HOME
PDF

En svensk konservatism


En framtida politisk konservatism såsom en icke-ideologisk rörelse byggande på historisk grund och det naturligt mänskliga.

Nyckelord : kristendom, instinkt, paternalism, ideologi, empati, kollektivism, mänskliga rättigheter, invandring, multikulturalism, islam, puer aeternus, politisk korrekthet, patriarkalisk, matriarkalisk.

Introduktion
Konservativa stötestenar
Kulturen frambär individen
Medvetandets utveckling
Empati
Mänskliga rättigheter
Den moderliga staten
En förminskad Eros
Puer aeternus
Likhetsnormen
Horus och Set
Moderskomplexet
Thanatos
Kollektivism
Människans skuggsida

Tillvarons mörka sida
Patriarkalisk konservatism
Politisering
Kristendomens betydelse
Godhetsnarcissism
Politisk korrekthet
Postmodernism
Vulgär-gnosticism
Mansförtryckets konsekvenser
Det neurotiska lyckoriket
A- och B-personligheten
Den neurotiska förstörelsen
Platons grotta
Externalisering
Slutsats
Referenser


Introduktion

Den här artikeln är politiskt obunden. Den är varken ett manifest eller en historisk betraktelse över konservatismen, utan avser att stimulera tänkandet kring dessa frågor. Jag skisserar vad jag tycker är centralt för skapandet av en svensk politisk konservativ rörelse. Konservativt tänkande är mer eller mindre frånvarande i debatten, då socialism och nyliberalism behärskar den politiska scenen. Det innebär ett allvarligt politiskt underskott. Politiken styrs idag av ideologiska tankar, intellektuella förenklingar av verkligheten.

På 1600-talet formulerade Newton ekvationer med vilka man nära nog kan förutsäga planeternas banor. Då måste man också kunna förutsäga allt annat med enkla principer. Det var vid den tiden som förenklade förklaringar av tillvarons alla aspekter tog fart — en förbannelse som vi fortfarande lider av, såsom den “vetenskapliga socialismen” och en mängd andra villfarelser. Människor behöver nämligen något nytt att tro på när de förlorat sin religiösa tro. Det liknar hur muslimer blir till ideologiska islamister. De har förglömt det gudomliga och tänker nu endast på hur samhället skall gestaltas, enligt enkelspåriga regler.

Men i det mångfacetterade jordelivet fungerar det ej att tillämpa simpla schematiska åskådningar. Livet kan aldrig vara så lagbundet. Jag menar i följande artikel att vi måste ge upp rationalismens synsätt, enligt vilken människan är förnuftsstyrd och därmed programmerbar. Vi är i själva verket instinktuella och kulturella varelser, som står under inflytande av medfödda omedvetna metaforer, irrationella folkteorier och religiösa föreställningar. Den ideologiska utopismen är förkastlig. Istället bör vi bygga på den visdom som befinns i den västerländska kulturens historiska grund. Varför skall vi ersätta vår tankeförmåga med odugliga ideologiska programtexter? Våra avancerade hjärnor är ju till för att användas.

Konservativa stötestenar

En svensk konservatism bör undvika amerikanska influenser, och istället självständigt utgå från svenska förutsättningar. Den amerikanska högern har samma problem som vänstern, nämligen att man tror på dogmer och principer, istället för att grunda sin övertygelse i själ, hjärta och instinkt. Det framgår av det enorma avtryck som gjorts av den libertarianska [1] Tea Party-rörelsen. [2] Men en sann konservatism är förankrad i vår mänskliga natur och inte i trossatser och nyliberala principer. Det är samma problematik som finns inom religionen: en sant religiös människa har sin religiositet förankrad i hjärtat och inte i fanatisk tro på skriftens ord, ty “bokstaven dödar, men anden ger liv” (2 Kor 3:6). Amerikansk höger har stora problem med fundamentalism i olika former.

Vi bör inte koppla ihop konservatism alltför starkt med ett legalistiskt synsätt och upphöjandet av etiska principer. Det handlar framförallt om att lyssna på det naturligt mänskliga, som vi bär med oss från historien. Exempelvis, det är en naturligt att vilja bevara sin kulturella och genetiska särart, samt att känna motvilja mot att främmande folkslag idag utgör en snabbt ökande del av befolkningen. Även människor som bejakar mångkulturalismen måste erkänna att den här sortens känslor finns i den mänskliga naturen. Självkännedom är nämligen nödvändigt för att kunna hantera vår inre natur. Det handlar inte om en tro på de storsvenska idealen. Det gäller att utgå från hjärta och instinkt, som brukligt är hos naturfolken — den naturliga människan. Tradition och förnuft är bra, men otillräckliga som riktmärken, något som varit känt sedan sekelskiftet 1900 och upptäckten av det omedvetna. Konservatism handlar ej om att inrätta ett regelverk med dogmer och principer, utan grundar sig på ett naturligt mänskligt förhållningssätt till tillvaron. Konservatismen måste förankras i den mänskliga naturen, som inkluderar det omedvetna.

Något som illustrerar problematiken är att konservativa fixerar sig vid abortfrågan, speciellt i USA. Men abort är ett moraliskt problem; ingen legalistisk fråga. Vad är sanningen om abort, historiskt sett? För oss är födelsen den ritual då människoblivandet sker. Barnet får därmed status som människa, samt tillerkänns lagliga rättigheter. Vi binder oss då till barnet känslomässigt. I tidigare epoker skedde det i ett senare skede, vid en andra ritual. Så den nyfödde betraktades ej ännu som fullvärdig människa, och man utvecklade sällan starka känslor för barnet. Risken var nämligen stor att det skulle dö, eller att man nödgades göra sig av med det p.g.a. fattigdom. Sanningen om abort, historiskt sett, är att den ofta begicks efter födelsen.

När barnet drar sitt första andetag erhåller den mänsklig ande, dvs. en själ. Så det är ett mytologiskt begrepp som vår lagstiftning grundar sig på. Sekulariseringen har inneburit att människor förglömt den mytologiska grunden, liknande hur vi glömt vad julgranen står för. Sedvänjorna, samt de religiösa, symboliska och rituella föreställningarna, blir med tiden institutionaliserade. Därvid har vi fått rätten att begå abort samt erhåller samhällets behjälplighet i detta. Så de som hävdar att abort är irreligiöst, en produkt av det sekulära samhället, vet ej vad de talar om. Lagstiftningen har nämligen mytologisk och religiös grund. Det står ingenstans i bibeln att fostret är en fullvärdig människa. Numeri 5 beskriver hur abort skall utföras på magisk väg, på en kvinna som varit otrogen.

Eftersom vi aldrig kan undandra oss naturens mörka sida är det nödvändigt att bibehålla ett rituellt och symboliskt perspektiv. Det är klart att abort innebär ett moraliskt problem, men för att hantera detta har mänskligheten alltid haft tillgång till rituella föreställningar. Traditionellt är födelsen den ritual då människoblivandet sker. Att hävda något annat är egentligen irreligiöst. Så det paradoxala har inträffat att kristna fundamentalister förkastat religiösa föreställningar, och istället hävdar någon slags vetenskaplig syn på människoblivande. Men vetenskapen kan inte fastställa när ett foster blir en människa. En kompromiss har nåtts i det att abort är tillåtet till 18:e graviditetsveckan. Det är egentligen prästens uppgift att förmedla religiösa sanningar, för att vi bättre skall kunna hantera svårigheterna vi möter i livet. Det kunde formuleras som så, att vid just den här tidpunkten far människosjälen in i fostret, på direkt ingivelse av Gud. Men prästerna talar nu mest sekulär politik, och tycks ha övergett det symboliska och religiösa medvetandet.

Abortfrågan illustrerar att i svåra moraliska frågor går det ej enkelt att tillämpa rationella principer. Man måste ha en rituell syn på verkligheten, annars hamnar vi i legalism. Men frågan kan ej lösas med ett alexanderhugg, då det sällan finns raka svar på livets dilemman. I en komplicerad verklighet, som för med sig moraliska problem, måste man brottas med problemen i själ och hjärta. Således borde det vara föräldrarnas ensak upp till 18:e veckan. Vi måste lära oss att bära de moraliska problemen själva, och inte överlåta det på samhällets institutioner. Enligt ett konservativt synsätt borde därför abort vara acceptabelt.

En annan fixering hos konservativa är frågan om homosexualitet. Men det är ett moraliskt och psykologiskt problem, icke en fråga för lagstiftare. Homosexuella har alltid kunnat fungera i det traditionella samhället, även under den oskarianska tidsåldern. På den tiden, så länge homosexuella höll stilen så bortsåg omgivningen från deras läggning, eftersom de knappast utgjorde ett hot mot samhällsordningen. Homosexuella kunde leva tillsammans, förutsatt att de lyfte på hatten och var artiga mot grannarna. Kvinnor som levde tillsammans ifrågasattes ej. Det var i händelse av ett polygamt och promiskuöst beteende som samhället agerade repressivt. Bland nordamerikanska indianer upphöjdes homosexuella ofta till schamaner (berdache), [3] då de betraktades som ‘man-kvinnor’, nämligen kompletta varelser. Mot den här historiska bakgrunden av relativ acceptans är det besynnerligt att det idag är sådant fokus på frågan. Dessutom vet vi att det forna förbudet mot homosexuella handlingar resulterade i problem med utpressning. En möjlig väg vore att befordra frivillig konversionsterapi. Enligt NARTH:s statistik fungerar det i ca. 33% av fallen. [4] Oavsett ifall homosexualiteten har sin grund i konstitutionella faktorer eller psykisk störning, så utgör det ingen bot att högläsa gruvligheterna i Tredje Mosebok.

Kulturen frambär individen

Den gammaltestamentliga formen av konservatism bygger på en religiös världsbild härrörande från hednisk tid. Exempel på det är det egyptiska begreppet ma’at — den förexisterande gudomliga ordningen. Ma’at [5] var en gudinna som personifierade de gudomliga principer för världslig ordning uppställda av gudarna vid tidens begynnelse. Centralt i egyptiskt liv var vidmakthållandet och efterföljandet av ma’at. Att bryta mot den kosmiska ordningen var riskabelt alldenstund det kunde leda till gudomlig vedergällning, och därmed dra olycka över både en själv och riket. Ma’at fastställde att i äktenskapet förenas man och kvinna. Att införa samkönade äktenskap var otänkbart då det torde innebära ett brott mot gudarnas ordning, något som kunde få allvarliga konsekvenser för samhället i form av gudomlig bestraffning. Ett annat belysande exempel är historien om farao Hatshepsut. [6] Det faktum att hon var kvinna, fruktade egyptierna, innebar ett brott mot ma’at, oaktat att hon bar lösskägg. Trots att hon var en framgångsrik och omtyckt farao hackades hennes kartoucher [7] bort efter hennes död. Det här gjordes inte som ett uttryck för avståndstagande utan för att man ville blidka gudarna, eller hoppades att det eventuella brottet mot ma’at skulle förbli oupptäckt.

Det här klargör vad den gammaltestamentliga moralsynen och bokstavstroendet egentligen handlar om. Det är i grund och botten ett arkaiskt och hedniskt synsätt som fortlever i människans kollektiva omedvetna, där animistiska motiv är förhärskande. Det är uppenbart att den här moraluppfattningen har bitit sig fast i vår värld. Men genom religionshistorisk kunskap kan vi begripa grunden för detta tankesätt. Medveten förståelse innebär att innehållet förlorar sin omedvetna autonomi och därmed förminskas till sina rätta proportioner i medveten regi. Men synsättet kan inte helt förkastas, ty det ligger mycket i tanken att normativ följsamhet och laglydighet är grundläggande för samhällets fortbestånd. Genom ökad förståelse övervinner vi emellertid den skadliga fundamentalismen. Den kommer sig nämligen av en slags omedveten besatthet, då en hednisk arketyp tillåts dominera medvetandet, en gudinna vid namn Ma’at.

Arketypen återspeglas i de moderna ideologierna. Marxismen har i likhet med alla andra ideologier som mål att förverkliga det jordiska paradiset. Russell Kirk säger: “Ideologi är i korthet en politisk formel som lovar mänskligheten det jordiska paradiset. Men i praktiken har ideologierna skapat en serie jordiska helveten”. [8] (Min övers.) Hednatron gick ut på att jordelivet återspeglar den gudomliga ordningen, en gång för alla definierad, och det är människans ansvar att förverkliga och vidmakthålla denna ordning. Det liknar alltså vad som än idag praktiseras inom islam. Ideologismen är egentligen en modern form av hednatro. De övervärldsliga lagarna motsvaras av dogmer och en fördefinierad intellektuell programtext. Fokus ligger alltid på jordelivet, som skall uppnå ett idealt tillstånd.

Slutsatsen är att marxismen, samt alla övriga ideologier, är uttryck för en regressiv utveckling i det kollektiva psyket. Den gudomliga symmetrin skall inrättas till varje pris, oavsett kostnad i människoliv. Det här står i motsägelse till den kristna tanken, enligt vilken Guds lag bor i hjärtat, det jordiska Utopia är orealiserbart, samt att den mänskliga naturen är korrupt och omöjlig att korrigera. Augustinus skriver i mästerverket Guds stad att karakteristiskt för den onda staten är att den koncentrerar sig på det jordiska, det materiella och kroppsliga. [9] Insikten om det världsligas förgänglighet innebär att det världsliga tillståndet blir relativiserat. Den tanken har varit grundläggande för Västerlandet, men är idag på väg att överges, med systemupplösande följder.

En svensk konservatism borde baseras på människans natur, den inre känslan och instinkten, såsom avgörande för den politiska ståndpunkten. Edmund Burke (1729-1797), en av konservatismens frontfigurer, kritiserar övertron på förnuftets förmåga, eftersom det lätt leder vilse. Han vände sig emot att stödja sig på tankar och idéer, snarare än på det som är beprövat och stått som modell under otaliga generationer. Burke säger:

Jag ifrågasätter inte teori och spekulation som sådana — nej, det vore att smäda förnuftet självt. “Neque decipitur ratio, neque decipit unquam.” [Ingen, ej heller den gudlöse, blir av insikt i sammanhangen förledd.] Nej, varhelst jag ger klander åt teori, så åsyftas svag, felaktig, vilseledande, ogrundad och ofärdig teori. Ett sätt att avslöja falsk teori är att väga den mot den faktiska verkligheten. Det här är den sanna prövostenen för samtliga teorier gällande människan och hennes göromål. Samstämmer den generellt med människans natur? Passar den oss vars väsen formats av sedvänjorna? [10] (Min övers.)

Följaktligen, för att utvecka ett konservativt politiskt tänkande är det väsentligt att tillägna sig kunskaper om mänsklig psykologi, och olika former av historiskt tänkande. Det finns många läsvärda svenska konservativa intellektuella, såsom Vitalis Norström [11] och Erik Gustaf Geijer [12]. Notera att nyliberalismen är fullkomligt konträr mot ståndpunkten om den mänskliga naturen och Moder Jord som centrala faktorer. Istället sätts ekonomisk expansion i främsta rummet. Det här är ekonomism (ekonomisk liberalism), som går ut på att alla problem kan lösas med ekonomiska medel. Men konservatismen måste vara rotad i människans själsliga natur, där vi bär med oss vår historiska bakgrund och kristna arv. Materialism och ateism är således oförenliga med en konservativ ståndpunkt. Man måste nämligen ta gudomliga begrepp på allvar, även om man inte är troende. Det sägs att färger inte existerar i objektiv bemärkelse utan skapas i vår hjärna. Skall då konstnären sluta att måla med färg? Att Gud inte existerar i objektiv bemärkelse utgör inget argument för att vi helt och hållet skall radera gudomliga begrepp från vår världsbild. En medeltidshistoriker kan omöjligen förstå sitt område utan religiösa termer.

Enligt konservativt tänkande står individ och kultur i ett ömsesidigt beroendeförhållande. Den enkla sanningen är att individen är kulturens källa. Men det omvända är inte mindre sant, nämligen att individen är en produkt av högre civilisation och kultur (se Roger Scruton [13].) Det är en viktig insikt att vår individualitet samt vårt ego-medvetande är till kulturen sekundära fenomen. Vi kan inte förvänta oss att sann individualitet samt högre medvetande skall kunna uppstå i primitiv kultur. Det är ett starkt argument till förmån för en konservativ kultursyn, nämligen kulturen såsom bärvåg för individen. Det här innebär att en kulturell tillbakagång får till följd psykologisk regress och en lägre allmän medvetandenivå. Med en lägre medvetandenivå kan inte längre ett avancerat teknologiskt samhälle upprätthållas. Denna insikt nödvändiggör att en avancerad kultur- och civilisationsnivå upprätthålls, vilket är konservatismens kärnpunkt.

Vi har blivit formade av våra historiska erfarenheter. Den bild som ofta förmedlas, att vi har lyckats frigöra oss från vår historiska grund, och framförallt från “medeltidens mörker”, är en sanning med modifikation. Visserligen har historisk progress inneburit en befrielse av intellektet och medvetandet, men vi är ändå i hög grad förankrade i historiens jord. Den moderna civilisationen är byggd ovanpå tidigare epoker, exempelvis ifråga om världsbild, moralitet, samt kulturella traditioner. Jesus anmodar oss: “Hedra din fader och moder” (Matt. 19:19). Men även vår historiska bakgrund är ju vår fader och moder. Om man tar avstånd från och känner förakt för den jordmån i vilken man växer, så innebär det ett neurotiskt tillstånd, vilket innebär att man förblir splittrad gentemot sig själv. I psykologin finns en diagnos kallad ‘oikofobi’ [14] som innebär en motvilja mot hemmiljöns stabilitet och som typiskt leder till ett ständigt resande. Det kan också förstås som en avsky för den egna kulturen och historien, såsom det kommer till uttryck hos Förbundet Humanisterna. Vi ser hur oikofobin brer ut sig, hur folk uttrycker förakt för svenskhet, den västerländska historien, medeltiden, samt vår kristna bakgrund. Trädet i vilket vi har byggt civilisationen och som bär den frukt vi äter, dvs. vår civilisations Yggdrasil — samma träd vill man hugga ner.

I myten gnager ormen Nidhögg på Yggdrasils rötter, tillsammans med många andra ormar. [15] De ormar som underminerar civilisationsträdet är de oikofobiska neurotikerna, som spottar på förfäderna, inklusive deras tro och världsbild, desamma som i sitt anletes svett har byggt samhället. Trots att de åtnjuter fördelarna av tidigare generationers samhällsbyggnad känner neurotikerna varken vördnad eller tacksamhet. Tvärtom uttrycker man förakt för allt vad förfäderna stod för. Det här liknar ett mentalt sjukdomstillstånd. I ursprungskulturer är det av yttersta vikt att man hedrar förfädersandarna och bevarar deras traditioner. Annars tror man att straffdomen drabbar samhället på något sätt. Om man hävdar att historisk kunskap saknar berättigande, och inte ens borde visas i historiska program på teve, då liknar man en orm som gnager på trädets rötter.

Medvetandets utveckling

Den enorma tillökningen av det moderna medvetandet har skett genom att den västerländska människan reste sig ur sin kroppsidentitet. Under medeltiden gjorde människorna stora framsteg, speciellt i den moraliska funktionens utveckling. Det har skett tack vare Augustinus och hans föregångare, inte minst Platon [16] och Aristoteles [17]. Deras filosofiska tänkande ledde till att de kognitiva funktionerna avskiljdes från de konkreta tingen. Människor började tänka fritt istället för konkret. Det här gäller speciellt de kristna munkarna, som hade lärt sig att anden måste lösgöra sig från bundenheten till materien och sväva högt ovanför världen. Den världsfrånvända ståndpunkten samt kroppsnegationen tjänade till att frigöra medvetandets krafter.

Det är mycket denna process som har lett fram till det moderna viljestarka egot, vår vetenskap och demokrati, som samtliga kommer från idén om den fria anden. Medeltidsmänniskans teologiska och filosofiska tänkande har lett fram till hårda fakta, teknologi, rättskipning, men framför allt en allmän förmåga till medveten koncentration som kan vidmakthållas timme efter timme, även i ointellektuella yrken såsom lokförare. Spontana impulser undertrycks av det starka medvetandet, och individen kan fortsätta att fokusera på sitt arbete, en förmåga som har skapat denna civilisation. Till denna dag har ej afrikanerna lyckats uppnå sådant starkt fokus. Araberna är generellt mer impulsdrivna och ligger fortfarande långt efter. Utvecklingen är en följd av kristendomens kärnidé, nämligen ande över materia. Men den kräver de rätta genetiska förutsättningarna för att förverkliga, framförallt en hög medelintelligens i populationen.

