Blaise Pascal (1623-1662), fransk vetenskapsman, matematiker och teolog,
ger i boken Pensées (Tankar) sitt perspektiv på samhället, människan
och Gud. Boken blev aldrig färdig, utan består av brottstycken som i den
här artikeln kort sammanfattas och analyseras. Tolkningen bygger i huvudsak
på William Woods utmärkta bok Blaise Pascal on Duplicity, Sin, and
the Fall: The Secret Instinct (2013). Wood visar att många moderna
tänkare har funnit Pascals tankar, som grundar sig på Augustinus, mycket
fruktbara. De är inte föråldrade. Pascalcitaten är hämtade från
Tankar (Bakhåll förlag, 2006).
Det fallna självet
Pascal tolkar det bibliska syndafallet som så, att vi fallit ner i en
kluven existens. Vi föds till en tudelad värld som formar oss till subjekt
kluvna gentemot oss själva. Därför hyser vi aversion emot sanningen, något
som i grund och botten är en motvilja gentemot Gud. Människorna bygger ett
falskt själv (moi), söker förströelse och förnöjelse, förnekar sin
syndfullhet och fallna natur. Vi bär på en längtan efter lyckan, som
egentligen är en längtan efter Gud. Men istället för att nära denna
gudslängtan så försöker människorna utsläcka den. Det råder därför en
varaktig spänning mellan det fallna självet och det ursprungliga, som
förblir i det ofallna tillståndet och som ännu står i förbindelse med Gud.
Villfarelse och bedrägeri blir för det mänskliga subjektet en vanesak. Det
är kittet som håller hans värld samman. Falskhet, tillgjordhet, svek,
hyckleri och skenhelighet ingår alltid i repertoaren. Men att begå
självbedrägeri — att med uppsåt vara
ovetande — är den centrala synden. Hellre än att se
verkligheten, föredrar subjektet att hålla fast vid illusionen (Wood,
s. 42). Människorna vill inte se att deras övertygelser grundar sig
på önsketänkande. Subjektet anpassar sig till den fallna världen, faller in
i mönstret, och utvecklar ett falskt själv.
Självbedrägeriet grundar sig på högmodets fåfänglighet (superbia),
som hos Augustinus är den centrala synden. Pascal adderar paresse,
som betyder andlig apati, likgiltighet och lättja (s. 26-27). Därmed
skapas en högmodets och apatins dialektik — en
“oredlig kärlek”, som förfaller antingen åt det ena eller andra
hållet (s. 29). Högmodets synd får oss att bortse från vår gemenhet,
men paresse gör oss blinda för vår gudagivna värdighet.
Kunskap om Gud utan kunskap om människans elände skapar högmod.
Kunskap om människans elände utan kunskap om Gud skapar hopplöshet.
Kunskap om Jesus Kristus är hjärtpunkten därför att där finns både Gud och vårt elände.
[192/527]
Det falska självet, som i sin egenkärlek ser sig själv som gudomligt,
räds både den kristna gudsbilden och läran om arvsynden. Den sanna
verkligheten avfärdas till förmån för en världsbild som befrämjar
självglorifiering. Det sker såsom uttryck för självhävdelse, som om
subjektet vore i stånd att utforma världen på egen hand. Subjektet
konspirerar sedan med andra för att kreera samt behärska en fiktiv
värld — en värld som möjliggör för dem alla att bevara
en falsk självbild.
Kluvenheten blir nu tydlig, då det senare steget är ett uttryck för
paresse. I och med att innehållet blir till allmängods, så står ju
subjektet inte längre i centrum. Självet anpassas till den fiktiva världens
förväntningar. Människorna kan bara finnas i världen såsom falska och
präktiga själv, medan den syndfulla och fallna personligheten göms undan.
Högmodets och apatins dialektik fungerar såsom en karmisk cirkelrörelse. I
en fallen värld ikläder sig synden det godas dräkt. De omoraliska motiven
döljs med dygdens täckmantel.
Trots allt erfar människorna inombords, att de befinner sig i ett fallet
tillstånd. De försöker då övertyga sig själva att de är lyckliga, när de i
själva verket lider av existentiell leda (ennui) (s. 43). För
att slippa konfronteras med sin egen tomhet och obetydlighet, söker de
ideligen förströelse. Men det leder bara bort från den sanna lyckan, som är
att finna vila i Guds famn. Den här synen på människan kommer också till
uttryck i Ingmar Bergmans filmer, såsom i Viskningar och rop,
1972.
Ingrid Thulin, Viskningar och rop, 1972.
