HOME
PDF

Sol Ruber
(tillbaka)

Den röda solen symboliserar rubedo. Det är stadiet som kommer efter albedo, vithetens stadium. Men vissa källor talar om ett stadium mellan albedo och rubedo, nämligen citrinitas, det gula stadiet. Alkemisten har lämnat nigredostadiet och står nu inför en transformation som leder fram till coniunctio, konjunktionen av elementen som har ingått i processen. Vad som nu sker är att hettan ökas alltmer och den röda färgen blir allt klarare. Det kallas för multiplicatio.

Rubedo-rosen
Rubedo-rosen

Rubedo inträffar när själen återvänder från sin cirkulära resa. Denna andra konjunktion kallas den stora konjunktionen och här förekommer ofta sexuell symbolik. Det betyder att hettan ökas alltmer till en glödande rödhet.

Förstärkningen av rödheten framställs också som så att det initialt uppstår en liten mängd av ett rött elixir. Denna fingerborg med ytterst värdefull materia kan förökas genom multiplicatio. Elixiret har nämligen den egenskapen att den förvandlar ej ännu transformerad materia till rött elixir. Produkten av processerna som utförs under rubedo är en hermafrodit, den levande filosofiska stenen.

Coniunctio Oppositorum

Rebis
Rebis

coniunctio uppnås åter helhetstillståndet. Rebis, hermafroditen, är symbolen för denna helhet. Men det är en komplex och sammansatt varelse till skillnad från uroboros, symbolen för den ursprungliga helheten. Rebis är slutprodukten för Opus — den alkemiska processen. Bakom hermafroditen är symboler för de processer som alkemisten har slutfört. Pelikanen symboliserar distillatio som utförs innan nigredo-stadiet; det gröna lejonet symboliserar putrefactio som utförs i nigredo-stadiet medan trädet till vänster symboliserar multiplicatio som är en operation under rubedo. Rebis, och även pelikanen, står på en mörk materia — Prima Materia — som är grundämnet för Opus.


Spiritus Mercurialis såsom
Coniunctio Oppositorum
Spiritus Mercurialis

Spiritus Mercurialis. Ovan ses symboler för Corpus (kropp), Spiritus (ande) och Anima (själ). Serpens Mercurialis som representant för instinktlivet är här integrerad med de övriga elementen. Att Rebis alltid är avbildad med drakvingar, inte änglavingar, är signifikant. Det understryker att det är en “jordisk” varelse. Symbolerna för Corpus, Spiritus och Anima alluderar till Treenigheten. I så fall är det ingen tvekan om vad Spiritus Mercurius alluderar till (här förekommande med underkroppen). Det är då intressant att konstatera att det mänskliga elementet, i form av kungens ansikte, förekommer mitt emellan i gränsskiktet för dessa motsatser.

Man kan fråga sig hur många alkemister som har genomfört hela processen ända fram till den stora konjunktionen. Kanske är det inte så många som har lyckats. Men en alkemist som sägs ha lyckats var en fransman vid namn Nicolas Flamel (född cirka 1330). En version av hans bok lär finnas i Frimurarnas bibliotek i Stockholm. Flamel sägs ha blivit sedd i Paris så sent som på sjuttonhundratalet. Alkemi är varken religion, kemi eller psykologi. Alkemin är i sig själv en Coniunctio Oppositorum. Den har därför en helande effekt på människan, både kroppsligt och själsligt. Det finns dom som hävdar att alkemin är praktisk; att det handlar om manipulation av materia (tro mej, det finns faktiskt praktiska alkemister fortfarande). Å andra sidan finns det dom som hävdar att alkemin handlar om ett filosofiskt sanningssökande, liknande teosofin. Men låt er inte luras av dessa inställningar. Den filosofiska stenen är både andlig och materiell; alkemin handlar om både det kroppsliga och det själsliga. Målet är troligen att leva i Unus Mundus, dvs i en värld där materien inte längre är meningslös.

Det är förutsättningen för att trivas i världen. Men de flesta moderna människor gör troligen inte det. Många förblir som flyktiga andar som aldrig riktigt slår rot i tillvaron. Det finns ständigt en längtan bort till det grönare gräset på andra sidan ån. Det här själsliga splittringen vill alkemin hela. För att kunna förverkliga vår längtan till tillvarons enhet så måste materiens status höjas. Materien är inte död och meningslös utan andlig. Det är alkemins centrala budskap. Det är ju inte så konstigt att materien har en gudomlig gnista i sig eftersom det ju är Gud som har skapat den. Den helige Franciscus, franciskanordens grundare, var klar över världens gudomliga status och han prisade dess skönhet i sina dikter.

En av de äldsta alkemiska texterna och den som har störst dignitet är Tabula Smaragdina. Där framförs budskapet om en andra skapelse då världen åter ska bli ett — det materiella och andliga ska återförenas såsom sker i den filosofiska stenen. Det kan förväxlas med panteistiska begrepp, men eftersom alkemisterna talar om framtiden så kan det inte kallas för panteism. Det överensstämmer med idén om det himmelska Jerusalem som skall komma till jorden. Så den alkemiska myten innebär kanske att den andliga sfären inte ska förbli i ett avlägset fjärran. De andliga och materiella sfärerna ska förenas i jordelivet.



----





© M. Winther, 1998







HOME