Den Fjärde Politiska Teorin

en kritik av Alexander Dugins postmoderna traditionalism

Alexander Dugin förfäktar Den Fjärde Politiska Teorin, som han framhåller som en konservativ ideologi. Det tycks som en självmotsägelse, då konservatism innebär att stå fri från ideologiskt och programmatiskt tänkande. Den konservative historikern Russell Kirk säger:

Ideologi är i korthet en politisk formel som lovar mänskligheten det jordiska paradiset. Men i praktiken har ideologierna skapat en serie jordiska helveten […] [I]deologi är inverterad religion. Men den kloke politikern är viss om följande: “Utopia” är liktydigt med “Ingenstans” – vi kan ej uppnå det jordiska Zion – den mänskliga naturen och mänskliga institutioner är ofullkomliga – aggressiv “rättrådighet” inom politiken leder till blodbad – sann religion är ämnad för själen, ej staten. (Kirk, 1993; den här och följande översättningar är av mej.)

Dugin talar i boken The Fourth Political Theory om “de tre klassiska politiska ideologierna”, nämligen fascism, kommunism och liberalism. De skall efterträdas av en fjärde, som representerar ideologisk konservatism: “Istället för framåtskridandets ideologi så måste vi satsa på konservatismens och konserveringens ideologi” (s. 66). Dugin formulerar alltså en “konservativ ideologi”, som innebär att säga nej till vår moderna tillvaro:

Först och främst, vad är konservatism? Det är att säga ‘nej’ till allt som finns runtomkring oss. Vems talan för vi då? Vi för talan för allt det som fanns i det förflutna, nämligen det som vid någon tidpunkt i den sociopolitiska historien i verklig mening blev undertryckt. (s. 86)

Men det här är traditionalism, ej sedvanlig konservatism, vilket han också klargör:

Traditionalism är den slags konservatism som hävdar följande: […] I samtiden är allting uselt. Framåtskridande är en usel idé. Teknologisk utveckling är en usel idé. Descartes filosofi kring subjekt och objekt är usel. Newtons metafor om urmakaren är usel. Dagens positivistiska vetenskap, samt skolningen och pedagogiken som den bygger på, är usla. (s. 87)

Det här är alltså något som Dugin vill bygga vidare på, med sin post-traditionalism. Men enligt mitt synsätt så finns det ingen anledning att slänga ut någonting som fungerar. Vi vill bara ha ett någorlunda välfungerande samhälle. Det är samma princip som måste gälla när man bygger maskiner eller datasystem. Man måste först och främst se till att det fungerar, så alla slags ideologiska ståndpunkter är sekundära. Om ingenjörer utgår från estetiska eller ideologiska premisser så går det illa. Man utgår från byggnadstekniska kriterier när man bygger ett hus och inga feministiska eller socialistiska principer. Vi måste först och främst se till att det fungerar.

Att det blivit så här illa beror på att den kristna tron gått förlorad för majoriteten. Men de vill ändå ha något att tro på. Då vänder de sig till ideologisk och kultisk utopism. När folk ser ideologiska och estetiska idéer som primära, och frångår principen att sätta funktionen i främsta rummet, så är det inte konstigt att samhället fungerar allt sämre. Därför borde konservatismen sätta det praktiska förnuftet främst.

Dugin klarlägger att han har sina rötter i Traditionalismen, en världsbild formulerad av René Guénon, Julius Evola, m. fl. De i sin tur grundar sig på Friedrich Nietzsche. (Dugin kallar sig själv “post-traditionalist”.) Traditionalismen har romantiska och ockulta drag och upphöjer en idealiserad medeltida epok såsom en förlorad guldålder. Dugin är tydligt ideologiskt motiverad då han tillämpar idéerna på den politiska situationen. Emellertid är hans tänkande så eklektiskt, mångfacetterat och motsägelsefullt, så det går ej att sammanfatta i ett nötskal. Med utgångspunkt från hans texter går det ej att formulera ett manifest för ett politiskt parti.