Att bygga ett falskt själv (moi), innebär att försköna sig själv
och syftar till självförgudligande. Det är “jag” som är god,
men ej längre Gud, som blivit bortglömd. Ju mer självgoda och präktiga
människorna blir, ju mer elaka och falska blir de under ytan. Det falska
självet, som är subjektets och den korrupta omvärldens gemensamma skapelse,
är det enda som står till förfogande i omvärldsrelationen (s. 98-99).
Det är en lögnaktig självbild som syftar till att dölja vår fallna natur.
Vi vill för omgivningen framstå som framgångsrika och rekorderliga.
Pascal kritiserar idén om det kartesiska självet (jaget; själen) såsom
autonom ande avskild från både kroppen och världen (s. 96-97). Det
subjektiva jaget är en imaginär produkt som ej överensstämmer med
sanningen. Han följer Augustinus i det att den sanna subjektiviteten
jämställs med kärleken. Endast hjärtat känner Gud. Denna gudslängtan, som
härrör från det sanna subjektet, finns i oss alla. Men i vår världsliga
strävan förkväver vi vårt sanna jag. Det sker av nödvändighet, då vi måste
anpassa oss till en fallen värld. Vi kan ej stå i full förbindelse med Gud,
då syndafallets konsekvens är att vi blivit fullkomligt fördärvade. Men
våra kroppar och själar skall återuppstå och åter vistas i Guds närhet. Det
är ett framtidstranscendent tillstånd, men det tillhör också
historien, när Adam och Eva vistades i Lustgården.
Pascal menar, att även om det sanna självet i praktiken är ouppnåeligt, så
förblir det både mål och moralisk norm. Det sanna självet är
kristocentriskt. Det är på samma gång en själv och icke en själv
(s. 222-23). Förutsättningen är att man ej längre placerar sig själv
i centrum av tillvaron, utan Gud föräras den platsen. Det är i grund och
botten en teologisk formulering, då det sanna självet är ett med Kristus.
Jesus satte Gud i centrum istället för det egna jaget, och därför har
begreppet en normativ funktion.
Det perfekta samhället och den fulländade mänskliga naturen är
framtidstranscendenta mål, som ej går att uppnå förrän Kristus återkommer.
Tills dess kommer alla människor att förbli syndare och alla samhällen vara
korrumperade. Alla kommer att ha ett falskt själv, för det finns inget
alternativ. Men det är en väsentlig skillnad på de som bekänner sin
syndfullhet och de som ser sig själva som goda, varav de senare kommer att
kastas i den eviga elden.
Det finns bara två sorters människor. De rättfärdiga som tror att de är syndare och de andra syndarna som tror att de är rättfärdiga.
[562/534]
Att jaget är socialt konstruerat, och därför falskt, är ju inga konstigheter, utan något som många moderna psykologer skriver under på. Det autentiska livet är svårt att uppnå. Steven Pinker säger att forskningen ej understödjer den postmoderna synen på människan, men tycks ha mycket gemensamt med den kristna människosynen (2006, kap. 3). Russell Kirk menar att det är nödvändigt att återuppväcka läran om arvsynden i någon form, om vår civilisation ska bestå (1985, kap. XII:2). Arvsynden är del av tankegodset hos många betydande konservativa tänkare, såsom Edmund Burke, G. K. Chesterton, m.fl. Stephen H. Webb säger:
Doktrinen om arvsynden är goda nyheter, då den gör oss alla jämbördiga, och avstyr tankar på att vi kan tävla mot varandra om Guds favör. Ju starkare ditt syndamedvetande är, förklarade Dean, ju bättre är din förståelse av synden. Dean var övertygad om att synden ej endast fungerar som en effektiv jämlikare — den förser oss också med nödvändig motivation. Han menade att dessa två sidor av doktrinen hänger samman. Synden befriar oss från den ängslan det innebär att alltid försöka vara perfekt, och dessutom slipper vi bördan av att rädda världen. När vi befriats från utopiska fantasier, så får vi upp ögonen för vår basala mänskliga solidaritet. Vi kan då tjäna andra utan att bli högfärdiga för våra gärningars skull. Vi förblir också realistiska, både vad gäller personlig bättring och genomförandet av sociala reformer. (Webb, 2006, Min övers.)
