HOME
PDF

Blaise Pascals analys av människan och samhället


Blaise Pascal
Blaise Pascal (av okänd konstnär, Port-Royal des Champs, Nationalenc.)


Blaise Pascal (1623-1662), fransk vetenskapsman, matematiker och teolog, ger i boken Pensées (Tankar) sitt perspektiv på samhället, människan och Gud. Boken blev aldrig färdig, utan består av brottstycken som i den här artikeln kort sammanfattas och analyseras. Tolkningen bygger i huvudsak på William Woods utmärkta bok Blaise Pascal on Duplicity, Sin, and the Fall: The Secret Instinct (2013). Wood visar att många moderna tänkare har funnit Pascals tankar, som grundar sig på Augustinus, mycket fruktbara. De är inte föråldrade. Pascalcitaten är hämtade från Tankar (Bakhåll förlag, 2006).

Det fallna självet

Pascal tolkar det bibliska syndafallet som så, att vi fallit ner i en kluven existens. Vid föds till en tudelad värld som formar oss till subjekt kluvna gentemot oss själva. Därför hyser vi aversion emot sanningen, något som i grund och botten är en motvilja gentemot Gud. Människorna bygger ett falskt själv (moi), söker förströelse och förnöjelse, förnekar sin syndfullhet och fallna natur. Vi bär på en längtan efter lyckan, som egentligen är en längtan efter Gud. Men istället för att nära denna gudslängtan så försöker människorna utsläcka den. Det råder därför en varaktig spänning mellan det fallna självet och det ursprungliga, som förblir i det ofallna tillståndet och som ännu står i förbindelse med Gud.

Villfarelse och bedrägeri blir för det mänskliga subjektet en vanesak. Det är kittet som håller hans värld samman. Falskhet, tillgjordhet, svek, hyckleri och skenhelighet ingår alltid i repertoaren. Men att begå självbedrägeri — att med uppsåt vara ovetande — är den centrala synden. Hellre än att se verkligheten, föredrar subjektet att hålla fast vid illusionen (Wood, s. 42). Människorna vill inte se att deras övertygelser grundar sig på önsketänkande. Subjektet anpassar sig till den fallna världen, faller in i mönstret, och utvecklar ett falskt själv.

Självbedrägeriet grundar sig på högmodets fåfänglighet (superbia), som hos Augustinus är den centrala synden. Pascal adderar paresse, som betyder andlig apati, likgiltighet och lättja (s. 26-27). Därmed skapas en högmodets och apatins dialektik — en “oredlig kärlek”, som förfaller antingen åt det ena eller andra hållet (s. 29). Högmodets synd får oss att bortse från vår gemenhet, men paresse gör oss blinda för vår gudagivna värdighet.

    Kunskap om Gud utan kunskap om människans elände skapar högmod.
    Kunskap om människans elände utan kunskap om Gud skapar hopplöshet.
    Kunskap om Jesus Kristus är hjärtpunkten därför att där finns både Gud och vårt elände.

[192/527]   

Det falska självet, som i sin egenkärlek ser sig själv som gudomligt, räds både den kristna gudsbilden och läran om arvsynden. Den sanna verkligheten avfärdas till förmån för en världsbild som befrämjar självglorifiering. Det sker såsom uttryck för självhävdelse, som om subjektet vore i stånd att utforma världen på egen hand. Subjektet konspirerar sedan med andra för att kreera samt behärska en fiktiv värld — en värld som möjliggör för dem alla att bevara en falsk självbild.

Kluvenheten blir nu tydlig, då det senare steget är ett uttryck för paresse. I och med att innehållet blir till allmängods, så står ju subjektet inte längre i centrum. Självet anpassas till den fiktiva världens förväntningar. Människorna kan bara finnas i världen såsom falska och präktiga själv, medan den syndfulla och fallna personligheten göms undan. Högmodets och apatins dialektik fungerar såsom en karmisk cirkelrörelse. I en fallen värld ikläder sig synden det godas dräkt. De omoraliska motiven döljs med dygdens täckmantel.

Trots allt erfar människorna inombords, att de befinner sig i ett fallet tillstånd. De försöker då övertyga sig själva att de är lyckliga, när de i själva verket lider av existentiell leda (ennui) (s. 43). För att slippa konfronteras med sin egen tomhet och obetydlighet, söker de ideligen förströelse. Men det leder bara bort från den sanna lyckan, som är att finna vila i Guds famn. Den här synen på människan kommer också till uttryck i Ingmar Bergmans filmer, såsom i Viskningar och rop, 1972.

