Sofisterna var ett slags vishetslärare
och vältalare under 400-talet f.Kr. De undervisade i vältalighet och
nyttiga konster men spred framförallt sin ideologiska grund som bestod i
relativismen och skepticismen. Protagoras, en av de mest kända sofisterna,
formulerade ledsatsen: “Människan är alltings mått”.
Innebörden är att det inte finns några allmängiltiga
sanningar utan vad som är sant för den ene kan vara falskt för
den andre. Detta skulle gälla även för de moraliska föreställningarna
om rätt och fel. Dessa är relativa och växlande och saknar därför
objektiv grund. De anses i själva verket vara kulturberoende samt uttryck för individers
och gruppers maktlystnad. Som Alf Ahlberg menar i “Filosofins
Historia” var denna relativistiska inställning bidragande till den
intellektuella och moraliska upplösning varigenom den atenska demokratin
gick under.
Problematiken är relevant för nutiden. Sofismen har gjort sin återkomst i stor skala och dominerar nu
samhällsscenen. Moralrelativismen är etablerad och för att en
individ skall accepteras som demokratisk förväntas denne
numera omfatta och acceptera alla slags perspektiv, nämligen undvika att
inta en fast ståndpunkt. Att vara demokratisk har fått betydelsen att tycka att “allting är lika bra”, exempelvis att alla kulturer är lika förträffliga och att islam är lika efterföljansvärd som kristendomen. Men i själva verket förutsätter ju
demokratin att människor intar fasta positioner så att dessa
kan brytas mot varandra i demokratisk ordning.
Det finns skäl att tro att
effekten av kulturrelativism och moralrelativism, som etiketteras i media som
ekonomism, globalism, paneuropism och multikulturalism i längden är samhällsupplösande.
Solidaritet och demokrati förutsätter ett skyddande
paraply av en relativt homogen världsbild och normativt system. När världsbilder
i diametral opposition står mot varandra så blir resultatet ett dödläge
som medför främlingskap, misstänkliggöranden och en
stegrande aggressivitet. Det riskerar att gå på samma sätt som
i den atenska demokratin. Det antika Grekland var lyckligtvis begåvat
med ett par kloka herrar vid namn Platon och Aristoteles som gick till kraftfull
attack mot den sofistiska relativismen. Platon underströk att det existerar
absoluta sanningar av andlig natur — de platonska Formerna. Genom generalisation ur de sinnliga tingen kommer man ju till begreppen. Ahlberg säger:
I begreppet fann Platon en sköld mot Protagoras relativism, en fast klippa, som icke spolas bort av den heraklitiska strömmen. Det är icke i dag ett, i morgon ett annat, för den ene ett, för den andre ett annat, det är identiskt med sig självt, och detsamma i dag och i går och desslikes i evighet. (1967, s.85)
Det verkningsfulla i
den idén är att man undviker att förlora sig i endera motsatser.
Sofistisk relativism undviks likväl som dess motsats, nämligen det som kan liknas vid avgudadyrkan av världsliga ting. Men
idag ser vi hur människor formerar sig kring de gamla föråldrade
motsatserna igen. Betrakta exempelvis den svenska kristenheten där sofismen
står mot det bibliska bokstavstroendet. Det senare är inte mycket bättre
än dansen kring guldkalven eftersom bokstaven, inte det andliga, betraktas
som den objektiva sanningen.
Ett exempel på de tragiska
effekterna av sofismen är Svenska Kyrkans medieutredning, ledd av ärkebiskop
K.G. Hammar, som avsåg att ta fram ett program för hur
kyrkan skulle exponeras i media. Man kom fram till att kyrkan inte har något
att framföra i media utan skulle ha kyrkotillhöriga som målgrupp. Resultatet av undersökningen var alltså
att man inget har att säga. Denna märkliga slutsats är ju lätt
att förstå ur ett sofistiskt perspektiv. Vad man än säger så
stöter man sig med någon grupp i samhället, exempelvis
muslimerna. Vad skulle hända om företag och politiker resonerade på
samma sätt? Resonemanget har den effektivaste giftverkan i vår
kultur. Men motsatsen, vad som i praktiken är idolatri i form av bibliskt
bokstavstroende erbjuder ingen lösning. Isåfall borde det, enligt Exodus 22:18, anställas blodbad på nyandlighetens “trollkvinnor”. Vidare skall föräldrar lämna sina alkoholiserade söner att bli stenade till döds, enligt Deuteronomium 21:21.