Augustinus menar att vi allesammans, alltsedan syndafallet, har en
moralisk sjukdom, och kyrkan skall fungera som ett slags mentalsjukhus. I
den bibliska skapelseberättelsen skildras hur människorna blev
självmedvetna och katastrofen det medförde. Tillvaron fick plötsligt
tragiska dimensioner — något som gjorde oss kluvna, då
vi tvingas leva i det fallna tillståndet. Men samtidigt längtar vi tillbaks
till paradiset. För Pascal är själva kluvenheten lika med vårt syndiga
tillstånd, och självbedrägeriet det viktigaste hotet mot det moraliska
livet. Vi förmår enkelt övertyga oss själva att en handling är god, trots
att den leder till det motsatta (s. 124).
Det spelar ingen roll vad vi gör. Om vi så får enorm framgång och uppnår
stor rikedom, så går vi lidande och död till mötes. Det finns väl ingen
anledning att ljuga om detta! Existensen är tragisk för oss människor,
alltsedan självmedvetandets uppkomst. Djuren, däremot, slipper detta
pessimistiska perspektiv. Det tycks omöjligt för oss att finna genuin
mening i tillvaron. Så vi håller oss själva upptagna med förströelser, men
också med livets alla nödvändigheter.
Jag grips av fasa när jag ser hur blind människan är och hur hon lider, när jag betraktar hela det stumma universum där människan är helt utlämnad åt sig själv utan ljus och vilsekommen i en undangömd vrå. Hon vet inte vem som placerat henne där, vad som är hennes uppgift och vad som ska hända henne när hon dör, hon har ingen som helst kunskap om allt detta. Jag grips då av samma fasa som en människa som förts sovande till en öde och skräckinjagande ö och vaknar och inte vet hur hon ska kunna ta sig därifrån. Men när det nu ser ut så här förvånar det mig att vi inte blir fullkomligt förtvivlade över detta eländiga tillstånd. Jag ser på mina bröder och systrar. Vet ni något som jag inte vet? frågar jag. Nej, svarar de. Men så fort dessa olyckliga och förvirrade människor ser sig omkring och får syn på något lockande tidsfördriv börjar de ägna sig passionerat åt det. För egen del har jag inte kunnat fängslas av någonting sådant. När jag tänker på allt som tycks finnas bortom vår konkreta verklighet, letar jag där efter de spår som Gud kan ha lämnat efter sig.
[198/693]
Det fallna samhället
Pascal vidareutvecklar den augustinska analysen av staten och den politiska
makten. Makthavarna måste för att bibehålla makt och privilegier få
medborgarna att tro på en chimär, nämligen att rättvisa är samhällets
grundstomme och ryggrad. Men i själva verket bibehålls samhällets
stabilitet genom förtryck och maktutövning. Människorna hatar varandra
naturligt, men upprätthåller en falsk fasad av tolerans och acceptans
(s. 51-52). Denna dubbelhet, som kännetecknar både
samhällsmedborgarna och den politiska makten, är arvsyndens verkan, som i
sin tur är en konsekvens av syndafallet. Pascal gör alltså en teologisk
politisk analys. Det ger ett vidare perspektiv än det moderna ekonomiska
och sociologiska synsättet.
Medborgarna upprätthåller imaginära värden som gör att världsliga ting får
en laddning som de egentligen ej kan bära (s. 35). Projektioner
faller även ut på makthavarna, som förutsätts vara såväl kompetenta som i
besittning av värdefull kunskap. Det är en chimär — en
av många sociala konstruktioner som folk verkligen vill tro på, och
som blivit internaliserade såsom sociala värdemönster. Det som folk
inbillar sig är inre naturlig lag är i själva verket invandhet och
anpassning till yttre vanemönster. Kluvenheten märks även här, då
människorna egentligen längtar efter det enda värdefulla och det enda
sanna, nämligen Gud.
En stabil politisk ordning förutsätter att medborgarna socialiseras in i en
kollektiv fiktion och att därmed statsmaktens sanna natur aldrig uppdagas.
Politiska övertygelser och värdemönster är fantasiprodukter som döljer
maktens egentliga natur. Det är politikers och journalisters uppgift att
slå blå dunster i ögonen på folk. Systematiskt bedrägeri är själva
förutsättningen för politisk ordning. Korruptionen och falskheten måste
alltså bestå, då samfundet till sin natur är kluvet såsom ett uttryck för
arvsynden. Individens självbedrägeri och falskhet måste också bestå av
samma orsak (s. 123). Det gör att människorna förblir olyckliga och
frustrerade, även om de intalar sig att deras strävan att uppnå livets goda
gör dem lyckliga.