Ingrid Thulin, Viskningar och rop, 1972.
Ingrid Thulin, Viskningar och rop, 1972.

Att bygga ett falskt själv (moi), innebär att försköna sig själv och syftar till självförgudligande. Det är “jag” som är god, men ej längre Gud, som blivit bortglömd. Ju mer självgoda och präktiga människorna blir, ju mer elaka och falska blir de under ytan. Det falska självet, som är subjektets och den korrupta omvärldens gemensamma skapelse, är det enda som står till förfogande i omvärldsrelationen (s. 98-99). Det är en lögnaktig självbild som syftar till att dölja vår fallna natur. Vi vill för omgivningen framstå som framgångsrika och rekorderliga.

Pascal kritiserar idén om det kartesiska självet (jaget; själen) såsom autonom ande avskild från både kroppen och världen (s. 96-97). Det subjektiva jaget är en imaginär produkt som ej överensstämmer med sanningen. Han följer Augustinus i det att den sanna subjektiviteten jämställs med kärleken. Endast hjärtat känner Gud. Denna gudslängtan, som härrör från det sanna subjektet, finns i oss alla. Men i vår världsliga strävan förkväver vi vårt sanna jag. Det sker av nödvändighet, då vi måste anpassa oss till en fallen värld. Vi kan ej stå i full förbindelse med Gud, då syndafallets konsekvens är att vi blivit fullkomligt fördärvade. Men våra kroppar och själar skall återuppstå och åter vistas i Guds närhet. Det är ett framtidstranscendent tillstånd, men det tillhör också historien, när Adam och Eva vistades i Lustgården.

Pascal menar, att även om det sanna självet i praktiken är ouppnåeligt, så förblir det både mål och moralisk norm. Det sanna självet är kristocentriskt. Det är på samma gång en själv och icke en själv (s. 222-23). Förutsättningen är att man ej längre placerar sig själv i centrum av tillvaron, utan Gud föräras den platsen. Det är i grund och botten en teologisk formulering, då det sanna självet är ett med Kristus. Jesus satte Gud i centrum istället för det egna jaget, och därför har begreppet en normativ funktion.

Det perfekta samhället och den fulländade mänskliga naturen är framtidstranscendenta mål, som ej går att uppnå förrän Kristus återkommer. Tills dess kommer alla människor att förbli syndare och alla samhällen vara korrumperade. Alla kommer att ha ett falskt själv, för det finns inget alternativ. Men det är en väsentlig skillnad på de som bekänner sin syndfullhet och de som ser sig själva som goda, varav de senare kommer att kastas i den eviga elden.

Det finns bara två sorters människor. De rättfärdiga som tror att de är syndare och de andra syndarna som tror att de är rättfärdiga.

[562/534]   

Att jaget är socialt konstruerat, och därför falskt, är ju inga konstigheter, utan något som många moderna psykologer skriver under på. Det autentiska livet är svårt att uppnå. Steven Pinker säger att forskningen ej understödjer den postmoderna synen på människan, men tycks ha mycket gemensamt med den kristna människosynen (2006, kap. 3). Russell Kirk menar att det är nödvändigt att återuppväcka läran om arvsynden i någon form, om vår civilisation ska bestå (1985, kap. XII:2). Arvsynden är del av tankegodset hos många betydande konservativa tänkare, såsom Edmund Burke, G. K. Chesterton, m.fl. Stephen H. Webb säger:

Doktrinen om arvsynden är goda nyheter, då den gör oss alla jämbördiga, och avstyr tankar på att vi kan tävla mot varandra om Guds favör. Ju starkare ditt syndamedvetande är, förklarade Dean, ju bättre är din förståelse av synden. Dean var övertygad om att synden ej endast fungerar som en effektiv jämlikare — den förser oss också med nödvändig motivation. Han menade att dessa två sidor av doktrinen hänger samman. Synden befriar oss från den ängslan det innebär att alltid försöka vara perfekt, och dessutom slipper vi bördan av att rädda världen. När vi befriats från utopiska fantasier, så får vi upp ögonen för vår basala mänskliga solidaritet. Vi kan då tjäna andra utan att bli högfärdiga för våra gärningars skull. Vi förblir också realistiska, både vad gäller personlig bättring och genomförandet av sociala reformer. (Webb, 2006, Min övers.)