Dugin har varit medlem av Rysslands nationalistiska Bolsjevikparti, och han försvarar fortfarande vissa marxistiska idéer såväl som en socialistisk syn på statlig ekonomisk styrning. Han har också omfamnat fascistiska ideal, dvs. dess romantiska heroism och ledarkult. Men han tar avstånd från dess grymheter och rasism. Dugin tycks fascinerad av Nazityskland. Emellertid kritiserar han nazisternas fixering på det germanska arvet, då han själv vill se en paneurasisk kultur i ett eurasiskt imperium, styrt av en elit. Han fördömer inte nazismen, men ogillar dess rasism. Han beklagar Tysklands invasion av Sovjet och menar att en fortsatt allians mellan staterna hade varit fruktbart. Dugin idoliserar Waffen-SS, som ju liknar den medeltida Teutoniska Orden, bestående av heroiska riddare (jfr. Laruelle, 2006).

Emellertid, när Putin kom till makten blev han mer politiskt korrekt, i hopp om inflytande. Men han blev snart besviken på Putins pragmatism och motvilja att konfrontera den americentriska globalismen. Även om Dugin är proisraelisk, så är han på ett motsägelsefullt sätt antisemitisk. Han menar att det judiska medvetandet står i kontrast till det ariska, och endera parten måste till slut segra. Det ariska är “sadistiskt” medan det judiska är “masochistiskt”. Det ariska medvetandet har en cirkulär tidsuppfattning medan det judiska har en linjär.

Dugin ansluter sig till den franska Nya Högerns syn på folkslagen, nämligen att det finns kulturella skillnader men ej biologiska. Det står visserligen i motsättning till vetenskapliga fakta, men utgör ändå traditionalismens svar på vänsterns identitetspolitik. Ett långsiktigt hållbart etniskt pluralistiskt samhälle skulle alltså vara möjligt att förverkliga. Ändå anser Dugin att den kulturella och civilisatoriska impulsen utgår från de “vita” och de “gula” raserna. De vita är indoeuropéer inklusive slaver, och de gula är finsk-ugrier samt turkfolk (jfr. Laruelle, 2006).

Dugin förväntar sig en kulturell revolution som ska ge upphov till den “nya människan” såväl som ett traditionalistiskt eurasiskt imperium. Det innebär att förkasta mycket av modernitetens landvinningar som uppstod i renässans- och upplysningstid. Istället skall ett hierarkiskt samhälle upprättas med väsentliga inslag av ockultism och doktrinär religion. Så Dugins traditionalism står i själva verket i skarp motsättning till konservatismen. Konservatismen förkastar alla slags utopiska visioner och imperiebyggande. Ingen ideologi kan frälsa oss, utan vi måste lära av historien, förlita oss på en förnuftig kristen pragmatism. Det går ej att skapa en “ny människa”, för människan skapades en gång för alla av Gud.

Det är förbluffande att folk kan tro på sådana förvirrade och motsägelsefulla tankegångar, som dessutom har tydliga inslag av esoterism, nyandlighet, totalitarism och utopism. De mångahanda förnuftsstridiga, ovetenskapliga och identitetspolitiska inslagen visar att Dugins post-traditionalism är en variant av postmodernismen. Man måste som konservativ behålla markkontakten, och inte drömlikt flyga omkring bland molnen. Det får man gärna göra i sitt privatliv, men inte låta det spilla över på den politiska verkligheten. Det gäller att skilja på det subjektiva och objektiva, och inte blanda ihop de två såsom barn gör. Vi borde förstärka den högra hjärnhalvans funktion i privatlivet, så att det holistiska tänkandet blir medvetet. Annars uppstiger fantasierna från det omedvetna, så att man drabbas av “projektioner”, bestående av ett “paneurasiskt Utopia” med medeltida riddare och jungfrur. Var härrör Dugins tokigheter från? Ursprunget är Friedrich Nietzsche, vars tankar efterföljs i allt väsentligt (se Winther, 2020).

