Alkemin är en underskattad företeelse i den västerländska
kulturen. Den har beskrivits som stollars försök att skapa guld. Men för
den sofistikerade alkemin var detta ej målet. Alkemisternas devis var “Vårt
guld är ej det vanliga guldet” (Aurum nostrum es non vulgi). I
likhet med många österländska skolor försökte
alkemisterna att uppnå en transformation av den mänskliga själen,
men i den västerländska alkemin förkastas inte det kroppsliga.
Det asketiska idealet skulle inte överdrivas. Målet var att både
själ och kropp tillsammans skulle uppnå ett förfinat och odödligt
tillstånd. Den medeltida alkemisten Dorneus sade: “Transformera
eder till levande Filosofiska Stenar”.
Alkemin var ingen utpräglat
kättersk rörelse. Alkemisterna var i regel djupt religiösa. Även
om alkemin har “panteistiska” drag så förnekade inte
alkemisterna en övervärldslig gud. Men de lade mycket större
vikt än vanliga kristna vid den gudomliga gnistan, lumen naturae,
som blev kvarlämnad i världen vid världens skapelse. Det finns en
gammal föreställning om att världen fortfarande bär på
något av Skaparens egen gudomlighet eftersom det är hans egen
skapelse. Men världen är inte alltigenom ond som i många gnostiska föreställningar.
Alkemin anslöt sig alltså till det kristna synsättet men drog så
att säga ut konsekvenserna av det. Därmed rörde sig alkemisterna
farligt nära den kätterska avgrunden så de var bara tacksamma
att de kunde gömma sig bakom beteckningen guldmakare.
Alkemin lade också grunden till den moderna kemiska vetenskapen. Alkemisterna upptäckte många ämnen och kemiska föreningar. Dom uppfann och konstruerade metoder och utrustning som används än idag. Man brukar säga att den kemiska sidan av alkemin var den exoteriska; den som var öppen utåt. Många alkemister försökte verkligen tillverka guld av kvicksilver. Först i våra dagar har ju vetenskapen lyckats med detta genom att beskjuta kvicksilver med energirika neutroner. Naturligtvis lönar det sig inte ekonomiskt, men det bevisar att även den praktiska alkemin hade rätt — det går att transformera kvicksilver till guld. Enda problemet är att det kräver tillgång till en neutronkanon.
Den s.k. esoteriska sidan av alkemin; den symboliska och filosofiska,
har av psykologen och religionshistorikern C.G. Jung
betecknats som en förelöpare till den analytiska psykologin. De
medeltida alkemiska verken beskriver många av de fenomen som psykologin
känner idag. Men Jung påpekade att alkemisterna inte upplevde någon
motsättning mellan yttre och inre; kemiskt och psykiskt. Psykiska förlopp
var projicerade på kemiska processer och dessa två upplevdes som en
och densamma. Därför är naturligtvis denna tolkning som
exoteriskt och esoteriskt en efterhandskonstruktion.
Flera av
historiens största personligheter var alkemister. Den arabiska
kulturkretsen producerade sådana giganter som Geber eller Jabir (700-tal),
Razi (825-925) samt Avicenna (980-1037). De kända alkemiska verken Tabula
Smaragdina och Turba Philosophorum är av arabiskt ursprung. Vetandets
utveckling i arabvärlden spred sig så småningom till väst.
Där utvecklades den alkemiska traditionen bl.a. av Albertus Magnus och Paracelsus. Men få känner till att Isaac Newton var alkemist. För honom var alkemin betydligt viktigare än
fysiken och matematiken. Merparten av hans skrivna verk är faktiskt av
alkemisk art. Den mest kände svenske alkemisten är drottning
Kristina som från 1650 och framåt ägnade stor uppmärksamhet
åt alkemin. Hon fortsatte med sin alkemiska forskning efter flytten till
Rom. Där byggde hon ett laboratorium och samarbetade med italienska
alkemister. Hennes alkemiska skrifter finns bevarade bl.a. i
Riksarkivet.
Den alkemiska traditionen löper som en röd tråd genom
hela historien. Den finns i österlandets, arabvärldens och i västerlandets
historia. Idén att det materiella och andliga egentligen hör samman
tycks härröra från den tid då världen fortfarande var
ett; då alla objekt var besjälade. I religionshistorien kallas denna
epok animismens tid. Den finns ihågkommen som “Paradiset” i våra
myter.