Augustinus menar att vi allesammans, alltsedan syndafallet, har en moralisk sjukdom, och kyrkan skall fungera som ett slags mentalsjukhus. I den bibliska skapelseberättelsen skildras hur människorna blev självmedvetna och katastrofen det medförde. Tillvaron fick plötsligt tragiska dimensioner — något som gjorde oss kluvna, då vi tvingas leva i det fallna tillståndet. Men samtidigt längtar vi tillbaks till paradiset. För Pascal är själva kluvenheten lika med vårt syndiga tillstånd, och självbedrägeriet det viktigaste hotet mot det moraliska livet. Vi förmår enkelt övertyga oss själva att en handling är god, trots att den leder till det motsatta (s. 124).

Det spelar ingen roll vad vi gör. Om vi så får enorm framgång och uppnår stor rikedom, så går vi lidande och död till mötes. Det finns väl ingen anledning att ljuga om detta! Existensen är tragisk för oss människor, alltsedan självmedvetandets uppkomst. Djuren, däremot, slipper detta pessimistiska perspektiv. Det tycks omöjligt för oss att finna genuin mening i tillvaron. Så vi håller oss själva upptagna med förströelser, men också med livets alla nödvändigheter.

Jag grips av fasa när jag ser hur blind människan är och hur hon lider, när jag betraktar hela det stumma universum där människan är helt utlämnad åt sig själv utan ljus och vilsekommen i en undangömd vrå. Hon vet inte vem som placerat henne där, vad som är hennes uppgift och vad som ska hända henne när hon dör, hon har ingen som helst kunskap om allt detta. Jag grips då av samma fasa som en människa som förts sovande till en öde och skräckinjagande ö och vaknar och inte vet hur hon ska kunna ta sig därifrån. Men när det nu ser ut så här förvånar det mig att vi inte blir fullkomligt förtvivlade över detta eländiga tillstånd. Jag ser på mina bröder och systrar. Vet ni något som jag inte vet? frågar jag. Nej, svarar de. Men så fort dessa olyckliga och förvirrade människor ser sig omkring och får syn på något lockande tidsfördriv börjar de ägna sig passionerat åt det. För egen del har jag inte kunnat fängslas av någonting sådant. När jag tänker på allt som tycks finnas bortom vår konkreta verklighet, letar jag där efter de spår som Gud kan ha lämnat efter sig.

[198/693]   

Det fallna samhället

Pascal vidareutvecklar den augustinska analysen av staten och den politiska makten. Makthavarna måste för att bibehålla makt och privilegier få medborgarna att tro på en chimär, nämligen att rättvisa är samhällets grundstomme och ryggrad. Men i själva verket bibehålls samhällets stabilitet genom förtryck och maktutövning. Människorna hatar varandra naturligt, men upprätthåller en falsk fasad av tolerans och acceptans (s. 51-52). Denna dubbelhet, som kännetecknar både samhällsmedborgarna och den politiska makten, är arvsyndens verkan, som i sin tur är en konsekvens av syndafallet. Pascal gör alltså en teologisk politisk analys. Det ger ett vidare perspektiv än det moderna ekonomiska och sociologiska synsättet.

Medborgarna upprätthåller imaginära värden som gör att världsliga ting får en laddning som de egentligen ej kan bära (s. 35). Projektioner faller även ut på makthavarna, som förutsätts vara såväl kompetenta som i besittning av värdefull kunskap. Det är en chimär — en av många sociala konstruktioner som folk verkligen vill tro på, och som blivit internaliserade såsom sociala värdemönster. Det som folk inbillar sig är inre naturlig lag är i själva verket invandhet och anpassning till yttre vanemönster. Kluvenheten märks även här, då människorna egentligen längtar efter det enda värdefulla och det enda sanna, nämligen Gud.

En stabil politisk ordning förutsätter att medborgarna socialiseras in i en kollektiv fiktion och att därmed statsmaktens sanna natur aldrig uppdagas. Politiska övertygelser och värdemönster är fantasiprodukter som döljer maktens egentliga natur. Det är politikers och journalisters uppgift att slå blå dunster i ögonen på folk. Systematiskt bedrägeri är själva förutsättningen för politisk ordning. Korruptionen och falskheten måste alltså bestå, då samfundet till sin natur är kluvet såsom ett uttryck för arvsynden. Individens självbedrägeri och falskhet måste också bestå av samma orsak (s. 123). Det gör att människorna förblir olyckliga och frustrerade, även om de intalar sig att deras strävan att uppnå livets goda gör dem lyckliga.