Kyrkofäderna [18] underströk att själens självständiga kraft måste frigöras, inte minst förmågan till fokusering och koncentration efter eget huvud och hjärta. Tack vare detta, samt de antika gudarnas frånfälle, fick människorna äntligen äga självständig intellektuell och moralisk kraft. Under medeltiden utvecklades den moraliska kraften enormt. Med det åsyftas framförallt moralisk styrka. Sann ridderlighet uppstod, och sannolikt för den första gången i historien, romantisk kärlek. Munkarna studerade och forskade flitigt. I synnerhet tränade man att fokusera sitt sinne i kontemplation. Dessa ansträngningar har gett upphov till vår överlägsna fokuseringsförmåga idag, det som är själva fundamentet för vår kultur. Det är svårt att överskatta kristendomens enorma inflytande på den moderna människan och vårt samhälle. Att säga att upplysningsfilosoferna utgör själva grundstommen, som ateisterna påstår idag, är ohållbart. Utan kristendomen hade aldrig utvecklingen lett fram till upplysningen [19]. Det var ju faktiskt katolska kyrkan som byggde universiteten i Europa.

Kristendomen har skapat synen på människor som jämlikar på det immateriella planet, grundläggande för det moderna samhället. Paulus säger: “Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man och kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.” (Gal. 3:28). Det här sättet att tänka var revolutionerande, nämligen att man fokuserade på det osynliga, det sant andliga. Den antika människan hade ju prioriterat det synliga, nämligen skönhet, rikedom, världslig framgång och klasstillhörighet. Man trodde att personer med världslig status var gynnade av gudarna — så gudarna var världsligt inriktade. Men Paulus förklarade vad andlighet egentligen innebär. Rikedomar och världslig status räknas inte i Guds ögon, utan det är hjärtats rikedom som räknas, den osynliga skatten.

Allting som ateisterna omfamnar och försvarar har utvecklats i den kristna civilisationens jordmån, i vilken tillväxten skedde som frigjorde människans ande. I de västerländska länderna undervisar skolorna i evolutionsteorin. Det är nämligen den kristna civilisationen som har utvecklat evolutionsteorin. Det är uppenbart att den revolutionerande kristna tanken har haft ett enormt inflytande på modern civilisation. Medeltidens epok tjänade som inkubationstid för den moderna tiden, som dessvärre har förfallit till kommunism, socialism och fascism. Idag har även kristna präster samma fokus på världsliga ting och materiell välfärd som rådde under antiken, och som de paulinska kristna besegrade. Det beror förmodligen på att kristendomen har misslyckats med att balansera dess ensidiga fokus på den andliga aspekten. Då slår det till slut över. Den medvetna tillökningen skedde alltför fort, och människorna föll ner i ateismens och materialismens avgrund. Kyrkan lyckades förhindra fallet i tusen år, den medeltid som i vissa avseenden är vår civilisations höjdpunkt.

Det är uppenbart att konservatismen är oförenlig med den moderna rationalismen, såsom den kommer till uttryck i social ingenjörskonst och det starka samhället. Den taoistiske filosofen Zhuang Zi [20] (4:e årh. f.Kr) tog avstånd från kontroll och perfektion, inklusive det starka samhället. Zhuang Zis idéer är överdrivet radikala, men det väsentliga är att fokus sätts på människans inre jämvikt och regleringen av känslor och instinkter. Han sade att så länge makthavaren i ett land försöker göra de rätta sakerna, bl.a. genom att aktivt skapa bra eller dåliga lagar, och därmed upprätthålla perfekt kontroll över läget, så kommer landet bara fungera sämre och sämre. Men om han drar sig tillbaka för att söka inre balans, så löser sig problemen för riket i lika mån.

Stämmer inte denna beskrivning väldigt bra på situationen i Europa? Politikers mål är att skapa ett imperium som skall centralstyras med hjälp av lagstiftning samt ekonomisk fördelningspolitik. Det hade varit bättre att tillåta ett inslag av “kreativt kaos” i form av en europeisk mångfald av länder och styrelsesätt. Enligt modern kaosteori föds ordning ur kaos. Utan ett visst inslag av kaos så föds ingen ny ordning. Det är den väsentliga orsaken till kollapsen av östblockets “maskinstater”, där man trodde sig kunna reglera fram en perfekt fungerande samhällsmaskin. Det tycks som om europeiska politiker har gått i samma fälla. Man skapar en mångkulturell enhetlighet, och förkväver därmed en mångfald av kulturer som ej förmår fortleva utan en självständig tillvaro i de europeiska länderna.

Empati

Vi bör tänka i rituella och symboliska termer i mycket högre grad än vi gör idag, och lägga mindre vikt vid “matematiska” och principiella resonemang. Det innebär att tillägna våra känslor värde och undvika fixering vid abstrakta principer. Man kan nämligen inte utveckla några känslor för det ofödda fostret eller okända personer på en annan kontinent. Men då vi idag endast tillmäter principer värde så är vi inriktade på att hjälpa befolkningen i tredje världen, trots att vi saknar känslor för dem då vi inte umgåtts socialt. Men det egna husdjuret betyder mer för oss. Att säga något annat vore att hyckla. Den här känslomässiga samhörigheten med närmiljön kallas för empati [21]. Att skänka pengar till biståndsorganisationer är inte fel, men det har inget med empati att göra. Det innebär bara att man följer en etisk princip.

Att uttala floskeln “alla människor har lika värde” är ej heller empatiskt. Begreppen empati och människovärde används som argument för mångkulturalism och en huvudlös invandringspolitik. Det exemplifierar vår tids falskhet och skenhelighet. Man känner inte i hjärtat att människor är värdemässigt jämställda. Tvärtom är det så att empatiska människor kan känna starkt för sin katt och därför lägga tusenlappar på veterinärkostnader, pengar som hade kunnat gå till nödlidande i tredje världen. Empati är vad man känner för levande varelser man relaterar till. Ordet betyder inkännande. Det är omöjligt att vara inkännande med en okänd individ på andra sidan jordklotet. Att vi vill hjälpa anonyma personer ekonomiskt är ett annat fenomen som främst hänger samman med värderingar. Det kan man visserligen hävda är en vilja att göra gott, men det är inte empati.

Jämfört med den empatiska personligheten torde den oempatiska människan, dvs. psykopaten, vara mer benägen att bidra med pengar till anonyma nödlidande än att spendera dem på sin sjuka katt. Psykopater lever egentligen enligt devisen att “alla människor har lika värde” och gör inte nödvändigtvis ont i praktiken. Ett exempel är James Fallon som är professor i psykiatri. [22] Han har en psykopats hjärnstruktur men är en välfungerande samhällsmedborgare och familjefar. Han berättar att grannens ungar betyder lika mycket för honom som de egna familjemedlemmarna. Det här är väldigt okarakteristiskt för den empatiska personligheten, för vilken de egna barnen alltid ligger närmare om hjärtat än grannens, även om de senare betyder mer än barnen i ett främmande samhälle.

Psykopater har en empatistörning, vilket inte behöver innebära en fullkomlig avsaknad av empati. Forskning har nyligen visat att psykopater har förmåga att temporärt koppla på den empatiska funktionen, även om den mestadels är avstängd. [23] Men det intressanta är att de är så egalitära när det gäller den sympatiska funktionen, dvs. den känslomässiga samhörigheten med människor. Det är otroligt att en nyligen invandrad afrikan, exempelvis, värderas lika högt som de levande varelser man tillbringat livet med. Den här jämställda värderingen är kännetecknande för den psykopatiska personligheten. Det är möjligt att politiker och debattörer verkligen menar vad de säger, vilket tycks innebära att psykopater skaffat sig ett starkt grepp om makten i Sverige. Det kan möjligen förklara den oikofobiska politiska styrningen, som innebär att svenskarna och deras kulturarv inte anses ha större värde än främmande folkslag och kulturer. Man kan betrakta den rådande globalismen och kulturrelativismen såsom symptom på en psykopatisk utveckling i det kollektiva psyket.

Empati är relationell, vilket innebär att man omöjligen kan vara empatisk med anonyma individer eller personnummer. Men om vi observerar något som drabbar någon annan, aktiveras på neural nivå en liknande mental representation hos oss själva. Exempelvis, spädbarn börjar automatiskt gråta om de hör andra jämnåriga gråta. Om man däremot utvidgar empatibegreppet till att gälla alla slags medmänskliga handlingar, såsom att skänka pengar till Röda Korset, så urvattnas begreppet. U-landsbistånd grundas inte på empati utan på värderingar och ideologi. Exempelvis, om man ansluter sig till kommunismen, och menar att ekonomiska tillgångar skall fördelas jämt, så innebär det inte att man är empatisk. Man har endast anammat en fördelningspolitisk modell.

Något som skapar problem i det mångetniska samhället är att den region i främre hjärnbarken (gyrus supramarginalis) som bestämmer den empatiska förmågan [26] utvecklas olika för olika etniska grupper. Förskolepersonal rapporterar att vissa barn ligger flera år efter. Svenska barn ligger generellt före, men kinesiska barn i 10-årsåldern är desto mer prosociala och mindre aggressiva än svenska. [24] Skillnaderna i hjärnstruktur är markant mellan olika etniska grupper. [25]

Den empatiska förmågan innebär en synnerligen svår uppgift för hjärnan. Empati är att förstå en annan människas inre, men det innebär inte att projicera sina egna känslor på vederbörande. Det senare är mycket enklare. En krokodilhona tar öm vårdnad om sina ungar, men hon har inte den minsta empatiska förmåga. I samhällsdebatten tolkas empati just som att uttrycka sympati och vara omhändertagande, precis som en krokodilhona. Men det är alltså själva motsatsen till empati, eftersom känslor projiceras från det egna självet istället för att inhämtas från motparten. [26] Empatisk förmåga kan innebära att inse att motparten föraktar en, bakom det falska leendet. Det kan innebära att inse att en vuxen man ljuger om sin ålder.

När det gäller stöket och våldet på biblioteken, har det blivit ursäktat med förövarnas ursprung. [27] Sättet att resonera berättigas av att förövare kan ursäktas p.g.a. omogenhet. Man kan nämligen inte generellt bemöta dessa ungdomar på samma sätt som etniskt svenska tonåringar, beroende på skillnader i främre hjärnbarkens utveckling. Det väsentliga är ju mognadsålder och inte kronologisk ålder. Många av dem saknar förmåga att begripa vad det innebär att ansvara för sig själv och andra levande varelser. Då blir det svenska förhållningssättet utan effekt, emedan det förutsätter skamkänslor och förmåga till självkritik.

Politiker vill inte “se skillnad mellan människor”. De tycker naturligtvis inte att olika etniska grupper skall bemötas olika. Vår lagstiftning tillåter det ej. Det är därför som problemet blir ohanterligt. I den muslimska gruppen, däremot, accepterar man etniska skillnader. Där finns insikten att strängare lagstiftning i enlighet med sharia är det enda sättet att kontrollera stöket och brottsligheten i utanförskapsområdena. Det finns en anledning till att man i den muslimska kulturkretsen utövar en mycket starkare social och legal kontroll över medborgarna. Man vet att det är ogörligt att sätta fjortonåriga pojkar och flickor i samma klass, och därför tillämpas könssegregering. Men skulle en flicka utsättas för sexuella övergrepp, så kan klanbaserad rättsskipning få förödande konsekvenser. Skulle den svenska kulturen och rättsskipningen införas i tredje världen så torde samhällena upplösas som en följd av beständig social terror.

Den muslimska kulturen är väl anpassad till de människor som bor i regionen. Men den svenska kulturen fungerar allt sämre i ett alltmer mångetniskt samhälle. Det är inte så enkelt som vissa säger, “att ansvarstagande är något vi lär oss”. Det finns nämligen stora skillnader i gyrus supramarginalis som medför helt olika empatiska förutsättningar hos olika individer. Lär av muslimerna istället. Om vi vill att vår kristna civilisation skall bestå, och om vi skall undgå att svenska barn (speciellt flickor) blir traumatiserade för livet, så har vi inget annat val än att acceptera könsåtskillnad i skolan och annorstädes, samt en betydligt strängare lagstiftning, mer i linje med sharia. Det är bara att bita i det sura äpplet. Den libertarianska humanismens frihetliga epok är förbi. Traditionell värdekonservatism och stränghet står i bättre överensstämmelse med vårt kristna kulturarv.

Mänskliga rättigheter

På samma sätt är det med ekonomiskt bistånd, nationellt och globalt. Att bedriva fördelningspolitik är väsentligt, men man behöver inte berömma sig av att vara empatisk bara för att man ansluter sig till den tanken. Under hela mänsklighetens historia har vi fördelat resurser och hjälpt sjuka och gamla. Men det här är sociala mekanismer som fungerar oberoende av den empatiska funktionen. Faktum är att den kommunistiska rörelsen har härbärgerat massor av psykopater. Emellertid står det ingenstans i svensk lag att svenska skattebetalare har skyldighet att försörja befolkningen i andra delar av världen. Lagen säger att alla individer skall behandlas lika i rättssalen, enligt rättsstatens principer. Men den säger inget om att vi är skyldiga att ansvara för främmande folkslag såsom vi ansvarar för våra egna närstående. Satsen “alla människor är lika värda” har inte lagisk betydelse utan syftar på det affektiva värdet av mänskliga individer. Det är karakteristiskt för den psykopatiska personligheten, ty endast sådana kan känna på det sättet.

Varifrån härrör denna märkliga idé? FN:s deklaration av mänskliga rättigheter, [28] artikel 25, hävdar att alla människor på jorden har rätt till mat, kläder, bostad, medicinsk vård, o.s.v. Man skall inte behöva förtjäna detta — det skall erhållas oberoende av arbetsinsats. Den här tanken går längre än kommunismen enligt vilken den centrala tesen är: “Av envar efter förmåga, till envar efter behov”. [29] Det innebär att oavsett individens bidrag skall man ha alla behov tillfredsställda. Men ingen skall belönas med mer än denne behöver, även om arbetsinsatsen varit enorm.

FN:s deklaration är mer extrem. Här har man skurit bort den första delen av meningen och behållit endast den sista: “till envar efter behov”. Den här ultra-kommunistiska idén är vad som åsyftas när politiker och debattörer säger att “alla människor är lika värda”. Det innebär att folk kan komma från hela jordklotet till Sverige och få alla sina behov tillfredsställda för resten av livet. Det här är “daddastaten” (Nanny state) som får förödande konsekvenser för civilisationen och för livet på jorden. FN och de europeiska demokratierna har anammat en ideologi som går ut på att antalet människor skall maximeras på jordklotet. Dessutom har alla rätt till ett liv i maximal välmåga enligt västerländsk modell, med förödande konsekvenser för det ekologiska systemet och för andra arter.

Om FN:s ambitioner skall uppnås behövs det ett par jordklot till. Man lider en total brist på medkänsla om man fullkomligt negligerar andra arters rätt till livsutrymme samt struntar i de ekologiska följderna av en princip som bara handlar om maximeringen av mänsklighetens antal samt dess välbefinnande. Lika verklighetsfrämmande är FN:s deklaration om raser och rasfördomar:

Skillnaderna mellan folkslagen ifråga om framsteg beror enbart på faktorer av geografisk, historisk, politisk, ekonomisk, social och kulturell art. [30] (Min övers.)

Religionen spelar alltså ingen som helst roll, enligt FN. Det beror på att man har ett sekulärt perspektiv på religion, som betyder att det betraktas som en privat hobby, såsom att heja på ett visst fotbollslag. Men islam har varit danande för den arabiska civilisationen, och förklarar helt och hållet den senares expansion och kontinuerliga jihadism. Det förutsätts ej heller finnas några biologiska skillnader mellan folken, vilket också går på tvärs med vetenskapliga rön. FN:s alla svagsinta deklarationer är grundläggande för den slags sekulära tro som genomsyrar det moderna samhället, där FN:s trossatser har ersatt de bibliska. De bidrar tillsammans med den enögda ekonomismen till den västerländska civilisationens förfall. Ekonomismen innebär att människor betraktas som produktions/konsumtionsenheter. Eftersom invandringen innebär utökning av antalet produktions/konsumtionsenheter så leder det till ökad BNP. Ökad BNP är någonting gott. Punkt.

Det här tänkesättet illustreras av förre finansminister Anders Borg, när han reste till USA och höll föredrag. Då passade han på att tacka amerikanarna för deras krigföring. Därav följde nämligen massinvandring av produktions/konsumtionsenheter till Sverige, vilket är gynnsamt för BNP. Destruktionen av hundratusentals produktions/konsumtionsenheter i de drabbade länderna har däremot minimal negativ återverkan på Sveriges BNP. Även om brottslingar och terrorister destruerar produktions/konsumtionsenheter i Sverige så bidrar de ändå med tillskott till BNP. Deras verksamhet skapar ju en massa jobb inom vårdindustri, fängelseväsende, rättsväsende, o.s.v. Tänk bara på alla bilbränder! Det ger en bra skjuts till bilindustrin.

Den psykopatiska andan genomsyrar Västeuropas politiska partier, arbetsgivarorganisationer, tankesmedjor och finansdepartement — globalismens institutioner. I armkrok med salafismen och tokvänstern verkar de för den kristna civilisationens förfall. De har alla gemensamt att de tror på ideologiska satser och betraktar verkligheten såsom genom ett sugrör. Samhället skall inte danas enligt människans natur utan enligt idiotiska och enögda trossatser som saknar förankring i vetenskapen. Att ersätta naturliga känslor och instinkter med principer leder till känslomässig och instinktmässig atrofi, [31] ett fenomen som alltmer tar formen av en modern mental sjukdom. Men fenomenet finns också historiskt i fundamentalistisk judendom och islam. Enligt den kristna tanken, såsom den ursprungligen formulerades, bör vi istället utgå från hjärtat. Lagar och principer är viktiga men skall hållas på ett minimum.

Den moderliga staten

Sverige såsom ett “daghem för vuxna” är upphöjt till ideal, speciellt bland vänsterfolk, men även borgerliga är starkt påverkade av det. Samhället har rört sig i riktning mot det matriarkaliska idealet, dvs. staten såsom omhändertagande moder. Det förutsätter att man omfattar kultur- och värderelativism, enligt det politiskt korrekta idealet. Vissa tyckare i media kan inte analysera en fråga i egentlig mening utan tillämpar endast en inprogrammerad ideologisk algoritm. Det är därför deras uttalanden är så förutsägbara. I princip skulle man kunna programmera en app för en smartmobil som exekverar denna vänster- och mångkulturella algoritm. Därefter matar man endast in lite fakta från verkligheten och ut kommer en fix och färdig analys, liknande hur man använder en metod för att lösa en andragradsekvation.

Det här fenomenet är vanligt idag, nämligen att tillämpa ideologiska tankemetoder. Det är praktiskt eftersom man får en världsförklaring med minsta möjliga energi. På så sätt kan man spinna in sig i en kokong som fungerar som ett slags modersliv där man kan vila tryggt, och där man redan på förhand besitter alla svaren. Men det har inget med självständigt tänkande att göra. Värderingsfunktionen, känslor och instinkter, är inte inblandade. Självständigt tänkande innebär tvärtom att man brottas med tillvarons problem. Men det här ideologiska pseudo-tänkandet har verkligen fått ett genomslag i den moderna tiden. Det är uppenbart i den sk. genusvetenskapen, exempelvis.

Sådana tänkare tycks vilja efterlikna programmerade datorer. En färdigtillverkad begreppsvärld används som ett slags kokong i vilken man kan spinna in sig själv, för att slippa brottas med en problematisk verklighet. På så sätt blir man kvar i det mentala daghemmets trygga inhägnad. Jag menar att befolkningen rör sig mer och mer i riktning mot det infantila idealet. Det sker även under inflytande av vissa invandrarkulturer som har en tendens till gruppidentitet och grupptänkande. Utvecklingen mot matriarkat [32] är på sikt ett hot mot demokratin som ju förutsätter psykologisk självständighet samt vilja till ansvarstagande — patriarkaliska ideal härrörande från ursprunglig kristendom. [33]

Att göra en analys innebär att “söndra” verkligheten, att dela upp den i män och kvinnor, invandrare och svenskar, kriminella kontra hederliga, o.s.v. Det betyder att man sönderdelar den naiva helhetsmodellen, som är samhället där alla (inklusive afrikanerna) anses likvärdiga och förutsätts ha samma egenskaper. Ordet ‘analys’ kommer etymologiskt av ‘dela upp’ och ‘lösgöra’. Men enligt det matriarkaliska idealet kan man inte göra en analys eftersom man då måste dela upp verkligheten, exempelvis i invandrarnas och svenskarnas kultur. På grund av att det inte kan finnas någon inre konflikt i daghemmets helhet så blir konklusionen att det saknas en specifik svensk kultur. Allting är bara en och samma kökkenmödding [34]. Den mångkulturalistiska ideologin är ett exempel därpå. Det är en slags matriarkalisk kökkenmöddingsideologi i enlighet med postmodernt [35] tänkande, ett naivt helhetsideal som utesluter analys av tillvaron. Om man exempelvis resonerar kring invandrare och svenskar så delar man upp verkligheten teoretiskt, och det får man inte göra, trots att man bara gör det i tanken för att förstå problemen.

