HOME
PDF

Om Jungiansk Psykologi



C.G. Jung Carl Gustav Jung, 1875-1961, schweizisk psykolog och religionshistoriker, bildade skola inom psykologin. Hans inriktning kom att kallas analytisk psykologi. Jung har myntat flera vanliga begrepp såsom ‘associationstest’, ‘extraversion-introversion’, ‘individuation’, ‘arketyp’, samt populariserat begreppet ‘komplex’. Jung har gjort betydande insatser inom religionshistorien, speciellt inom gnosticism samt alkemi. Jungs skola skiljer ut sig på så sätt att den är icke-reduktionistisk, som innebär att psyket betraktas som ett i hög grad självständigt system i naturen. Att psyket tillerkänns relativt självständig existens hänger samman med att det härbärgerar objektiva och empiriskt iakttagbara arketyper. Det invanda synsättet är ju omvänt, nämligen att det psykiska ses som subjektivt och yttervärlden som objektiv. Men inom analytisk psykologi räknar man även med ett lager av psyket som är objektivt och som går utanför den subjektiva delen som är egots domäner. Den empiriska regionen kallas det kollektiva omedvetna. Teorin om det objektiva psyket har kritiserats för att vara alltför “metafysisk”, men har ändå visat sig fruktbar och fungerar utmärkt som förklaringsmodell i många sammanhang, exempelvis inom religionshistorien. Dock, olikt materiella ting betraktas de arketypiska komplexen inte såsom helt oberoende av subjektet.

Psykets struktur

Begreppsmässigt skiljer man på det personliga och det kollektiva omedvetna även om det inte existerar någon tydlig gränslinje. Det personliga omedvetna är enkelt uttryckt de personliga innehåll som existerar under medvetandets tröskel. Det kollektiva omedvetna, å andra sidan, är de omedvetna innehåll som vi människor bär på gemensamt. Det innebär inte att vi delar samma omedvetna utan skall förstås som att vi ärver likadana kollektiva psykiska dispositioner, s.k. arketyper. Precis som våra kroppar uttrycker både individuella och kollektiva särdrag i våra utseenden och inre organ, så är också psykets struktur en blandning av individuella och kollektiva drag. Men Jung har försöksvis utvidgat denna bild till den psykoida nivån, som kan tolkas som ett gemensamt världsomfattande omedvetet. Det medvetna egot betraktas inom den analytiska psykologin som en ö omgivet av ett väldigt hav som är det omedvetna.

bild av psyket

Det personliga omedvetna tillhör egentligen ego-personligheten. Bilden ovan exemplifierar en relativt omedveten individ som ännu ej förmått integrera det personliga omedvetna, dvs. medvetandegjort de innehåll som finns där. Om man föreställer sig egot i bilden ovan som en ö i ett hav så finns alltså möjligheten att egot fortsätter att höja sig över havets yta så att ön blir större och får en omfattning som motsvarar den andra cirkeln på bilden. Först när individen uppnått denna nivå av självkännedom så är han/hon redo för mötet med det kollektivt omedvetna — mystikens eviga källa. Havet är förövrigt en vanligt förekommande drömsymbol symboliserande det omedvetna. De varelser som simmar under ytan i en dröm föreställer då de omedvetna innehållen, medan exempelvis en segelbåt får symbolisera det medvetna egot som flyter ovanför medvetandets tröskel, dvs. havsytan i drömbilden. Men även “ovanför” finns omedvetna innehåll, nämligen fåglarna.

Arketyper och komplex

Den omedvetna delen av egot kallas för skuggan som är ett mycket vanligt förekommande komplex i det omedvetna. Typiskt är att skuggan konstitueras av de mindre acceptabla dragen i personligheten eller står i konflikt med den medvetna självbilden. Ett komplex är ett konglomerat av innehåll som har samlats kring en arketyp. Därmed erhåller arketypen stora mängder psykisk energi (libido i jungiansk terminologi) och blir därför störande för medvetandet. Libido i jungiansk tappning är en neutral energiform motsvarande energibegreppet inom modern fysik.