Allt detta är uttryck för en fallen värld, och utgör samtidigt de kognitiva konsekvenserna av syndafallet. Både samfundet och medborgarna ägnar sig åt ett slags självskadebeteende, ett inkonsekvent handlingsmönster som följer av den inbyggda kluvenheten. Den politiska strukturen är sådan att social rättvisa är omöjlig att förverkliga. Lika lite kan medborgarna behandla varandra rättvist och såsom jämlikar. Ändå tror medborgarna på rättvisans primat och på möjligheten att förverkliga det utopiska samhället. Folket biter sig fast vid illusionen som makten vilar på.

Pascal förkastar den utopiska strävan (s. 86). Varken viljans makt eller medvetandets diskurs kan förbättra samhället till det bättre. Den enda möjliga vägen är att vanans illusoriska makt motarbetas med motsatt vanemönster (s. 89). Även om bättring kan ske i samhället och hos den enskilde medborgaren, så gör den permanenta kluvenheten att staten förblir bedräglig och individen en syndare. Enligt den kristna läran är alla syndare. Men den troende skall bekänna sina synder, något som gör att självkorrigering blir möjlig. Det gör personen mindre syndfull i praktiken. Om man vet att man är klantig är det bäst att hela tiden ge akt på sig själv. Då gör man ju färre misstag.

Men den här vanan är det omöjligt för många att anamma, något som ställer till enorma problem inom politiken och på arbetsplatserna. I de flesta kulturer kan det aldrig bli frågan om att erkänna svagheter och misstag. Det kallas för att “tappa ansiktet” och innebär statusförlust. Den här inställningen kan bara brytas långsiktigt, genom introduktion av konträra kulturella och religiösa sedvänjor och handlingsmönster. Islam utgör ett talande exempel på vanemässighetens oerhörda betydelse. Muslimerna är renodlade vanemänniskor. De praktiserar knappast självständigt tänkande, utan följer ett vedertaget handlingsmönster. Om muslimen behöver veta något, så talar imamen om hur man ska agera. Allt är reglerat. Muslimen ska alltid stiga in på toaletten med sin vänstra fot först, och se till att han ej urinerar i riktning mot Mecka.

Vanans makt kan ej brytas genom intellektuell upplysning. Om det enligt religionen och kulturen är brukligt att behandla utomstående som andra klassens medborgare, så kan ingen “information” från politikerna förändra detta. Endast konträra vanor, härrörande från kristendom och svensk kultur, kan med tiden åstadkomma förändring. Därför kan just denna text endast påverka andra intellektuella personer. Vanemänniskorna förblir opåverkade. Det här betyder att förnuftet blir överskattat i vår humanistiska epok. Förbundet Humanisterna tror att man med förnuftsargument kan påverka människor att anamma vetenskaplig rationalism. Det går icke. Vad som behövs är kristna tankevanor och sedvänjor. Goda trossatser och vanehandlingar påverkar medborgarna att med tiden bli till bättre människor.

Då Pascals världsbild kan tyckas övermåttan pessimistisk, är det viktigt att förstå hans augustinska bakgrund. I den moderna tiden har vi sett de dårskapliga ideologiernas kollaps, men den kristna tron har inte kollapsat. Augustinus delar in befolkningen i Guds stad och den Världsliga staden (Augustine, 2015). Dessa är osynliga (andliga) samfund, varav den senare skall drabbas av evig fördömelse. Men Guds stad går ej att jämställa med de kristna församlingarna, vars medlemmar tillhör båda de osynliga samfunden. Därför kan vi ej veta vilka människor som undfår frälsningen. Trots att många kristna församlingar blivit korrumperade av världslighet, fortsätter Guds stad att utökas. Guds stad, som omfattar alla frälsta själar genom hela historien, förstärker successivt sina domäner. Augustinsk kristendom har en optimistisk klangbotten.

Pascal anser att kristendomen har bevisats sann, då det är den enda läran som fungerar i praktiken. Endast kristendomen kan förklara människans och samhällets ambivalenta tillstånd, och hur man ska gå till väga för att mildra problemen. Som exempel på ambivalens kan nämnas dagens migrationspolitik, som med tiden måste leda till utplåning av svenskarna och deras kultur. Den generösa och självutplånande inställningen motvägs nämligen av en lika stark avsky. När andelen utomeuropeiska invandrare i bostadsområdet uppnår fyra av hundra, så börjar de ofantligt goda och hjärtevarma svenskarna att flytta därifrån (Neuman, 2015, s. 54).

