga.
Är det icke bättre att råka i mördarehänder än i en brunstig kvinnas drömmar?

Det här är inte filosofi utan tokroliga fantasier — Harry Potter för vuxna! Det ska ej tas på allvar. Man bör bygga sitt medvetande på sunda tänkare. En trädgårdsmästare ser till att välja en ljus plats med god jord, innan han planterar sitt träd. Den goda jorden och den ljusa platsen motsvarar en sund vetenskaplig förståelse och en sund teologi. Då kan trädet börja växa. Det sträcker sina grenar mot himlen och hämtar näring ur Skaparens gudomliga ljus.

Det är dags att försöka besvara Ronald Beiners fråga, nämligen mysteriet hur Nietzsche kunde bli till 1900-talets troligen mest inflytelserika tänkare. Hur kan man ta på allvar svamlet om den eviga återkomsten, övermänniskan och slavnaturerna, viljan till makt som metafysisk grund för tillvaron, och återupprättandet av det aristokratiska klassamhället inklusive slaveriet? Den moderna rotlösa personligheten kämpar med ett psykologiskt syndrom som kallas puer aeternus, det eviga barnet (ynglingen), som illustreras av J. M. Barries “Peter Pan”, Antoine de Saint-Exupérys “Lille prinsen” och Oscar Wildes “Dorian Gray”. Den existentiella rotlösheten är själva utgångspunkten för Nietzsches filosofi, något som bottnar i avsaknaden av en förankringspunkt i kultur och religion. Psykologen Marie-Louise von Franz pointerar att sådana rotlösa existenser är rekryteringsbas för totalitära rörelser (jfr. Winther, 2015).

Musikern David Bowie (1947-2016) var en puer aeternus, åtminstone förstod han sig själv på detta sätt. I en sångtext svävar han i en rymdkapsel ovan jorden, men förlorar kontakten och försvinner ut i tomheten. Han tycks ha haft psykiska problem hela sitt liv. Fixeringen vid ungdomlighet och odödlighet var konstant i Bowies tidiga karriär. I en BBC-dokumentär, 1996, berättar han att han längtade efter en alternativ verklighet. Han ville ha vadsomhelst utom det han kom ifrån (jfr. Leorne, 2015). Under sin vistelse i USA led han av narkotikamissbruk och drabbades av paranoida vanföreställningar. Nietzsches form av fascism kom då att fungera som förankringspost för personligheten. Han läste Nietzsche och förvandlade sig själv till den “smale vite hertigen”. Bowie anammade det fascistoida idealet för att hålla samman personligheten. Symptomatiskt är att Adolf Hitler blev ett favoritämne för diskussion. I en intervju för Playboy, 1976, säger han:

Jag skulle verkligen vilja bli politiker. Jag ska bli det en dag. Jag skulle älska att vara statsminister. Och, ja, jag tror verkligen starkt på fascismen. Det enda sättet som vi snabbt kan få bort den här liberalismen som nu förpestar luften, är att snabba på utvecklingen av en högerinriktad och totalt diktatorisk tyranni, och få slut på [eländet] så fort som möjligt. (ibid.)

Mentalsjukhusen har alltid varit befolkade av övermänniskor. Patienterna har presenterat sig såsom Napoleon eller Alexander den Store, exempelvis. En sådan identifikation fyller som funktion att förstärka det krackelerande egot. Det här förklarar varför den aristokratiska övermänniskotanken utgör en sådan lockelse för det bräckliga psyket.


OWL


© Mats Winther (2020)


Förkortningar

AK: Antikrist.

BO: Bortom Gott och Ont.

GV: Den Glada Vetenskapen.

MG: Moralens Genealogi.

TF: Tragedins födelse.

TI: Twilight of the Idols.

VM: Viljan till Makt.


Referenser

Augustine, St. The City of God. (Dodds) (här)

Beiner, R. (2018). Dangerous Minds: Nietzsche, Heidegger, and the Return of the Far Right. University of Pennsylvania Press.

‘Big Chill’. Wikipedia. (här)

‘Big Rip’. Wikipedia. (här)

Bloom, A. (1987). The Closing of the American Mind. Simon & Schuster.

Dimuro, G. (2019). ‘The Habsburg Jaw And The Cost Of Royal Inbreeding’. ATI. (här)

‘Empire of the Ants’ (David Attenborough). BBC. (här)

‘Entropi’. Wikipedia. (här)

‘Fine-tuned universe’. Wikipedia. (här)

‘Fragments of Heraclitus’. Wikisource. (här)

Gemes, K. & Richardson, J. (eds.) (2013). The Oxford Handbook of Nietzsche. Oxford University Press.

Glover, J. (1999). Humanity: a moral history of the twentieth century. Pimlico.

Godfrey-Smith, P. (2003). Theory and Reality: an introduction to the philosophy of science. The University of Chicago Press.

Jennings Howard, V. L. (1992). ‘Nietzsche and Heraclitus’. Louisiana State University. (här)

‘Kambriska explosionen’. Wikipedia. (här)

Kirk, G. S. & Raven, J. E. (1977). The Presocratic Philosophers: A Critical History with a Selection of Texts. Cambridge University Press.

Kirk, R. (1996). Redeeming the Time. Isi Books.

Leorne, A. (2015). ‘Dear Dr. Freud – David Bowie Hits the Couch: A psychoanalytic approach to some of his personae’ i David Bowie: Critical Perspectives (2015). Devereux, Dillane, Power (eds.). Routledge.

Linden, S. van der (2011). ‘The Science Behind Dreaming’. Scientific American (July 26, 2011) (här)

Nietzsche, F. W. ‘Books by Nietzsche, Friedrich Wilhelm’. Project Gutenberg. (här)

    ----------    (1974) (Kaufmann, övers.). The Gay Science. Random House.

‘Nya högern (kulturrörelse)’. Wikipedia. (här)

Heidegger, M. (2000) (Fried/Polt transl.). Introduction to Metaphysics. Yale University Press.

‘Helmuth Nyborg’. Wikipedia. (här)

‘Pan (god)’. Wikipedia. (här)

Perkins, R. (1977). ‘Preliminary Analysis of the Aphorism and Its Precursors’. Nietzsche-Studien 6: 205-39.

Peterson, J. B. (1999). Maps of Meaning: The Architecture of Belief. Routledge.

Platon. Gorgias. Project Gutenberg (här) äv. Perseus Digital Library. (här)

‘Reciprok altruism’. Wikipedia. (här)

Rushton, J. P. (2000). Race, Evolution, and Behavior: A Life History Perspective (2nd Special Abridged Edition). Charles Darwin Research Institute. (här)

‘Welthauptstadt Germania’. Wikipedia. (här)

Winther, M. (2000). ‘Critique of Neo-Hegelianism’. (här)

   -----------  (2015). ‘The Puer Aeternus – underminer of civilization’. (här)

   -----------  (2019). ‘Om Europas självmord och tribalismens återkomst’. (här)

   -----------  (2020). ‘Den Fjärde Politiska Teorin – en kritik av Alexander Dugins postmoderna traditionalism’. (här)

Se även:

Helanterä, H. (2009). ‘Do unicolonial wood ants favor kin?’. Journal of Biology, 2009; 8(6): 56. (här)

Winther, M. (2011). ‘Understanding European psychology: about European psychology – its roots in the interiority of Christian Middle Ages’. (här)






HOME