Med “skuggan” avses vanligtvis komplexet skuggan som är den mörka sidan av egot. Den här delen av det omedvetna betecknas “det undermedvetna” i freudiansk terminologi. Den termen används inte i jungiansk psykologi eftersom det omedvetna är oerhört mycket större än egots undertryckta innehåll. Dessutom “omges” egot på alla sidor av det omedvetna. Det omedvetna är inte “under” det medvetna eftersom det ej endast är tillhåll för instinkter och förträngda önskningar. I det kollektiva omedvetna finns även innehåll av mer andlig natur som måste anses stå “högre” än egot. Förövrigt, vad gäller skuggan så får man ej glömma att skuggans arketyp även ansamlar kollektiva innehåll, nämligen de negativa omedvetna dragen som exempelvis ingår i en nationalkaraktär.

bild av egot

För att förstå komplexbegreppet kan man studera elektrakomplexet som är den kvinnliga motsvarigheten till oidipuskomplexet. Etiologiskt följer den samma mekanismer. När den erotiska utvecklingen framskrider så utvecklas hos flickor en svartsjuka mot modern som ses som en rival. Detta är elektrakomplexet. Om inte den unga kvinnan uppnår själslig självständighet visavi föräldrarna så aktiveras elektrakomplexet som ofta orsakar neurotiska störningar. Komplexet inger “omoraliska” impulser och den neurotiska yttringen består i ett försvar mot dessa. Konsekvenserna kan yttra sig på två sätt: antingen direkt när flickan utvecklar ett emotionellt beroende av fadern och samtidigt ett våldsamt motstånd mot modern, eller indirekt (dvs. kompensatoriskt) när relationen till fadern blir irriterad och antagonistisk medan relationen till modern blir foglig.

När det gäller Jungs förståelse av elektra- och oidipuskomplexen så är det centrala att dessa komplex förekommer hos alla människor. De förekommer även hos människor som aldrig har haft någon kontakt med sin riktiga moder och fader utan istället har växt upp i fosterhem. Jung analyserade sådana fall och komplexen var där lika utvecklade som i övriga fall. Enligt Jung förminskar detta barndomsupplevelsernas etiologiska betydelse eftersom komplexen är förekommande hos var och en. I själva verket uppträder neurosen vid regress (tillbakautveckling) av libido som innebär att incestkomplexet är att betrakta som regressiv fantasiformation och därmed ej är egentligt verkligt. Konflikten har alltså att göra med ett vidmakthållande av en infantil attityd. Det är alltså icke en produkt av verkliga incestuösa önskningar som skulle dölja regressiva fantasier. I själva verket aktiveras elektrakomplexet pga. en regress av libido. Vore det inte så skulle ju en hysterisk sjukdom bryta ut hos var och en eftersom incestkomplexen är allestädes närvarande. Resonemanget är centralt för förståelsen av Jung. Komplexen är närvarande hos var och en eftersom de är kollektiva och arketypiska. Neurosens etiologiska sammanhang förstås som en fixering vid infantila fantasier snarare än såsom orsakade av själva förekomsten av infantila fantasier, som ju förekommer hos var och en. Det är därför Jung menar att barndomsupplevelsens betydelse måste nedbringas och orsaken till neurosen måste främst sökas i nuet. Frågan måste formuleras: vad är det i nuet som har utlöst fixeringen vid komplexet?