Alltsedan syndafallet har människorna anfäktats av den sortens tvehågsenhet och självdestruktivitet. Ju mer folket avlägsnar sig från den enda sanna läran, ju mer ambivalenta blir de. Att människorna ej erkänner arvsyndens korrumperande effekt, får som följd att de blir alltmer grandiosa och drabbas av hybris. Den moraliska stormakten Sverige skall frälsa världen, för närvarande med en okunnig liten klimatprofetissa. Dårskapen som det innebär att skyla över verkligheten med fantasier, oavsett om de är av utopisk eller dystopisk art, följer av klyvnaden orsakad av syndafallet.

Vi störtar bekymmerslöst raka vägen mot avgrunden, men först placerar vi något framför oss som skymmer sikten.

[166/183]   

Kristendomen är en livsåskådning som visar den rätta riktningen i livet, så att man inte hamnar fel i sina tankegångar. Det går alldeles utmärkt för en förnuftig människa att anamma trosbegrepp som överskrider förnuftet. Att vissa idéer tycks förnuftsstridiga spelar egentligen ingen roll. Det väsentliga är det praktiska resultatet av att navigera efter den kristna teologiska kartan. Jämförelsevis är kvantfysiken på många sätt förnuftsstridig, något som knappast bekymrar fysikerna. Det enda som betyder något är att teorin fungerar, och att den förutsäger experimenten perfekt.

I likhet med Pascal, menar Augustinus att korruptionen är allestädes förekommande, även inom kyrkan. Men då vare sig världen eller människan är alltigenom fördärvlig, så kan tron ej förfalla till manikeisk dualism. Skapelsen är i grunden god, även om den befinner sig i ett fallet tillstånd. Enligt Pascal har Gud dragit sig tillbaka från världen (kenosis), då världen ej annars hade kunnat existera i sig självt (s. 120). Centralt för Pascal är att människorna bygger sin identitet genom att begå självbedrägeri. Vi blundar för den existentiella tomheten i vår själ. Vi förnekar vår egen tragedi, men också det jordiska livets sorgespel. Därför bygger människor luftslott som de klamrar sig fast vid. Men våra övertygelser grundar sig på önsketänkande. Utopismen är särdeles stark i Sverige, som ses som ett Schlaraffenland dit människor kan komma från hela världen och få gratis uppehälle. Politikerna vägrar att överge denna illusion, för det skulle släppa fram den smärtsamma sanningen, med följd att det falska självet eroderar.

Funderingar

“Allt är meningslöst och ett jagande efter vind”, säger Predikaren. Förr i tiden, fanns ‘mening’ och ‘essens’ i den gudomliga sfären, medan prövningar och slit kännetecknade den jordiska tillvaron. I den moderna tiden har anden störtat ner i physis, och därför tror människorna att de kan finna mening och essens i den jordiska tillvaron. Men jordelivet är måttligt glädjefullt — essentiell mening går ej att finna någonstans. Ändå fortsätter människorna att leta efter lyckans fyrklöver.

Det har skett så för att vår religion gått förlorad. Men så fort man inser att vår mänskliga natur är fallen och vi saknar förmågan att fullkomna oss själva, så kan man börja slå ner rötterna i tillvaron. Då essentiell mening överskrider det timliga, kan man ej förvänta sig att någon jordisk aktivitet ska vara genuint meningsfull (även om det är vettigt ur en ekonomisk eller social synvinkel). Vad man än väljer att göra, så kan man vara säker på att det ej är mindre meningsfullt än någon annan aktivitet.

En konstnär kan ägna all sin vakna tid åt att måla abstrakta tavlor. Är det verkligen meningsfullt? Det är vettigt ur en ekonomisk och social synvinkel, men det går ej att visa att måleriet har något värde utöver detta. Ändå har konstnären uppnått något mycket väsentligt. Han har rotat sig själv grundligt i sitt konstnärskap, eftersom det rimmar med hans instinktiva sida, och det i varje fall inte finns något bättre att göra.

“Jag är Vägen, Sanningen och Livet”, säger Jesus. Han är den enda verkliga meningen i tillvaron. Den här religiösa insikten är viktig för vår psykiska hälsa, då man slutar söka efter mening annorstädes. Det skapar bara frustration, och ingenting känns ändå riktigt rätt. Den som lider av existentiell neuros tror alltid att “det måste finnas något bättre jag kan göra av mitt liv”. För att slå rot i tillvaron, måste den som drabbats av livsfrustration förstå två saker: (1) att mening är transcendent (religiös) och (2) att den instinktiva sidan måste få komma till uttryck.