Allt detta är uttryck för en fallen värld, och utgör samtidigt de kognitiva
konsekvenserna av syndafallet. Både samfundet och medborgarna ägnar sig åt
ett slags självskadebeteende, ett inkonsekvent handlingsmönster som följer
av den inbyggda kluvenheten. Den politiska strukturen är sådan att social
rättvisa är omöjlig att förverkliga. Lika lite kan medborgarna behandla
varandra rättvist och såsom jämlikar. Ändå tror medborgarna på rättvisans
primat och på möjligheten att förverkliga det utopiska samhället. Folket
biter sig fast vid illusionen som makten vilar på.
Pascal förkastar den utopiska strävan (s. 86). Varken viljans makt
eller medvetandets diskurs kan förbättra samhället till det bättre. Den
enda möjliga vägen är att vanans illusoriska makt motarbetas med motsatt
vanemönster (s. 89). Även om bättring kan ske i samhället och hos den
enskilde medborgaren, så gör den permanenta kluvenheten att staten förblir
bedräglig och individen en syndare. Enligt den kristna läran är alla
syndare. Men den troende skall bekänna sina synder, något som gör att
självkorrigering blir möjlig. Det gör personen mindre syndfull i praktiken.
Om man vet att man är klantig är det bäst att hela tiden ge akt på sig
själv. Då gör man ju färre misstag.
Men den här vanan är det omöjligt för många att anamma, något som ställer
till enorma problem inom politiken och på arbetsplatserna. I de flesta
kulturer kan det aldrig bli frågan om att erkänna svagheter och misstag.
Det kallas för att “tappa ansiktet” och innebär statusförlust.
Den här inställningen kan bara brytas långsiktigt, genom introduktion av
konträra kulturella och religiösa sedvänjor och handlingsmönster. Islam
utgör ett talande exempel på vanemässighetens oerhörda betydelse.
Muslimerna är renodlade vanemänniskor. De praktiserar knappast
självständigt tänkande, utan följer ett vedertaget handlingsmönster. Om
muslimen behöver veta något, så talar imamen om hur man ska agera. Allt är
reglerat. Muslimen ska alltid stiga in på toaletten med sin vänstra fot
först, och se till att han ej urinerar i riktning mot Mecka.
Vanans makt kan ej brytas genom intellektuell upplysning. Om det enligt
religionen och kulturen är brukligt att behandla utomstående som andra
klassens medborgare, så kan ingen “information” från
politikerna förändra detta. Endast konträra vanor, härrörande från
kristendom och svensk kultur, kan med tiden åstadkomma förändring. Därför
kan just denna text endast påverka andra intellektuella personer.
Vanemänniskorna förblir opåverkade. Det här betyder att förnuftet blir
överskattat i vår humanistiska epok. Förbundet Humanisterna tror att man
med förnuftsargument kan påverka människor att anamma vetenskaplig
rationalism. Det går icke. Vad som behövs är kristna tankevanor och
sedvänjor. Goda trossatser och vanehandlingar påverkar medborgarna att med
tiden bli till bättre människor.
Då Pascals världsbild kan tyckas övermåttan pessimistisk, är det viktigt
att förstå hans augustinska bakgrund. I den moderna tiden har vi sett de
dårskapliga ideologiernas kollaps, men den kristna tron har inte kollapsat.
Augustinus delar in befolkningen i Guds stad och den Världsliga staden
(Augustine, 2015). Dessa är osynliga (andliga) samfund, varav den senare
skall drabbas av evig fördömelse. Men Guds stad går ej att jämställa med de
kristna församlingarna, vars medlemmar tillhör båda de osynliga samfunden.
Därför kan vi ej veta vilka människor som undfår frälsningen. Trots att
många kristna församlingar blivit korrumperade av världslighet, fortsätter
Guds stad att utökas. Guds stad, som omfattar alla frälsta själar genom
hela historien, förstärker successivt sina domäner. Augustinsk kristendom
har en optimistisk klangbotten.
Pascal anser att kristendomen har bevisats sann, då det är den enda läran
som fungerar i praktiken. Endast kristendomen kan förklara människans och
samhällets ambivalenta tillstånd, och hur man ska gå till väga för att
mildra problemen. Som exempel på ambivalens kan nämnas dagens
migrationspolitik, som med tiden måste leda till utplåning av svenskarna
och deras kultur. Den generösa och självutplånande inställningen motvägs
nämligen av en lika stark avsky. När andelen utomeuropeiska invandrare i
bostadsområdet uppnår fyra av hundra, så börjar de ofantligt goda och
hjärtevarma svenskarna att flytta därifrån (Neuman, 2015, s. 54).
