Recension av "Gud 2000"

Mediaprästen Lennart Koskinen har i boken “Gud 2000” (Verbum 1997) nedtecknat sin andliga livssyn och gör samtidigt ett försök att skissera den framtida utvecklingen av gudsbilden. K. ansluter sig till en sekulär form av kristendom som växt fram inom den “liberala” teologin. Han tar avstånd från en transcendent (utomvärldslig) Gud och målar istället en gudsbild som är inomvärldslig men ändå utanför tid och rum; en gud som är opersonlig men som man ändå kan relatera till. Jag kommer att tänka på det oätliga svarta nattvardsbröd som Maria Bergom Larsson beskriver i boken “Efter 2000 år” (Verbum 1995). Där berättar hon denna dröm:

Jag drömde att det var kärnvapenkrig. Hela världen stod i brand och byggnader rasade runt omkring mig. Mitt i denna katastrof stod människor i kö framför den kände mediaprästen Lennart Koskinen för att delta i den sista nattvarden. Men brödet som prästen delade ut såg ut som GBs Sandwich, en glass, och det var av svart plast.

K:s grundläggande idé är att traditionell kristendom tillhör kategorin ‘sluten religion’ genom att den beskriver en tillvaro där allt har sin givna plats och där Gud betraktas som den yttersta förklaringen. Enligt K. är detta ‘falsk religion’ som bakbinder de troende med hjälp av skuldkänslor och sjukligt behov av underkastelse. I motsats till detta finns den ‘äkta religionen’ som frigör kärlek och handlingskraft gentemot andra på jorden. Problemet är, menar K., att den traditionella gudsbilden är en slags moralens garant som är alltför intresserad av våra synder, speciellt de sexuella. Detta skulle vara ett moraliserande förtryck som skuldbelägger och legitimerar en verklighetsflykt som hindrar människorna att ta itu med problemen i samhället. Enligt K. kan den kristna kyrkan genom historien generellt karakteriseras som en hierarkisk, sluten religion som legitimerat förtryck och verklighetsflykt.

Även om tankegångarna har en viss bärighet så är de alltför förenklade. Det blir svårt att förklara tvåtusen år av exempellös utveckling om den kristna kyrkan skulle ha varit en sådan hämmande faktor på den mänskliga anden. Exempelvis betydde ju de medeltida munkarna mycket för framstegen inom allehanda discipliner, såsom jordbruket. Är det inte så att den inre moraliska konflikt som kristendomen genererade också fungerade som ett incitament för individen att ta itu med och kontrollera sitt inre mörker? Det är ju just genom att få upp ögonen för den inneboende ondskan som vi kan hålla foten på djävulens nacke.

I ett avseende måste jag ge Koskinen rätt, nämligen att vi historiskt har underskattat den positiva, “gudomliga” sidan hos människan genom att ensidigt upphöja Gud; dvs. betrakta honom som summum bonum. Kvar på jorden har en värdelös, syndfull och miserabel mänsklighet lämnats. Men är inte vår Gud även liten och svag? Han är ju den lägste som tvår lärjungarnas fötter. Historiskt har avståndet mellan människa och Gud varit alltför stort. I själva verket har vi inte bara mörker inom oss utan också gudomligt ljus: Jesus svarade dem: Det är ju så skrivet i eder lag: ‘Jag har sagt att I ären gudar’ (Joh 10:34). Men Koskinen går kanske till överdrift ibland:

[Gud är] en gång i historien konkret förkroppsligad som Jesus från Nasaret. Men alltid i sitt handlande, mest påtaglig i alla de livsfenomen vi ser omkring oss och själva bär inom oss. I fåglars sång och räddningstjänstens båtar och helikoptrar. I ordet riktat till oss, i dop, nattvard och gudstjänstens liturgi. I kärleksmötet mellan två människor. (s. 25)

När K. i citatet ovan menar att Gud är mindre påtaglig i Kristus än i “kärleksmötet mellan två människor” så illustrerar det en lömsk kraft hos den immanenta gudomen. “Kärleksmöte” är ett fint ord för sexualakten. K. återkommer ofta till att vi måste sluta betrakta sexualiteten som synd och han menar att Gud manifesterar sig i det sexuella samlaget. Även hos organiserade pedofiler förekommer idén att gudomen manifesterar sig i det extatiska mötet mellan barn och vuxen. Det är tydligt att det blir problem om man underlåter att definiera gränserna.

Vi ser här hur mörka krafter visar sig i det populära relativistiska tänkandet (som inom teologin kallas för “liberalteologiskt”). Det är en groda av liknande slag som den som hoppade fram i TV-programmet “O som i Ortmark.” Här menade K. att Förintelsen förde det goda med sig att den israeliska staten bildades. Dessa exempel visar hur förnekandet av den personliga ondskan leder till att man inte har “den onde” under kontroll, som då tar kommandot över pennan eller talorganet.

Tvärtemot K. är det välbetänkt att betrakta sexualiteten som en “demonisk” kraft på gott och ont. Man måste vara medveten om att sexualiteten är något som också kan skada människor oerhört. Den moraliska funktionen som erfar smärta över ondskans verkningar är något som finns inneboende i den mänskliga själen. Men K. menar att “synden” enbart är något som är pådyvlat utifrån av präster och prelater, nämligen en kollektiv etik. Men sanningen är att moraliska känslor existerar också oberoende av vad andra människor tycker. Den sant inkännande människan rättar sig inte bara efter kollektiva normer. Vi måste erkänna människors förmåga att känna personlig moralisk smärta.

