HOME
PDF

Om Europas självmord och tribalismens återkomst

Klanvälde undergräver vår civilisation. Men Europa ter sig försvarslöst, då européns naturliga instinkt försvagats

Nyckelord : neoprimitivism, klanvälde, psykisk kluvenhet, Nikolaus av Flüe, Robin Fox, Douglas Murray.


Klankultur

I boken The Tribal Imagination förklarar Robin Fox att tribalism (stamväsende; klanvälde) är det naturliga tillståndet i mänsklighetens historia. Tribalismen är inbyggd i vår psykologi, och det är därför fel att se den enbart som en kulturell variant. Nepotism (svågerpolitik) är det naturliga tillståndet. De flesta taxichaufförer i Kairo har juridisk utbildning. De väntar på att en släkting ska få en chefsposition någonstans, så att de kan höra av sig till honom och få ett välbetalt jobb. Vårt västerländska öppna samhälle är alltså onaturligt. Det är fullkomligt onaturligt att överlämna makten bara för att man förlorar ett val, och det är onaturligt att lita till främlingar i alla sammanhang, såsom i affärsuppgörelser. Men detta naturstridiga system har gett oss väldig framgång, ända tills nyligen, då tribalismen återkommit med invandringen från tredje världen.

Västerländska politiker och tänkare tror att vårt öppna samhälle med dess demokratiska rättigheter och individuella friheter är det oförfalskade och naturenliga tillståndet. Därför borde det vara lätt att anamma för invandrarna och enkelt att implementera i exempelvis Irak. Men det är en komplett felbedömning. Det har tagit tusentals år för oss att uppnå vårt onaturliga psykologiska och kulturella tillstånd, något som också tillfogat oss skada. Vi har nämligen förträngt våra konstitutiva instinkter till fromma för det större sammanhanget. Sigmund Freud (2002) talade om “das Unbehagen in der Kultur”. Civilisationsprocessen (undanträngandet av vildmannen) har gett upphov till kronisk frustration och vantrivsel hos befolkningen. Det är därför Friedrich Nietzsche (Till Moralens Genealogi) talar om krigets “blonda best” som återkommande vaknar hos de civiliserade folkslagen. Det verkar faktiskt som majoriteten av svenskarna, inte minst kvinnorna, ställer sig bakom kulturförstörelsen, då de upplever att vi hålls fångna i “strukturer”.

Tribalism sammanhänger med kusingifte. Robin Fox uppskattar att 90% av alla äktenskap i historien har ingåtts mellan närkusiner (s. 68). I dagens Irak så är troligen 50% av äktenskapen av denna art, snarare än med mer avlägsna kusiner och övriga. Denna slags förbindelse är central för klankulturen. Enligt Fox, att kyrkan förbjöd månggifte och kusingifte (ända till tredjekusin), bidrog till att man i Europa lyckades förinta klanerna. Protestantismens arbets- och återinvesteringsetik kombinerades med samhälleliga organisationer som ej längre byggde på släktskap. Romersk rätt (brott mot staten) hade långt tidigare börjat ersätta klanernas rättskipande.

På den vägen är det, ända fram till vårt nuvarande onormala kulturella tillstånd. Mircea Eliade återkommer till den här principen i sina böcker, nämligen att det även hos naturfolken är nödvändigt att övervinna den naturliga människan för att kunna inlemmas i kulturen. Den transformationen utförs rituellt, första gången vid puberteten.

Människan identifierar sig som sådan (dvs., såsom människa) i den mån han ej längre är en “naturlig människa”, och i så måtto att han skapas på nytt, i sträng efterföljelse till paradigmatiska och överjordiska trosbegrepp. (Eliade, 1975, s. xiv, Min övers.)

Bland invandrade stamfolk i Sverige finns en fullkomligt naturenlig tendens, nämligen att gynna sig själv och sin klan, gifta sig med kusiner, och i värsta fall röva, mörda, våldta, samt erövra territorium. Det är vi som är onaturliga och överdrivet civiliserade kulturvarelser, medan de följer samma mönster som exempelvis Turkanafolken i Kenya. Majoriteten av jordens befolkning lever i ålderdomliga klankulturer, och statsmakterna kämpar ständigt med problemet. Nationalstaternas framväxt fick ju slut på klanväldet i Europa. Så dagens politiska utveckling, som inbegriper nationalstaternas försvagning, möjliggör klanväldets återkomst. Globalisterna vill slå sönder nationalstaterna och öppna porten till Europa för klanerna i övriga världen, som tillväxer i rask takt. Svensk polis erkänner nu öppet, att de ej längre kan hantera invandrade klaner. Det blir allt tydligare att statsmakten ej längre har kontrollen över hela sitt territorium.