Därför förklarar förståsigpåare att man ej ska tänka i distinkta motsatstermer då själva analysen är vad som orsakar problemen. Man bör ej heller tänka i termer av kvinnor och män då det separerar könen och ger upphov till motsättningar. (Därför skall man använda könsneutralt pronomen: ‘hen’.) Om vi slutar att analysera och därmed stoppar huvudet i sanden så förväntas problemen försvinna. Om vi alla återgår till det ursprungliga mentala barndomstillståndet upphör skillnaderna att existera, och därmed uppstår inga konflikter. För att förstå makthavarna av idag, speciellt inom “tredje statsmakten”, så gäller det att begripa den matriarkaliska ideologin, som innebär en besatthet. Det finns inga motsatser, helt enkelt. Det finns inga kriminella och hederliga heller. Då kriminella i egentlig mening inte existerar måste brottslingarna få bo på ett bekvämt fängelsehotell under endast kort tid. Här skönjer vi alltså förklaringen till makthavarnas handfallenhet och impotens, deras chockerande omedvetenhet och brist på intellektuell mognad. Internationella forskares utredningar förkastas då dessa har analyserat verkligheten och därmed delat upp den. Samhället skall istället betraktas som en enda stor helhet där inga motsatser existerar — en enda stor ruttnande kökkenmödding där tusen ogräs tillåts blomma.

Fenomenet matriarkalisk regress har belysts av Hans Marti [36] och Marie-Louise von Franz [37]. De menar att de västerländska samhällena genomgår en lömsk återgång till matriarkat, som innebär att välfärdsstaten har kommit att fungera som modersekvivalent. Tidigare skulle staten garantera individen dess rättigheter, dvs. demokratiska rättigheter, skydd av egendom, o.s.v. Detta var den “demokratiska staten” som inriktade sig på lagiska begrepp. Men sedan dess har ett nytt synsätt tagit över där staten skall garantera individen dennes materiella välfärd, hälsa, med mera. Detta är “välfärdsstaten” som utgör en matriarkal modersekvivalent. Staten såsom “fostrande Fader” har ersatts av staten såsom “ömmande Moder”. Andliga ideal har ersatts med materialistiska (jfr. von Franz, 1980, s. 212-15). Nu har det gått så långt att de europeiska moderssamhällena vill garantera den materiella välfärden för hela världens befolkning. Modersidentifikationen är på väg att löpa amok, vars destruktiva konsekvenser är oöverskådliga. Det här, säger von Franz, innebär att den ursprungliga kristna tanken vänds till sin motsatta extrem. Det är tydligt att också Svenska Kyrkan, som ju en gång i tiden var väldigt “faderlig”, nu helhjärtat understödjer den antikristna utvecklingen mot matriarkat.

Sverige genomgår en dramatisk kulturförändring. Från att ha varit en patriarkalisk kultur inriktad på personlig styrka och självständighet sker successivt en övergång till matriarkat där det symbiotiska idealet är rådande. För att åstadkomma omedveten samlevnad och likformighet måste de som inte passar in stötas bort — alla ska vara ingående delar i ett och samma kollektiva psyke. Det finns alltså två alternativ, antingen symbios eller utstötning. Det leder till att mobbning i skolor och på arbetsplatser förvärras, och det finns inga terapeutiska metoder att sätta stopp för det. Men i ett samhälle med psykologiskt självständiga individer, enligt det patriarkaliska idealet, vore det ett väsentligt mindre problem. Alla personer förblir speciella då det individuella idealet upprätthålls. Att relatera i egentlig mening förutsätter att man håller andra på armlängds avstånd.

Det symbiotiska idealet (liknande moderns symbios med barnet) förstör förutsättningarna för en egentlig relation eftersom det är frågan om en sammansmältning av psyken. Notera att vissa folkslag, speciellt afrikaner, ibland upplever svenskar som kalla och avvisande. Till skillnad från svenskarna är de till sin natur symbiotiska såsom härrörande från den matriarkaliska kulturkretsen. Det går inte att reparera denna splittring med mindre än att svenskarna regredierar till symbiotisk nivå även de. En matriarkalisk regress torde få förödande konsekvenser för vår civilisation. Det leder inte bara till att mobbning och utstötning ökar — den psykologiska självständigheten och entreprenörsandan, vår civilisations livsnerv, vittrar bort. Redan idag klagar företagarna på bristande moralisk kompetens hos ungdomar. Det är en effekt av Moderssamhället — Likhetssamhället.

De kulturer som i media kallas patriarkaliska är i själva verket paternalistiska, vilket innebär att männen innehar makten. Under ytan finns det bland männen i den sortens kulturer en stark modersbundenhet, i dess vida bemärkelse. Allting kretsar kring materiell välmåga. Den här kulturnivån kan kallas fallisk-narcissistisk eller fallocentrisk emedan mannens psykiska ekonomi kretsar kring det egna moderskomplexet samt att undgå regress till det infantila tillståndet. [38] (Det finns också många etniska svenskar som befinner sig på den här psykologiska kulturnivån, men också många invandrare som höjer sig ovanför den.) Män som egentligen är “mammas pojkar” måste hela tiden försöka motbevisa det. Därför utvecklas en självrättfärdigande, självbelåten, aggressiv och förtryckande tendens i kulturen. Kvinnan måste förtryckas eftersom hon har en påtaglig psykologisk makt över mannen. Fenomenet beror alltså på ego-svaghet, dvs. psykologisk osjälvständighet. Det här är en väsentlig del av förklaringen till våldet mot kvinnor, generellt.

Känslorna för den egna kulturen och det egna folket kan man inte stänga av med en knapp, djupt förankrade i instinktlivet som de är. Om känslorna förträngs får det som konsekvens att vi förlorar medveten kontroll över känslolivet med oförutsägbara följder i framtiden. Det är bättre att låta känslor för nationen utveckla sig till något positivt och produktivt via kulturella uttryck. Det här är en psykologisk sanning som vi har känt till i hundra år. Men det tycks svårt att acceptera att vi inte fungerar som maskiner. I själva verket kan vi inte omprogrammeras.

Personlig mognad är en förutsättning för självständigt tänkande. Den linje som regering, skolverk och andra myndigheter följer, nämligen att eleverna skall indoktrineras med ännu flera ideologier, såsom mångkulturalismen och genusperspektivet, är alltså kontraproduktivt. Det vore bättre att befordra personlig tillväxt istället. Det anses självklart att idrottsmän skall förbättra sin kapacitet i olika avseenden. På motsvarande sätt borde intellektuell och moralisk träning ligga i förgrunden i skolan. Att förvärva en lust för hårt arbete inklusive förmågan att självständigt kunna kämpa sig igenom problem, är ovärderligt. Det bygger dessutom upp självförtroendet. Så bygger man västerländska individer.

En förminskad Eros

Upplysningen innebar ett “syndafall” ner i fysis. Men samtidigt frigjordes tänkandet, dvs. logos [39] blev dominerande kraft. Religionshistorikern Alan Watts [40] påpekar att vi i själva verket är konceptualister snarare än materialister, alldenstund vi är så inriktade på att skapa abstraktioner och begrepp. Vi älskar teoretiska resonemang, siffror och logiska sekvenser, och stimuleras av nya koncept. Fallet ner i materien innebar samtidigt den konceptuella vetenskapens slutliga frigörelse. Inte bara socialismens idé föddes, utan även psykologin och andra vetenskaper. Kunskapens frukt är både på gott och ont.

Vi är alltså konceptualister, men som motvikt mot denna dominans av logos så har vi blivit besatta av den krassa materialismen. Konceptualismen är vår medvetna ståndpunkt medan profan sinnlighet är sjukdomen vi tvingas dras med. Därför är mångudinnans arketyp undervärderad idag. Har ni någonsin sett en platsannons där arbetsgivaren efterlyser följande egenskaper? — ‘intuitiv’, ‘följsam’, ‘konstnärlig’, ‘balanserad’, ‘känsloorienterad’, ‘kultiverad’, ‘irrationell’, ‘omhändertagande’, ‘trygg’, ‘introvert’, ‘perceptiv’, ‘mystisk’, ‘andlig’. Nej, naturligtvis inte! I vår patriarkaliska kultur blir följande maskulina egenskaper övervärderade: ‘analytisk’, ‘driven’, ‘framåtanda’, ‘självgående’, ‘effektiv’, ‘slagkraftig’, ‘rationell’, ‘inspirerande’, ‘logisk’, ‘konkret’, ‘intellektuell’.

Det har sin förklaring, då företagen kortsiktigt tjänar på att ha maskulina kvalitéer hos sina anställda, oavsett deras könstillhörighet. Men att den feminina principen förkvävs i vårt samhälle får allvarliga konsekvenser emedan vår kultur får en kraftig slagsida. Det leder till försämrad psykisk allmänhälsa och att solidariteten i samhället bryts sönder. De maskulina egenskaperna är beroende av de feminina. Om de senare förkvävs skadas också samhällets kreativitet. Det går i längden inte att ha framåtanda och vara självständig om man saknar en relation till den feminina aspekten. Det gäller alltså på individnivå, oavsett om man är kvinna eller man. Feminismen strävar efter att förkväva den feminina arketypen, dvs. det är en form av fallocentrism — en skuggsida av vår civilisation som har gett upphov till fascism och kommunism. Vänsterfolk, feminister, islamister och mångkulturalister representerar ensidigt maskuloida inriktningar, ständigt återkommande i vår historia.

Det är därför som staten idag är så benägen att institutionalisera egenskaper som egentligen är hemmahörande i individen. När feminina kvalitéer förkvävs i människosjälen måste samhället överta dessa egenskaper. Samhället förvandlas till Den Stora Modern och människoidealet blir infantiliserat. Medborgarna förväntas efterlikna det maskuloida och narcissistiska idealet medan staten har rollen av modersgudinnan som tar hand om all världens folk och gör livet bekvämt. Den maskuloida och fallocentriska strömningen är alltså på det omedvetna planet en moderskult.

Under medeltiden gavs den feminina arketypen utrymme, bl.a. i kulten av jungfru Maria. Människorna var inordnade under kyrkan som uppfattades som Mater Ecclesia. Medeltiden var inte ensidigt maskulin. Den ädle riddaren hade en fullvärdig motsvarighet i jungfrun. Kvinnor kunde ha maktpositioner. Under en period på 980-talet var majoriteten av härskarna i de västeuropeiska kungadömena kvinnliga (cf. Yalom, 2004, s. 26). [41] Det är fortfarande världsrekord. Materialismen kunde hållas i schack genom att det fanns en projektion av dess feminina gudomliga princip. Modersgudinnan är alltså en ande, precis som himmelsguden. Även om gudinnan för alltid är förknippad med materien så är dessa aspekter inte identiska. Det är p.g.a. att dessa har blivit identiska som den materialistiska regressen har inträffat. Det saknas m.a.o. en medvetenhet om den feminina principens andliga och gudomliga aspekt. Därmed har den förlorat sin gudomliga status och blivit fjättrad i materien. Det har gett upphov till konsumismen, statusjakten, samt feminismens och socialismens idéer, som bara handlar om världsliga ting, såsom makt, pengar och status.

På medeltiden fanns det fortfarande en medvetenhet om det feminina mysteriet. Det kom, som sagt, till uttryck i kulten av Jungfru Maria, samt i kärleksmysteriet såsom det uttrycks i Tristan och Isolde, Romeo och Julia, och Parsifal. Det var då kärleksgudinnan för första gången gjorde sin entré. Även om hennes sol gick ned efter medeltidens slut har hon lämnat ett litet men stabilt avtryck i det västerländska psyket. Den mest klassiska medeltida myten är riddaren och jungfrun. Det här tolkas naturligtvis av feministerna såsom uttryck för “kvinnans underordning”. Men det illustrerar i själva verket det komplementära förhållandet hos de manliga och kvinnliga mysterierna. Dessa figurer är inte personlighetsideal, utan feminina och maskulina arketyper, kärleksgudinnan och hjälten, som alltid påverkar oss omedvetet.

Riddaren, dvs. hjälten, är en myt som vi aldrig tycks få nog av. De flesta Hollywoodfilmer handlar om detta tema som representerar det maskulina mysteriet. Det är en andlig drivkraft som är grundläggande för Västerlandet, men nästan okänd i subsahariska Afrika. Hjälteskapet är nära nog okänt där, liksom den romantiska personliga kärleken såsom fenomen. I Kina existerar heller ej begreppet om den personliga romantiska kärleken mellan man och kvinna. Äktenskapen är alltid konvenansäktenskap. Hos oss förblir kärleken inte bara ett ideal, utan ungdomar kan ofta bli romantiskt förälskade och absorberade i varandra under lång tid.

Visserligen hade den maskulina gudomen ett företräde under medeltiden, men den feminina gudomligheten hade en given plats i människors medvetande. Jungfrun i elfenbenstornet är alltså förknippad med Jungfru Maria, kärleksgudinnan, och t.o.m. Magna Mater. Det feminina andliga mysteriet har en enorm potens. Hon är fullt jämbördig med riddaren som strävar efter att förenas med henne. Utan henne vore riddarens liv fullkomligt meningslöst. Men feministernas förakt för den feminina symbolen har blivit kännetecknande för vår tid. Jungfrun har nämligen blivit bortglömd, till skillnad från hjälten.

Det har som följd att den feminina kraften istället blivit förknippad med själva materien, dvs. med vällevnad, fysik skönhet, samt välfärdsstaten. I en Hollywoodfilm är kvinnan en sexuell varelse, och hon finns där för att uppfylla skönhetsidealet, själva materiens lockelse. Men hon kan också vara maskuliniserad och bära rollen som hjälte. Det tycks vara feminismens ideal, nämligen att även kvinnor skall uppbära den manliga myten enär den har hög status, medan den kvinnliga myten förpassats till glömskan. Så de manliga figurerna har både heroisk patos och etos samt blir upplyfta av en underliggande myt som gör dem mer spännande. Men kvinnorollen fungerar mest som uttryck för den materiella världens lockelse, dvs. framställs som trivial, om den inte emulerar den manliga hjälten. Det här underminerar jämlikheten eftersom den feminina kraften förskjuts.

Istället förväntas kvinnor erövra manlighetens kraft och bli lika. Det är vad feministerna menar med jämlikhet. Därmed förkvävs den kvinnliga inre naturen, jämbördig med den manliga. Det här gör att kvinnor i samhället mår allt sämre. Att efterleva ett ideal som går på tvärs med ens natur leder till frustration. Den moderna feminismen har skadat kvinnor enormt. Men om vi skalar bort alla dumheter i feminismen och behåller endast likhetsidealet, så hamnar vi likväl i galen tunna. Problemet är att ett mediokert intellekt är oförmöget att förstå dessa sammanhang. Det är därför programmatiska ideologier är så populära på högskolor, för de är enkla att förstå. Men det vore bättre om vi litade på traditionerna som historien bär på, en visdom som överskrider människornas intellekt.

Det maskulina pronomen för gudomen härrör från den tid då vi tänkte i termer av Moder Jord och Fader Himmel. Det som var synligt förknippades med det feminina gudomliga väsendet, åtminstone om det var imponerande och underskönt. Skogens gudinna var Diana. Hon var mångudinnan, och vi tänker fortfarande på den trolska månen såsom ett kvinnligt väsen. Månskenet gör hela tillvaron svärmisk och feminin. Likaså tänker vi fortfarande på havet som en ‘hon’. Men havet är idag bliven en stor pöl med vattenmolekyler, tyvärr.

Den osynliga sidan av tillvaron förknippades med det maskulina gudomliga väsendet. Den abstrakta anden, nämligen de Platonska formerna, Intellektet, Lagarna, o.s.v., sågs som maskulin. Det var Oden som skapade den gudomliga lagen, och den jordiska lagen är dess återspegling. Så det faktum att personerna i Treenigheten ses som maskulina har sin naturliga förklaring. Det balanserar vår fixering vid den feminina sidan av tillvaron, nämligen det världsliga. Den osynliga sidan av det gudomliga överlevde vetenskapens anlopp, eftersom vetenskaplig forskning inte kan förvandla den till vattenmolekyler, o.dyl. Egentligen deltar vi i en omedveten Moderskult eftersom vi ej längre medvetet betraktar det världsliga som gudomligt. Men att ta bort det maskulina pronomen för Treenigheten kan inte lyfta oss ur vårt infantila tillstånd. Dessutom är det bara språkliga konventioner. Gud är inte en ‘hane’ enligt den biologiska definitionen. Det begriper alla normalbegåvade människor.

Vi lider av en outvecklad eros [42] i Västerlandet, medan logos är överutvecklad. Vårt “månmedvetande” har gått förlorat då vi endast har tillgång till “solmedvetandet”. När solen skiner blir allting klart definierat. Slaviskt bokstavtroende och paragrafrytteri karakteriserar det enögda solmedvetandet. Jämförelsevis, i månljuset smälter formerna samman och en trädrot kan förvandlas till ett troll. Det feminina mysteriet illustreras av gudinnan Diana, som gömmer sig i skogen bland viskande träd och mörka tjärnar. I månskenslandskapet smyger mystiska naturväsen omkring. Sådana egenskaper borde feministerna borde fokusera på, nämligen den feminina psykologiska naturen, snarare än karriärfrågor och matematisk jämställdhet.

Alldenstund det är ständigt fokus på världsliga frågor blir den feminina arketypen insnärjd i materien. Den blir projicerad på den materiella tillvaron och faller ner i den krassa verkligheten. Arketypen utsätts för vulgarisering och trivialisering och tillvarons feminina aspekter glöms bort. Återgången till matriarkat är alltså en lömsk process eftersom det sker omedvetet. Vårt ensidiga solmedvetande och materialistiska besatthet leder till Modersgudinnans hämnd. Hon tar kontroll över männen via det omedvetna och den heroiska manligheten blir alltmer försvagad. Männen riskerar mista sin drivna natur och entreprenörsanda enär den ädle riddaren mist sin motpart, nämligen jungfrun. När hon inte står att finna någonstans går riddaren ner sig i omoral och missbruksbeteende. Han utvecklar en beroendepsykologi och tror att allt handlar om kroppsligt välbefinnande och materiell trygghet. Det är Modersgudinnans hämnd, för att vi inte kunde ge eros en plats i våra liv. Det här är vad som åsyftas med att bibehålla medvetenheten om “den feminina arketypens andliga och gudomliga aspekt.”

Marie-Louise von Franz diskuterar varför de nordiska folken inte har utvecklat de känslomässiga och feminina egenskaperna (animakvalitéer) i lika grad som de mer kulturellt utvecklade stammarna. Det sammanhänger med de primitiva germanska krigarstammarnas “patriarkaliska” sociala ordning, vilket innebär en avsaknad av den feminina principen, något som ger upphov till ett blödande sår. Hon påpekar att nordiska kvinnor liknar svävande sagoväsen. Även om de är trevliga och attraktiva tycks det ogörligt att få känslomässig kontakt. Det är precis som om de lever i en dröm (jfr. von Franz, 1997, s. 50-51). [43] Kvinnor tenderar ju generellt att vara kalla och beräknande, men svenska kvinnor står verkligen ut i detta avseende. När känslolivet är underutvecklat slår man aldrig ner rötter i livet utan tenderar att flyta omkring som en heliumballong. Men att på det psykologiska planet rota sig sammanhänger med en konservativ ståndpunkt. Så det här kan vara en delförklaring till konservatismens frånvaro i Sverige.