Alltsedan syndafallet har människorna anfäktats av den sortens tvehågsenhet
och självdestruktivitet. Ju mer folket avlägsnar sig från den enda sanna
läran, ju mer ambivalenta blir de. Att människorna ej erkänner arvsyndens
korrumperande effekt, får som följd att de blir alltmer grandiosa och
drabbas av hybris. Den moraliska stormakten Sverige skall frälsa världen,
för närvarande med en okunnig liten klimatprofetissa. Dårskapen som det
innebär att skyla över verkligheten med fantasier, oavsett om de är av
utopisk eller dystopisk art, följer av klyvnaden orsakad av
syndafallet.
Vi störtar bekymmerslöst raka vägen mot avgrunden, men först placerar vi något framför oss som skymmer sikten.
[166/183]
Kristendomen är en livsåskådning som visar den rätta riktningen i livet,
så att man inte hamnar fel i sina tankegångar. Det går alldeles utmärkt för
en förnuftig människa att anamma trosbegrepp som överskrider förnuftet. Att
vissa idéer tycks förnuftsstridiga spelar egentligen ingen roll. Det
väsentliga är det praktiska resultatet av att navigera efter den kristna
teologiska kartan. Jämförelsevis är kvantfysiken på många sätt
förnuftsstridig, något som knappast bekymrar fysikerna. Det enda som
betyder något är att teorin fungerar, och att den förutsäger
experimenten perfekt.
I likhet med Pascal, menar Augustinus att korruptionen är allestädes
förekommande, även inom kyrkan. Men då vare sig världen eller människan är
alltigenom fördärvlig, så kan tron ej förfalla till manikeisk dualism.
Skapelsen är i grunden god, även om den befinner sig i ett fallet
tillstånd. Enligt Pascal har Gud dragit sig tillbaka från världen
(kenosis), då världen ej annars hade kunnat existera i sig självt
(s. 120). Centralt för Pascal är att människorna bygger sin identitet
genom att begå självbedrägeri. Vi blundar för den existentiella tomheten i
vår själ. Vi förnekar vår egen tragedi, men också det jordiska livets
sorgespel. Därför bygger människor luftslott som de klamrar sig fast vid.
Men våra övertygelser grundar sig på önsketänkande. Utopismen är särdeles
stark i Sverige, som ses som ett Schlaraffenland dit människor kan komma
från hela världen och få gratis uppehälle. Politikerna vägrar att överge
denna illusion, för det skulle släppa fram den smärtsamma sanningen, med
följd att det falska självet eroderar.
Funderingar
“Allt är meningslöst och ett jagande efter vind”, säger
Predikaren. Förr i tiden, fanns ‘mening’ och
‘essens’ i den gudomliga sfären, medan prövningar och slit
kännetecknade den jordiska tillvaron. I den moderna tiden har anden störtat
ner i physis, och därför tror människorna att de kan finna mening
och essens i den jordiska tillvaron. Men jordelivet är måttligt
glädjefullt — essentiell mening går ej att finna
någonstans. Ändå fortsätter människorna att leta efter lyckans fyrklöver.
Det har skett så för att vår religion gått förlorad. Men så fort man inser
att vår mänskliga natur är fallen och vi saknar förmågan att fullkomna oss
själva, så kan man börja slå ner rötterna i tillvaron. Då essentiell
mening överskrider det timliga, kan man ej förvänta sig att någon
jordisk aktivitet ska vara genuint meningsfull (även om det är vettigt ur
en ekonomisk eller social synvinkel). Vad man än väljer att göra, så kan
man vara säker på att det ej är mindre meningsfullt än någon annan
aktivitet.
En konstnär kan ägna all sin vakna tid åt att måla abstrakta tavlor. Är det
verkligen meningsfullt? Det är vettigt ur en ekonomisk och social
synvinkel, men det går ej att visa att måleriet har något värde utöver
detta. Ändå har konstnären uppnått något mycket väsentligt. Han har rotat
sig själv grundligt i sitt konstnärskap, eftersom det rimmar med hans
instinktiva sida, och det i varje fall inte finns något bättre att göra.
“Jag är Vägen, Sanningen och Livet”, säger Jesus. Han är den
enda verkliga meningen i tillvaron. Den här religiösa insikten är viktig
för vår psykiska hälsa, då man slutar söka efter mening annorstädes. Det
skapar bara frustration, och ingenting känns ändå riktigt rätt. Den som
lider av existentiell neuros tror alltid att “det måste finnas något
bättre jag kan göra av mitt liv”. För att slå rot i tillvaron, måste
den som drabbats av livsfrustration förstå två saker: (1) att mening
är transcendent (religiös) och (2) att den instinktiva sidan måste få
komma till uttryck.