Robin Fox, som har en konservativ grundsyn, ger oss ingen lösning på dilemmat. Men han understryker att vi måste ge akt på vår inre tribalistiska natur, erkänna dess existens och tillåta den att komma till uttryck på ett kontrollerat sätt. Ett konservativt synsätt innebär ju att man ej kan gå helt på tvärs med den mänskliga naturen. Först och främst måste vi överge idén att vi är “normala” och därmed ett civilisatoriskt föredöme för jordens alla folk. Det är helt enkelt omöjligt för större delen av jordens befolkning att anpassa sig till ett så fullkomligt abnormt tillstånd som det svenska och västeuropeiska. Samuel Huntington (The Clash of Civilizations) säger att “västerländsk civilisation är värdefull, ej för att den är universell, utan för att den är unik” (s. 311). Hur kan vi rädda vår egendomliga civilisation och undvika regress till tribalism?

Neoprimitivism

Det tycks som om ‘identitetspolitiken’ är tribalism i ny och teoretisk tappning (‘Identitetspolitik’, Wiki). Kärnpunkten är att stamfolk har ett yttre kontrollfokus, till skillnad från oss, som generellt har ett inre kontrollfokus (‘Kontrollfokus’, Wiki). Det senare innebär att känslor och motiv kommer inifrån, vilket tillåter att projektioner snabbt dras tillbaka. (“Det var bara inbillning!”) Vanligt förekommande hos stamfolken är att de känner rädsla eller erfar något negativt i mötet med den vite mannen. Det bevisar att den vite mannen är ond eftersom intrycket är lika med verkligheten. Sexuell attraktion kommer också utifrån, vilket betyder att kvinnan ifråga har gjort en sexuell invit. En sådan kvinna är en hora. Därför måste kvinnorna skyla sig och titta ner i marken.

Identitetspolitiken rationaliserar detta primitiva synsätt och indelar verkligheten i klaner. Det är precis som om vita män tillhör en fientlig stam. Det är ju så stamfolken upplever det, och det måste bestyrkas enligt det kulturmarxistiska tankemönstret. Det här är alltså tecken på att postmodernisterna försöker införa en modern tribalism på det konceptuella planet. De försöker motivera varför stamfolken har rätt. Det är en förvarning om en förestående regress. ‘Neoprimitivism’ är vad Robin Fox kallar den postmodernistiska identitetspolitiken. Den multikulturella doktrinen upphöjer folkliga kulturer och placerar dem ovanför värdnationerna. Enligt detta synsätt är det folklig kultur som betyder något, men inte individerna. Det resulterar i ‘identitetspolitiken’ — helt och hållet förknippad med ras, gender, klass och etnicitet. Det får som konsekvens att kollektiva intressen och “rättigheter” hamnar i förgrunden, medan individen glöms bort. Det är en giftblandning som leder till det Slutna Samhället (s. 336).

Karl Popper (The Open Society and Its Enemies) identifierar tribalismen som det Öppna Samhällets fiende Nr 1. Emellertid är det inte så enkelt, med tanke på att i Sovjet hade byråkratin makten men icke klanerna. Det var ändå ett Slutet Samhälle. Det går ej heller att fördöma tribalismen som det onda och upphöja det västerländska som det goda. Fox påpekar att inuiterna kan tänkas ha haft ett bra liv i det grönländska klansamhället (s. 329). Misstaget vi gjort är att missionera för vår onaturliga civilisation hos folkslag som aldrig kan inlemmas i den. Därmed förstör vi deras naturliga kultur där de trivdes och fungerade. Men nu blir de till dysfunktionella medborgare i ett samhälle där de ej passar in. Vad som illustrerar detta är att över 15 miljarder dollar har slösats bort i Afghanistan under det senaste decenniet (troligen en underskattning) (Tolo News, 2018). Afghanistan omvandlas ändå inte till ett västerländskt demokratiskt samhälle, hur mycket pengar vi än pumpar in, och hur mycket bomber vi än fäller.