En realistisk syn på människa och samhälle

Winston Churchill sade: “Demokratin är det värsta styrelseskick som finns, förutom alla de övriga.” Problemet består i att demokrati visserligen fungerar dåligt, men diktatur fungerar ännu sämre. Augustinus förklarar varför det är så här. Det beror på att världen är fallen och att vi därför inte kan skapa ett perfekt system av någon sort. Enligt modern kaosteori är grundtillståndet kaotiskt. Öar av ordning dyker upp, men de riskerar alltid att sväljas av kaos. Den perfekta ordningen, som fungerar som en evighetsmaskin, kan ej existera! Det lär vi oss av termodynamiken. (Nietzsches idé om “den eviga återkomsten” är därför vederlagd.)

Vi ska alltså vara tacksamma att vi har någon ordning alls. Augustinus förklarar att det perfektionistiska samhällsidealet är kontraproduktivt. Om man eftersträvar ett uppblåst världsligt ideal, såsom bolsjevikerna för hundra år sedan, och därför förstör den rådande korrupta ordningen, så blir resultatet ett ohyggligt lidande. Vi ska därför inte göra revolution, utan se till att den sköra ordningen upprätthålls, för annars blir det etter värre. Om den västerländska ordningen förstörs så blir det kaos. Det bästa är att långsamt reformera samt bidra till en förhöjd medvetandenivå hos befolkningen. Medborgarna måste överge sina ideologiska trosövertygelser till förmån för ett kristet medvetande, dvs. ett medvetande som inte sätter det världsliga i första rummet.

Mycket av det elände som drabbat oss i den moderna tiden beror på vänstra hjärnhalvans dominans, menar psykologen Iain McGilchrist (2012). Traditionalismen tycks också vara en konsekvens av detta. Romantiska vanföreställningar uppstår nämligen som en motreaktion mot den materialistiska rationalismen och den brist på livsmening som den orsakar. Men det finns ingen radikal lösning på vårt dilemma. Enligt Augustinus och Pascals synsätt är alla slags politiska system korrumperade, och det finns ingen väg ut, för människan är till sin natur korrupt. Som jag säger i min artikel om Pascal:

En stabil politisk ordning förutsätter att medborgarna socialiseras in i en kollektiv fiktion och att därmed statsmaktens sanna natur aldrig uppdagas. Politiska övertygelser och värdemönster är fantasiprodukter som döljer maktens egentliga natur. Det är politikers och journalisters uppgift att slå blå dunster i ögonen på folk. Systematiskt bedrägeri är själva förutsättningen för politisk ordning. Korruptionen och falskheten måste alltså bestå, då samfundet till sin natur är kluvet såsom ett uttryck för arvsynden. Individens självbedrägeri och falskhet måste också bestå av samma orsak (s. 123). Det gör att människorna förblir olyckliga och frustrerade, även om de intalar sig att deras strävan att uppnå livets goda gör dem lyckliga.

Allt detta är uttryck för en fallen värld, och utgör samtidigt de kognitiva konsekvenserna av syndafallet. Både samfundet och medborgarna ägnar sig åt ett slags självskadebeteende, ett inkonsekvent handlingsmönster som följer av den inbyggda kluvenheten. Den politiska strukturen är sådan att social rättvisa är omöjlig att förverkliga. Lika lite kan medborgarna behandla varandra rättvist och såsom jämlikar. Ändå tror medborgarna på rättvisans primat och på möjligheten att förverkliga det utopiska samhället. Folket biter sig fast vid illusionen som makten vilar på. (Winther, 2019)

Oavsett vem som kommer till makten, så blir denne tvungen att ljuga för folket och bygga en chimär, bara för att kunna behålla makten. Det går lika lite att skapa det “konservativa idealsamhället” som att skapa det “socialistiska idealsamhället”. Den här pessimistiska samhällssynen härrör från augustinsk kristendom. Vår strävan måste då bli att göra livet uthärdligt. Detta är statens uppgift, enligt Augustinus (Guds stad), men inte att bygga idealsamhället, något som bara får destruktiva konsekvenser. Konservatismen hänger alltså ihop med en pessimistisk människo- och samhällssyn, vilket innebär att vi måste förkasta Dugins optimistiska prognos för det framtida hierarkiska samhället, som ska bygga på cirkulär omvandling. Kulturen blir därmed i någon mening statisk då det ej längre råder enkelriktat framåtskridande. Det härrör från Nietzsches begrepp om den ‘eviga återkomsten’. Emellertid är idén om en historisk evighetsmaskin oförenlig med den termodynamiska vetenskapen. Vi vet idag att världshistorien, även universum som helhet, obönhörligt framskrider och genomgår en evolution, och att allting som existerar har ett slut. Bara Gud kan skruva upp urverket igen.