Puer aeternus

Vi moderna västerlänningar är fortfarande starkt påverkade av den romantiska epoken, vilket delvis förklarar den orediga inställningen hos dagens journalister och politiker. De tycks sakna verklighetsförankring och efterlever istället sina egna orealistiska fantasier och ideal. Dagens regering har liknande intellektuell inställning som ett hippiekollektiv år 1970. Människorna tycks oförankrade i det verkliga livet, liknande de skönandar som under romantikens epok formulerade estetiska ideal för tillvaron på jorden. Detta kom senare att leda till den nazistiska katastrofen, som också byggde på verklighetsfrämmande ideal. Filosofen Paul Roubiczek har gjort den kopplingen. [44]

Exempelvis, en ung kvinna ringde in till radioprogrammet “Ring P1” och tyckte att alla utlänningar borde ha rätt att få komma till Sverige eftersom vi som bor här inte har gjort oss förtjänta av det — vi har ju bara råkat bli födda här. Alltså borde alla människor ha rätt att få komma hit från länder där tillvaron är sämre. Det är samma princip som att råka bli född här, eftersom hon själv lika gärna hade kunnat bli född i ett land där fattigdom råder. Resonemanget tycks bygga på att vi blir levererade med storken, och det kan bli både här eller där. Det finns alltså ingen känsla av kontinuitet från mormors mor och farfars far och ännu längre tillbaka. Många unga tycks rotlösa och ser inte sig själva såsom produkter av en mångtusenårig genetisk och kulturell linje. Fenomenet sammanhänger med ett syndrom (neuros) som inom psykologin kallas puer aeternus (evig yngling) [45] (även beteckningen Peter Pan används [46]). Rotlösheten gör att personligheten stannar i ett ungdomligt tillstånd som får som följd att man fortsätter sväva oförankrad genom livet.

Puer-personligheten klassificeras såsom narcissistisk, innebärande en form av psykologiskt modersberoende. Men det är inte detsamma som den elakartade självcentrerade formen. Dagens konstiga relativistiska värderingar hänger samman med rotlöshet — en ovilja att rota sig i den inhemska kulturen och nationaliteten. Man tar snarare avstånd från dess karakteristiska egenskaper och vägrar erkänna att man själv är del av en mångtusenårig kultur som har varit karaktärsdanande. Många förnekar till och med att svensk kultur och karaktär existerar, för att därmed bli kvar i det bekväma och omedvetna puerila tillståndet. Man erkänner ej heller att det finns ett ansvar att förvalta det som förfäderna byggt upp, människor som knappast förväntade sig att deras egendom och livsverk skulle skänkas bort till muselmaner.

Puer-syndromet förklarar den avsaknad av känsla för det egna landet och folket som råder idag — i grund och botten en kärlekslös inställning. Kärlekslösheten kompenseras genom att hjärtats likgiltighet göms bakom en fasad av chimärisk godhet. Det får som följd att landet och dess ekonomiska tillgångar fullkomligt oförtjänt skänks bort till främmande folkslag. Det vore bättre om vår välvilja inriktades på naturen, där utrotning utav arter pågår i allt snabbare takt. Men att Moder Jord nonchaleras är en följd av kärlekslösheten och rotlösheten. Pueri aeterni svävar ovanför jorden, likt ballongflygare, och tror sig oberoende av livets sakförhållanden. Men när verkligheten kommer ikapp landar de hårt. M-L von Franz förklarar:

Eftersom en puer hyser falska pretensioner så blir han kollektiviserad inifrån, vilket får som följd att det personliga och speciella inte fortlever i reaktionsmönstret. Han har blivit en slags typ —puer-aeternustypen. Han har blivit en arketyp, och om man blir till en sådan så är man inte längre originell, inte längre sig själv och någon speciell, utan bara en arketyp. (von Franz, 2000, s. 121) [45] (Min övers.)

Likväl brukar pueri aeterni karakteriseras som individualister. Men det skapar begreppsförvirring om man kopplar samman individualism med individualitet. Individualism och kollektivism är två sidor av samma mynt, medan individualitet förutsätter en mognad hos individen som innebär att man slår rot i kulturen. Exempel på detta är att individen använder sin kraft att förkovra sig och därmed tillägnar sig kulturella värden, såsom exempelvis litterära, historiska eller filosofiska. Personen blir då mer individuell eftersom denne förhåller sig, åtminstone på det intellektuella planet, till kulturella aspekter. På det sättet förankrar sig individen i kollektiva värden och i det historiska sammanhanget.

Individualitet skall alltså inte förväxlas med individualism. Det senare är kollektivismens baksida på så sätt att kollektiv identifikation, utsuddandet av personligheten, leder till en kompensatorisk reaktion. Individerna blir såsom isolerade öar, likt pueri aeterni, som bara tänker på att manifestera det egna jaget. De är endast på ett ytligt sätt spirituella då det saknas en förankring i historiska värden, i form av en personlig relation till kulturen. Därmed förkvävs den inre passion som möjliggör övervinnandet av jagets isolation. Följden är individualism som alltid är kollektivismens följeslagare. Det tydliggörs av att kollektivistiska rörelser, såsom exempelvis kommunismen, alltid kapas av vulgära individualister inriktade på att berika sig själva, och som sätter det egna jaget i centrum. Ett perfekt exempel är Nicolae Ceauşescu, Rumäniens kommunistiske president mellan 1965 och 1989.

Kollektivismen kompenseras hos befolkningen med individualism, exempelvis genom att förändra utsidan, bl.a. vad gäller klädsel och utseende. Det är pseudo-individualitet, en önskan att på det ytliga planet stå ut från mängden. Men individualitet är en inre egenskap, som sammanhänger med självständigt tänkande och personlig kreativitet. Det är inte något man förvärvar genom att ikläda sig yttre attribut. Individualismen och kollektivismen är i själva verket ett brödrapar. M-L von Franz visar att det ena ger form åt det andra. Hon påpekar att det är just forna individualister som upprättat tyranniska och mordiska polisstater. Nazismen och kommunismen har skapats av rotlösa män av denna sort (ibid. s. 164). Det fanns många bohemer, småförbrytare, lösdrivare och konstnärsnaturer bland dem. Både Hitler och Stalin tillhörde en eller flera av dessa kategorier. Vi ser samma fenomen här i Sverige när rotlösa existenser ansluter sig till fundamentalistisk islam. Så kollektivismen närs av individualismen.

Kännetecknande för människor som domineras av ett omedvetet komplex, i det här fallet moderskomplexet, är att deras ställningstaganden är så banala men samtidigt så kategoriska. De talar så att säga med Modersgudinnans röst, uttalar hennes matriarkaliska trossatser som handlar om en omhändertagande och bekymmersfri tillvaro. Det är klart att vi behöver vara moderliga och omvårdande i relationen till barn. Om de ej får moderskärlek så blir de stukade för livet. Så moderlighet är ytterligt viktigt. Men en fader brukar säga till sin femårige son att han redan vuxit upp till en “stor och stark karl”. Faderns roll är att vinna över sonen från moderns trygga famn så att han kan uppnå psykologisk självständighet. Sker inte detta så förblir han en puer aeternus, eller möjligen något ännu värre. Därmed är hans liv förstört, emedan han aldrig blir till en riktig individ. Han blir till en efterhärmande och tråkig människa som ej förmår fungera på ett personligt sätt och därmed utveckla en sann meningsfylld kreativitet. Det blir bara ett meningslöst jagande efter vind, som är så vanligt i nutiden.

Att ta ansvar för naturen innebär att se till att växter och djur har förutsättningar att klara sig själva. Vi kan ju inte hålla på och mata djuren i skogen. Det skulle få förödande konsekvenser för ekosystemet och djuren själva. Det här är något som alla begriper. På samma sätt bygger det patriarkaliska samhället på att skapa förutsättningar för människor att klara sig själva. Så vi går alltså från barndomens modersvärld till vuxenskapets fadersvärld. Så fungerar det bäst. Vi kan inte låta den ena livssynen tränga in på den andras domän, såsom att belasta minderåriga med ansvar. Men i den moderna tiden har moderligheten flyttat ut i samhället i samband med att pueri aeterni har fått maktpositioner från vilka de uttalar moderskomplexets monotona floskler. Ambitionen är att göra om samhället till ett daghem för vuxna. Det här innebär att man öppnar dörrarna för migranter utan att se till att de har förutsättningar att klara sig själva. Det behövs inte eftersom Moder Svea tar hand om dem. Lägg märke till att komplexet är oberoende av partigränser, men yttrar sig på olika sätt. Fredrik Reinfeldt och Annie Lööf tycker att vi kan ta emot obegränsade mängder migranter, eller åtminstone 20 miljoner. De kan nämligen bo i våra stora skogar. Vi behöver inte bekymra oss eftersom Moder Jord tar hand om alla sina barn.

Det här är den nyliberala versionen av moderskomplexet som innebär fullkomlig ansvarslöshet och som urartar till en fascistoid åskådning då man frånsäger sig det faderliga ansvaret för medmänniskan. Reinfeldt tycker som bekant att folk inte behöver bidrag alls, men det beror på att Mamma alltid finns till hands i hans värld. Han tror att hela mänskligheten vilar tryggt i Modersgudinnans famn. Det är alltså frågan om ett gigantiskt moderskomplex som oförtrutet alstrar plattityder och fullkomligt orealistiska ställningstaganden. De lider alltså av en neuros, vilket förklarar varför de om och om igen läser ut samma nonsensargument. Det är ju något som skapat förvirring och förtvivlan bland många intellektuella. Man har tänkt sig att det beror på den postmoderna ideologins inflytande, exempelvis. Men egentligen är det tvärtom. Det var franska neurotiker som skapade den infantila ideologin till sin egen avbild.

Svenska neurotiker behöver inte läsa böcker av Derrida för att bli så knäppa. Skolans och universitetens postmoderna indoktrinering syftar till normalisering av det patologiska tillståndet. Den puerila neurosen, diverse identitetsproblem, och alla slags perversioner, förklaras normala. Allt slags neurotiskt svammel är gångbart. Man kan fråga sig varför de är så angelägna att klättra på samhällsstegen och få äran att sitta i en paneldebatt om integrationen, exempelvis. I brist på sann livsglädje vill de gärna ha upphöjda positioner i samhället, eftersom det ger både riktning och narcissistisk satisfiering åt deras tomma neurotiska själar. Skolan verkar för upphöjandet av postmodernismens narcissistiska och egocentrerade ideal, då man bara utgår från sig själv, såsom i det “konstruktivistiska” kunskapsformulerandet. Skolans haveri föregår det stundande samhällshaveriet. Därför är det nyttigt att förstå bakgrunden till skolans kris, såsom den beskrivs av prof. Henrekson. [47]

Puer-neurosen hänger samman med alienationen i det moderna samhället. Alienation (förfrämlingande) innebär att vi inte längre är förknippade såsom individer med de produkter vi skapar (olikt exempelvis en gitarrbyggare). Vi producerar fullkomligt anonyma varor och tjänster. Vidare har vi p.g.a. historiska orsaker skurit av kontakten med vår historia samt förlorat vår tro, orsakat av religionens ytterliga sterilisering i den svenska formen av protestantism. Vår rationalism och ordningsamhet har skapat ett samhälle som är funktionellt men i alla avseenden anonymt, såsom miljonprogrammens bostadsområden. Folk känner sig i allt mindre utsträckning solidariska och samhöriga med sin arbetsplats och sin närmiljö utan anammar en “hoppjerkas” inställning. Följden är att begrepp såsom ‘yrkesstolthet’ idag har förlorat sin förankring. Ambition och arbetsamhet tolkas mest som strävan efter makt och pengar.

Den alienerade människan är rotlös och identifierar sig inte längre med sin naturliga omgivning, sitt eget land, den egna historien, eller den egna etniska gruppen — alla kulturer är lika bra, alla folkslag har likadana egenskaper, och alla har samma “rättigheter”. Inte ens de egna familjemedlemmarna är mer värda än de fattiga människorna på en avlägsen kontinent. När det gått så långt att t.o.m. den egna avkomman alieneras, då är vi vid vägs ände. Föräldrar föredrar att syssla med mobilen istället för att ge småttingen respons på tilltal — ett fenomen jag iakttagit många gånger.

Det är sannolikt deras alienerade psyke som är orsaken till att svenskarna är oförmögna att göra skillnad mellan olika etniska grupper och olika kulturella fenomen. Alienationen ger upphov till neuros då människan aldrig rotas i sin egenart. Rotlöshet är nämligen detsamma som att sakna rötter i sin historia och kulturella miljö. Följden är att befolkningen börjar bete sig på ett märkligt sätt, befriat från naturlig instinkt. Instinktmässig atrofi är följden, vilket förklarar den töntiga, präktiga, och blodlösa svenska karaktären, som inte längre kan stå upp för något annat än torftiga ideologiska satser, och dessutom utsätter oliktänkande för mobbning — någonting som barnen omedelbart tar efter.

Det tycks som om svenskarna omedvetet har bestämt sig för att prisge allt som vi byggt upp under årtusendena, inklusive vår genetiska särart, som inte tycks värd att bevara. Det existerar ju nämligen ingen särart — allt enligt den rådande extrema relativismen. Den hegemoniska kultur- och värderelativismen är starkt förknippad med människans alienation, ett växande fenomen som omvandlar människan till en ytlig och narcissistisk varelse — likt oförankrade ballonger svävar de i lufthavet, växlande färg beroende på vad som är gynnsammast i den sociala situationen. Det handlar nämligen om att i möjligaste mån gynna den egna personen, något som är uppenbart när det gäller den fega svenska journalistkåren. Man antar de ståndpunkter som för närvarande är gynnsammast för den egna sociala och yrkesmässiga framgången. Men just det här fenomenet kallas i den psykologiska litteraturen för narcissism [48] — en ytterligt demoraliserande psykisk sjukdom.

I Bagarmossen slog romerna läger i den lokala skogen. Men därmed förlorade de boende en angenäm plats för rekreation. De gräver inte latringropar utan kackar överallt. Snart hade de spridit bajspapper över nästan hela skogen. Sedan fick de boende utstå en oerhört störande polishelikopter som timme efter timme svävade ovanför. Det tycks som det är mer angeläget att köra bort romerna från kommunal mark än från privat.

Svenskarna är troligen världens märkligaste folkslag då de tycks ha förlorat sin självbevarelsedrift och sinne för rätt och fel. Istället finns det en blind tro på någon slags ytlig och banal humanistisk ideologi. Jag tolkar det som vårt folk har drabbats av instinktuell atrofi. Dan Ahlmark har skildrat kulturmarxismens inflytande på hur unga kvinnor resonerar. [49]

Människan ses som en heliumballong, ett ego som flyter i lufthavet bland alla andra heliumballonger. Enligt det synsättet är vi alla fullkomligt rotlösa. Människan har varken rötter i historien, kulturen, naturen eller ens själva instinktlivet. Det saknas ansvarskänsla för vårt folk och vad förfäderna byggt upp. Ingen är ansvarig inför Gud längre. Det finns inga gränser för den privata viljan. I Nietzsches Den Glada Vetenskapen hoppar “vettvillingen” fram och säger:

Var är Gud? Jag skall berätta. Vi har dödat honom — du och jag. Vi är alla hans mördare. Men hur bar vi oss åt? Hur förmådde vi dricka upp havet? Vem gav oss tvättsvampen med vilken vi torkade bort hela horisonten? Hur gick det till när vi lösgjorde denna jord från sin sol? Varthän rör den sig nu? Är vi på väg bort från alla solar? Störtar vi då ej ner i mörkret?

Den typiske svensken är bliven ett fullkomligt oförankrat ego. Grundtanken är att människan enbart utgår från sig själv, och därmed har alla jordens invånare rätt att landa med sin ego-ballong varsomhelst i världen. Det spelar ju ingen roll, åtminstone så länge ens egen knatte, eller familjehunden, slipper trampa omkring i bajspapper. Meredith Sabini skriver:

Jung ställde diagnosen att själva instinktlivet hos den moderna civilisationens befolkning genomgår förtvining (atrofi): “Den civiliserade människan…riskerar att förlora all kontakt med instinktvärlden. Faran förstärks när livet pågår i en urban miljö där tillvaron framstår som helt och hållet människotillverkad. Den här förlusten av instinkt är den huvudsakliga orsaken bakom det sjuka tillståndet hos kulturen i samtiden”. [50]

Motsättningen råder inte mellan förnuft och känsla såsom det ofta framställs. I själva verket är det en konflikt mellan moget vuxenskap och den infantila människan. Att såsom vuxen förbli naiv och ovetande innebär att innesluta sig i en bubbla. Det har en terapeutisk funktion eftersom man då slipper bekymmer, och undgår att drabbas av oro för den framtida utvecklingen. Jämförelsevis, barn mår bäst av att förbli naiva, okunniga om destruktiva krafter, de mörka moln som tornar upp sig vid horisonten. De skall förbli i sin trygga barndomsvärld, annars drabbas de av ångest och mardrömmar. Man bör alltså, i möjligaste mån, undvika att tala om farorna. Den här inställningen kan få sin fortsättning i vuxenlivet — det moderna välfärdssamhället skapar nämligen de rätta förutsättningarna, eftersom det fjärmar människor från tillvarons påtagliga mörker. En vuxen person så funtad slipper bekymmer, samt undkommer att ta ansvar för framtida generationer och för vår kulturs fortlevnad. Då kan man fortsätta att må bra och vara naivt lycklig, såsom småttingarna i lekparken.

Emellertid förblir vuxenbarnen kluvna gentemot sig själva, som får till följd en narcissistisk (infantil) neuros. Det omedvetna perspektivet formerar sig i skarp motsättning gentemot den medvetna ståndpunkten. Det förklarar den starka benägenheten att på omgivningen projicera den omedvetna hållningen, konträr mot den medvetna “goda”. Anfrätt av det omedvetnas arkaiska natur, projiceras den som “fascism”. [51] Infantilismen kan alltså förstås som en egoistisk strategi, nämligen att man själv skall må bra, kroppsligt och själsligt, genom att förneka problemen. Exempelvis, i den norska dokumentären “Hjernevask” [52] diskuteras ifall vissa etniska grupper är mer våldsamma än andra, och huruvida män är mer våldsamma än kvinnor. Kriminologen Hedda Giertsen förnekar att statistiken har relevans eftersom “det inte är viktiga spörsmål”. Hon ställer sig frågande till varför man överhuvud skall uppmärksamma frågor som har med biologi att göra.

Det är förbluffande att en vetenskapsman talar på det här sättet, men det har sin grund i den naturliga narcissismen, som innebär att sopa problemen under mattan för att kunna förbliva i barndomshägnet. Den här personen är egentligen inte ondskefull. Det är därför den infantila formen av narcissism betraktas som godartad. Hennes ställningstaganden har däremot synnerligen onda konsekvenser. Likt en groda som i ett kärl under uppvärmning väljer att stanna, så förblir vi omedvetna om de framtida konsekvenserna. Grodan, som är en växelvarm varelse, mår bra i sitt trygga kärl, ända tills den dör av överhettning.

Likhetsnormen

Enligt den mångkulturalistiska ideologin finns det inga essentiella skillnader mellan människor. Men det innebär egentligen avhumanisering , då alla därmed blir utbytbara. Individualitet ingår i det naturligt mänskliga, men i postmodernt tänkande blir människan nedvärderad till neutral varelse som förväntas passa in i vilken form som helst. Uppfattningen är kännetecknade för kollektivistiska ideologier, såsom kommunism, islamism och fascism. Den kollektivistiska personligheten blir väldigt upprörd om man diskuterar skillnader. Tanken tycks outhärdlig att personer finns som är essentiellt annorlunda än det egna jaget. Det beror på att det bara får finnas ett ego — nämligen mitt eget! Så narcissism och kollektivism är sammanflätade. Ett folkslag som saknar särart saknar också själ. På motsvarande sätt fråntar man en person dess existensberättigande såsom individ, om denne sägs sakna utmärkande och särskiljande egenskaper. Då kan människan bara existera såsom kollektiv varelse. Det innebär avindividualisering och kollektivisering, vilket har avhumaniserande konsekvenser. På så sätt påtvingas vi successivt en kollektivistisk ideologi, som gör människor iskalla och kärlekslösa.

Mångkulturalismen [53] är falsk emedan dess populära mångfaldsbegrepp förutsätter att det saknas essentiella skillnader. Skillnaderna förminskas, och ses som ytliga kulturuttryck som med tiden skall inordnas i majoritetskulturen. Den indiske författaren Rajiv Malhotra [54] kritiserar den rådande ängslan över skillnader (‘difference anxiety’) i den västerländska diskursen, som syftar till att förminska, gömma eller utplåna skillnader mellan folkgrupper och kulturer. Bakom detta döljer sig ett maktmotiv, enär Västerlandet blir till den universella norm som övriga civilisationer skall efterlikna. Den ‘vita och progressiva rasen’ tillämpar egna konceptuella kategorier på isolerade aspekter av andra kulturer. På så sätt kan det utmanande och främmande neutraliseras och inkluderas i den rådande västerländska världsbilden, som bygger på homogenitet och likhet. Det går på tvärs med det naturliga livet på jorden, där arterna manifesterar en förbluffande mångfald (jfr. Malhotra, Kindle pos. 480-9).