Den långsamma döden

De drog upp över hela jordens vidd och omringade de heligas läger och den älskade staden. Men eld kom ner från himlen och förtärde dem. (Upp. 20:9)

Uppenbarelseboken tycks tala om krig som följd av global massmigration. Douglas Murray säger i The Strange Death of Europe: Immigration, Identity, Islam att “vid deras livsålders slut kommer de flesta av den nu levande befolkningen få uppleva att Europa ej längre är Europa och Europas folk kommer att ha förlorat den enda plats i världen som de kallat sitt hem.” Han skriver att “Europa begår självmord. Eller åtminstone har dess ledare bestämt sig för att begå självmord” (s. 1). (Murray intervjuas om boken på YouTube: Robinson, 2019.) Han förklarar att européerna är “trötta” och desillusionerade då deras kristna tro gått förlorad och på senare tid alla de moderna ideologierna gått i sank. Det finns ingen gemensam drivkraft längre. Men det är ett farligt tillstånd, för det är samma som kännetecknade tyskarna innan krigsutbrottet:

Den brittiske författaren Stephen Spender tillbringade en tid på 30-talet i Berlin och reflekterade kring denna tid i sin dagbok 1939. Innan den ultimata katastrofen hade inträffat funderade han kring de tyskar han mött där. Som han skrev, “Problemet med allt hyggligt folk jag kände i Tyskland var att de var antingen trötta eller svaga.” Varför var de hyggliga människorna så trötta? Existentiell trötthet är inte ett problem bara för att det ger upphov till ett håglöst liv. Det är ett problem för att det kan bereda vägen för nästan vad som helst. (s. 216, Min övers.)

Jag tycker man kan känna igen denna håglöshet och trötthet hos svenskarna. Murray analyserar orsakerna bakom Europas pågående självmordsakt, och han skriver ganska mycket om extremfallet Sverige. Hans utmärkta analys kan kompletteras med en psykologisk sådan. Människor som förblir ofullbordade såsom individer, börjar såga av den gren de sitter på. Nietzsche säger i Så talade Zarathustra:

Mycket för många leva, och mycket för länge hänga de vid sina grenar. Måtte en storm komma och skaka allt det murkna och maskstungna från trädet! Måtte det komma predikare av den bråda döden! De skulle vara de rätta stormarna och skakarna i livsträden! Men jag hör blott den långsamma döden predikas och tålamod med allt “jordiskt”. (s. 68)

När männens individualitet och psykologiska självständighet tillbakabildas (regredierar) så uppstår i det omedvetna en motstående kraft som syftar till frigörelse, till vilket pris som helst (Winther, 2012). Det här förklarar varför “moderliga” ideologier alltid ger upphov till krig och våld och varför religiösa kollektiv förvandlas till självmordssekter. När männens kognitiva funktion tillbakabildas, pga. det meningslösa vegeterande livet (“den långsamma döden”), då alstras stormen som skakar den regredierade människan från Moderträdet. Europas självmord beror på att dess medborgare passivt hänger som ruttnande frukter på livsträdet — och det tillkommer hela tiden miljontals nya vegeterande människor från tredje världen. Då konstelleras i det omedvetna en nietzscheansk eller jihadistisk kraft som eftersträvar förstörelse för förstörelsens egen skull.

Notera att makthavarna hyllar “det vegeterande livet” över allting annat. Ju fler människor (ej djur) som existerar bara för sin egen skull och som tillbringar sin tid i ett vegeterande tillstånd, ju bättre är det! Men följden är själslig förtvining, trötthet och svaghet, som i sin tur uppväcker kompensatorisk mord- och förstörelselusta. Det här förklarar varför politikerna förstör vårt land — de kan liknas vid ofullgångna foster som hänger på livsträdet. På det medvetna planet finns ej den insikten, men den finns i det omedvetna. Därför ser de till att trädet sågas ned. En präst hänger som en förskämd frukt på Svenska Kyrkans träd. Därför bjuder han in muslimer att göra muslimskt böneutrop i kyrkan (Byström, 2019). Islam är den enda religion som förnekar Jesu gudomlighet. Därmed bidrar prästen till kyrkans förstörelse och orsakar att folk lämnar.