Vi försakar inte något av värde genom att undvika världsliga villfarelser. Vi jagar bara efter vind, som består av våra egna projektioner. Fenomenet förstärks av den typiska ungdomliga mottagligheten för intryck, som främjas av de villfarelser som vår sekulära tidsålder fabricerar. Speciellt unga människor har en tendens att överskatta världens lockelser. Faktum är att det är måttligt kul att göra karriär, och att bygga familj är knappast fröjdefullt. Att gå på kalas och umgås med människor är inte speciellt roligt. Att dricka alkohol och äta delikat mat är överskattat, något som även gäller för den sexuella erfarenheten.

Det som sätter fart på oss är våra instinkter. Att bygga karriär och föda upp barn håller oss sysselsatta, och vi får riktning på våra liv. Men om vi betraktade verksamheten rent objektivt, så är det måttligt berikande. Det måste vara så, för att vi ska fortsätta, så att inte vårt momentum går förlorat. Därmed ökar överlevnadsvärdet. Snart efter att vi ätit, blir vi hungriga igen. Efter att ha rökt en cigarett, tänder vi strax en till. Ej heller blir vi tillfredsställda av sex, och det förklarar varför folk vill ha mer av den lilla belöning som erhålles. Hypotetiskt och evolutionärt får våra gener på det sättet maximal spridning.

Humlor har en liten mage och får bara en liten mängd nektar från varje blomma. Därför måste de hektiskt flyga från blomma till blomma, annars svälter de snart ihjäl. Moder Natur håller sina barn i ekorrhjulet. Man kan föreställa sig att unga humlor drabbas av illusionen att det finns jättelika blommor ute i världen, med stora mängder nektar. Men sådana blommor existerar ej. De är skapade för att hålla humlorna på en svältdiet, för att maximera deras pollineringsarbete.

På motsvarande sätt, i ungdomstiden, så föreställer vi oss att det finns mycket av värde att erövra i världen. Så är det ej beskaffat. Men det är lika bra att vi drabbas av denna illusion, för annars skulle vi inte ge oss in i denna meningslösa världsliga verksamhet. Det finns ju trots allt en viktig poäng med all denna fåfängliga strävan, nämligen att samhället skall bestå.

Så det liknar ett bedrägeri för att få jorden att fortsätta snurra. Lite nektar finns trots allt att hämta ute i världen — men inte mycket — som får oss att, så att säga, hektiskt flyga från blomma till blomma. Människorna vill inte veta att de är bedragna, så de håller elden levande och försöker förstärka illusionen. Exempelvis blir vissa experter på matlagning, och tycks vilja upphöja det till en slags religion. Många är de som anslutit sig till konsumismens världsreligion. Hollywoods filmindustri föredrar att skildra världsliga framgångssagor. Oupphörligt skildrar de sex som någonting givande. Det är en rökridå för att dölja sanningen om livets banalitet och enformighet.

Lita ej på de som säger att de upplevt fantastiska saker, oavsett om det gäller kärlek, sex, mat, familj, resor, etc. De försöker bara dölja sanningen för sig själva, kanske för att avstyra en annalkande depression. Likväl är det ej fel att fullfölja sina världsliga ambitioner. Det beror på ens personlighet. Icke alla människor är skapade för det andliga livet. Vi har olika personligheter, och människornas hektiska aktivitet håller samhället igång.

Det är bara Gud som är människans sanna lycka. Och det konstiga är att från den stund människan har lämnat honom, kan vad som helst i naturen duga som ersättning: stjärnor, himmel och jord, kemiska beståndsdelar, växter, kål och purjolök, djur, insekter, kalvar och ormar, feber, pest och krig, hungersnöd, laster, otrohet och incest. Ja, alltsedan vi förlorat den sanna lyckan tror vi också att vi kan finna den var som helst, till och med om vi tar livet av oss, fastän det strider mot Gud, förnuftet och naturen sammanräknat.

[148/425]   

Kyrkofädernas kristendom, som Pascal bygger på, är den enda livsåskådning som erkänner sakernas förhållande. Att det mänskliga samfundet framstår som ett dårhus har sin förklaring. Men det fungerar ej att lyfta sig i håret och på så sätt nå frälsning. Vi måste lita till nåden och att trosakten har en helande verkan. Men idag är “självförverkligande” på modet. Exempelvis så bygger jungiansk psykologi på att jaget mer och mer ska approximera det sanna självet, genom integration av det omedvetna. Men enligt Pascal kan det ej fungera, eftersom det är jaget (moi) som är problemet! Likväl måste vi utveckla ett moi för att kunna fungera i världen, trots att det står i vägen för personlig upplysning. Min egen teori om det “komplementära självet” bygger på samma resonemang (Winther, 2011). Det är föredömligt att utveckla jaget till högre kunskap, insikt och mognad, samt att integrera personlighetens mörka sida. Men det är inte en process som, oberoende av trosakten, leder till integration av det sanna självet.