Den politiske etologen Frank Salter [55] menar att genomisk samhörighet är grundläggande för den sociala funktionen i samhället. Etniska grupper bör vidmakthålla territorium, då det är enda sättet att förvalta den genetiska särarten. Man kan naturligtvis vägra att spela detta evolutionens spel, men det leder helt enkelt till utrotning. Därför föreslår han en “universell nationalism”, som för alla grupper innebär etniskt monopol i ett hemland. Vi tvingas inse den smärtsamma sanningen, nämligen att vi är oerhört präglade av det biologiska spelet. Aggressioner i det multietniska samhället har delvis genetisk grund. Att förstöra ett samhälle där en annan etnisk grupp dominerar är helt enkelt logiskt ur evolutionärt avseende, enär det ger den egna särarten livsutrymme. Hitler upphöjde den här tanken till ideologi, med fasansfulla konsekvenser också för den egna etniska gruppen. Men att förneka att genetiska faktorer har betydelse fungerar inte heller, eftersom det då får omedveten verkanskraft.

Argumentet att invandringen skapar mångfald är falsk. Det blir istället en grå vattensoppa. Svenskar saknar, till skillnad från de flesta invandrare, en stark gruppidentitet. Det är egentligen en mer modern ståndpunkt, och representerar en högre grad av civilisation. Gruppidentiteten ger nämligen upphov till gruppnarcissism, då gruppen likt en primitiv organism bara tänker på sig själv, och därför saknar solidaritet med andra. På grund av att svenskar är mer psykologiskt självständiga, blir vi offer i krocken med klankulturerna, och de immigranter som lever i symbios med sin grupp. Det fungerar ungefär som rökare och ickerökare. Om de befinner sig på samma plats blir ickerökarna tvungna att inandas röken. Rökarna representerar nämligen den dominanta samt aktiva parten, medan ickerökarna är den recessiva (vikande) parten som automatiskt drabbas. Ickerökarna förlorar sin rökfria miljö, och miljön blir såsom rökarna föredrar. Det här “kulturmötet” sker alltså inte på lika villkor.

Det är så man måste förstå mångkulturalismens konsekvenser. Det är inte sant som det sägs, att den skapar utrymme för alla slags människor och kulturer. De recessiva egenskaperna förlorar nämligen i kulturmötet. Därmed går förfinade kulturegenskaper förlorade, sådana som ger plats åt individen snarare än gruppidentiteten. På det här sättet går den levande och dynamiska mångfalden i Europa förlorad, som bidragit till dynamiken som gett européerna framgång. Kulturkonservatismen vill bibehålla mångfalden, men mångkulturalismen föröder den. Det innebär en homogenisering och primitivisering till en lägre stående gemensam kultur. Det är inte konstigt att svenska ungdomar mår allt sämre psykiskt. Även om det bara är en mindre del av befolkningen som ständigt besvärar unga kvinnor, så får det konsekvensen att kvinnorna inte längre kan röra sig fritt. Den aktiva och dominanta egenskapen vinner över den passiva, som är att låta kvinnor vara ifred.

Själva begreppet kultur innebär ju något som är homogent. Multikultur är något odefinierbart. Det finns ju då ingen övergripande kultur, utan det råder kulturell anarki i ett land. Alla har olika värderingar, olika språk, olika sociala koder. Lutheraner lägger stor vikt vid arbete, andra gör det inte. Vissa respekterar starka och självständiga kvinnor, andra gör det ej. Ett sådant land har ju ingen kultur och ingen gemenskap. Ska man verkligen behöva förklara att det inte kan fungera och att människor inte trivs i ett sådant tillstånd? Multikulturen orsakar endast söndring i ett land.

Det finns olikheter mellan människor och kulturer. Om man är obenägen att vända sig inåt, utan istället förväntar sig att stimulansen skall komma utifrån, så leder detta till frustration som exempelvis resulterar i sönderslagna flyktingförläggningar. Det hävdas att frustrationen skulle bero på brister i hur de asylsökande bemöts. Men i själva verket uppfattas sannolikt hela boendet och dess placering i fridfull miljö som en frustrerande bristsituation. Det är ofta fallet att människor från främmande kulturer bättre uppskattar den livfulla miljön i städerna, med barer, kaféer, vackra kvinnor, med mera. Svenskarna har däremot en grundläggande uppskattning av det naturnära och fridfulla. I andra kulturer saknas ofta en relation till naturen. Trots att de invandrartäta förorterna i Stockholm är omgivna av underskön natur, så besöker de boende sällan dessa platser. Det har att göra med att det brister i den introspektiva förmågan. Men det som förblir omedvetet blir oundvikligen projicerat. Om man då vistas i naturen så projiceras faror på omgivningen, vilket ger upphov till obehag. På den här kulturnivån kommer allting, såväl ont som gott, utifrån! Det kallas för yttre kontrollfokus [56]. Det här är en väsentlig skillnad mot svenskarna generellt, som har ett inre kontrollfokus.

Det gäller att förstå hur främmande folkslag fungerar mentalt. Det är kännetecknande för den empatiska funktionen. Följaktligen, om man anammar likhetsnormen frånhänder man sig förmågan till insikt i andra människors själsliga tillstånd, vilket leder till empatibrist. Insikten att individer är olika är kännetecknande för den empatiska personligheten. Men empati betyder inte acceptans och tolerans. Kognitiv empatisk förmåga innebär att man har kännedom om hur andra personer fungerar, oavsett ifall man gillar det eller ej.

Är det då inte feministers och vänsterorienterades önskan att vi ska sluta göra skillnad på folk, oavsett hudfärg och religion? De strävar väl efter ett samhälle utan diskriminering, utan ett “vi och “dem”? Nej, de strävar efter att utskilja dem som ej efterföljer likhetsnormen. Men om vi istället erkänner konstitutiva skillnader, så slipper vi betrakta varandra som “defekta”. Exempelvis, förr delade man in den mänskliga kroppskonstitutionen i kategorierna asteniker-atletiker-pykniker. Men det förekommer inte längre, då vi inte får göra åtskillnad på människor. Därför får en ung asteniker ofta höra att han är “mager”, och “äter för lite”. Men sanningen är att astenikern har ett hälsosamt fettlager och utmärkta blodvärden. Alldenstund folk inte begriper att astenikern är annorlunda i sin kroppskonstitution och metabolism, så tror de att något är fel. Så går det när man inte vill erkänna konstitutiva skillnader mellan människor. Det här drabbar fylliga kvinnor extra hårt, trots att deras kroppskonstitution perfekt uppfyller det pykniska idealet. Kvinnor med perfekta kroppar blir pådyvlade att de inte duger.

Ett annat exempel är attitydtyperna introversion-extraversion. [57] Introverta personer har alltid blivit karakteriserade som ‘inbundna’, ‘asociala’ och ‘ego-trippade’. Men inget av detta stämmer. Introversionen beror på att intrycken från omgivningen upplevs så starkt att man nödgas avskärma sig. Introverta är varken asociala eller egocentriska. Faktum är att den introverta personligheten har sociala kvaliteter som extraverta saknar, nämligen bättre förmåga till djupa kontakter. Men om man ansluter sig till likhetsidealet, och inte vill “göra skillnad på människor”, så förklarar man att det bara finns en sort. Då blir följden att introverta betraktas som defekta, då de inte förmår leva upp till likhetsidealet enligt den extraverta normen. Man kan exempelvis få sitt slutbetyg sänkt i gymnasiet om man inte kan leva upp till den utåtriktade normen.

Följderna blir desamma om vi efterlever likhetsidealet när det gäller könen och raserna. Förr var man medveten om könsskillnader och rasskillnader. Men då dessa har blivit bortrationaliserade så börjar folk peka på personliga defekter. Typiskt manliga egenskaper, såsom den karriärmässiga förmågan, ses som en moralisk defekt emedan kvinnor generellt saknar denna sida. Männen påstås helt enkelt vara ute efter makt för att kunna förtrycka kvinnor och invandrare. I själva verket är den manliga naturen framslipad genom årmiljoner, likaså den kvinnliga. Svarta afrikaner är fundamentalt annorlunda än den vita befolkningen i sitt sätt att tänka, och har en särpräglad relation till omgivningen. Svensken upplever dem som konstiga och fjärmar sig därför. Man låtsas ej om deras påtagliga närvaro. I själva verket finns det rasegenskaper som krockar med det västerländska samhället och kulturen.

Vidare, vi kan ju betrakta vad som hände i de kommunistiska samhällena, där man avsåg skapa den socialistiska och jämställda människan. Man satte genast igång att skilja ut dem som ej kunde leva upp till likhetsidealet. Miljoner dissidenter och “subversiva element” mördades. Se upp med människor som inte vill göra skillnad på folk; som ej vill erkänna begrepp såsom ras, kön, kroppstyp, attitydtyp, m.m.

Horus och Set

Konflikten mellan det patriarkaliska paradigmet och det fallocentriska är välkänt från kultur- och religionshistorien. Den inkluderande och allomfattande modersgudinnan har nämligen alltid en eller flera manliga följeslagare vid sin sida, föreställande en mörk och destruktiv maskulin kraft. Han kallas för “Moderns fallus” i psykologisk och religionshistorisk litteratur. Modersgudinnan själv kallas ofta för “den falliska Modern”, emedan hon har tillgång till den förstörande maskulina kraften via sin falliske företrädare. [58] Han är en “busig pojke”, dvs. en trickster, [59] enligt religionshistorisk terminologi. Den toleranta och inkluderande gudinnan lyckas med konststycket att vara intolerant via en ställföreträdare (via proxy). Därmed blir modersgudinnan sin egen motsats. Hon är skapande men också förstörande, dvs. ambivalent, precis som naturen.

Hugo Chávez, president i Venezuela mellan 1999 till sin död 2013, tycktes personifiera en dylik skojare. Feminististerna dyrkar i hemlighet denne slags man, som är maskuloid snarare än balanserat manlig. Såsom företrädare för modersgudinnan ville han upprätta det socialistiska modersparadiset. Jämförelsevis, under den matriarkaliska era som föregick Horus epok i det gamla Egypten, var Set kung såsom representant för Isis, nämligen i egenskap av Moderns fallus. Horus besegrade honom efter lång strid, varefter solguden Horus blev kung i Egypten. [60] Det symboliserar början på den patriarkaliska eran. (Det motsvarar inte nödvändigtvis en viss historisk epok. Mytologin beskriver ständigt återkommande arketypiska teman i det kollektiva psyket.) Set försvann inte från panteon utan adopterades av solguden och kom att bli en viktig resurs i hans tjänst.

Ett bra exempel på den här skuggsidan av mänsklig psykologi är tänkandet hos extremfeministen Ayn Rand (1905-1982). [61] Hon uppfann “objektivismen”, en materialistisk filosofi som upphöjer egoismen till den högsta principen. Det är en tänkare i den egyptiske guden Sets anda. Hon uttryckte beundran för den flerfaldige mördaren William Hickman (1908-1928), och tyckte att maktfullkomliga, sexistiska män var attraktiva. [62] Hennes tänkande är uttryck för en maskuloid neuros, och kan sägas vara feminismens skuggsida. Feminister och vänsterfolk har den maskuloida objektivismen som sin nemesis, ungefär som Sherlock Holmes alltid förföljs av sin skugga, Dr. Moriarty. Även samhällsdebatten följer denna princip.

Det är så motsatsspelet fungerar. Motsatserna genererar varandra. Modersgudinnan när sin egen motsats vid sin barm, i form av den modersbundne Set. Allt oftare ser vi hur etniskt svenska kvinnor sätter på sig de hucklen som islamisterna anbefaller. Islamismen vill upprätta kalifatet som är en islamisk statsform. Det innebär, i likhet med det socialistiska paradiset, ett starkt reglerat samhälle där individualitet är undertryckt och alla medborgare anammat en samfällig identitet. Likheterna är slående, men i kalifatet vajar den gröna flaggan medan i den socialistiska staten vajar den röda. I den här samhällsformen kompenseras modersbundenheten hos mannen genom yttre kontroll. Så det är ett matriarkat under guden Sets regim. När individens ego är svagt utvecklat befinner sig detsamma under det omedvetnas, nämligen modersgudinnans, inflytande. Istället för inre kontroll måste därför yttre kontroll tillämpas. Externt kontrollfokus ersätter den modersbundne individens svaga självkontroll. Han uppfyller ju idealet genom att vara som en förskoleelev.

Notera att termer såsom modersgudinnan och fadersguden skall uppfattas som symboler. Dessa använder man när innehållet överskrider intellektet. Vi är ju rationalistiska konceptualister idag, så det finns en förväntan att allting skall kunna framställas i logiska termer. Men utöver intellektet har vi också tillgång till ytterligare funktioner som hjälper oss att förstå, varav känsla och intuition har stor betydelse. Modersfallusen kan kopplas samman med Oidipus som ju gifte sig med sin mor. [63] Den narcissistiske och aggressive mannen är i själva verket modersbunden, dvs. har en oidipal problematik. Det som populärt kallas “patriarkaliska samhällen” bedriver i själva verket en slags hemlig moderskult i form av patricentriska matriarkat. Motorcykelgängmedlemmen, med dödskallar och blanka nitar på skinnjackan, har ofta en misstänkt god relation till mamma, och kan inte leva utan hennes hemlagade köttbullar. Det här fenomenet finner vi också i hederskulturerna, där modern är idealiserad, trots att hon hålls i fångenskap. Den här trygghetslängtan förklarar varför Sverige, det materiella trygghetsparadiset, är extra populärt hos immigranter från den fallocentriska kulturkretsen. Muslimska familjer sätter ofta upp det arabiska tecknet för “Trygghet” på väggen. Det är i själva verket en hemlig trygghetskult.

Man kan ibland möta en man härrörande från Levanten på promenad med fru och barn. Såsom falliska attribut bär han flera nummer för stora skor. Han går utåt med fötterna efterliknande en stolt erigerad penis. När man passerar spänner han blicken i en på ett hårt och aggressivt sätt, beroende på att han egentligen är rädd. Benägenheten att känna sig kränkt är tecken på ett känsligt, dvs. svagt ego. Det är alltså en kompensation. Hans fru och dotter, som bär hucklen och är förslavade, går och hukar och tittar ner i marken. På så sätt har slaveriet fått fäste i Sverige, trots att det är förbjudet i lag. Det här är den oidipale mannen som är fullkomligt fixerad vid fysisk trygghet hos “mamma”. Taggarna utåt är ett svaghetstecken, då aggressivitet är tecken på inneboende rädsla.

I vår kultur uppfattas det som en personlighetsstörning, [64] medan i den fallocentriska kulturkretsen den sortens man är upphöjd till ideal, och satt på piedestal. Även stora delar av den etniskt svenska kvinnligheten beundrar den sortens män. Emedan det är omöjligt för en normalt funtad svensk man att förhålla sig till narcissismen blir svensken avfärdad som rasist. Förenklat är alltså rasism (eller rasistiska strukturer) oviljan och oförmågan hos etniska svenskar att relatera till ett asocialt samt fullkomligt egennyttigt och klanfokuserat beteende, oförenlig med vår demokratiska och jämställda kultur. Enär icke samtliga individer i den fallocentriska kulturkretsen är oidipalt funtade, så finns det en stark inre spänning i samhället, som förstärks av den pågående kvinnliga frigörelsen. Vi kan ju jämföra företrädarna för Islamiska Förbundet med dess kritiker inom islam, där de senare ofta framstår som civiliserade i västerländsk mening. Hur det är med den saken återstår dock att se.

Horusmyten illustrerar ett märkligt fenomen, nämligen att vi har gått från mångfacetterade narrativ till alltmer förenklade livsmyter och världsförklaringar. Visdom har ersatts med triviala rationalistiska satser. Det västerländska narrativets höjdpunkt, dess maximala förfining, representeras troligen av Thomas av Aquino [65]. Men när vi lämnade “medeltidens mörker” och medvetandets sol gick upp, så uppstod en medvetandets hegemoni. Jämförelsevis, under en månskensnatt kan man se någorlunda bra. Men om man befinner sig i strålkastarljus, så ser man knappt något utanför ljuskäglan, p.g.a. kontrasteffekten. Medvetandets intensifiering har den här effekten. Förståelsen för tillvaron tycks bli alltmer ytlig, enkelspårig och förtunnad. Inne i ljuskäglan bygger man vanföreställningar om allt varande, om den helhet som man inte längre ser. Det här illustreras av de moderna ideologiernas framväxt.

Det är en paradox att medvetandets skarpare ljus har gjort människor dummare! Vi kan programmera datorer, men vi har förlorat livsvisdomen. I forna tider sågs de förstörande krafterna som ett villkor för livets fortbestånd. Modersgudinnan stod för både liv och död. Den egyptiska guden Set var kaosguden. Hans domän var öknen. Trots det försvarade han varje natt solskeppet mot ormen Apep, som ville sluka solen. [66] Människorna förstod att utan den torra öknen så funnes det ej heller lummiga regioner. Utan stormar så funnes det ej heller soliga dagar.

Men medvetandets tillväxt fick som konsekvens att egyptierna upphörde med kulten av Set och började betrakta honom som ondskans gud. Än idag tillämpar vi denna förenkling. Genom att utrota det som synes ont så förbättrar vi världen, inbillar vi oss — rationellt och enkelspårigt. Vi kan idag med vårt fokuserade intellekt effektivt bekämpa fattigdomen i världen. Men vad som finns utanför ljuskäglan, nämligen en allt rikare befolkning som överutnyttjar naturresurserna — det håller beslutsfattarna ifrån sig. Trots kaosteorins alla rön kan det aldrig bli fråga om att “adoptera” guden Set, och erkänna att den destruktiva kraften existerar såsom en inneboende och nödvändig del av livet på jorden. Så narrativets förflackning tycks hänga samman med medvetandets natur.

Moderskomplexet

Politikers aningslöshet, samt de generella orsakerna bakom migrantrörelserna, tycks obegripliga. Dessa fenomen måste analyseras som uttryck för det i tiden underliggande moderskomplexet. En underårig gör sig inga bekymmer för framtiden. Mamma och pappa tar hand om ekonomin. Barnet kan alltid lita på att mat står på bordet och att de blir väl omhändertagna. Barnet är aningslöst, och skall så vara. Dessvärre är det något som kännetecknar den typiske journalisten eller politikern. Det kan vara svårt att förstå hur exempelvis Anders Lindberg (Aftonbladet) resonerar, i en tid då utanförskapsområden sprider sig som carcinogena metastaser i Moder Sveas kropp. Den puerila människan lever i en illusion av trygghet, oförankrad i den faktiska verkligheten.

Det innebär att barndomstillståndet fortbestår, men nu i formen av ett moderskomplex. Den modersbundne exponerar gärna sitt komplex i form av den allomfattande trygghetskänslan — godhetens sol lyser städse över hela mänskligheten, en mänsklighet som till sitt inre väsen är god. Den infantila människan resonerar såsom en minderårig, oförmögen till självkritik. Badkar är bevisligen farligare än terrorister, eftersom fler dör i badkaret än i terrordåd. Sängar är ännu värre — ofantligt mycket farligare!

Men moderskomplexets etiologi innefattar också motsatsen, nämligen den existentiella skräcken. Det omedvetna kompenserar den medvetna ståndpunkten i form av en skräckfylld irrationell otrygghetskänsla. Den modersbundne kan då drabbas av “insikten” att han är omgiven av “Anders Breivikar”, i skepnad av vita svenska män. Det är alltså den här manliga figuren som i litteraturen kallas “Moderns fallus”. Det förklarar varför den modersbundne återkommande ger uttryck för den negativa irrationella känslan, och beklagar de “mörka krafterna” i samhället. Med det åsyftas den patriarkaliska demonen som vill kasta ut den puerila människan ur Modersparadiset för att denne skall uppnå vuxenskapets ansvarstagande nivå. Den patriarkaliska demonen, den negative fadern, är alltså ormen i Edens lustgård.

Den som funnit sin plats i lustgården är, likt Oidipus, en fadermördare. Han har nämligen dödat det inifrån stammande kravet på vuxenblivande. Omedvetet föraktar han sig själv som en snyltande oduglig “moderknullare”. Eftersom allt omedvetet förblir projicerat, så blir den patriarkaliske mannen bärare av projektionen. Han får representera den demoniske fadern Lajus, “kravställaren”, som föraktar sin oduglige och ansvarslöse son. Det förklarar varför rasifierade invandrardebattörer sällan tycks ha något gott att säga om svenskarna. Den svenske mannen motsvarar nämligen den negative fadersfiguren, som sätter käppar i hjulet för godhetsparadisets upprättande, den som bär skuld för att livet ej visade sig bli en dans på rosor. “Jag ser ondska i svenskarnas ögon!” sade en tidigare ordförande för Afrosvenskarnas riksförbund. När illusionen om Modersparadiset ej visar sig hålla måttet, går den puerila personligheten in i den oidipala konflikten.