Vi försakar inte något av värde genom att undvika världsliga villfarelser.
Vi jagar bara efter vind, som består av våra egna projektioner. Fenomenet
förstärks av den typiska ungdomliga mottagligheten för intryck, som främjas
av de villfarelser som vår sekulära tidsålder fabricerar. Speciellt unga
människor har en tendens att överskatta världens lockelser. Faktum är att
det är måttligt kul att göra karriär, och att bygga familj är knappast
fröjdefullt. Att gå på kalas och umgås med människor är inte speciellt
roligt. Att dricka alkohol och äta delikat mat är överskattat, något som
även gäller för den sexuella erfarenheten.
Det som sätter fart på oss är våra instinkter. Att bygga karriär och föda
upp barn håller oss sysselsatta, och vi får riktning på våra liv. Men om vi
betraktade verksamheten rent objektivt, så är det måttligt berikande. Det
måste vara så, för att vi ska fortsätta, så att inte vårt momentum går
förlorat. Därmed ökar överlevnadsvärdet. Snart efter att vi ätit, blir vi
hungriga igen. Efter att ha rökt en cigarett, tänder vi strax en till. Ej
heller blir vi tillfredsställda av sex, och det förklarar varför folk vill
ha mer av den lilla belöning som erhålles. Hypotetiskt och evolutionärt får
våra gener på det sättet maximal spridning.
Humlor har en liten mage och får bara en liten mängd nektar från varje
blomma. Därför måste de hektiskt flyga från blomma till blomma, annars
svälter de snart ihjäl. Moder Natur håller sina barn i ekorrhjulet. Man kan
föreställa sig att unga humlor drabbas av illusionen att det finns
jättelika blommor ute i världen, med stora mängder nektar. Men sådana
blommor existerar ej. De är skapade för att hålla humlorna på en svältdiet,
för att maximera deras pollineringsarbete.
På motsvarande sätt, i ungdomstiden, så föreställer vi oss att det finns
mycket av värde att erövra i världen. Så är det ej beskaffat. Men det är
lika bra att vi drabbas av denna illusion, för annars skulle vi inte ge oss
in i denna meningslösa världsliga verksamhet. Det finns ju trots allt en
viktig poäng med all denna fåfängliga strävan, nämligen att samhället skall
bestå.
Så det liknar ett bedrägeri för att få jorden att fortsätta snurra. Lite
nektar finns trots allt att hämta ute i världen — men
inte mycket — som får oss att, så att säga, hektiskt
flyga från blomma till blomma. Människorna vill inte veta att de är
bedragna, så de håller elden levande och försöker förstärka illusionen.
Exempelvis blir vissa experter på matlagning, och tycks vilja upphöja det
till en slags religion. Många är de som anslutit sig till konsumismens
världsreligion. Hollywoods filmindustri föredrar att skildra världsliga
framgångssagor. Oupphörligt skildrar de sex som någonting givande. Det är
en rökridå för att dölja sanningen om livets banalitet och enformighet.
Lita ej på de som säger att de upplevt fantastiska saker, oavsett om det
gäller kärlek, sex, mat, familj, resor, etc. De försöker bara dölja
sanningen för sig själva, kanske för att avstyra en annalkande depression.
Likväl är det ej fel att fullfölja sina världsliga ambitioner. Det beror på
ens personlighet. Icke alla människor är skapade för det andliga livet. Vi
har olika personligheter, och människornas hektiska aktivitet håller
samhället igång.
Det är bara Gud som är människans sanna lycka. Och det konstiga är att från den stund människan har lämnat honom, kan vad som helst i naturen duga som ersättning: stjärnor, himmel och jord, kemiska beståndsdelar, växter, kål och purjolök, djur, insekter, kalvar och ormar, feber, pest och krig, hungersnöd, laster, otrohet och incest. Ja, alltsedan vi förlorat den sanna lyckan tror vi också att vi kan finna den var som helst, till och med om vi tar livet av oss, fastän det strider mot Gud, förnuftet och naturen sammanräknat.
[148/425]
Kyrkofädernas kristendom, som Pascal bygger på, är den enda
livsåskådning som erkänner sakernas förhållande. Att det mänskliga
samfundet framstår som ett dårhus har sin förklaring. Men det fungerar ej
att lyfta sig i håret och på så sätt nå frälsning. Vi måste lita till nåden
och att trosakten har en helande verkan. Men idag är
“självförverkligande” på modet. Exempelvis så bygger jungiansk
psykologi på att jaget mer och mer ska approximera det sanna självet, genom
integration av det omedvetna. Men enligt Pascal kan det ej fungera,
eftersom det är jaget (moi) som är problemet! Likväl måste vi
utveckla ett moi för att kunna fungera i världen, trots att det står
i vägen för personlig upplysning. Min egen teori om det
“komplementära självet” bygger på samma resonemang (Winther,
2011). Det är föredömligt att utveckla jaget till högre kunskap, insikt och
mognad, samt att integrera personlighetens mörka sida. Men det är inte en
process som, oberoende av trosakten, leder till integration av det sanna
självet.