Dugin förkastar upplysningens ideal. Men det är bara att erkänna som det är, nämligen att vi är och förblir upplysningsmänniskor. Majoriteten anser sig idag kapabla att tänka själva och själva bestämma över sitt liv. Om vi ska kasta ut upplysningens landvinningar så måste vi skära bort en väsentlig del av vår natur, vilket är ogörligt. Fördenskull är islamisk diktatur omöjlig att införa i Sverige. Medborgarna skulle inte stå ut, för det går inte att göra om människan. Tvärtom så måste samhället återspegla vår natur. Den moderna europén är, enligt min uppskattning, 50% medeltidsmänniska, 30% upplysningsmänniska, och 20% romantiker. I Tredje riket försökte man undantränga den kristna medeltidsnaturen och omforma medborgarna enligt himlastormande romantiska ideal. Då blev de psykiskt sjuka. Många ariska elitmänniskor kom till doktorn med psykosomatiska magbesvär. Det var en psykogen epidemi som kompenserade den medvetna ståndpunkten, och därmed visade på svagheten i den mänskliga naturen.

Alla epoker har ljusa och mörka sidor, såsom McGilchrist beskriver det. Upplysningen upphöjde visserligen Voltaire, Hobbes och Newton, men då föddes också rationalismen, som enligt McGilChrist gjorde oss alltför vänsterhjärnorienterade. Jag menar att den överdrivna tilliten till abstrakta idéer och ideologier, kombinerat med den kvarvarande romantiken, har fått folket att undertrycka sin medeltida sida. De saknar förmåga att se helheten och vägrar erkänna mörkret i tillvaron, något som medeltidsmänniskan var fullt bekant med. (Angående medeltidens betydelse för vår moderna natur, se min artikel 2011.) Men om vi gör om samhället och slänger ut upplysningens ideal, så kommer folk att utveckla psykosomatiska symptom av annat slag. Därför kan man inte radikalt omvandla samhället och skapa den “nya människan”. Konservatism står i motsättning till all slags radikalism, inklusive Dugins och Nietzsches.

Vi fungerar på det medvetna planet som upplysningsmänniskor och saknar därför medeltidsmänniskans “vertikala” perspektiv (som ju perfekt illustreras av den gotiska arkitekturen). Ordningen i tillvaron var gudomligt fastställd, och det var klarlagt vad som var sant och falskt. Men det är inte upplysningens landvinningar som är problemet. Det är den omedvetna medeltidsnaturen hos svenskarna som gör att de är följsamma som en fårskock och låter sig förledas. Kombinationen av (å ena sidan) en kvardröjande medeltida omedvetenhet och (å andra sidan) maktens ensidiga ideologiska rationalism och materialism får sådana konsekvenser.

Om människor verkligen skulle följa upplysningens ideal, nämligen att fullt ut tillämpa självständigt tänkande, så skulle de ej låta sig förledas. Därför är det nödvändigt att integrera ens medeltida sida så att den ej förblir omedveten. Personligen ansluter jag mej till den kristna tron, dvs. kyrkofädernas tro (ej den kulturmarxistiska varianten). På så sätt är det möjligt att vara både troende och vetande. Då lär man sig skilja mellan tro och vetande och kan fortsätta att förkovra sig, ta reda på fakta, och tänka självständigt. Vi bör släppa fram alla dessa sidor som har att göra med medeltid, upplysning och romantik. Konservatism innebär att man medvetet laborerar med det man har, och försöker göra det bästa av det, samtidigt som man undviker alla former av radikalism. Vilda ideologiska teorier och oförnuft kännetecknar vår epok. G. K. Chesterton beskriver följderna för den moderna världen när kristendomens helhetstänkande och syndabegrepp gick förlorade:

Den moderna världen är ej ond. På sätt och vis är den moderna världen alldeles för god. Den är bemängd med vildvuxna och bortslösade dygder. När en religiös världsbild slås sönder (såsom kristendomen slogs sönder i reformationen) så är det ej enbart lasterna som släpps lösa. Lasterna har sannerligen släppts lösa, och de vandrar vida omkring och gör skada. Men dygderna släpps också lösa. Dygderna vandrar än vidare omkring, och de gör mer förskräcklig skada. Den moderna världen är uppfylld av gamla kristna dygder drabbade av galenskap. Dygderna har blivit galna för de har blivit isolerade från varandra och vandrar allena. Således strävar vissa vetenskapsmän efter sanningen, och deras sanning är obarmhärtig. Således inriktar sig vissa filantroper bara på medlidande, och deras medlidande (måste jag tyvärr säga) är ofta osannfärdigt. Till exempel, herr Blatchford angriper kristendomen för att han är arg på en viss kristen dygd, den blott mystiska och nästan irrationella kärleksfullhetens dygd. Han har den märkliga föreställningen att han ska göra det lättare att förlåta synder genom att hävda att inga synder finns att förlåta. Herr Blatchford är ej endast en tidig kristen, han är den ende tidige kristne som verkligen borde ha ätits av lejon. I hans fall är nämligen hedningarnas tillvitelse helt sannfärdig: hans barmhärtighet skulle bara leda till anarki. Han är verkligen mänsklighetens fiende, för att han är så mänsklig. (Chesterton, 1994, kap. 3, Min övers.)

Samhället och människorna är och förblir imperfekta. Det blir då kontraproduktivt att eftersträva det som man tror är det perfekta och mest högtstående tillståndet, vare sig det gäller samhället eller personligheten. Det får bara som följd att man bedrar sig själv. Barbara Oakley m. fl. (2012) säger:

Patologisk altruism kan sägas vara sådana beteenden och personliga tendenser som har som uttryckligt mål eller implicit motiv att främja någon annans välgång. Men istället för att få generellt välgörande effekt, så har “altruismen” istället irrationella (för den utomstående betraktaren) och djupt negativa konsekvenser för den andre eller också för en själv. (s. 3)

I samma bok räknar Robert A. Burton upp tre väsentliga punkter:

• Att tro att du agerar i någons bästa intresse är inte synonymt med att agera i någons bästa intresse. Det är tro, inte fakta.

• Moraliska omdömen, såsom “goda intentioner”, härrör ur basala biologiska drifter, ej ur en inneboende godhet eller ondska.

• Att motivera ett beteende med “jag vill bara hjälpa”, är något som ska användas med stor återhållsamhet och betraktas med stor skepsis. (s. 131)

Exempel på missriktad godhet, patologisk altruism, är att tillåta massinvandring av outbildade människor från tredje världen. Det leder ej till något gott, varken för dem själva eller oss. Om det nu är så att individens “godhet” sällan är autentisk, hur kan vi då skapa den autentiskt goda civilisationen? Men Dugin vill se en sådan förträfflig civilisation som motvikt till USA:s globalistiska finansimperium och ideologiska liberalism. Emellertid är det inte USA som ligger bakom globalismen. I själva verket är det globalisterna som har greppet om USA och påverkar landets politik. Federal Reserve, USA:s centralbank, är i stort sett privatkontrollerad och kan därför styra den ekonomiska politiken bortom demokratisk kontroll. President Woodrow Wilson sägs ha ångrat att han gick med på denna ordning 1913. I boken The New Freedom (1913) uttrycker han bedrövelse över situationen i USA, nämligen att det råder monopol på stora krediter och att därmed ett fåtal män fått alltför stor makt.

Det är inte USA som är fienden, utan den materialistiska samhällsanda som kan benämnas “Antikrist”. Under McCarthyismen i USA så gjorde man motsvarande misstag. Joseph McCarthy trodde att mänskliga individer med kommunistisk åskådning var problemet. Men i själva verket fanns hotet i själva samhällsandan. Besattheten av materiella värden, och den materialistiska förståelsen av samhället, infiltrerade människosjälen. Det enda som betyder något är den numerära tillväxten av mänskliga kroppar och deras fysiska välbefinnande. Det här har FN stadfäst i deklarationen om de mänskliga rättigheterna. I artikel 25 går man längre än det kommunistiska manifestet. Alla människor har rätt att få allt vad de behöver av livets goda. Punkt.