Som bekant är rädsla aggressivitetens livsnäring. Identifikationen med Modern övergår alltmer i identifikation med Modersfallusen — den narcissistiska personligheten. Han blir till det som han tidigare skräckfyllt projicerade på omgivningen, nämligen breivikpersonligheten. Det kallas i nyhetsmedia för “radikalisering”. Vi ser samma förvandling i religiösa sekter, som från början fungerar som vuxendagis, ett slags kärleksfulla idealsamfund. De tenderar i ett skede att bli mordiska, såsom Aum Shinrikyo, eller att göra slut på sig själva i ett massjälvmord. Så slutar Oidipussagan — med massiv förstörelse.

På Internet samtalade jag med en subsaharisk ung man som förhörde sig om mitt hemland. “Sverige!” utropade han, och blev eld och lågor. “Är det sant? Det är ju dit jag vill komma!” Man blir förbryllad. Varför vill han ansluta sig till ett av världens mest inbundna folkslag, bosätta sig i ett land som vilar i mörker och kyla halva året? Kanske avser han att starta en importfirma för vackra afrikanska tyger? Nej, så är det icke i det generella fallet. Mysteriet finner sin förklaring i illusionen om Modersparadiset. Migranten eftersträvar, likt Oidipus och den afghanske pojkmannen, att uppnå det symbiotiska tillståndet, i överensstämmelse med det matriarkaliska idealet. Jämförelsevis, en svensk som flyttar till Amerika, England eller Norge har planer för framtiden. Bevekelsegrunden ser helt annorlunda ut för migranten, vars psykologiska motiv är obegripliga för mången svensk.

Det tycks omöjligt att få insikt i moderskomplexets känslospektrum. Vad är denna längtan efter passivt liv i moderlig symbios? Vad är denna existentiella skräck som kommer till uttryck i ångestfyllda anletsdrag och darrande knäveck, och som sedan omvandlas till hatiskhet, bilbränder, stenkastning, rån, våldtäkter och terror? Lyckligtvis går fenomenet att analysera intellektuellt. Omedveten moderslängtan övergår i psykisk sjukdom, precis som det gjorde för Oidipus själv. Det gäller att förstå att vi har att göra med psykisk sjukdom, och att ett utbrott av neuros är vad som väntar mången migrant till Sverige, samt även deras efterkommande. De blir sjuka här, i ett samhälle där de inte passar in.

Jämförelsevis, att hänföra till socioekonomiska faktorer, innebär att vidmakthålla idealet om det materiella lyckolandet. Det sägs att bara vi kommer tillrätta med ekonomiska skillnader så löser vi problemet. Så enkelt är det inte eftersom vi då underblåser myten om den jordiska idealstaten, en idé som kyrkofäderna tog bestämt avstånd ifrån, och som Augustinus vederlägger i Guds stad. [9] Den världsliga makten är ond. Emellertid finns det i världen inget alternativ till en världslig maktordning. Därför måste vi lyda lagen och underordna oss makten. Samhällsordningen finns endast för att göra livet någorlunda tolererbart. Det perfekta samhället går ej att skapa. Försöker man blir det bara värre.

Augustinus analys gäller fortfarande. Vi skall söka uppnå självförbättring, följande Sanningens Ande enligt det övervärldsliga idealet, och sträva efter vad som är sant och rätt. Det är i den osynliga andliga samhörigheten vi förtröstar, nämligen Guds stad såsom en himmelsk, transcendent förebild.

Skolans förfall ger förebud om samhällets förfall. Det gäller att begripa varför samhällsförstörelsen går så snabbt. Tillvaron här på jorden är en ständig uppförsbacke, för alla levande varelser. Så fort vi upphör att kämpa för samhällets fortbestånd, så börjar vi hasa nedför backen. Alltför många medborgare tror att vi befinner oss på plan mark och på stabil grund. Det är en utopisk illusion som underligger vanstyret. Det får också som följd att man rekryterar åsneaktiga personer till höga poster. Deras uppgift är att vidmakthålla illusionen att vi nu uppnått det stabila tillståndet, och att kampen för tillvaron tillhör det förflutna. Därför kan makthavare fatta vilka vansinniga beslut som helst, eftersom det aldrig kan gå utför. Samhällsberedskapen rustas grundligt ned. Det är bara att köra Titanic för full maskin, för inget isberg kan sänka skeppet.

Gyckelspelet måste fortsätta; “The show must go on”. Småttingar får nämligen mardrömmar av att höra hemska saker berättas. Därför skall de förbli ovetande, leva i en skyddad tillvaro och ej belastas med ansvar. Det är gott och väl. Men den här förskolepedagogiken gäller nu även vuxna människor. Den infantila människan vill inte höra talas om farorna, enär det skapar oro och dålig nattsömn, och riskerar spoliera luftslottet. Det här hotet, nämligen hotet mot illusionen, orsakar en väldig ilska bland vuxenbarnen. Då höjs röster för att munkavla de som pekar på de allvarliga problemen i verkligheten. Men när ändå de destruktiva krafterna blir synliga för alla, så föreslår makthavare och ledarskribenter att, så att säga, laga den rostande oceanångaren med silvertejp. Då blir de förvuxna barnen nöjda, och kan sova gott på nätterna igen.

Varför är det så här? Att förbli omedveten fungerar såsom skydd mot existentiell Angst, alienation och livsleda. Lekverksamheten tillåts fortsätta livet igenom, som innebär att aningslöst ägna all tillgänglig tid åt trams, tidsfördriv och förnöjelser. Livet fortgår i ett illusoriskt luftslott. Den moderna människan har blivit sådan. Sekularism innebär en slags matriarkalisk religion, då den religiösa känslan projiceras på staten. Förr i tiden så förde livets elände med sig att människorna sökte tillflykt hos Mater Ecclesia, där de fann förtröstan. Tron var det lilla paradis till vilket man kunde fly, bort från tillvarons svårigheter. Men idag, när livet blivit bekvämt, så har folk sin tillit hos samhället såsom Mater Republica. Men det förutsätter att man odlar ett tillstånd av barnslig omedvetenhet, att man omhuldar vänsterns alla samhälleliga ideal inklusive den naiva tron på människans godhet.

Sekulariseringen uppammar således infantilism och moralisk oduglighet. Det syftar till att hålla på avstånd det existentiella svårmodet, känslan av livets meningslöshet. Ej heller materiellt lidande får finnas bland Mater Republicas barnaskara. Så länge som misären var städse närvarande, men frälsningen fanns i kyrkan, så kunde man bibehålla en realistisk verklighetssyn, som inbegriper ständig kamp för tillvaron. Då kunde medborgaren tillväxa mognadsmässigt. Men idag, när livet pågår helt och hållet inom ramen för Mater Republica, så ersätts verklighetsbilden av det sekulära religiösa sentimentet, då det blivit allomfattande. Den tidigare tvådelningen finns ej mer, nämligen den hårda verkligheten och dess motsats i form av det religiösa himmelriket. Livet har blivit lättare, och staten har axlat modersrollen. Därmed har det religiösa vidmakthållandet av “den paradisiska illusionen” övertagits av samhällets makthavare. De befordrar en hednisk och materialistisk kult, som betyder att religiösa ideal blir projicerade på verkligheten. Därmedelst uppammas vidskeplighet och naivitet. Samhällets allvarliga problem blir underskattade och kan ej hanteras. Det är därför vi snabbt hasar nedför.

Thanatos

Teveprogrammet Uppdrag Granskning avslöjade att radioprogrammet Konflikt (P1) på ett försåtligt sätt försökte mörklägga den muslimska radikaliseringen i vissa förorter. [67] Samhället slits sönder och journalister anstränger sig för att dölja detta faktum för att förstörelsen skall kunna fortgå. I den västerländska civilisationen har vi återkommande drabbats att en vanvettig omedveten besatthet, vars syfte tycks ha varit kollektiv självförstörelse och samhällets destruktion. Många psykoanalytiska tänkare, ej enkom Freud, har analyserat fenomenet i termer av “dödsdriften”, Thanatos. [68] Men det råder olika uppfattningar om dess natur. Enligt min mening uppstår den i den omogna narcissistiska personligheten, vars ego är svagt och i allmän mening modersberoende. Dödsdriften (mortido, destrudo) är omedvetet terapeutisk, eftersom den omedvetna helheten (samhället såsom den stabila och omhändertagande modern) bryts sönder och därför nödvändiggör en förhöjning av medvetandenivån. Den modersberoende individen, som uppfattar samhället som ett ymnighetshorn, och som därför avstår från att ta ansvar för framtida generationer, drabbas av en omedveten besatthet av att begå modermord. Det innebär att förstöra objektet för den omedvetna moderskulten, och därmed rädda ego-personligheten från att drunkna i det symbiotiska tillståndet.

Människor bär på en självförstörelsedrift som beror av omedveten längtan efter frigörelse. En individ som är starkt beroende av omvärlden på det psykologiska planet, utvecklar också en stark dödsdrift. Individen verkar då omedvetet för samhällets förstörelse eftersom objektet för bindningen då blir förstört. Det hänger alltså samman med moderskomplexet. [179] Det här innebär att den väsentliga problematiken består i den moderna människans moderskomplex, speciellt uttalad hos kvinnor. Den stora majoriteten kvinnor tycks ju understödja befolkningsutbytet och den svenska kulturens utarmning. Det är dödsdriftens verkningar. Genom att oikofobiskt underminera det invanda och välbekanta åstadkommer man befrielse från den psykologiska bindningen. Då kan man utvecklas till en självständig individ — om det så innebär att man får odla kålrötter i framtiden. Det omedvetna narrativet består i ödeläggelse av objektet för bindningen. Samhällsförstörelsen är alltså ett neurotiskt fenomen — tecken på en kollektiv neuros.

Hos invandrarkollektivet, generellt, är beroendet starkt utvecklat, både på det psykologiska och ekonomiska planet. De flesta kommer ju hit just av den anledningen, nämligen att åtnjuta Modersstatens fördelar och trygghet. Men när man väl är här tillväxer Thanatos i det omedvetna — då utvecklas förstörelselustan; föraktet mot kulturen och värdfolket tillväxer. Just genom att individen utvecklar psykologiskt beroende till det bekväma livet samt allt det som vårt samhälle har att erbjuda, så blir också motkraften stark. Det väsentliga synes vara det omedvetna komplexets verkningar. Det medvetna narrativet är förmodligen överskattat. Ett förnyat narrativ kan inte råda bot på moderskomplexet. Det är endast genom integrering av det omedvetna och medvetandegörande av komplexet som man kan mildra förstörelsen. Det innebär att bli varse sina egna underliggande motiv. Om annars fortsätter medborgaren att verka för samhällets förstörelse, såsom våra politiker gjort under flera decennier. De hittar på sätt att urholka själva grundstommen i samhället, varefter de sätter overksamma plåster på de synliga såren.

Massinvandringen är ett oerhört effektivt sätt att rasera samhället. Att ge främmande makt tillgång till statshemligheter är en annan metod. Att förstöra skolan genom “elevorienterade undervisningsmetoder” är ytterligt verksamt. Det gäller att söka upp de verksamheter som fungerar och sedan fördärva dem genom omorganisation, nya metoder och nya verksamhetsmål. Nu skall de myndigheter utlokaliseras som fungerar bra. Därmed drabbas de av kompetensförlust, vilket är mycket verkningsfullt. För att rädda Sverige och den västerländska civilisationen gäller det att förstå de omedvetna drivkrafterna som uppkommer som reaktion mot välfärdssamhället och den teknologiska utvecklingen. Psykologisk stagnation följer av bindningen till de världsliga tingen. Men människan vill innerst inne vara fri och utvecklas till en psykologiskt självständig individ, även om det skulle innebära att hela civilisationen kollapsar och vi finge återgå till jägar-samlarstadiet.

Fenomenet märks allra tydligast hos personer uppfostrade i ett kollektivistiskt samhälle. De blir självdestruktiva och omedvetet destruktiva mot samhället som betraktat dem som ovetande och därmed fråntagit dem deras individualitet. Under sänkningen av kryssaren Blücher i Oslofjorden 1940, iakttog en tysk officer något häpnadsväckande. De unga soldaterna hade fått order att överge skeppet. De rusade ut på däck med full packning, och släppte ned den självuppblåsbara flotten. Men innan den hade blåsts upp så började de hoppa ned. För varje gång vippade plywoodskivan till och soldaten drunknade. Trots att soldaterna uppe på däck såg vad som skedde så fortsatte de ändå att hoppa till sin död, en efter en. Officeren kunde inget göra där han stod i den andra änden av skeppet.

Dödsdriften aktiveras när en samfällig omedvetenhet genomsyrar samhället. Politiskt korrekta journalister strävar efter att bibehålla den kollektivistiska andan av omedvetenhet, och producerar anti-journalistik för att lögnen skall bestå. Men det innebär att de samtidigt verkar för förstörelse, alldenstund nedbrytningen av samhället fortgår i det fördolda. Journalisterna har alltså blivit besatta av Thanatos, dödsdriften, och verkar för sin egen och samhällets förstörelse. Den bakomliggande arketypiska och symboliska innebörden är att personligheten förvandlas till ‘ande’ genom att dö. Därmed frigörs individen från Modern samt den kollektivistiska anda som fjättrat personligheten. Död och ödeläggelse uppfattas omedvetet såsom en bringare av frigörelse. Personen uppfattar sin egen död, samt förstörelsen av objektet för bindningen, som en symbolisk emancipation av personligheten.

För att begripa den mycket märkliga självdestruktiva anda som anfäktar svenskarna, måste man tillämpa begreppet Thanatos, som är den infantila och omedvetna människans version av personlig frigörelse. Politikerna tycks besatta av en omedveten förstörelselusta. EU/EMU-projektet har kallats för en självmordspakt. Här i Sverige kommer det främst till uttryck genom den förda invandringspolitiken, men även skolan har man radikalt försämrat, från en position som en av världens bästa. SJ och sjukvården fungerar allt sämre. Militären och polisen tillhör de lågeffektivaste i västvärlden.

Att det är omedvetna krafter i svang framgår av att det är väldigt lätt att räkna ut de förödande konsekvenserna av de politiska besluten. Även om man saknar kunskaper i nationalekonomi, så var det lätt att förutsäga konsekvenserna av Greklands inträde i EMU, där de med sin olivolja och turistindustri förväntades hålla samma ekonomiska takt som Tyskland. Sjukdomsdiagnoser såsom depression har ökat dramatiskt de senaste åren, då politikerna har beslutat att vårdens institutioner skall ersättas ekonomiskt enligt antal satta diagnoser. På radions P1 nämndes ett exempel på en frisk pensionär som fått 19 diagnoser. Det värsta exemplet var någon som fått 30 diagnoser. De här konsekvenserna var naturligtvis enkla att förutse, även om ökningen inte enbart beror på överdiagnostisering. Man fattar alltså beslut som går på tvärs med grundläggande intellektuell logik, vilket visar att beslutsfattarna behärskas av en omedveten förstörelselusta.

I grund och botten är det samma kraft som ligger bakom muslimers idoga arbete att förstöra islam och begå massmord på muslimer. Sunniter och shiiter mördar varandra, och spränger gärna bort sig själva, i sin omedvetna längtan efter frigörelse från det moderliga ideologiska fängelse som de själva anammat såsom den “riktiga” islam. När politiker uppfattar vårt västerländska samhälle som ett tryggt och stabilt ymnighetshorn, vars våg de tanklöst kan rida på, så grips de av en omedveten förstörelselusta som syftar till att underminera både dem själva och det västerländska samhället. Vissa immigranter som kommit till Sverige p.g.a. dess materiella och moderliga trygghet, och som får sin längtan efter ett tanklöst liv vid modersbröstet tillgodosett, sätter igång att underminera samhället. De bär på ett självförakt såsom varande i en omanlig beroendeställning till “mamma”, och ställer därför till kravaller samt utvecklar ett förakt för svenskhet. Att inställningen blir projicerad på den inhemska befolkningen och polisen, beror på att föraktet och rasismen tros komma därifrån. Men i själva verket härstammar missaktningen från det egna inre mörkret såsom faktor för projektion.

Benägenheten att känna sig kränkt är stark, emedan den oidipala personligheten kompenserar sin ego-svaghet genom att blåsa upp sig till en liten kung Oidipus. Samtidigt viskar Lajus’ ande (den mördade fadern) från det omedvetna: “Drönare, barnrumpa! Du är ingen riktig karl!” Den mördade fadern är den egna “faderligheten”. Det representerar en ansvarskännande och mogen manlighet som blivit förträngd. I opposition gentemot den medvetna ståndpunkten förvandlas han till en mörk fader (Thanatos) som viskar i sonens öra att han måste förstöra objektet för sin psykologiska bindning. Han måste nu göra förberedelser för sin egen död, kanske i en terroristaktion.

Symbiotisk omedvetenhet tycks ofelbart leda till uppvaknandet av Thanatos, i form av omedveten dödslängtan och förstörelselusta. Det illustreras av domedagssekterna, [69] såsom The Peoples’ Temple, Heaven’s Gate, The Order of The Solar Temple, Aum Shinrikyo, m.fl. Dessa sekter är såsom daghem för vuxna, där medlemmarna hamnar i ett infantilt psykologiskt beroendetillstånd. Dylika samhällen är matriarkaliska, nämligen moderskulter där medlemmarna blir till utväxter på modern. De existerar inte längre såsom mogna och psykologiskt självständiga individer. Då vaknar Thanatos ofelbart till liv. I fallet med Heaven’s Gate, [70] så uppnåddes befrielsen genom att medlemmarna förvandlade sig till andar för att kunna flyga upp till rymdskeppet som dolde sig bakom kometen Hale-Bopp.

Kollektivism

När ett samhälle är på väg att falla samman söker folk desperat efter en ideologisk gemenskap att identifiera sig med, så att därmed utgrupper bildas som kan tjäna som syndabockar. Den alienerade personligheten definierar sig alltså som ‘antirasist’, ‘radikal muslim’, ‘socialist’, o.s.v., för att kunna avlasta sitt eget mörker på andra. Därmed kan man känna tillhörighet och trygghet i den “rätta” gruppen. Folk markerar sin tillhörighet genom sin klädsel samt övriga attribut. Det handlar exempelvis om att definiera en kategori medborgare såsom förtryckare samt andra såsom underprivilegierade. Genom att skapa en förenklad chimär förstärks den efterlängtade gemenskapen inom den “goda” gruppen. Det uppstår ett starkt “vi”. En stark vikänsla fungerar som ersättning för ett stabilt och självständigt ego. Det klargör varför ungdomar ofta identifierar sig med någon infam ideologi. Ungdomar har ju ännu ej hunnit bygga upp en solid jagkänsla och hög medvetandenivå. En kollektiv identitet fungerar som ersättning.

I 30-talets Tyskland var de nazistiska strategerna fullt medvetna om den här psykologiska funktionen. Motivet för att dehumanisera judarna var att tyskarna skulle förstärka sin vikänsla. Tillhörigheten hos det ariska kollektivet skulle uppfattas som ett privilegium. Genom demoniseringen av andra förstärks vikänslan. Den kollektivistiska vikänslan är upplyftande för den alienerade individen, som känner sig surfa fram på en våg. Därför är det ett misstag att enbart söka orsakerna i historiska orsaker. Det handlar i själva verket om en psykologisk funktion, nämligen att bli en tanklös del av kollektivet.

Det kollektivistiska ruset är väldigt skadligt, emedan personligheten avstannar i tillväxten och aldrig blommar upp som individ. Mognaden stagnerar på det moraliska planet, och folket blir till en enda kollektivistisk organism — en kolossal och hänsynslös dinosaurie. Därmed gör personlighetsutvecklingen halt på gymnasial nivå, och medborgarna blir lätta att missleda. De som idag misstänkliggör och demoniserar medmänniskor i feminismens, mångkulturalismens och antirasismens namn, har kört fast i sin personlighetsutveckling. De liknar tonåriga gymnasister identifierade med sin grupp. Det förklarar varför deras argument är så tanklösa och obegripliga. Kollektivet, likt en fornåldrig dinosaurie, saknar både den avancerade tankefunktionen och den moraliskt kognitiva förmågan. Därför förblir grupptänkande människor ofullbordade såsom individer. Psykologiskt fungerar de på ett primitivt och arkaiskt plan, såsom en kollektiv organism, oemottaglig för intellektuella resonemang.