Så
hur skall dödläget mellan sofism och bokstavstroende brytas? Mitt förslag
är att förstå vad andlig upplysning egentligen innebär, nämligen
insikten att en objektiv sanning existerar och att den förmedlas av det
andliga elementet — i kristen tappning, “den helige Ande”. I det
religiösa perspektivet finns det något större än människan
och hennes tankar. Men det finns också något större än bibeln, för
även om bibeln är i tiden inspirerad av anden så gäller ändå
Jesus’ ord: “Vinden blåser vart den vill, och du hör dess
sus, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far” (Joh.
3:8). Ingen, definitivt inte Luther, kan en gång för alla fastspika en
andlig sanning. På så sätt behåller det andliga sin
auktoritet, sin status av det enda objektivt sanna.
Denna platonska
insikt måste fortfarande gälla, annars skulle ju produkterna
av andliga inspirationer med tiden överta rollen som absoluta sanningar, och
därmed leda bort människan ifrån det övervärldsliga som sanning och
inspirationskälla. Det är just motviljan bland teologerna att
acceptera Andens nedstigande i människan, enligt pingstundret i Apostlagärningarna 2, som har banat vägen för liberalteologi och materialism.
I
sin studie av Thomas av Aquinos verk “Aurora Consurgens” hävdar
religionshistorikern M-L von Franz att det historiskt sett är
den rigida inställningen i kristenheten som har lett till materialismens
seger i vår kultur. Människans längtan efter en levande
andlighet har inte erkänts utan människor har hänvisats till
blind tro och skenhelig gärningslära av fariseisk karaktär. När
den andliga längtan ej har tillgodosetts har den ersatts av världslig
passion. Därmed har materialism och världslighet hamnat i främsta
rummet. Kristendomens vägran att acceptera att något större än
människan kan slå rot och gro i människosjälen har lett till
materialismens seger.
Vad menar Jesus med “Himmelriket är
likt en surdeg, som en kvinna tar och blandar in i tre mått mjöl,
till dess alltsammans blir syrat.” (Matt. 13:33)? Han tycks likna anden vid
surdeg oavsett ifall den avser fariséernas onda form (“Akta
er för fariséernas surdeg!”) eller ifall det är himmelriket som
avses. Surdegen är exempelvis ordet vi finner i bibeln, som inte är en
uppslagsbok i absoluta sanningar utan en källa för andlig inspiration.
När denna surdeg tillåts gro inne i själen leder det småningom
till att individen genomsyras av ett nytt andligt ljus. Det här är det
enda sättet att förstå heliga böckers verkliga värde
medan bokstavstroendet undviks.
Psykologen och religionshistorikern C.G. Jung menade att det bara
finns en väg ut ur kyrkans tragiska situation idag, nämligen ett
accepterande av pingstundret (1979, kap.XII). Den vidare utvecklingen av den kristna tron måste
börja vid pingstundret, när den helige Ande sänkte sig över
apostlarna. Man måste inse betydelsen av detta, nämligen att de därmed
blev Guds söner; och inte bara dem själva utan alla som därefter
erhåller ‘filiatio’ — barnaskap hos Gud. (Det teologiska begreppet filiation åsyftar Sonens speciella relation till Fadern.) Guds motsägelsefulla
bild flyttas därmed in i människan — inte som en enhet, utan som en
konflikt. Vi måste, enligt Jung, vara beredda att bära denna konflikt
för att kunna vara Guds söner och döttrar. Guds Ande är större
än människan men kan ändå ta plats i och genomsyra våra själar.
Det är enda sättet att undvika materialism och avgudadyrkan,
oavsett ifall det avser pengar eller bibelord.
© Mats Winther, 1999.
Referenser
Ahlberg, A. (1967). Filosofins historia. Natur & Kultur.
Franz, M-L von (2000). Aurora Consurgens. Inner City Books.
Jung, C.G. (1979). Mitt liv : minnen, drömmar, tankar. Wahlström & Widstrand.