Alkemins mål är att ta oss åter till det
ursprungliga helhetstillståndet. Därmed är alkemin en ovanlig företeelse
eftersom den inkluderar både det kroppsliga och det själsliga. I
motsats till detta menar “dualistiska” skolor att andligt och världsligt
är splittrat i två mer eller mindre oberoende världar. Enligt
vissa inriktningar inom gnosticismen, t.ex. ska själen befrias från
kroppen för att uppnå ett högre eteriskt tillstånd. Men
detta sorts tänkande är inte framträdande inom alkemin. Ej heller
är alkemin någon teknik för att endast rena kroppen. I dess
bestridande av dualismen skiljer sig alkemin från många av de så
kallade “New Age”-fenomenen i vår tid.
Den här läran
som bevisligen har uråldriga traditioner undviker att fastna i
motsatsspelet andligt-materiellt genom att beskriva den kroppsliga och själsliga
transformationen som en cirkulär rörelse. Detta är den “cirkulära
destillationen”. Ande och materia (eller själ och kropp) separeras först
(Solutio) och förenas sedan igen
(Coagulatio). Det kan vara nödvändigt att upprepa den här
processen många gånger.
Alkemisterna använde sig alltså av ett kemiskt språk för
att beskriva själsliga fenomen eller andliga transformationer. Därför
hade alkemisterna också laboratorier där de kunde utföra just
dom kemiska experiment som motsvarade det själsliga tillstånd dom
befann sig i. På så sätt kanske man “förklarade”
för de djupare skikten av psyket vad som pågick. Tack vare den
metoden påverkades den kroppsliga och själsliga helheten och det förklarar
möjligen varför alkemisterna hävdade att deras arbete ledde till
fysisk hälsa och långt liv.
I alkemin förenas de
motsatser som finns representerade i religiöst och filosofiskt tänkande.
Alkemin överensstämmer med många andliga riktningar på så
sätt att anden måste befrias från dess fångenskap i
materien. Det liknar tanken att själen längtar efter att befrias från
sitt kroppsliga fängelse. Men i alkemin är den här separationen
endast temporär. Det väsentliga i den alkemiska processen är återföreningen
av materia och ande. Det är ju produkten av denna återförening
som är Filosofernas Sten — en konjunktion av ande och natur.
Det
var tydligen inte tillräckligt att uppnå visdom och djup esoterisk
kunskap. Alkemisten måste förverkligas som kroppslig varelse också.
När ande och materia blir återförenade har de i den cirkulära
destillationen genomgått en mognandeprocess. De har förfinats och
renats. Vad som skapas vid föreningen är ett “guld” som är
oändligt mycket mer ädelt än det vanliga guldet.
Den cirkulära destillationen är en av de centrala symbolerna i den kemiska symboliken som används inom alkemin. Därför är också pelikanen en viktig symbol. Det är ett glaskärl som ser ut som en pelikan som biter sig själv i bröstet. Enligt folktron gör pelikaner så för att mata sina ungar med sitt eget blod.
När detta kärl värms så avger materian på botten ånga som stiger uppåt. Ångan kondenseras i pelikanens hals och vätskan droppar tillbaks till sitt ursprung. På motsvarande sätt föreställde man sig att beståndsdelarna materia och ande separerades. Anden befriades från dess bundenhet i materien. Den blev därmed ren och förfinad. Men förloppet fullbordades genom andens återvändande till materien, symboliserad av den kondenserade vätskans återvändande till materien på kärlets botten.
Om man vill tolka förloppet psykologiskt så kan den förstås som adeptens frigörande från ett infantilt modersberoende för att uppnå ett oberoende av det omedvetna. Materien på kärlets botten kallas för Prima Materia. Det är en primitiv materia. Det representerar den ursprungliga, odifferentierade psykiska helheten, såsom den förekommer hos barn och naturfolk. Prima Materia är som en modersgudinna som adepten måste lösgöra sig ifrån. Det liknar processen när barnet frigör sig från sina föräldrar. Orden moder och materia har faktiskt samma rot.