Vi ser idag att man inom stora delar av etablissemanget, speciellt inom journalistkåren, använder samma strategi som 30-talets naziststrateger, nämligen dehumanisering. Alienationen i samhället kompenseras genom skapandet av ett artificiellt “vi” såsom de “goda och renläriga”. I denna gemenskap kan man vara både invandrare och svensk, men bara under förutsättning att man utskiljer vissa medborgare såsom onda och icke tillhöriga detta “vi”. Därmed skaffar man sig själv alibi, och kan inte längre misstänkas tillhöra den onda sidan. Dehumaniseringen och utskiljandet är en arkaisk psykologisk funktion, en nödvändig livsnäring för den kollektivistiska strategin. Ändå är det märkligt hur väl den fungerar, speciellt med tanke på att många riksdagspolitiker tanklöst understödjer denna utveckling.

Den politiska skenhelighetens grundprincip är att hålla rent från orena tankar. Allting orent, nämligen det som avviker från den skenheliga perfektionen, måste förgöras. Den politiska korrektheten, som inbegriper förföljelse av de orena, härrör från samma omedvetna princip som nazikulten. Det är en omedveten fantasi: de orena elementen skall förgöras såsom ohyra. På motsvarande sätt fantiserar krönikören Cecilia Hagen om att ha ihjäl de “mänskliga brunråttorna” med gift. [71] Det sammanhänger otvivelaktigen med den germanska psykologin och det omedvetna ariska idealet, som består i perfekt social samordning och gåsmarsch i täta led.

De politiskt korrekta renhetsivrarna försöker utröna vilka de lömska konspiratörerna är, som infiltrerar och smutsar ner samhället med inkorrekta tankar, i tvärs mot renhetsidealet. De oberoende tänkarna upplevs subjektivt såsom en ondskefull ras, som måste förgöras genom mobbning och utstötning. I grund och botten är det samma slags vansinne som förr, men på ytan i annan form. Det gäller fortfarande att vara “renrasig”. Renlärighet och renrasighet är nämligen besläktade fenomen. De renläriga kallar sina inbillade fiender “rasister”, då de projicerar sin egen omedvetna skuggsida. Antisemitism bygger likaså på en omedveten projektion, och härrör inte från medvetna ställningstaganden. Följaktligen kan man inte presentera upplysta värderingar och tro att antisemiten skall ändra sig. Judehat liknar besatthet av en ond ande. Det är alltså det omedvetna och de arkaiska instinkterna som spökar.

Det finns en enorm övertro på människan som intellektuell varelse idag. Det var den primitiva och omedvetna människan som sågs demonstrera på Möllevångstorget i Malmö (dec 2017) [72]. Det upplysta intellektets idéer rinner av dem som vatten på en gås. Jonathan Swift (förf. till Gullivers resor) sade: “Du kan ej resonera bort någonting från en person som denne ej resonerat sig fram till”. Det förklarar varför politiker är handfallna. Fullkomligt okunniga om människans natur betraktar de oss som logiskt programmerbara robotar. Politikerna trodde verkligen att muslimerna i gemen skulle anamma svenska värderingar, bli moderniserade i kontakten med svenska samhället. I själva verket aktiveras den arkaiska sidan av psyket än mer, då utanförskapet leder till ett än starkare behov av grupptillhörighet. Roten till allt ont är när människor uppger sin personliga identitet och identifierar sig med ett kollektiv. Joshua Trachtenberg finner att antisemitismen har sina rötter i det kollektivt omedvetna (“mass subconscious”). Han säger:

Judehatet är starkare än de liberala utopisterna, som litar på förnuft och kunskap, någonsin kunde föreställa sig. Alla de statistiska fakta och argument som använts för att vederlägga antisemitiska lögner och förtal, har inte förmått tillintetgöra någon enda av dem. [73] (Min övers.)

Han menar att antisemitismen inte vilar på rationell grund. När alla intellektuella argument är uttömda, och allt möjligt har sagts om ekonomisk och social friktion, om xenofober som ogillar “skillnader”, o.s.v., då kvarstår bara ett oupptäckt källflöde, nämligen det kollektivt omedvetna och bilden av djävulen själv. Då finns bara kvar den förklaringsmodell som svenska politiker och debattörer aldrig någonsin vill tala om, nämligen människans mörka natur, den som vi ej rår på med rationella argument och undervisning i värdegrunden. Det ger vid handen att det är dömt att misslyckas, det gigantiska sociala experiment som nu västvärlden ägnar sig åt.

Martin Luther var en synnerligen förebildlig människa. Men mot slutet av hans liv exploderade något som hade fermenterat i hans omedvetna i decennier, nämligen hans förtrytelse över judarna. Innehållet hade då tagit arkaisk och vulgär form. Vi bör inte lägga locket på, utan istället tala om skuggsidorna. De försvinner nämligen inte om man blundar. Det enda som sker är att erfarenheterna förträngs till det omedvetna, där de tar rå och okultiverad form. Woody Allen har specialiserat sig på neuroticismen bland judarna. På 50-talet gjordes det en undersökning i USA om förekomst av neuros bland olika folkslag, och judarna var klart värst. På den tiden inkluderades personlighetsstörningarna i begreppet.

Bland andra folkslag är oärlighet utbredd. Det är bättre att hantera denna insikt medvetet, än att förtränga den. Annars går det som för Martin Luther, som spolierade sitt goda namn för evigt. Om man förblir skenhelig, så exploderar rasismen till slut, ofta under inverkan av alkoholrus. Åtminstone på det omedvetna planet, blir man förbannad över allt fuskande, och allt förakt mot svenskarna som kommer till uttryck i den offentliga miljön. Finns det någon pizzeria som inte fuskar med skatten? I Gävleborgs län fann man att alla pizzerior köpte in råvaror långt utöver vad de bakade i antal pizzor. Men man upptaxerade samtliga pizzerior med endast 50%, för skattemyndigheten “ville inte att någon skulle råka illa ut”.

De politiskt korrekta svenskarna är “som vitkalkade gravar. Utanpå ser de prydliga ut, men inuti är de fulla av de dödas ben och annat orent.” Orenheterna består i skuggsidorna de vägrar att erkänna. Men de skengoda blir nu avslöjade. Det är som en enorm varböld nu öppnas, och svenska #metoo väcker uppmärksamhet utomlands. Om man vill framstå som god och präktig får det sådana konsekvenser, nämligen förruttnelse i det omedvetna. I hemlighet, bortom offentligheten, kommer skuggsidan fram, och tar då formen av ett tvångsmässigt vulgärt beteende.

Det har gått så långt att den präktige svensken blivit rasist mot sitt eget folk. Fenomenet kallas överkompensation. Motviljan mot invandrare förträngs, och kompenseras genom förakt gentemot den egna folkgruppen, speciellt gentemot (andra) medelålders svenska män. Då kan ju ingen tvivla på att man är antirasist, minst av allt en själv. Det är mycket finare att hjälpa främmande folkslag än att hjälpa svenskarna. Att vara kärlekslös och asocial mot det egna folket, har blivit föredömligt. Det framställs som “empatiskt” att vara kärlekslös, trots att empati egentligen har sin funktion i relationen till levande varelser i närmiljön. Det är således en asocial definition av empati, som handlar om att polera “utsidan av bägaren”. De “rengör utsidan av bägaren och fatet, men inuti är de fulla av rofferi och omåttlighet… gör först insidan av bägaren ren, så blir också utsidan ren.”

Att vara “god” är att låta de afghanska unga männen stanna. Men här i Sverige råkar de ju värre ut än i Afghanistan. Här går de ofta ner sig i narkotikamissbruk, utnyttjas sexuellt av svenska tanter, hamnar i utanförskap och eventuellt också brottslighet. Det har visat sig att deras dödlighet är större här än i Afghanistan! Men kännetecknande för Gutmenschen är att de inte bryr sig om konsekvenserna av sina ställningstaganden. De bryr sig endast om sin egen framtoning och moraliska renhet. Eftersom de har så svagt utvecklat medvetande, ett så svagt ego, blir deras identitet av avgörande betydelse. Då håller man desperat fast vid sin falska och hycklande kollektiva identitet, som ett surrogat för en sann personlighet. En progressiv psykisk sjukdom gör makthavare oförmögna att hantera problemen i Sverige. Det enda som räknas är att framstå som god. Men konsekvenserna är ju inte goda!

Präktighetskulturen måste få ett slut. Det är enda sättet att stävja rasismens galenskap. Att låta galningar få ensamrätt på obehagliga sanningar är farligt. Sant är att judarna tenderar att vara mer solidariska med varandra och Israel än med lokalbefolkningen och landet de bor i. Svenskhet, som sådan, existerar ju inte ens! Bland etniska minoriteter i Sverige prioriterar man öppet sina egna landsmän, och bygger upp ett samhälle skilt från majoritetssamhället. Blod är tjockare än vatten. Varför kan vi inte diskutera denna synnerligen destruktiva företeelse i samhället, som på sikt hotar dess överlevnad? Det måste gå att prata om avigsidorna med svarta afrikaner, också.

Det här tycks vara väldigt svårt för allmänheten att förstå, att man genom att tala om problemen så undviker man neuros. Psykoanalysen har bevisat att det är så. Men folk tror tvärtom, att då “får mörka krafter vatten på sin kvarn”. Enligt postmodernismen är ju alla verklighetsbilder subjektiva skapelser. Därför finns det ingen anledning att förstärka obehagliga bilder. Det är bättre att hålla sig till en glad och trevlig lögn. I utrikes media oroas man allt oftare för Sverige, som riskerar bli en “failed state”.

Människans skuggsida

Hos personer som anammat “godheten” som identitet (enligt de rådande kollektiva idealen) anrikas ‘skuggan’ [74]. Det innebär att de mörka sidorna av personligheten förträngs och därmed blir projicerade på andra. Fenomenet tydliggörs då medborgare anklagar andra för “hat” och “rasism“. De faller då offer för sin egen skugga, då de själva blir hatiska och utvecklar en ny slags rasism riktad mot “vithet“. Det visar sig då att de angrep något som redan fanns i den egna personligheten. I fallet med teaterregissör Benny Fredriksson var det “patriarkalisk maktfullkomlighet” som projicerades. [75] Men sedan tillämpade förövarna hänsynslöst sin egen makt att driva en medmänniska i döden. Det är klassiskt syndabockstänkande, då en annan person belastas med den egna synden, varefter denne stöts ut. Därmed tror man sig ha blivit av med ondskan, den ondska som egentligen tillhör den egna personligheten.

Vad som inträffar är ‘besatthet av skuggkomplexet’ (shadow possession), något som förstärks när fenomenet inträffar i kollektiv skala, såsom i Tredje Riket. Därför måste man akta sig för personer som framställer sig själva som goda och som uttalar de politiskt korrekta flosklerna. Sådana kan när som helst finna anledning att projicera sin skugga på dig. Det behövs bara en liten hake att hänga upp projektionen på. Exempelvis, i en svensk kommunistisk sekt på 70-talet, enligt en P1-dokumentär, blev en person anklagad för att ha “borgerliga ögon“, varefter denne var tvungen att fly för sitt liv. Så det gäller att vara renlärig och akta sig för att ha fel färg på skosnörena. Jesus var den förste att undervisa om skuggpsykologi. Han sade:

Döm inte, så blir ni inte dömda. Ty med den dom ni dömer med, skall ni bli dömda, och med det mått ni mäter med, skall det mätas upp åt er. Varför ser du flisan i din broders öga men märker inte bjälken i ditt eget öga? Eller hur kan du säga till din broder: Låt mig ta bort flisan ur ditt öga, du som har en bjälke i ditt eget öga? Du hycklare, ta först bort bjälken ur ditt eget öga! Då kommer du att se så klart att du kan ta ut flisan ur din broders öga. (Matt. 7)

I antikens Rom sågs perfekt otadlighet som medborgerligt ideal. Därför uppstod motivet att försvara sin heder, något som ledde till ständiga konflikter och i värsta fall mord. Alternativt tog den kränkta personen livet av sig, såsom i fallet med adelsdamen Lucretia. Augustinus angrep det här tänkandet och förklarade att människan omöjligen kan vara fläckfri och fullkomlig, för vi är alla belastade med arvsynden [99]. Det innebär att vi lätt frestas att göra det orätta samt är benägna att begå misstag. Insikten om allas vår syndighet förbättrade den sociala situationen. I själva verket kan man minimera sina misstag endast om man förblir självkritisk och inser sin notoriska felbarhet. Det vet idag varenda kompetent dataprogrammerare.

Men den som anser sig god och felfri projicerar alltid sin nattsvarta skugga. Dessvärre har den här antika mentaliteten gjort sin återkomst i och med kristendomens förfall och urartning. Postmodernismen utgår från Rousseaus tes att människan, liksom “den ädle vilden”, till sin ursprungliga natur är fulländad. [178] Likaså är felfrihet och moralisk renhet centralt inom islam. Det förklarar varför en muslim aldrig kan erkänna personliga brister, eftersom det vore att “tappa ansiktet” och förlora sin heder. Om man är perfekt är det dessutom lätt att känna sig kränkt. Renläriga muslimer, i kaftan och korta byxor, anmodas att slå ned blicken om de möter en svensk. Redan att möta ‘kuffars’ blick innebär att man solkas. Snart är vi tillbaka på ruta ett, där de kristna började sin kulturkamp. De hycklande PK-människorna, av densamma sort som retade gallfeber på Jesus, behärskar åter scenen. Det gäller att framstå som präktig och moraliskt renlärig. De “mänskliga brunråttorna” måste bekämpas, kanske med gift [71]. Postmodernismen, vänsterliberalismen och islam gör gemensam sak mot vad som är sant och rätt, själva sanningen om människans natur.

“Endast kristna syndar”, sade Karl Barth. I övriga kulturer saknas nämligen medvetandet om den egna synden. Medborgarna anses mönstergilla så länge de följer reglerna och rättar sig efter det sociala trycket. Men i den kristna kulturen kan individen stå stark, trots utstötning ur gemenskapen. Endast det som är sant och rätt räknas, ej grupptryck och politiskt korrekta regler. Att individen har ansvar för sitt eget liv, och att alla har samma rättigheter och skyldigheter, är ju särpräglade västerländska och lutherska ideal. I tredje världen, däremot, förblir medvetandet om “individen” outvecklat. Man har ett gruppmedvetande. Ett individuellt moraliskt ansvar existerar i egentlig mening icke. Man tar inte självständig ställning, utan är alltid en “anhängare”, liksom ett bihang till ens klan. Men politiker utgår från den felaktiga premissen att invandrare egentligen är pigmenterade svenskar. Det enda de behöver göra är att gå på kurs så blir de fullt anpassade till svenska förhållanden. I så fall kunde afrikaner förvandlas till artiga och bugande japaner, som arbetar tills de får hjärtstillestånd (karoshi), bara de tillgodogör sig japansk kultur. Det finns ingen som tror det.

Har hundratusen år av evolution (vilket innebär anpassning, inte förbättring) ingen influens? Saknar verkligen inblandningen av Denisova och Neanderthal betydelse? Kan det verkligen vara så att vår avvikande hjärnstruktur och mycket säregna introversion saknar relevans? Såsom genetiska undersökningar visat är vi identiska med trattbägarfolket som fanns här tusentals år innan samerna invandrade norrifrån. Vi är inget generiskt folkslag vars sätt att fungera övriga befolkningar förmår efterlikna. Tvärtom, vi och vår kultur är särpräglade. Den kognitiva variationen hos etniska grupper har också genetisk grund. [76] Människor som tänker och fungerar annorlunda förändrar i rask takt samhället om de anländer i stora tal. Det går inte att bibehålla svensk kultur, oavsett hur mycket indoktrinering som bedrivs. Den passiva och introverta svenska kulturen överflyglas snabbt av en aktiv och extravert kultur. Det liknar hur rökares “kultur” dominerar icke-rökares.

Exempelvis, den unika nivå av frihet som kvinnor uppnått i vår kultur består i att de får vara ifred, något som förutsätter passivitet från omgivningen. Men det är omöjligt att praktisera hos vissa etniska grupper, då det går på tvärs med deras medfödda psykologi. En svensk, däremot, kan vara försjunken i sig själv, om så omgiven av människor i publik miljö. Det är okänt bland andra folkslag. Vi måste börja tala öppet om de psykologiska skillnaderna. I boken Race and Epistemologies of Ignorance [77] kritiseras “färgblindheten” (förnekelse av skillnader) såsom politik, då bl.a. okunnighet och oförståelse är följden. Men nu är vi dömda att bli utraderade, genetiskt och kulturellt, p.g.a. denna likhetsdogm som politikerna anför. Något speciellt och värdefullt, som tagit årtusenden att utveckla, går undergången till mötes, och blir undanträngt av en djupt mindervärdig civilisation. Vad som sker nu är en kollektiv psykologisk regress till ett förkristet stadium — en återgång till primitiv hederskultur och ständig hets som konsekvens av skuggprojektioner. Shariapolisen har redan börjat förfölja svenska tanter som sagt något olämpligt på Facebook. Skammens rodnad färgar kinderna på många svenskar idag.

Nya Dagbladet: “Uppemot 1000 brittiska flickor våldtagna och utnyttjade i ny skandal…Flickor, en del så unga som 11 år, har drogats, våldtagits och misshandlats i en pågående övergreppsepidemi i den brittiska staden Telford.” [78]

Det här är den moderna tidens människooffer. James Frazer säger: “I Lagos i Guinea var det sed att årligen spetsa en ung flicka levande på en påle efter vårdagsjämningen för att åstadkomma god skörd”. [79] Vidare beskrivs offret av en flicka av pawneestammen, år 1837 eller 1838. Den 14- eller 15-åriga flickan målades hälften röd, hälften svart. Fastbunden på en stegel grillades hon sedan över öppen eld, varefter hon sköts ihjäl med pilar. Hennes hjärta förtärdes av offerförrättaren. Köttet från kroppen förvandlades till en pasta som sedan spriddes på åkrarna (ibid.). Den primitiva sidan av den mänskliga naturen framträder ur det kollektiva omedvetna och manifesterar sig som en offerritual. Vintern 2000 blev den tjetjenska flickan Heda Kungayeva bortrövad av rysk militär. Hon var en blyg och oskuldsfull flicka som levde med sin mor. Hon blev utsatt för återupprepade våldtäkter och utdragen tortyr, varefter hon ströps till döds. Hennes kön hade blivit sönderhackat före hon dog (DN, Dec 13, 2001).

Våldet är en tvångsimpuls. Då omedvetna krafter är i svang uppstår hos primitiva och lågintelligenta individer motivet att begå kroppsliga och psykologiska kränkningar. Starka emotioner av rädsla och aggression aktiveras då personligheten konfronteras med sin egen otillräcklighet och oförmåga inför en komplicerad och kravfylld verklighet. För mången svensk är det svårt att begripa hur det är vara en odugling, att ständigt känna sig liten och svag, att behöva röra sig i grupp p.g.a. en irrationell rädsla för den vite mannen. Personer med en IQ runt 85 har ett svagt utvecklat ego. De är då i händerna på sitt omedvetna och dess ohanterliga rädslor och projicerade chimärer. När egot hotas av upplösning uppstår en existentiell skräck. Då inträder motivet att rituellt stärka sitt ego genom manifestationer av oinskränkt makt och respektlöshet. Vid en våldtäkt demonstrerar man både sin potens och sin makt att åsidosätta alla regler. Att informera förövarna om dessa regler, såsom politikerna föreslår, förstärker bara motivet.

Syndabockens arketyp framträder ur det omedvetnas djup. Motivet består i att överföra sin svaghet, sin rädsla och sin synd (personlighetens oförmåga och otillräcklighet) på en annan människa. Det har alltså en terapeutisk funktion. Bland mayaindianerna förekom en ritual då deltagarna viskade sina synder till stenar, varefter de slängde dessa på en gammal kvinna tills hon dog. Syndabockstänkandet är verksamt bland de “svaga grupperna”. Det är därför de ständigt ropar “hora” och beskyller “den vite cis-mannen” för allt ont. Det här tänkandet uppmuntras ständigt av de rådande “ideologierna”. Det finns ingen väg ut ur detta, annat än genom repression. I USA har ca 10% av befolkningen en IQ på 83 eller lägre. Forskning visar att de omöjligen kan bli produktiva i samhället. Man behöver ej längre folk som bär potatissäckar eller plockar bomull. 16% av amerikanerna har en IQ på 85 eller lägre. [80] Hos dessa grupper förekommer en chockerande hög överrepresentation av våldsbrottslighet, inklusive våldtäkt. I Västeuropa har vi redan fått en amerikansk situation. Människooffrets arketyp gör därmed sin återkomst, och syndabockstänkandet praktiseras återigen. Och ingenting kan samhället göra, eftersom repression är uteslutet.