Därför säger kristen teologi att “tro allena” leder till
frälsning, som innebär att förr eller senare uppge jagets strävan efter
allt större lyskraft. Kunskap, som sådan, leder visserligen inte till
frälsning, men det är ändå värdefullt att utöka sitt vetande, för tron
behöver en god jordmån att rota sig i. (Jämförelsevis, att äta mat leder ej
heller till frälsning, men det betyder inte att man ska avstå från att
äta.) Att växa upp och mogna är föredömligt, men man kan ej förvänta sig
att fortsätta denna process och “mogna” ännu mer. Man kan
klättra upp på berget, men det går ej klättra vidare, för det vore som att
kliva ut i luften. Då är det dags att ta sig ner från berget, som motsvarar
den artificiella personligheten. Det sker när vi äntligen skaffat oss en
korrekt förståelse enligt den enda sanna läran. Om den intellektuella
förståelsen saknas, så går vi i fel riktning, och vi går vilse på vår resa.
Drömexempel
För att man ska få erfara nådens verkan, måste man acceptera verkligheten
som den är. Den eländige syndaren vandrar genom ett förött landskap, men
finner där ett porlande källsprång. Temat förekommer i människors drömmar.
I boken Människan och Tiden redogör J. B. Priestley för
en dröm som han fått brevledes från en läsare. Brevet börjar:
“Här är min drömupplevelse, som jag har haft fyra gånger under mina 31 levnadsår, vid 7 år eller så omkring, sedan vid 16 och 20 och senast vid 28 år.”
Drömmen för honom varje gång till ett enklare kafé eller barsalong under en höskulle i någon sorts timmerlada. Han har sett det omgivande landskapet, som är platt, ett kargt och föga uppodlat land, med många fallfärdiga gärdsgårdar, ruckliga lador och hängande taggtrådsstängsel. Utanför barlokalen är en skräphög, en stor rostig oljetank, trasiga tomlårar, konservburkar, reprullar. Där finns ingenting pittoreskt eller romantiskt vare sig utomhus eller inomhus. Den drömmande vet inte, var han befinner sig, fastän hela scenen för tanken till någon vanlottad trakt av Förenta Staterna, Kanada eller Australien.
Men varje gång han suttit i den där kojan, har han känt en underbar tillfredsställelse: “Jag har aldrig känt en liknande lycka i mitt liv hittills. Det är, som om jag hade kommit dit, där jag helst vill vara. Jag talar inte med någon, men de vet att jag är där, och det är nog. De är alldeles obekymrade om mig och försöker inte vara vänliga eller trevliga, eftersom det är helt överflödigt. De hör hemma där, liksom jag. De är fästa vid alltihop, utan att för tillfället bry sig om något särskilt.” Han känner tydligt, att stället finns eller någon gång har funnits; och eftersom han redan varit där vid 7 år, sedan vid 16, 20 och 28 — åldrar som händelsevis råkar vara helt olika ifråga om livsperspektiv och arten av önskedrömmar — kan vi inte lika gärna påstå, att han har diktat upp det hela. (Varför dikta upp exakt samma sak vid så olika åldrar?) Jag tänker mig mycket hellre, att någonstans väntar honom denna mycket blygsamma version av ett ställe, där det är “gudagott att vara”. (Priestley, 1967, s. 229)
Det är just p.g.a. att han befinner sig i en fallen värld, som han finner lyckan i sitt inre. Det krävs en insikt om sakernas tillstånd. Man kan jämföra med C. G. Jungs dröm om magnoliaträdet. Tillsammans med en grupp schweizare hade han i drömmen rest till ett sotigt, mörkt och regnigt Liverpool:
Då vi kom upp på platån, fann vi en vid, av gatlyktor svagt upplyst plats, där många gator mynnade. I mitten befann sig en rund damm och i den en liten ö i centrum. Under det att allt var täckt av regn, dimma, rök och en sparsamt upplyst natt, strålade den lilla ön i solljus. Där växte ett ensamt träd, en magnolia, översållad av rödaktiga blommor. Det var som om trädet stod i solljuset och samtidigt självt var ljus. Mina kamrater pratade om det avskyvärda vädret och såg tydligen inte trädet. De talade om en annan schweizare, som bodde i Liverpool, och tyckte det var konstigt att han bosatt sig just här. Jag var hänförd av det blommande trädets och den solbelysta öns skönhet och tänkte: jag vet nog varför, varpå jag vaknade. (Jung, 1979, s. 184)