Denna primitiva helhet kan också symboliseras av Uroboros, en orm som biter sig själv i svansen. Alkemistens uppgift är att bryta upp denna orm och sträcka ut den. Han förstör därmed cirkelns helhet. Han naglar sedan fast ormen så att den inte kommer undan. Ibland är ormen avbildad utsträckt och fastspikad på ett kors — en allusion till korsfästelsen. Ormen kallas för Serpens Mercurialis - den merkuriska ormen. Den är alfa och omega; den visar på att den alkemiska processen är cirkulär. Opus börjar i en helhet och går via splittring åter till en helhet. Uroboros fungerar som symbol för Opus — den alkemiska processen.
Genomborrandet av ormen motsvarar förmodligen det inom mytologin
så vanliga temat att döda draken. Denna bragd utförs typiskt av
en naiv hjälte som ofta har levt isolerad i skogen, fjärran från
omvärlden. Han har levt länge med Urmodern men frigör sig nu från
detta band.
Att hålla Serpens Mercurialis fången i glaskärlet
(Vas Hermeticum) och tillsätta värme kan ha samma symbolvärde
som utsträckandet och fastnaglandet av ormen. På grund av eldens
kraft separeras ju de flyktiga gaserna från den orena materien. Helheten
bryts upp. Nu gäller det att hålla denne frigjorde
Spiritus Mercurius fången i kärlet. Det är ett ständigt
återkommande problem för alkemisterna. Denne orolige ande envisas med
att fly.
Ur psykologisk synvinkel symboliserar möjligen detta den tid då medvetandet stärks. Adepten utvecklar sin förståelse samt kraften och styrkan hos sitt ego. Han lär sig att inte låta sig luras av projektioner. Den farliga frestaren, Serpens Mercurialis, hålls fången i kärlet så att han inte kan skapa bedrägliga villor för medvetandet.
Alkemisten frigör sig från det omedvetna, den urgamla modersgudinnan. Hans ande utvecklas och blir till en fågel som flyger högt ovanför världen. Denna fas bygger på de traditionella kristna idealen. Alkemistens ande frigör sig från Prima Materia genom att han ägnar tid och intresse åt det som inte är materiellt, dvs intellektuell förståelse av de alkemiska teknikerna och faserna; hårt arbete; de kristna moraliska dygderna. Det sistnämnda hade en dignitet som den moderna människan inte kan förstå.
Men en tid kommer då kraften som utvanns ur Prima Materia sinar. Drömmarna börjar försvinna och allting blir grått och förlorar sin mening. Allt som finns kvar är det starka medvetandets jämnmod. Det är nu som anden stiger ned för att återförenas med sitt ursprung. Helheten måste återskapas i en ny skepnad.
Denna återförening kallas ibland den
lilla konjunktionen. Vad som nu inträffar är en psykologisk död
som kallas nigredo. Allting i livet har ju förlorat sin mening och den
stolta örnen som svävade ovan molnen har nu dödats av korpen (Corax) — en vanlig symbol för nigredo.
Medvetandets sol slocknar — solen slukas av det gröna lejonet. Det gröna lejonet är
den vinglösa draken. Det är materien på kärlets
botten som har antagit en grön färg. Den ursprungliga draken har
utvecklat sin styrka, precis som den medvetna anden, till att bli ett lejon
kapabelt att sluka den medvetna anden. Medvetandets lejon, å sin sida, är
utrustad med vingar, precis som den välkända svenska symbolen gripen.
Medvetandets sol(?) slukas av den vinglösa draken. Möjligen betyder detta att alkemistens själ måste göra samma resa som anden gjorde tidigare. Själen lämnar kroppen som Spiritus Mercurius lämnade Prima Materia under den cirkulära destillationen. Såsom Serpens Mercurialis blev korsfäst, så blir nu själva logosprincipen (kungen) nu korsfäst. Symbolen för den stelnade logosprincipen, nämligen kungen, ligger nu själv i kärlet; han genomgår nu själv samma transformation som Serpens Mercurialis. Hans själ frigör sig från kroppen. Det sägs att i detta tillstånd har många alkemister gått under i sinnessjukdom och t.o.m. kroppslig död. Sol Niger svävar på den mörka himlen…
Bilderna är hämtade från alkemiska verk och är färglagda
av författaren. Notera att färgerna ej nödvändigtvis är
de regelrätta enligt den alkemiska traditionen.
The Alchemy Web Site – en skotsk sajt om alkemi.
© Mats Winther, 1998