Som exempel på hur de arketypiska komplexen påverkar oss, kan man betrakta kvinnans animus. För förståelsen av specifik kvinnlig och manlig psykologi är anima- respektive animuskomplexet mycket viktiga. Med animus menas hos kvinnan ett “funktionellt komplex” eller omedveten personlighet av maskulin karaktär. Precis som vi har en personlighet riktad utåt så har vi ett ansikte eller personlighet riktat inåt, som förhåller sig till de inre psykiska processerna. En attityd gentemot skeendena i ens inre blir, liksom den yttre personligheten, inrotad och vanemässig. Detta komplex förblir mer eller mindre autonomt och oföränderligt. Anima/animus förhåller sig komplementärt till den yttre personligheten, nämligen personan — masken man bär mot yttervärlden. En kvinna har därför en maskulin inre personlighet — animus. Diskprepansen elektra/oidipuskomplex är svag. Skillnaden mellan mannens anima och kvinnans animus är däremot tydliga. Kvinnor är i det inre förhållningssättet annorlunda än män. Bl.a. är kvinnans animus splittrad, till skillnad från mannens anima (i det typiska fallet). Det finns en mångfald av “idealiska” manstyper som kvinnor projicerar sitt själskomplex på. Eftersom kvinnans animus är splittrad så kan dessa manstyper, i mäns ögon, förefalla märkligt tunna. En typisk sol-och-vårare behöver inte uppvisa någon särdeles komplett mänsklighet för att vara effektiv. Det beror på att resten av kvinnans själskomplex är projicerade på andra män, antingen historiskt eller i nutid. Den splittrade animus, precis som mannens anima, är ett moraliskt problem för individen.

När man talar om arketyper såsom skuggan, anima, den vise mannen, osv., så avses alltså motsvarande komplex i det omedvetna såsom det har formerat sig under individens uppväxt. Det arketypiska komplexet bär alltid på bilder som hänger samman med ens egen kulturkrets. Därför ser de arketypiska bilderna olika ut beroende av individens kulturella tillhörighet. Dock finns alltid en tydligt urskiljbar kärna som är gemensam för hela mänskligheten.

Arketypen som sådan, nämligen den form som förs vidare till nästa generation, kan inte bära innehåll motsvarande bilder. Arketypen, som sådan, är medvetandetranscendent, dvs. överskrider medvetandet, och kan därför liknas vid instinkten såsom den förs vidare till nästa generation. Om man betraktar instinkten som disposition för beteenden så är arketypen disposition för idéer och bilder. Instinkten är således mer fysisk medan arketypen är mer psykisk till sin natur. Gränsen är dock flytande och man kan bildligt betrakta arketyper och instinkter såsom förekommande på olika sidor av ett ljusspektrum; instinkterna på den infraröda och arketyperna på den ultravioletta sidan.

Notera att vi i dagligt tal avser det arketypiska komplexet när vi talar om exempelvis animan. Det arketypiska komplexet är nämligen kvalitativt annorlunda än arketypen som sådan, som ju endast är den tomma form som förs vidare genetiskt. Betänk att egot är ett sådant komplex i psyket. Det skiljer sig dock från de övriga komplexen såtillvida att det äger ett oerhört stark medvetande som ibland kan symboliseras av ett kraftigt ljus i drömmar. Men de övriga arketypiska komplexen är i vissa avseenden lika egot. De äger en relativ autonomi i psyket och har en viss nivå av medvetenhet, om än betydligt svagare än egots. Vad som inträffar vid akut schizofreni när individen hör röster, m.m., är att egot förlorat sitt starka ljus. Då framträder de svagare ljusen såsom stjärnorna på natthimlen efter att solen (egot) gått ned. De gör sig då hörda på ett okontrollerbart sätt. Det blir i dessa fall smärtsamt uppenbart att de arketypiska komplexen är autonoma personligheter. På nätterna i våra drömmar framträder de i personifierad form. Inom religionshistorien, exempelvis inom grekisk mytologi, förekommer de som gudarna från exempelvis Olympen. Gudarnas boning, eller himmelriket, får då symbolisera det kollektiva omedvetna. Begreppen arketyp och arketypiskt komplex används, något slarvigt, som utbytbara begrepp.