Vi ska inte göra samma misstag som McCarthy. Vi har inte människor och stater som huvudmotståndare. Huvudmotståndaren är Antikrist, som infiltrerar människors själar. Det kan drabba vem som helst. Exempelvis har Moderata Ungdomsförbundet Göteborg (MUF) anammat vänsterpolitik och feminism (Sundström, 2020). Antikrist är dessutom i färd med att vända Svenska Kyrkan bort från kristendomen till att omfamna islam, vars extrema materialism tycks gå bra ihop med marxismen. (Under iranska revolutionen samarbetade ju de båda.) Vi måste hålla stånd mot Antikrist med själslig uppbyggelse. Men att konfrontatoriskt propagera mot USA är inte sunt. All världslig makt är korrumperad, säger Augustinus, och det finns ingen “rätt världsordning”, bara dåliga och ännu sämre.

Hur ska vi förhålla oss till globalismen? Psykologen M-L von Franz hävdar att det rätta förhållningssättet gentemot ondskans makt, som man ej kan rå på, är att sprida lite av medvetandets ljus och sedan dra sig tillbaka. C. G. Jung menar att när “draken” dyker upp så ska man inte förtvivla, för den har bara glömt bort sitt eget öde, nämligen att den måste sluka sig själv (likt ormen Uroboros som slukar sin svans). Då ska man påminna draken om sin plikt, och den säger då “Javisst, ja!”, varpå den äter upp sig själv (jfr. von Franz, 1993, s. 204).

Så gick det med ondskans drakar i historien. Sovjetimperiet gick plötsligt upp i rök. Genom Operation Barbarossa tog Hitlertyskland kål på sig själv. Napoleons europeiska imperium kollapsade snabbt. Hur kan man stå upp mot globalisterna? Deras ekonomiska tillgångar är astronomiska, och de har makten över USA. Följaktligen går det ej att konfrontera deras makt, ej heller att skapa ett eurasiskt medeltida kejsardöme som kan fungera som motpol. Vi förväntar oss istället att globalismens drake ska förgöra sig själv. Vi bidrar till det genom att påminna draken om dess självförstörande plikt samt genom att medverka till en generell medvetandeförhöjning.

© Mats Winther (2020)


Referenser

‘Aleksandr Dugin’. Wikipedia. (eng.) (här)

Augustine, St. The City of God. (Dodds) (här)

Chesterton, G. K. (1994). Orthodoxy. Project Gutenberg. (här)

Dugin, A. (2012). The Fourth Political Theory. Arktos.

Franz, M-L von (1993). The Feminine in Fairy Tales. Shambhala.

Kirk, R. (1993). ‘The Errors of Ideology’, återpublicerad i Panichas, G. A. (ed.) (2006) The Essential Russell Kirk: Selected Essays. Intercollegiate Studies Institute. (utdrag här)

Laruelle, M. (2006). ‘Aleksandr Dugin: A Russian Version of the European Radical Right?’. Woodrow Wilson International Center for Scholars. (här)

McGilchrist, I. (2012). The Master and His Emissary: The Divided Brain and the Making of the Western World. Yale University Press.

Oakley, B. et al. (eds.) (2012). Pathological Altruism. Oxford University Press.

Shlapentokh, D. (2007). ‘Dugin Eurasianism: A Window on the Minds of the Russian Elite or an Intellectual Ploy?’. Studies in East European Thought, Vol. 59, No. 3 (Sep. 2007), pp. 215-236. (här)

Sundström, H. (2020). ‘MUF Göteborg anammar vänsterpolitik och feminism’. FriaTider. (här)

Wilson, W. (1913). The New Freedom. Project Gutenberg. (här)

Winther, M. (2019). ‘Blaise Pascals analys av människan och samhället’. (här)

   -----------  (2020). ‘Anti-Nietzsche – En kritik av Friedrich Nietzsche’. (här)

Se även:

The Divided Brain (Iain McGilchrist).