Tyvärr gjorde Jung en psykologisk tolkning och inte en teologisk. Han förstod Liverpool som det omedvetna. Men den sorgesamma staden symboliserar i själva verket den fallna världen. “Livets pool” går endast att finna om man reser till den fallna staden, som innebär att överge illusionerna och se verkligheten som den är. Priestleys dröm om tornet och fåglarna är belysande:
Jag drömde, att jag stod högst uppe på ett skyhögt torn och såg ned på myriader av fåglar, som alla flög i en och samma riktning. Där fanns alla slags fåglar, alla fåglar i världen. Det var en storslagen syn, denna väldiga flod av fåglar i rymden. Men nu slogs farten om på något egendomligt sätt, tiden ökade sitt tempo, så att jag såg generationer av fåglar, såg dem bräcka sina skal, fladdra in i livet, försvagas, vackla och dö. Vingar växte ut för att strax åter vittra bort. Kroppar var släta, så åter blixtsnabbt intorkade och skrumpna. Döden slog till överallt i varje sekund. Vad tjänade den till hela denna blinda kamp för att leva, detta ivriga prövande av vingarna, hela denna gigantiska och meningslösa biologiska process? Där jag stod och såg ner och liksom tog in varje varelses otäcka lilla levnadshistoria med en enda blick, kände jag äckel. Det vore bättre om inte en enda av dem, inte en av oss allesammans, någonsin hade blivit född — om kampen fick ett definitivt slut. Jag stod däruppe i mitt torn, alltjämt ensam, förtvivlad och olycklig. Men nu ändrades tempot igen. Tiden gick ännu fortare, rusade nu så snabbt att man inte hann se någon enda rörelse hos fåglarna, de tedde sig som ett enda väldigt fält, strött med fjädrar. Men hela fältet utefter, fladdrande genom själva kropparna, kom nu en slags vit flamma, skälvande, dansande, och ilade vidare. Så fort jag såg den, visste jag, att denna flamma var livet självt, varats själva kvintessens, och så kom det över mig i en explosion av extas, att ingenting betydde något, ingenting kunde någonsin betyda något, därför att ingenting var verkligt utom detta skälvande, förbiilande skimmer av det rena varat självt. Fåglar, människor eller djur, som ännu inte hade fått form eller färg — ingen betydde det minsta utom i den mån som denna livets låga slog igenom dem. Den lämnade ingenting att sörja över bakom sig. Vad jag hade tänkt på som en tragedi var bara tomhet eller skuggspel. Ty nu var all verklig känsla fångad och renad och dansade vidare i extas samman med livets vita flamma. Jag hade aldrig förr känt en så djup lycka som den jag upplevde i slutet av min dröm om tornet och fåglarna.... (Priestley, 1967, s. 307)
Eländet till trots, går det enligt Pascal att finna lyckan i hjärtat, för “det är hjärtat som varseblir Gud”, och det är där tron finns.
© Mats Winther, 2019.
Referenser
Augustine, St. (2015). The City of God. Catholic Way Publishing.
Kindle Ed. (Dods, M. transl., 1871)
Jung, C. G. (1979). Mitt liv – Minnen, drömmar,
tankar. Wahlström & Widstrand.
Pascal, B. (2005) (Ariew, övers.). Pensées. Hacket Publishing
Company.
------- (2006) (Gadd, övers.).
Tankar. Bakhåll.
Pinker, S. (2006). Ett oskrivet blad – och andra myter om
människans natur. Natur & Kultur.
Priestley, J. B. (1967). Människan och Tiden. Forum.
Kirk, R. (1985). The Conservative Mind – From Burke to
Eliot. Regnery Publishing.
Neuman, E. (2015). ‘Essays on Segregation, Gender Economics,
and Self-employment’. Linnaeus University Press. (här)
Webb, S. T. (2006). ‘Hellfire Nation: The Politics of
Sin in American History – James Morone’.
Conversations in Rel. and Theol., 4, 2006, 2:166.
Winther, M. (2011). ‘The Complementarian Self’.
(här)
Wood, W. (2013). Blaise Pascal on Duplicity, Sin, and the Fall: The
Secret Instinct. Oxford University Press.