Symboler

tibetanska munkar skapar mandala Hos Jung är symbolens betydelse medvetandetranscendent. Det är därför som symboler kommer till användning inom religionerna samt tar sig uttryck i drömmar. Vi tvingas nämligen använda symboler när tecknen och orden inte räcker till. Symbolen överskrider språklig formuleringsförmåga. Mestadels fungerar det omedvetna symboliskt. Den mest triviala språkliga företeelse, föremål eller händelse, kan iklädas den mest arketypiska form i våra drömmar. En gråsparv man iakttagit på dagen kan i nattens drömmar kopplas samman med motiv som anknyter till den bevingade draken och hans död och pånyttfödelse. Den jungianska ståndpunkten är att den omedvetna symboliska verkligheten utgör den absolut övervägande delen av psyket. Medvetandet, som är den konceptuella funktionen specialiserad på tecken och språk, är visserligen extremt betydelsefull men ändå betydligt mindre i omfattning. Det är därför som symbolen måste ges företräde framför tecknet. Det är här som filosofin brukar gå vilse. Man uppehåller sig nästan uteslutande vid konceptuella begrepp och arbetar inte med medvetandeöverskridande symbolik. Symboler är arketypiska, som innebär att dom bygger på medfödda och allmänmänskliga former. Ett exempel på en sådan medfödd arketyp är kvarterniteten (fyrtalet) som uttrycker totalitet och fullkomlighet. En välkänd helhetssymbol är exempelvis de österländska mandalabilderna, såsom de tibetanska. De beskriver ofta fyrtalet i en eller annan form.

Projektioner

Ett viktigt tema i jungiansk psykologi är projektionerna. Projektioner inträffar kontinuerligt eftersom det som är omedvetet oundvikligen blir projicerat på omgivningen, som innebär att man förlägger egenskaper från det omedvetna hos omvärlden. Ett barn projicerar exempelvis den medfödda fadersarketypen på sin fader eller på någon annan mansfigur i sin närhet. På liknande sätt börjar en nykläckt andunge följa vad som än befinner sig i dess närhet i tron att detta objekt, exempelvis en sopkvast, är dess mor. Projektioner är nödvändiga för att en människa ska ha drivkraft att stiga ur sängen på morgonen. Emellertid existerar en form av projektioner som är ett ständigt gissel för mänskligheten. Det är skuggprojektioner.

När skuggan (se tidigare) projiceras på människor i omgivningen så medför det att man förlägger sin egen mörka sida hos andra. Eftersom en omogen individ är omedveten om sin egen skugga så förblir den projicerad på omgivningen. Det är därför som C.G. Jung i sina böcker ständigt påminner om att man måste medvetandegöra sin skugga. Om man blir medveten om den så existerar den ju ej längre i det omedvetna och blir således ej projicerad. Därmed har man fått kontroll över sin mörka sida som ej längre behöver drabba ens medmänniskor. Det är skuggprojektionernas problematik som Jesus åsyftar när han säger: “Varför ser du flisan i din broders öga men märker inte bjälken i ditt eget öga?” (Matt. 7:3). En projektion behöver nämligen endast en trivial omständighet för att falla ut; en felsägning är tillräcklig.

Det är skuggproblematik som ligger bakom syndabocksyndromet på arbetsplatser och skolor. En allvarlig form av skuggprojektion är när den kollektiva skuggan, dvs. ett helt folks skugga, projiceras på ett annat folk. Det var tydligt i 20-40-talets Tyskland då judarna ansågs bära skulden för allt elände, såsom att Tyskland förlorade världskriget, att arbetslösheten var så hög, m.m. I själva verket var det tyskarnas egna svaga sida, deras kollektiva mindervärdeskomplex orsakat av deras historiska eftersläpande, som var den verkliga orsaken. Men om ett folk inte är medvetet om sin egen folksjäl så förblir den projicerad på ett annat folk. Det är därför som Jung menar att varje folk måste medvetandegöra sin särart, både dess starka och svaga sidor. På så sätt undviker man rasismen i framtiden. Men denna insikt går ju på tvärs med dagens relativistiska och utslätade kultursyn som förutsätter att alla folk i grunden är likadana bakom sina folkdräkter och speciella vanor. Därmed förtränger folk sin särart och projicerar den istället. Kollektivistisk multikulturalism finner därmed sin dubbelbild i den kollektivistiska rasismen. För att råda bot på sådana omständigheter så måste både individen och kollektivet medvetandegöra sina respektive skuggor.