Den infantila och outvecklade människan beter sig så här inom alla institutioner i vars moderliv de vill vegetera (även ute i industrin). Politikerna vistas i sitt eget moderliv, nämligen Riksdagshuset och politikens domäner. Där vill de hänga kvar på maktens träd — de vill ha makten för maktens egens skull. Då sätter de omedvetet igång att undergräva sin egen position genom att förstöra landet.

Psykisk kluvenhet

Ett konservativt synsätt innebär att omfatta det faktum att vi är biologiska varelser för vilka egennyttan är central. Vi är dömda att leva i en verklighet präglad av kamp, rivalitet, falskhet och svek. Vi måste samarbeta för att överleva, men det betyder ej att rivaliteten har försvunnit. Hur har svenskarnas syn på tillvaron fått sådan slagsida att de idag tror att de ej längre behöver stå upp för sig själva? Att det blivit så här beror på psykisk splittring. Psyket är uppdelat i skenhelig medveten humanism och dess motpol, nämligen omedveten arkaisk mordiskhet. När psyket klyvs, så blir den medvetna personligheten till en “trött svenne”, såsom Nisse i Hökarängen, eller brödrostkontrollanten Stig-Helmer Olsson. Förbindelsen med den omedvetna energikällan har nämligen kapats av. Det förklarar varför svenskarna hyllar och beundrar människor som ger uttryck för sin arkaiska instinktualitet, såsom massmördaren och terroristen Nelson Mandela. De längtar efter “den primitiva människan” från tredje världen. Dessa har nämligen inte kapat förbindelsen med energikällan. De ständiga mordiska och sexuella utsagorna tyder på det. Det förklarar också lockelsen till islam, där arkaisk instinktualitet framhålls som en dygd.

Psykologen Marie-Louise von Franz menar att, hos européerna, finns en klyvnad i den mänskliga idealbilden, nämligen Självet. Den mörka sidan har förträngts. Men det schweiziska nationalhelgonet Nikolaus av Flüe (1417-1487) fick i sina visioner uppleva Självet såsom helhet och inte som en ensidigt god ljusgestalt (jfr. von Franz, 1999, s. 36-57). Kristus framträdde för honom i slokhatt och iklädd björnskinn. Men denna gestalt tycktes vara både Kristus och Oden i samma person. Han framstod alltså som en komplett bild av Självet. Såsom bärsärkarnas gud kallades Oden också Rammi (“björnram”). I Gamla Testamentet representerar björnen Jahves mörka sida. Här är Nikolaus vision av vandringsmannen:

Pilgrimsången

I sitt sinne fick han se en man komma gående, klädd som en pilgrim. Han höll en stav i handen, och hade hatten fastknuten, med brättet tillbakarullat, likt någon som just ska anträda en resa. Han var klädd i en kappa. I sitt sinne insåg mannen att vandraren kom från soluppgångens land, långt i fjärran. Även om han inte berättade det, så kom han från platsen där solen stiger upp. Han närmade sig, ställde sig framför mannen och sjöng detta ord: “Halleluja.” Så började hans sång, och himmelsk musik ackompanjerade honom. Hela Skapelsen, ja, allt som var mellan himmel och jord sjöng med, som när små orgelpipor harmonierar med stora. Från en källa hördes tre perfekta ord uttalas, för att sedan åter dras tillbaka, såsom ett lås slår igen med styrkan hos en kraftfull fjäder. Han hörde tre perfekta ord, men trots att inget sammanblandades med de övriga, kände han bara igen ett av orden.

När pilgrimen sjungit sin sång bad han om en gåva. Mannen (Broder Klaus) hade plötsligt ett mynt i handen, men begrep inte hur det gick till. Pilgrimen tog av sig hatten och fick myntet i sin hatt. Givaren hade förrän nu aldrig begripit att det var en sådan ära att motta en gåva i en hatt. Han undrade då över vem vandringsmannen var och vart han kom ifrån. Denne svarade endast: “Jag kommer därifrån”, och ville inte säga något mer. När han så stod framför broder Klaus, genomgick han en förvandling. Han visade sig med bart huvud och iklädd en mantel i blå eller grå färg. Men nu var ej längre manteln synlig, och hans ädla drag blev då synliga. Han var så välskapt att det var fröjdefullt att se. Ansiktet var brunt, vilket prydde honom väl. Ögonen var svarta som magnetit. Lemmarna var så välskapta att de framstod som särdeles vackra. Även om han bar kläder, hindrade de inte åsynen av hans lemmar.