K. anser att en religion är något som växer fram genom ‘tolkning av tillvaron’ samt genom ‘konstruktion av gudsbilden.’ Religion handlar om ett ‘förhållningssätt till tillvaron.’ Gud är följaktligen inte något uppenbarat utan har konstruerats, ofta av politiska skäl. K. är noga med att påpeka att den personliga gudsuppenbarelsen icke är giltig. Den kan nämligen inte bevisas ha verklighetsstatus. Han garderar sig dock och menar att man kanske inte kan avfärda gudserfarenheten helt. Det var ju tur att han kastade in den brasklappen eftersom religionshistorien är full av drömmar och visioner som har varit bestämmande även för de bibliska personerna samt för den religiösa utvecklingen.

Det är oklart vad K. menar när han hävdar att de psykiska upplevelserna inte har verklighetsstatus. Det är ju nämligen så att allting vi erfar observeras genom psyket. K. går så långt att han tar avstånd från den introverta människan som han kallar för ‘exklusiv,’ en människotyp som ‘flyr bort från det yttre livet’ och ‘förstärker jagets exklusivitet.’ Men enligt den psykologiska definitionen är introversion en neutral term som åsyftar att subjektet betonas i relationen till omvärlden. Man kan parafrasera ett japanskt ordspråk och säga att i ögonen hos en typisk introvert blir den älskades koppärr till smilgropar. Om man ser på världen med fullständigt “objektiva” ögon dödas all passion. Troligen är ungefär femtio procent av alla människor introverta i olika hög grad. Att K. på detta sätt tar avstånd från halva mänskligheten och deras psykologiska förhållningssätt är faktiskt intolerant.

K. inser naturligtvis att han får problem med sin motvilja för den introverta människan eftersom så många betydande kristna personer har dragit sig undan från världen i perioder för att nå en innerligare gudsrelation. Men K. löser problemet genom att vända på begreppen och kalla dessa mystiker för ‘extroverta’ och ‘inklusiva’ eftersom dom ‘betonar sambandet mellan det inre och det yttre.’ Den upplevelseorienterade människan kallar han dock för introvert. De människor som med andan i halsen går krogrundor samt ägnar sig åt fallskärmshoppning m.m., skulle alltså vara ‘introverta.’ Det slutar i en begreppsförvirring som är total. Det liknar hans snurriga beskrivning av Guds natur. Det blir till slut mycket svårt att förstå vad K. menar med den idealiska kristna människan som är extravert men definitionsmässigt introvert samt hans kristna gudom som är immanent fast transcendent. Det är lite Kurt Olsson över det hela.

Vidare vill K. rida på de populära begreppen kring kaosteorin. Men även här är begreppen fullständigt missvisande eftersom kaos och ordning hos K. beskrivs som absoluta motsatser. Enligt K. är kaos förstöraren av den gudomliga ordningen. Det är ondska, död, jordbävningar och alla tillvarons nedbrytande krafter. Men enligt modern kaosteori är i själva verket kaos och ordning komplementära och ordning föds spontant ur kaos.

Jag tvingas konstatera att K. inte är insatt i de termer och teorier han bygger sina begrepp på. Signifikativt är att Carl Gustav Jungs namn blir felstavat. K. har noterat att nämnde schweiziske psykolog är populär i dessa dagar och vill rida på vågen. Men han lurar därmed läsaren att sådana tankegångar beskrivs i kapitlet “Gudstro och djuppsykologi.” Men ingenting av Jungs eller andra djuppsykologers teorier beskrivs i boken. Jag kan i förbigående nämna att grunden för Jungs teori (här) är att gudsupplevelsen emanerar från ett psykologiskt gudskomplex i det omedvetna.

I K:s egentillverkade trosbekännelse existerar inte personerna i treenigheten. Jesus har degraderats till ett historiskt möte mellan Gud och människa, ungefär som hos muslimerna. Varför vill han rasera denna treenighet som är den mest kompletta gudsbilden i religionshistorien? I treenigheten är Gud både människa och ande. Gud är i Sonen den ödmjuke, den lägste som tvår lärjungarnas fötter. Gud framställs även som svag. På så sätt är det mobbade barnet på skolgården mer nära Honom än de starka, upphöjda och mäktiga. Att bevara vår gudsbild innebär att bekämpa det förakt för svaghet som finns latent i de religioner där man endast ser Gud som något underbart och oändligt upphöjt.

Men om man nu har bestämt sig för att vår gudsbild behöver förändras så är det väl bättre att utveckla och komplettera den istället för att kassera den: En, två, tre — men, min käre Timaios, var har vi den fjärde…?, som Platon säger i inledningen till Timaios. Det har i vissa läger lyfts fram en fjärde aspekt av gudomen som skulle vara den feminina anden Sofia (här). Men en invändning som då genast inställer sig är denna: får inte det feminina elementet genast maskulin karaktär om den förstenas och “ställs på en piedestal” i ett kyrkorum? Blir denna aspekt av gudomligheten inte då mer lik den rustningsförsedda gudinnan Athena som i praktiken var mer maskulin än feminin? Det feminina mysteriet kanske är beroende av att inte ha det hårda dagsljuset riktat direkt på sig. Den feminina anden måste i så fall fortleva i skuggan under de susande lövträden, ungefär som den skygga gudinnan Diana som till varje pris ville undvika männens blickar. Därmed kunde hennes feminina väsen bevaras eftersom hon inte kunde utvecklas till en maskulint väldefinierad och, i värsta fall, petrifierad gudomlighet.