Psykets natur

Psyket betraktas som en höggradigt självständig verklighet som inte gärna kan reduceras till logiska modeller eller till hjärnans struktur. Exempelvis, den numinösa känslan kan härledas ur de föreställningar och förklaringsmodeller som den primitiva människan formulerade, men framförallt ur upplevelsen av tillvaron och de mekanismer som kom till uttryck i kampen för tillvaron. Dessa upplevelser och föreställningar fördes vidare genom generationerna tills de blev ärftliga i arketypisk form. På så sätt inrättas alltså dispositioner för hur tillvaron upplevs. Dispositionen, dvs. arketypen, utvecklar autonomi i individens psyke och kan idag ge upphov till spontana religiösa erfarenheter. Arketypen är därför inte härledbar, varken från filosofisk logik eller från hjärnans funktionssätt. Det är ju psyket som genom en evolutionsprocess har skapat den.

En personlig reflektion: det är ett problem för många att betrakta psyket som lika verklig som materien. Men vad är materia egentligen? Vi vet att materia är en energiform. Men vad är energi? Energi är ett begrepp uppfunnet av fysikerna för att underlätta deras beräkningar. Följaktligen är vår blinda “tro” på materien en psykisk projektion även det. Materien tycks varken mer eller mindre verklig än Platons filosofi eller psykets arketyper. En matematikers psyke definierar spiralens matematiska egenskaper. Men är spiralen bara en fantasi i matematikerns hjärna? Spiraler existerade i spiralgalaxerna innan människans psyke kom till. Eller äger inte galaxens spiral någon verklighet? Består den sanna verkligheten av galaxens substans medan formen inte har samma status? Platon avgjorde att det var formen som var den sanna verkligheten medan substansen endast var en grov återspegling. Moderna materialister intar motsatt ståndpunkt. Men det går troligen inte att avgöra vilken av universums nivåer som har företräde. Det naturliga är att ge materia och psyke likvärdig verklighetsstatus.

Religionen i jungianskt perspektiv

En viktig arketyp inom jungiansk psykologi är självet. Det är den psykiska totalitetens arketyp mot vilken den psykiska mognadsprocessen, individuationsprocessen, tycks sträva. Enligt Jung är självet kvalitativt mycket närstående vårt gudsbegrepp. Det är den arketyp som är grundläggande för de monoteistiska religionerna.

De psykologiska begreppen kan tyckas förminska den religiösa världsbilden till “psykologiska arketyper”, men Jung hävdar att exempelvis en kristen inte behöver betrakta psykologin på det negativa sättet. En troende person måste först och främst tillerkänna det gudomliga förmågan att manifestera sig i människosjälen. Det är nämligen genom psyket vi iakttar allting, inklusive det överjordiska. Vi vet ju inte ens vad ‘materia’ är i sig självt. Vi kan endast beskriva dess egenskaper något så när korrekt på matematisk väg. Vi har alltså uppfunnit ett matematiskt språk för att kunna beskriva detta dunkla fenomen.

Låt oss göra samma sak med de andliga fenomenen. Psykologins språk, dess arketypiska terminologi, kan betraktas som ett termförråd med vilket vi kan relatera till det gudomliga och beskriva den andliga sfären. Även om gudsuppenbarelsen lånar sina bilder av omedvetna arketyper så vet vi ju inte varifrån ingivelsen ursprungligen emanerar. Även om psykologin som vetenskap inte är beroende av den hypotesen så kan ju det visionära innehållet ha haft sin utlösande faktor i en överjordisk sfär. Den psykologiska och arketypiska klädnad som uppenbarelsen iklär sig torde vara formulerat enligt det språk som Gud ursprungligen infattade i människosjälen såsom arketyper. Faktum är att det behövs ett språk, nämligen ett tolkningsmönster, om vi skall kunna erfara det gudomliga såväl som det världsliga. I och med att vi tillägnar oss detta kommunikationsmedel så lär vi oss också relatera till det gudomliga. För att människor skall kunna tala med varandra behöver vi grammatikaliska regler och språkliga konventioner. Det förhåller sig likadant i relationen till det andliga. Enligt det synsättet kan en psykologisk och en religiös ståndpunkt förenas.