När mannen intensivt beskådade pilgrimen, fixerade denne blicken på honom. Nu hände många mirakulösa ting: Pilatusberget sjönk ner till marken, och jorden öppnade sig, så att det tycktes som om all världens synder uppenbarades för mannen. Där stod nu en stor skara människor, och bakom deras rygg framträdde Sanningen. Men de hade alla sina ansikten bortvända från Sanningen. Alla hade på sitt hjärta en stor böld, ungefär två nävar stor. Den här bölden var egennyttan, och den var så fördärvlig att de ej kunde tåla anblicken av den ädle mannen, än mindre än en människa kan uthärda eldens lågor. Drivna av en oerhörd rädsla vände de sig bort, alltmedan de skymfade och begick illdåd. Mannen såg dem avlägsna sig i fjärran. Men Sanningen bakom deras ryggar omvandlades och såg nu ut som bilden på Veronikas svetteduk.

Han blev nu väldigt rörd och ville ändlöst betrakta bilden. Plötsligt såg han pilgrimen såsom i början. Men hans mantel hade bytts ut, och han var nu iklädd byxor och björnskinnsrock. Hans björnmössa var guldbesprängd. I alla fall såg han tydligt att det var björnhud. Klädseln passade honom bra, och mannen såg att det prydde honom särskilt väl. När han i sin eleganta skepnad stod där, iklädd björnskinnskläder, insåg mannen att främlingen ville ta farväl. Han sade då: “Vart ska du?” Pilgrimen svarade: “Jag går upp i landet”, och ville inte säga något mer. Efter att han gått iväg, iakttog mannen honom ihärdigt. Då såg han björnhuden glänsa på honom, ibland mer och ibland mindre, som när någon går med en polerad rustning, vars ljusglimmer man på väggen kan se. Då tänkte han att detta alltid varit fördolt för honom. När vandraren var ungefär fyra steg bort vände han sig plötsligt om, tog av mössan, bugade sig, och uttryckte sin välvilja. Då förnam mannen en sådan kärlek från vandraren att det gjorde honom nedstämd, eftersom han visste att han inte förtjänade sådan kärlek. Men han såg i honom denna kärlek.

Nu såg han i sitt sinne att hans eget ansikte, tillika ögonen och hela kroppen, var uppfyllda av kärleksfull ödmjukhet, som en kanna fylld till bredden med honung, så att det ej funnes plats för ytterligare en droppe. Därefter kunde han ej längre se den ädle mannen. Men det räckte för honom, och han ville inget mer ha från vandringsmannen. Det tycktes honom, som om denne uppenbarat för honom allting mellan himmel och jord. (Huber, 2008, s. 202-204, Min övers.)

De som vänder ryggen mot Sanningen är de som i sitt hjärta bär på egennyttan i form av en svulst. Svulsten ska tolkas som ett komplex i det omedvetna, som uppstått då folket inte vill erkänna sanningen om den mänskliga naturen, utan framställer sig själva som “goda”. De tål ej åsynen av “helhetsmannen” som manifesterar det mörka och ljusa i en och samma person. Men när de avfärdar honom så faller de offer för det omedvetna komplexet som översvämmar deras personlighet. Psykologen C. G. Jung tolkar visionen som så, att Nikolaus i sin andliga strävan har nedstigit till en djurliknande och instinktuell nivå. Men det förenar honom med Kristus. Den brutala känslokyla som krävs för att kunna överge hustru, barn och vänner, finner man på den “omänskliga” instinktnivån. Så helgonet kastar en djurisk skugga. Den som kan bära inom sig själv det högsta förenat med det lägsta har ernått helhet i personligheten, synonymt med helighet. Visionen visar honom att den andliga pilgrimen och bärsärken är båda Kristus, och han kan då undfå förlåtelse för den stora synd som är helgonaktighet (jfr. Jung, 1973, s. 363-365).