Därför säger kristen teologi att “tro allena” leder till frälsning, som innebär att förr eller senare uppge jagets strävan efter allt större lyskraft. Kunskap, som sådan, leder visserligen inte till frälsning, men det är ändå värdefullt att utöka sitt vetande, för tron behöver en god jordmån att rota sig i. (Jämförelsevis, att äta mat leder ej heller till frälsning, men det betyder inte att man ska avstå från att äta.) Att växa upp och mogna är föredömligt, men man kan ej förvänta sig att fortsätta denna process och “mogna” ännu mer. Man kan klättra upp på berget, men det går ej klättra vidare, för det vore som att kliva ut i luften. Då är det dags att ta sig ner från berget, som motsvarar den artificiella personligheten. Det sker när vi äntligen skaffat oss en korrekt förståelse enligt den enda sanna läran. Om den intellektuella förståelsen saknas, så går vi i fel riktning, och vi går vilse på vår resa.

Drömexempel

För att man ska få erfara nådens verkan, måste man acceptera verkligheten som den är. Den eländige syndaren vandrar genom ett förött landskap, men finner där ett porlande källsprång. Temat förekommer i människors drömmar. I boken Människan och Tiden redogör J. B. Priestley för en dröm som han fått brevledes från en läsare. Brevet börjar:

“Här är min drömupplevelse, som jag har haft fyra gånger under mina 31 levnadsår, vid 7 år eller så omkring, sedan vid 16 och 20 och senast vid 28 år.”

Drömmen för honom varje gång till ett enklare kafé eller barsalong under en höskulle i någon sorts timmerlada. Han har sett det omgivande landskapet, som är platt, ett kargt och föga uppodlat land, med många fallfärdiga gärdsgårdar, ruckliga lador och hängande taggtrådsstängsel. Utanför barlokalen är en skräphög, en stor rostig oljetank, trasiga tomlårar, konservburkar, reprullar. Där finns ingenting pittoreskt eller romantiskt vare sig utomhus eller inomhus. Den drömmande vet inte, var han befinner sig, fastän hela scenen för tanken till någon vanlottad trakt av Förenta Staterna, Kanada eller Australien.

Men varje gång han suttit i den där kojan, har han känt en underbar tillfredsställelse: “Jag har aldrig känt en liknande lycka i mitt liv hittills. Det är, som om jag hade kommit dit, där jag helst vill vara. Jag talar inte med någon, men de vet att jag är där, och det är nog. De är alldeles obekymrade om mig och försöker inte vara vänliga eller trevliga, eftersom det är helt överflödigt. De hör hemma där, liksom jag. De är fästa vid alltihop, utan att för tillfället bry sig om något särskilt.” Han känner tydligt, att stället finns eller någon gång har funnits; och eftersom han redan varit där vid 7 år, sedan vid 16, 20 och 28 — åldrar som händelsevis råkar vara helt olika ifråga om livsperspektiv och arten av önskedrömmar — kan vi inte lika gärna påstå, att han har diktat upp det hela. (Varför dikta upp exakt samma sak vid så olika åldrar?) Jag tänker mig mycket hellre, att någonstans väntar honom denna mycket blygsamma version av ett ställe, där det är “gudagott att vara”. (Priestley, 1967, s. 229)

Det är just p.g.a. att han befinner sig i en fallen värld, som han finner lyckan i sitt inre. Det krävs en insikt om sakernas tillstånd. Man kan jämföra med C. G. Jungs dröm om magnoliaträdet. Tillsammans med en grupp schweizare hade han i drömmen rest till ett sotigt, mörkt och regnigt Liverpool:

Då vi kom upp på platån, fann vi en vid, av gatlyktor svagt upplyst plats, där många gator mynnade. I mitten befann sig en rund damm och i den en liten ö i centrum. Under det att allt var täckt av regn, dimma, rök och en sparsamt upplyst natt, strålade den lilla ön i solljus. Där växte ett ensamt träd, en magnolia, översållad av rödaktiga blommor. Det var som om trädet stod i solljuset och samtidigt självt var ljus. Mina kamrater pratade om det avskyvärda vädret och såg tydligen inte trädet. De talade om en annan schweizare, som bodde i Liverpool, och tyckte det var konstigt att han bosatt sig just här. Jag var hänförd av det blommande trädets och den solbelysta öns skönhet och tänkte: jag vet nog varför, varpå jag vaknade. (Jung, 1979, s. 184)