I enlighet med resonemanget om det objektiva psyket så finner man att Gud kan manifestera sig som objektivt psykiskt fenomen i människosjälen. Det finns arketyper i det objektiva psyket som ger upphov till det empiriskt existerande psykiska komplexet som betecknas självet. Manifestationer från självet kan tolkas som tecken från Gud om man förutsätter en bakomliggande transcendens. Sådana händelser tillgår på samma sätt som när andungen får syn på modern. Andungen har denna disposition medfödd och modersbilden faller på plats när fågelungen får syn på i stort sett vad som helst. På liknande sätt förhåller det sig med människans relation till Gud. Ännu idag i traditionella kulturer kan människor bete sig på motsvarande sätt som de nykläckta andungarna. Typiskt är nämligen att man projicerar den numinösa känslan på ett objekt utanför sig själv. Projektionen kan falla ut på en karismatisk människa, på en albinobjörn eller kanske på ett majestätiskt berg. När gudsbilden har “fallit på plats” så börjar människorna bete sig enligt de mönster som de arketypiska dispositionerna förutsäger. Tillbedjarna börjar visa djup vördnad och underkastelse, frambär offer, osv. Det liknar mekanismerna hos andungarna, även om det rör sig om helt andra arketyper och beteendemönster. Slutsatsen blir att Gud kan tänkas vara objektivt existerande såsom fenomen i det kollektiva psyket.

Ett exempel på empirisk gudserfarenhet är Swedenborgs Londonvision. Emanuel Swedenborg satt och åt ensam i ett värdshus i London när han plötsligt blev varse en man som satt i skuggan i ett hörn. När S. frågade vem han var så fick han svaret: “–Jag är Gud, Universums Skapare”. Gud befallde sedan Swedenborg: “–Ät inte så mycket”. Eftersom S. hade en så pass djup förståelse för den mänskliga själen så reagerade han fullständigt rationellt. Han sa inte såsom reduktionisten att det bara var en vision. Han gjorde inte heller som en naiv människa skulle ha gjort, nämligen sänkt huvudet till golvet och ropat “Gud är stor!” Swedenborg konstaterade förnuftigt att det är väl bäst att lyda när Gud vill att han ska ändra sina matvanor. Det är troligt att hans ändrade matvanor bidrog till hans långa liv.

Reduktionismen i jungianskt perspektiv

Det är vanligt att man sätter diminutiv framför psykiska erfarenheter, såsom exempelvis “bara en vision”. Däremot säger man inte “bara ett materiellt objekt” när man ser en apelsin. Nej, man konstaterar att det är en apelsin och genast kommunicerar man en mängd egenskaper hos föremålet; dess typiska färg och doft, m.m. Det är logiskt att göra detsamma med de psykiska erfarenheterna. Efter Swedenborgs vision ovan konstaterar han torrt att det var Gud. Han varken förminskade eller förstorade sin erfarenhet. Gud är Gud helt enkelt, och genast förmedlar han mycket av detta fenomens egenskaper. Människor vet nämligen mycket om Gud, precis som dom vet mycket om apelsiner. Men S. överdrev ej erfarenheten genom att spekulera teologiskt kring budskapet “–Ät inte så mycket”. Han avstod från att pränta dessa ord i guldbokstäver på en altartavla och knäböja inför dem. Istället reagerade han förnuftigt. Men den moderna människan kan knappast reagera rationellt. Antingen faller man platt till marken i fanatisk religiös tro och missar därmed det gudomliga budskapet, eller så reagerar man som en rationalistisk reduktionist och nedvärderar fenomenet som “bara en dröm”.

Den moderna rationalistiska människan kan illustreras som en plattländare som har upptäckt ett fotspår av en människa i sitt tvådimensionella plattland. Han konstaterar att uppkomsten av det mystiska mönstret visserligen inte kan förklaras inom ramen för vetenskapen idag, men i framtiden kommer vi att finna förklaringen såsom kausala processer i vårt plattland. Emellertid finns där även en religiös plattländare med en gammaldags världsuppfattning som bär årtusenden av visdom. Han förklarar att fenomenet är ett tecken från Gud. Det är Guds fotspår — en uppenbarelse från den andliga sfären.