Jämförelsevis presenterar Nietzsche ingen lösning, då han vill göra precis tvärtom, nämligen förtränga Kristus och släppa lös Oden, något som också skedde i nittonhundratalshistorien. När jag talar om “förstörelse för förstörelsens egen skull” som ‘nietzscheansk’, så är det knappast för att hylla Nietzsche. Nietzsche prisade kriget, som sådant. En blind tro på kriget såsom förlösare av den kreativa kraften är exempel på irrationell övertro. Men Nietzsche satte fingret på förstörelsens kraft som finns i det omedvetna. Det betyder alltså att de trötta svenskarna, precis som de trötta tyskarna på 30-talet, är besatta av en ond ande, nämligen krigsguden Oden i hans omedvetna och instinktuella form. Det förklarar varför de bereder vägen för kriget, och varför de välkomnar krigsguden Allah till Sverige. De “hyggliga” svenskarna döljer en arkaisk ondska bakom sin skenheliga ansiktsmask. Att förstörelsen går så snabbt just i Sverige beror på att svenskarna, i det fördolda, välkomnar förstörelsen. De prisger sina egna döttrar till våldtäktsmän, bara för att på ytan kunna framstå som goda.

Det kluvna idealet måste ersättas med det sanna, som liknar pilgrimen i Nikolaus vision. Hos Nikolaus är den mörka sidan inte förträngd, vilket innebär att den också är under kontroll. Därför kunde han förhindra att krig bröt ut mellan de schweiziska kantonerna. Nikolaus icke-dualistiska Kristusvision motverkar den rådande moraliska dualismen. Att se sig själv som “god” är förödande. Det är ju centralt i Jesus budskap. Ingen är god utom Gud, säger han (Lukas 18:19). Men vår svenska kultur är hycklande, falsk och skenhelig, precis som den historiska fariseismen, som drev Jesus till vansinne. Samtidigt närmar vi oss inbördeskriget.

Svenskarnas kluvenhet illustreras av att regeringen under kriget, med socialdemokraten Per Albin Hansson i spetsen, försörjde Tyskland med järnmalm, samt på våra järnvägar tillät tyska militärtransporter av personal och materiel. Stefan Löfven är ledare för det parti som lärde de tyska nazisterna hur man mördar förståndshandikappade genom att svälta ihjäl dem (Samtiden Dokumentär, 2018). Man hade nämligen funnit att det hos befolkningen väckte mindre anstöt än om man giftmördade dem. Men innan de långsamma avrättningarna utsatte man dem för tortyr genom att ge dem klibbig kola som ledde till allvarliga kariesangrepp. Sedan borrade man sönder deras tänder utan bedövning. Det officiella motivet var “forskning”. Man instruerade också nazisterna att märka judarnas pass med ett ‘J’, så att de kunde sändas tillbaks till utrotningslägren.

C. G. Jung myntade begreppet ‘wotanism’ (Odenskult) för nazismen. Han drog liknande slutsats som Nietzsche, nämligen att krigsguden Oden fortlever i de germanska folkens omedvetna. Statsminister Stefan Löfvens mor och morfar var organiserade nazister (Wiberg, 2017). Det är så det ser ut bakom den skenheliga fasaden hos den typiske trötte svensken. (Löfven är ju väldigt trött. Han orkar inte leda sitt parti.) Han har alltså insupit nazismen med modersmjölken. Sådana pinsamma fakta är naturligtvis förknippade med skam. Det förklarar varför han vill tvätta bort smutsen och ständigt ‘externaliserar’ problematiken genom att brunmåla Sverigedemokraterna, anklagar dem för att ha “nazistiska rötter”. I en viss mening, om än inte åsiktsmässigt, har han det själv. Sannolikt är det personliga faktorer som omedvetet styr honom och kommer till uttryck som ‘överkompensation’. Det förklarar också den otroligt naiva politiken som öppnade Sveriges gränser för jordens alla ‘rasifierade’.

Skuggan och moralen

Om du saknar gudstro, så är din moralkod densamma som samhällets. Om samhället vänds uppochner, så sker det också med din moralkod. Kommunisterna satte en ära i att vara grymma mot varandra. (Jung Chang, Independent on Sunday, 10 sep. 1995)

Filosofen Jonathan Glover (2001) menar att vi måste bygga en “robust och deltagande” moralisk identitet. Människans handlingar kan annars, via små steg, bli frikopplade från den ursprungliga självbilden, med fasansfulla konsekvenser (s. 402-403). Glover har också sagt att vi måste få en bättre förståelse för monstret som bor inom oss, vilket är i enlighet med kyrkofädernas kristendom och insikten om vår syndfullhet. Vidare säger han att människolivet inte är heligt, och att det är en enorm moralisk skillnad mellan att döda någon och att låta denne dö. Vi måste överge den moraliska principen om människolivets absoluta okränkbarhet. En robust moralisk identitet förutsätter insikt om “skuggan”, personlighetens mörka sida, som inkluderar vår våldsamma, instinktuella, och tribalistiska natur. Att vara känslomässigt deltagande förutsätter erfarenhet av personligt lidande. Bilden av Självet som Nikolaus av Flüe förmedlar är således en fullödig och korrekt bild. Endast genom kännedom om skuggan kan densamma också kontrolleras, så att inte en flyktig och alltför ljus självbild förbyts i sin motsats.