Tyvärr gjorde Jung en psykologisk tolkning och inte en teologisk. Han förstod Liverpool som det omedvetna. Men den sorgesamma staden symboliserar i själva verket den fallna världen. “Livets pool” går endast att finna om man reser till den fallna staden, som innebär att överge illusionerna och se verkligheten som den är. Priestleys dröm om tornet och fåglarna är belysande:

Jag drömde, att jag stod högst uppe på ett skyhögt torn och såg ned på myriader av fåglar, som alla flög i en och samma riktning. Där fanns alla slags fåglar, alla fåglar i världen. Det var en storslagen syn, denna väldiga flod av fåglar i rymden. Men nu slogs farten om på något egendomligt sätt, tiden ökade sitt tempo, så att jag såg generationer av fåglar, såg dem bräcka sina skal, fladdra in i livet, försvagas, vackla och dö. Vingar växte ut för att strax åter vittra bort. Kroppar var släta, så åter blixtsnabbt intorkade och skrumpna. Döden slog till överallt i varje sekund. Vad tjänade den till hela denna blinda kamp för att leva, detta ivriga prövande av vingarna, hela denna gigantiska och meningslösa biologiska process? Där jag stod och såg ner och liksom tog in varje varelses otäcka lilla levnadshistoria med en enda blick, kände jag äckel. Det vore bättre om inte en enda av dem, inte en av oss allesammans, någonsin hade blivit född — om kampen fick ett definitivt slut. Jag stod däruppe i mitt torn, alltjämt ensam, förtvivlad och olycklig. Men nu ändrades tempot igen. Tiden gick ännu fortare, rusade nu så snabbt att man inte hann se någon enda rörelse hos fåglarna, de tedde sig som ett enda väldigt fält, strött med fjädrar. Men hela fältet utefter, fladdrande genom själva kropparna, kom nu en slags vit flamma, skälvande, dansande, och ilade vidare. Så fort jag såg den, visste jag, att denna flamma var livet självt, varats själva kvintessens, och så kom det över mig i en explosion av extas, att ingenting betydde något, ingenting kunde någonsin betyda något, därför att ingenting var verkligt utom detta skälvande, förbiilande skimmer av det rena varat självt. Fåglar, människor eller djur, som ännu inte hade fått form eller färg — ingen betydde det minsta utom i den mån som denna livets låga slog igenom dem. Den lämnade ingenting att sörja över bakom sig. Vad jag hade tänkt på som en tragedi var bara tomhet eller skuggspel. Ty nu var all verklig känsla fångad och renad och dansade vidare i extas samman med livets vita flamma. Jag hade aldrig förr känt en så djup lycka som den jag upplevde i slutet av min dröm om tornet och fåglarna.... (Priestley, 1967, s. 307)

Eländet till trots, går det enligt Pascal att finna lyckan i hjärtat, för “det är hjärtat som varseblir Gud”, och det är där tron finns.



© Mats Winther, 2019.



Referenser

Augustine, St. (2015). The City of God. Catholic Way Publishing. Kindle Ed. (Dods, M. transl., 1871)

Jung, C. G. (1979). Mitt liv – Minnen, drömmar, tankar. Wahlström & Widstrand.

Pascal, B. (2005) (Ariew, övers.). Pensées. Hacket Publishing Company.

   -------    (2006) (Gadd, övers.). Tankar. Bakhåll.

Pinker, S. (2006). Ett oskrivet blad – och andra myter om människans natur. Natur & Kultur.

Priestley, J. B. (1967). Människan och Tiden. Forum.

Kirk, R. (1985). The Conservative Mind – From Burke to Eliot. Regnery Publishing.

Neuman, E. (2015). ‘Essays on Segregation, Gender Economics, and Self-employment’. Linnaeus University Press. (här)

Webb, S. T. (2006). ‘Hellfire Nation: The Politics of Sin in American History – James Morone’. Conversations in Rel. and Theol., 4, 2006, 2:166.

Winther, M. (2011). ‘The Complementarian Self’. (här)

Wood, W. (2013). Blaise Pascal on Duplicity, Sin, and the Fall: The Secret Instinct. Oxford University Press.






HOME