Men en tredje plattländare menar att det är ett avtryck av en objektiv existens som finns i en annan dimension än vår. Han säger: “Denna dimension kallar jag för den tredje dimensionen och den överskrider vårt medvetande eftersom vi i hela vår historia saknat kännedom av något annat än de två dimensionerna i vårt plattland. Det går aldrig att förklara fotspåret med de kausala lagar som gäller i plattlandet. Det duger inte med en reduktionistisk förklaring. Vi blir tvungna att acceptera att verkligheten är större än vad vetenskapen har förklarat för oss tidigare. Det är inte nödvändigt att hävda att fenomenet härrör från en andlig sfär oberoende av oss. Den tredje dimensionen är nämligen förbunden med vår egen tvådimensionella värld, så det är fortfarande en och samma verklighet. Universum är ett”.

Biologin i jungianskt perspektiv

Man har observerat fågelungar som duckar när dom ser en rovfågelsilhuett. Det gör dom utan att ha haft någon som helst kontakt med föräldrarna, så det är alltså inte fråga om inlärning. Visar man ungarna en snarlik silhuett men som inte riktigt överensstämmer med rovfågelsilhuetten så reagerar dom inte. En biolog benämner förmodligen detta en “ducka-ner-i-boet-instinkt”. Men om fåglarna kunde teckna så skulle dom förmodligen kunna framställa en bild av sina nattliga mardrömmar. Denna bild skulle likna rovfågelsilhuetten. En “fågelpsykolog” skulle troligen kalla detta “dödsängelns arketyp”.

Hos människor finns motsvarande reflexer. Nyfödda spädbarn reagerar starkt på konfigurationen ögon, näsa, mun. Men ritar man en bild där komponenterna har bytt plats så reagerar dom inte. Så det är klarlagt att vi har medfödda dispositioner, så kallade beteendemönster. Åtminstone för de högre däggdjuren är tänkandet ett tydligt beteendemönster. Ett exempel är tanken att “smyga sig på bytesdjuret”. Vi föds alltså med dispositioner till idéer. Men man måste också konstatera att vissa dispositioner är mera “kroppsliga” (såsom att rycka undan handen när man bränner sig) medan andra är mer “psykiska”. Det finns också kategorier som är svårare att placera, exempelvis fallet med rovfågelsilhuetten ovan. De mer “fysiska” mönstren kallas för instinkter medan de mer “psykiska” kallas för arketyper. Men i grund och botten är arketyper och instinkter två olika infallsvinklar på samma sak.

Synkronicitet

Jung utvecklade tankegångar kring ‘synkronicitet’ samt en teori kring ett ytterligare lager av tillvaron som skulle ligga under den materiella/energetiska nivån. Det här är den psykoida urgrunden eller unus mundus; det senare lånat från den medeltida skolastiken och alkemin. Den psykoida nivån skulle kunna förklara den synkronistiska teorin enligt vilken naturen innehåller ännu en förenande princip förutom den kausala. Jung tycks utesluta teleologiska förklaringsmodeller men introducerar synkronicitet som en akausal förenande princip där händelsernas psykologiska innebörd blir avgörande för deras uppträdande i tid och rum. Med andra ord, den psykoida urgrunden utgör en förenande nivå för materia och psyke och knyter samman meningsfulla sammanhang så att de uppträder i den fysiska verkligheten. Det har på senare tid visat sig att Jung möjligen delvis hade rätt. Man misstänker nu på goda grunder att det existerar ännu en nivå i naturen, som fysiker kallar nollpunktfältet (kvantvakuum). Det ska underligga det fysiska universum som vilar som en ö flytande på ett enormt hav. Svenska forskare säger sig nyligen ha hittat ovedersägliga bevis för att denna nivå faktiskt existerar. Huruvida den utgör en förenade länk mellan den psykiska och fysiska energin återstår dock att bevisa.


Forest


© Mats Winther, 1997.

(Fotografierna är hämtade från Fokus 96, CD-ROM.)



Se vidare:

‘Carl Gustav Jung’. Wikipedia. (här)

Midbøe, G. & Säfvestad, I. (2014). ‘Analytisk Psykologi. En introduktion till jungiansk teori och praktik’. (här)

Winther, M. (2007). ‘Dependency in the analytic relationship – A Blind Spot in Jungian Thinking?’. (här).





HOME