Enligt Augustinus synsätt är världen och människorna fallna. Det betyder att de bär på både gott och ont och kan ej skilja det ena från det andra. Då vi är blinda för Guds vilja, kan vi bara göra onda val. Då blir det viktigt att göra det minst onda. Så är det med allting! Det finns alltid onda konsekvenser av våra val, oavsett vilka val vi gör. Vindkraftverk — det låter väl bra! Nej, de slaktar fåglar, fladdermöss och insekter i massor! Vårt moraliska öga, med vilken vi iakttar den objektiva moraliska sanningen, är grumlat. Det har att göra med svårigheten att veta vad som är rätt och fel. För att veta, skulle man behöva se in i framtiden. Adam och Eva hade insikten om rätt och fel, eftersom de stod i kontakt med Guds allvishet. Men sedan Syndafallet har vi endast moralisk ledsyn. Enligt Augustinus och Paulus förmår vi inte vara goda, hur mycket vi än försöker. Det överensstämmer med modern psykologi och dess syn på saken. Vi kan ej ha full koll på oss själva. Så Aristoteles hade fel på den punkten. Han trodde nämligen att människorna kunde uppnå perfekt dygdighet (arete) genom kunskap om hur man beter sig. Dessvärre är den här urmodiga idén fortfarande gångbar bland våra politiker.

Den moraliska funktionen ingår i det mänskliga psyket, precis som den intellektuella. Det är meningen att den ska användas. Om krig skall föras, så måste det ske av goda moraliska skäl. Augustinus förkastar inte kriget. Han menar i Guds stad att det ibland går att rättfärdiga kriget. Han säger att kristna soldater generellt skall göra sin plikt, oavsett vad de tycker om kriget. Han menar t.o.m. att tortyr ibland kan rättfärdigas. God moral kan mycket väl vara att starta krig och t.o.m. utföra tortyr! Dessvärre jämställs idag god moral med den moderna “snällismen”, dvs. att stryka alla medhårs, och att alla ska få som de vill. Men det är inte moraliskt utan amoraliskt. Det är att fly moraliskt ansvar! God moral kan vara att rikta ett knytnävslag mot någon, eller att svinga oxpiskan, som Jesus på tempelplatsen. Paulus säger:

Men om ni är ledda av [den helige] Anden, står ni inte under lagen. (Gal. 5:18)

Synden ska inte vara herre över er, för ni står inte under lagen utan under nåden (Rom. 6:14)

Vi är kallade att följa våra hjärtan och samveten, med vägledning av den Helige Ande. Det betyder att vi ej kan lita till moralregler i form av mosaisk lag, naturrätt eller “naturlig lag”. Men det betyder inte att det ej finns ett korrekt sätt att agera i en given situation. Våra gärningar helgar oss visserligen, som Paulus säger i Romarbrevet, men problemet är att det saknas en lista som räknar upp de goda gärningarna. Det finns ändå en rätt riktning att gå under rådande omständigheter, något som vi moraliska varelser måste försöka utröna. Men då kan man ej lita till FN:s “mänskliga rättigheter”, sharialagen, eller någon slags naturrätt. Istället gäller det att använda sin moraliska intuition. När man begriper vad som är rätt och sant, så har man tagit del av överjordisk sanning. Men om det är sant som Nietzsche säger, nämligen att Gud är död, så är också moralen och sanningen döda. Om Gud är död så finns det inga objektiva värden, och då går det ej att använda sin intuition att finna dem.

Om bilden av Oden integreras med bilden av Kristus, enligt von Franz’ modell, så får det en helande effekt på Självet. Kyrklig kristendom är fjärran från sådana begrepp, utan står för en ensidig och blodfattig bild av Kristus. Men jag försvarar inte kyrkan, utan den kristna tanken. Vi bör leva vårt liv med tanke på att vi vid uppståndelsen skall dömas av Herren, antingen till evigt liv eller evig fördömelse. Trosartiklarna tjänar som ansatser till ett bra liv, som leder till mognad. Det spelar ingen roll att de är ovetenskapliga. De är de bästa trosformler för mänskligt liv som någonsin utvecklats, för de fungerar. Man måste använda det som fungerar. Materialism och relativism fungerar inte, ej heller Nietzsches heroiska ideal.

Människorna är alienerade idag, inte bara från den sanna kristendomen, utan även från naturen och medmänniskorna i lokalsamhället. Vi är alienerade inte bara från Gud utan även från vår historia och kulturella traditioner. Individerna har blivit atomiserade. De har blivit till isolerade Übermenschen som inte behöver något annat än sitt eget vanvett. I sin förvirring tror de nämligen på abstrakta begrepp, såsom “maximal frihet”, “utveckling”, och “den fria tanken”. De lever i en abstrakt idealvärld, när de borde leva i verkligheten och tillämpa sitt förnuft. Sådana abstrakta ideal kan ändå aldrig förverkligas, för världen är fallen och måste förbli korrupt, ända tills Kristi återkomst. Men det är just sådana falska ideologiska ideal som folket och politikerna är besatta av, och som förstör vårt samhälle. Om man istället tror på de kristna trossatserna, som inte direkt har med samhället att göra, så slipper samhället förstöras av desamma. Tron ska kretsa kring övervärldsliga ting men inte världsliga ideal.



© Mats Winther, 2019.



Referenser

Augustine, St. (2016) (Dyson, ed.). The City of God against the Pagans. Cambridge University Press.

Byström, I. (2019). ‘Böneutrop och hinduiskt mantra i svensk kyrka’. Världen idag (5 dec 2019). (här)

Eliade, M. (1975). Rites and Symbols of Initiation: The Mysteries of Birth and Rebirth. Harper Colophon Books. (1958)

Samtiden Dokumentär (2018). ‘Ett Folk, Ett Parti – Socialdemokraternas historia’. (här)

Fox, R. (2011). The Tribal Imagination: Civilization and the Savage Mind. Harvard University Press.

Franz, M-L von (1999). Archetypal Dimensions of the Psyche. Shambala.

Freud, S. (2002). Civilization and its Discontents. Penguin Classics.

Glover, J. (2001). Humanity: A Moral History of the Twentieth Century. Pimlico.

Huber, W. T. (2008). Bruder Klaus: Niklaus von Flüe in den Zeugnissen seiner Zeitgenosse. (här)

Huntington, S. P. (1996). The Clash of Civilizations and the Remaking of World Order. Simon & Schuster.

‘Identitetspolitik’. Wikipedia. (här)

Jung, C. G. (1973). (Adler/Jaffé, eds.). Letters, Vol. 1: 1906-1950. Princeton University Press.

‘Kontrollfokus’. Wikipedia. (här).

Murray, D. (2017). The Strange Death of Europe: Immigration, Identity, Islam. Bloomsbury Publishing.

Nietzsche, F. (1980). Så talade Zarathustra. Forum.

Popper, K. (1994). The Open Society and Its Enemies. Princeton University Press.

Robinson, P. (2019). ‘The Death of Europe, with Douglas Murray’. Hoover Institution. (Intervju, YouTube, här)

‘Over $15 Billion ‘Wasted’ In Afghanistan In Past 11 Years’. Tolo News. (här)

Wiberg, T. (2017). ‘Stefan Löfvens och socialdemokraternas nazistiska rötter’. Rosa Traktorn. (här)

Winther, M. (2012). ‘Thanatos – a contribution to the understanding of the collective shadow’. (här)

Se även:

Brinkemo, P. (2017). ‘Mellan Klan och Stat’. Dekonstruktiv Kritik. (Intervju, 58 min., här)

   ----------     (2017). ‘Välkommen till värdegrundslandet’. Smedjan. (här)

Erixon, D. (2020). ‘S var nazismens medlöpare’. Samtiden. (här)

Korn, D. (2017). ‘När Sverige var ett klansamhälle’. Kvartal. (här)

Neuding Skoog, M. (2018). ‘Klansamhället: Tillbaka till framtiden?’ Smedjan. (här)






HOME