Politikerna tror sig kunna lösa problemet genom social ingenjörskonst, bättre bidrag, och information om rättssamhällets regler. Det är fullkomligt verkningslöst, då omedvetna krafter med rötter i människans arkaiska natur är i svang. När insikten om det egna mindervärdet förträngs så vaknar uråldriga arketyper ur sin slummer. Den lågintelligenta människan behöver inte vara brottslig. Men om samhället insisterar på att alla är “lika värda” — något som de svaga aldrig kan leva upp till — då vaknar de omedvetnas demoner. Då är det ju någon annans fel att “jag” är så misslyckad. Men att acceptera sig själv såsom man är har alltid varit den personliga mognadens kärna. Så ej idag. Nu skall sanningen om olikheterna förträngas. Makthavarna saknar insikt om människans natur. De tror att förbrytarna är hubbotar [81] som blivit felprogrammerade.

Tillvarons mörka sida

Människan är del av naturen är medskyldig i dess stridighet och mordiskhet. Men den rådande uppfattningen är tvärtemot att tillvaron till sin egentliga natur är fullkomligt jämlik och god. Så vad är upprinnelsen till ojämlikheten och de förstörande krafterna? Det finns ju ingen metafysisk ondska i form av djävulen längre, så det måste vara onda individer som ligger bakom. Individen, den som lösgjort sig från den chimäriska gemenskapen, ses naturligtvis som den skyldige. Han eller hon har ju brutit mot den naturliga ordningen, den som är god. På motsvarande sätt som den feminina arketypen, har ondskans genius störtat ner i materiens region. Därför sprids ryktet att hemlighetsfulla individer skapar “osynliga strukturer” som förtrycker kvinnor och färgade, samt alla de svaga människorna. Det finns ju ingen annan förklaring, då tillvaron i sig är fri från förstörande krafter. Problemen kan inte bero på livets allmänna jävlighet, konkurrensens utslagningseffekt, inkompetens, eller på konstitutionella skillnader mellan könen och raserna. Det anses uteslutet, eftersom världen skapades i perfekt jämvikt i enlighet med godhetens och jämlikhetens ideal. Edens lustgård har därmed blivit projicerad på det världsliga tillståndet. Följaktligen måste det vara vita män med makt (möjligtvis judarna också) som ägnar sig åt att förstöra den jämlika och perfekta skapelsen.

Idealiserandet av både tillvaron och mänsklighetens natur leder osvikligt till syndabockstänkande. Medborgare som inte är “rena” måste stötas ut. Det följer av detta resonemang att om vi bara kunde få stopp på de ondas subversiva verksamhet så blir samhället till ett utopiskt paradis. Det är den moderna tidens fariseism. Det fungerar såsom en mental maskin som skapar utfrysning, misstänkliggöranden, mobbning och hat. Vi människor baserar våra liv på mord av andra levande varelser, och vi håller nu på att föröda hela planeten. Aldrig har arterna utrotats i sådan takt som nu. Hur kommer det sig då att folk tror sig vara så moraliskt upphöjda och goda i sin personlighet? Hur kommer det sig att de framställer sig som så utomordentligt kärleksfulla och medmänskliga?

Det går aldrig att avskaffa vår mörka natur genom social ingenjörskonst. Inga feministiska begrepp kommer att få bort våldtäkterna. Inga socialdemokratiska skolprogram kommer att lyckas eliminera personrån och annan kriminalitet. Det enda vi kan göra är att enligt bästa förmåga hantera problemen. Men det förutsätter att vi öppnar ögonen för den grymma verkligheten, och inte litar till myten att människan är god. Vi bör inte drömma oss bort till en utopisk verklighet, utan inse att livet på jorden är baserat på mord. Det handlar om att sluta blunda för sakförhållanden, och skaffa oss insikt om verklighetens och människans natur.

Om jag är medveten om mitt eget mörker, så kan jag bättre kontrollera det. Men den skenheliga personligheten blir ytterligt farlig då denne inte kan tygla sin egen ondska. Det märks speciellt på de fanatiskt troende, som idogt studerar koranen och betraktar sig som heliga, medan ‘kuffarna’ är orena. Sådana skenheliga karaktärer understödjer ofta mord, eller blir mördare själva. Det visar sig då att smutsen och mörkret fanns i den egna själen. Mordiskhet och skenhelighet hänger alltså samman. Så har det alltid varit. Fariséerna stenade medborgare som ansågs syndiga. På lika sätt kan den svenska präktigheten och skenheligheten snabbt vändas till mordiskhet och hat. Det går inte att kontrollera den naturliga ondskan om man vägrar inse att man själv är bärare av den. I vanlig ordning utses syndabockar att skylla på.

Vi lär av psykoanalysen att renhetsiver beror på ett omedvetet komplex. Man styrs av motivet att tvätta bort det som uppfattas som obehagliga sanningar om mindervärde eller ren ondska, men som i själva verket konstituerar den egna naturen; även det egna folkets historia. Dock kan man förhålla sig med distans till det som är smutsigt om man själv inte har en självbild av hycklande godhet. Annars måste man få en “triggervarning” om ett kontroversiellt ord skall uttalas. Det beror på att det omedvetna komplexet omedelbart aktiveras. Att förtränga allt som är problematiskt, leder till uppkomsten av omedvetna komplex som försåtligt påverkar medvetna ställningstaganden.

Det finns idag ingen förståelse för att tillvaron aldrig har varit och aldrig kan bli fulländad. Inget samhälle kan fungera så perfekt att alla medborgare slipper lida. De destruktiva krafterna finns i själva tillvaron, och går inte att utrota. Försöker man så blir det bara värre. Kurt Gödel [82] bevisade att inte ens ett logiskt system kan göras så perfekt att det ej drabbas av självmotsägelser. Men idag så räknar postmodernistiska, feministiska och mångkulturella tänkare med att de destruktiva krafterna har sin upprinnelse i förtryckande strukturer som onda individer infört i tillvaron. De vita männen betraktas som onda trollkarlar som fångar människor i sina osynliga strukturella nät, i form av “nykoloniala” begreppsbildningar, e.dyl. Det här är ett slags arkaiskt matriarkaliskt tänkande. Om en kvinna blir utsatt för misshandel, så menar man att förövaren följer strukturer som vita män i hemlighet har skapat. De senare är alltså de egentligt skyldiga. De borde följaktligen straffas, eller åtminstone avsättas från sina maktpositioner.

Det här ger en delförklaring till varför man i Sverige idag känner så stor sympati för brottslingar, samt ger dem så pass låga straff och så mycket stöd. De är ju nämligen själva offer för strukturerna som de onda vita trollkarlarna har skapat. På sjuttitalet brukade man säga att “det är fel på systemet”. I matriarkaliska kulturer brukade man på motsvarande sätt straffa oskyldiga människor. Personer med hög status, ibland kungen själv, kunde hållas ansvariga för saker som gått fel, i och med att den gudomliga vägledningen uteblivit. De avrättades då såsom blodsoffer till gudarna. [83]

Modern komplexitetsteori och kaosteori har lärt oss att all ordning vilar på kaotisk grund. [84] Det innebär att vi skall vara glada så länge saker och ting fungerar någorlunda, och att inte en fullständig kollaps sker. Följaktligen kan man inte alltid peka ut syndabockar för att tillvaron är svår för en massa människor. Men dessa insikter har fortfarande inte trängt igenom i det allmänna medvetandet. Konservatismen innebär ett förkastande av intellektuella ideologier såsom vägledande. Man kan fråga sig hur mänskligheten klarade sig under 99% av vår historia, innan alla dessa ideologier och politiserade religioner skapades. Det verkar som en ideologisk karta är obehövlig för att kunna navigera i tillvaron. Kanske går det att se verkligheten som den är, istället för att betrakta den genom ideologiska glasögon. Jag förmodar att människan å ena sidan hade sin religiösa tro; å andra sidan tillämpade sunt bondförnuft. Tillvaron var uppdelad på detta sätt. Men i den moderna tiden har de religiösa föreställningarna blivit sammanblandade med den krassa verkligheten, där de ej hör hemma. Det Himmelska Jerusalem eller det keltiska Avalon, bör ej intvingas i den politiska verkligheten.

Varför kan man inte istället vara pragmatisk och hantera problemen med sitt förstånd? Vår benägenhet att tänka i teologiska termer om gudomliga ting appliceras idag på samhällslivet. Det betyder att politiken bedrivs enligt förenklade teoretiska formler applicerade på en idealiserad verklighet. Men tillvaron är för komplicerad och kaotisk för att man skall kunna tillämpa förenklade teorier som man “tror” på. Det gammaldags teologiska tänkandet måste återgå till den andliga värld där den hör hemma, så att världen kan befrias från alla dessa politiska trosformler. William S. Lind skriver:

Som Russell Kirk en gång skrev, en av konservatismens främsta insikter är att alla ideologier är fel. Ideologierna tar ett intellektuellt system, en produkt av en eller flera filosofer, och hävdar att “detta system måste vara sant”. Den oundvikliga följden är att verkligheten på punkt efter punkt visar sig motsäga systemet. Men ideologin kan av sin natur inte anpassa sig till verkligheten. Att göra så vore att överge systemet. Därför måste verkligheten undertryckas. Om ideologin är maktbärande i samhället, verkställs nedtystandet, och därmed tillåts ej vissa fakta yttras i tal och skrift. Målet är inte endast att sätta stopp för alla yttranden som står i strid med vad som “måste vara sant” — själva det kritiska tänkandet skall stävjas. I slutändan leder det hela oundvikligen till koncentrationslägret, Gulaglägret, och graven. (Lind, 2004) [85] (Min övers.)

Problemet är att vi inte enkelt kan veta vad som är gott eller ont. Värderingen bygger mest på förutfattade meningar. Men mer ont än gott riskerar att komma utav vår fastspikade inställning. Idag är “godhet” att öppna Sveriges gränser för människor som vill ha det bättre materiellt. Men det leder ofta till ett liv i passivitet och utanförskap samt splittrar samhället. Vi underminerar det som är unikt vårt eget och skänker med tiden bort vårt land. Det är djupt omoraliskt och går emot de mänskliga instinkterna.

Ett liv i materiellt välstånd definierar inte det goda livet. Ett bra liv är ett aktivt, kreativt och meningsfullt liv, oavsett hur man har det materiellt. Att ständigt expandera ekonomiskt har i slutändan nedbrytande konsekvenser, emedan det föröder naturen samt expanderar jordens befolkning till det ohållbara. Ändå ses ekonomisk tillväxt som det yttersta goda som alla politiker tanklöst eftersträvar. Det som ses som något gott visar sig med tiden vara något ont. Det som betraktas som ont visar sig med tiden vara något gott. Problemet är att dogmerna har växt fast i huvudet på folk. Man tror på ideologier och dogmer idag, istället såsom förr, då man litade på en vägledande ande, nämligen Gud. Skillnaden är att anden kan såsom vinden blåsa vart den vill. Men dogmerna är oflexibla, vilket får ödesdigra konsekvenser. Många i åsiktseliten har bibehållit sina gymnasiala ideologiska visioner, och efterlever dem blint.

Alldenstund moderna västerlänningar omfattar en fixerad blind tro på vad som är gott och ont, vägrar de acceptera att tillvaron i sig är både självförstörande och kvalfull, beroende på tillfälliga sammanhang i tiden. Tvärtom anses tillvaron lika klart definierad såsom ideologierna, annars skulle ju inte ideologierna fungera. Det anses ej heller finnas något naturligt mörker i homo sapiens, trots att det är tidernas farligaste rovdjur. Allting ont och negativt i tillvaron kommer sig av “strukturer” som privilegierade män har skapat i vinnings syfte. Det liknar idén om “judarnas hemliga konspirationer”, som i 30-talets Tyskland ansågs vara orsaken till precis alla missöden som drabbade tyskarna. Det här är den marxistiska analysen som idag genomsyrar vår kultur, och som därför har kommit att kallas kulturmarxism. Analysen har stora likheter med nazisternas ideologi. Den är enkel att förstå, och skuldbelägger samtidigt oskyldiga människor. En sådan princip tycks ha en enorm lockelse hos folket. Den är nämligen väldigt lättillgänglig, både på det intellektuella och moraliska planet. Man är ju fri från ansvar själv, och kan lasta över skulden på det “vita patriarkatet”.

Vår syn på flyktingskapet illustrerar den besynnerliga moral som människor anammat i den moderna tiden. Om ett land attackeras så förväntas dess unga män överge sina äldre landsmän och familjemedlemmar. Kvinnor, gamla, sjuka, och alla hjälplösa barn, lämnas åt sitt öde medan de unga männen flyr till Sverige. Det anses föredömligt, trots att många kommer att förbli andra klassens medborgare och ha svårt att få jobb och bostad. Å andra sidan, i sin kulturella hemvist, i sina hemländer, hade de kunnat skapa ett meningsfullt liv och hjälpt till att bygga upp samhället. Eftersom “godhetens” princip är fördefinierad så blir det så här. Men om svenska män försökte fly under motsvarande omständigheter så torde de hamna framför en exekutionspatrull. Så skedde i Finland under andra världskriget.

Om Storbritanniens unga män flytt till Sverige när Hitler anföll — hur hade det gått då? De är ju just de unga männen som genom hela historien har stått upp till försvar för sitt folk. Jag begriper inte varför detta moraliska motiv inte längre är giltigt. Skall vi inte försvara våra anhöriga och våra landsmän? Har vi inget ansvar för att ordningen återupprättas i vårt land? Det är ju lågsint att göra så, att de som är starkast och friskast bara sticker och lämnar de övriga åt sitt öde.

Folk säger sig angelägna att göra gott, enligt sina ideologiska premisser, men resultatet blir oftast det motsatta. Men om man istället överger den här dikotomin och “följer Tao’s väg”, [86] så kan man hantera konflikten. Det är den här övertron på medvetna formler, såsom exempelvis “FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna”, som ställer till problem. Bara för att Newton kunde skapa matematiska formler för planeternas banor, så tror moderna västerlänningar att det finns matematiska formler för allting, inklusive vad som är gott och ont, rätt och fel. Rationalismen har åstadkommit enorm skada. Den politiska humanismen är neurotisk, emedan den saknar tilltro till den naturliga livskraften inklusive det omedvetnas kreativitet, nämligen livets inneboende spontanitet. Istället är det medvetna intellektuella formuleringar som skall styra samhällslivet, precis såsom matematiska ekvationer tros styra planetbanorna.

Patriarkalisk konservatism

Att alla och envar är lika inför Gud betyder inte att de är lika på jorden. Det är två olika saker. Att inte låtsas om olikheterna förvärrar bara problemet. Att en rik är lika inför lagen som en fattig, och en svart har samma rättigheter som en vit, betyder inte att det saknas olikheter, såsom skillnader i intelligens. Det vore naturligtvis en fullkomlig vantolkning av jämlikhetstanken. I sportsammanhang säger man aldrig att rasism är orsaken till att svagare spelare får sitta på bänken. Men det gör man i samhällsdebatten. Sverige spelar i Västerlandets elitdivision inom de flesta områden, såsom teknologi, samhällsbyggnad, utbildning, personligt ansvar, engagemang, arbetskapacitet. Om man plockar in spelare från division IV till elitdivisionen, så lär de får de sitta på bänken.

Amerikansk höger tillämpar mer eller mindre en slags socialdarwinism i sin samhällssyn (“överlevnaden av den starkaste”). Problemet är att det också ger fritt utrymme åt moraliskt mindervärdiga personer att utöka sin makt och föra sina gener vidare. Överlevnaden av den från effektivitetssynpunkt mest lämpade, innebär inte nödvändigtvis att den mest intelligenta når framgång. Det kan också innebära att den mest hänsynslöse eller girigaste överlever. Det finns psykopatiska egenskaper i den svenska arvsmassan. Utöver intelligens har också fascistoida och narcissistiska egenskaper gynnats genom historien. Dessa gener härrör från tiden innan välfärdssamhället. Så det är inte glasklart att ett hårt samhälle gynnar de mest högtstående individerna.

Problemet är mångfaktoriellt. Men man behöver bara känna efter om rättvisa råder. Det kan inte vara rätt att stora grupper människor tillåts bygga upp ett komplett liv ovanpå bidragssamhället. Tidigare var det otänkbart att bygga en familj innan man skaffat egen försörjning. Begrepp såsom “rättvisa” har bytt innebörd. Däremot har vi alltid, även på stenåldern, tagit ansvar för sjuka och åldringar. Intressant att notera är att ursprungskulturer har fri sjukvård. Konservatism är att bygga ett samhälle i enlighet med människans inre natur. Då kan det vara lärorikt att betrakta ursprungskulturerna, trots att dessa sällan varit idylliska.

Av ovanstående resonemang framgår det hur viktigt det är att vi står upp för vår kultur samt bejakar vår historia. Det handlar om att ge sunda känslor utrymme, snarare än att efterleva “principer”, såsom att upphöja FN:s konventioner till nära nog gudomlig lag. Ursprunglig kristendom innebar att man överskred den mosaiska lagen. Istället utgick man från hjärtats lag. Då skall vi inte återgå till den gamla formen av lagisk religion, utan vi bör lyssna på hjärtats röst. Att successivt skänka bort Sverige och vårt välstånd till kulturfrämmande folkslag, går på tvärs mot både känsla och instinkt. Centralt för en konservativ ståndpunkt är vår civilisations bevarande. Ingen gynnas av att Sverige hamnar på fallrepet, speciellt inte tredje världens folk.

Det är en välkänd paradox. För att kunna förbli altruistisk måste man förkovra sig samt stärka den egna ekonomin, och på så sätt bevara den egna styrkan och moraliska nivån. Genom att ta ansvar för sitt eget liv, så slipper man bli en belastning för andra. Det är en vanlig missuppfattning bland vänsterfolk, att uttryck för egenintresse rör sig om ren egoism. Men det är i hög grad av hänsyn till omvärlden som man sköter sig och skaffar god ekonomi. Det gäller även länder. Om Sverige hamnar på fallrepet så upphör vi att vara en värdefull tillgång för omvärlden, och blir istället en allvarlig belastning. Varken socialdarwinistisk konkurrens eller mångkulturell välfärd är hållbara alternativ. Det behövs ett konservativt alternativ som står i överensstämmelse med människans natur. Varken egoismen, enligt Ayn Rand, eller snällismen är kännetecknande för den naturliga människan.

Konservatismen är kopplad till det transcendentala (världsöverskridande) paradigmet som introducerades av Platon, Jesus, Paulus och kyrkofäderna. Det här är den sanna konservatismen, som är grundläggande för vetenskapens och moralens utveckling. Fokus ligger på den personliga strävan efter sanning, moral och inre harmoni. Därmed behöver människan inte acceptera sin lott i livet, utan kan göra en individuell resa. Individen frigörs från kollektivet. Konservatismen kännetecknas av ett patriarkaliskt medvetande, som sätter de andliga och osynliga krafterna i första rummet. Samhället uppfattas omedvetet idag som en god allomfattande Moder, som skall ta vård om oss och ledsaga oss genom livet. Inte bara svenskarna, utan all världens folk skall omhändertas. Det går på tvärs med den ursprungliga modellen där samhället hade en fostrande faderlig funktion. Fokus lades inte på människors kroppsliga välbefinnande, utan snarare på deras andliga och moraliska mognad (vilket inte endast innebär inlärning av normer).

Det här står i motsättning till nyhedendomen, islamismen, och de många moderna kollektivistiska ideologierna, som följer det immanenta idealet där det världsliga tillståndet är det centrala. Det hedniska paradigmet innebär att det gudomliga är inomvärldsligt och exempelvis manifesteras såsom den “gudomliga ariska rasen”. Det sammanhänger med en regress till mytologiskt tänkande och vidskepelse, såsom skedde i Nazityskland. Där indoktrinerades befolkningen med arkaiska myter såsom Welteislehre, innebärande att Vintergatan och dess stjärnor består av en sorts glittrande is. [87] På motsvarande sätt är muslimer ofta otroligt vidskepliga och litar blint på en mängd ovetenskapliga begrepp. Masspsykologin förkväver kontakten med det ofördärvade i människosjälen, nämligen sunda instinkter, intuition och sunt bondförnuft.

Både islamism och nazism är uttryck för den arkaiska och hedniska sidan av det mänskliga psyket. Men det är ändå viktigt att studera de hedniska arketyperna och inte förtränga dem. Konsekvensen är annars att dessa urbilder bildligt talat smyger på oss bakifrån. Exempelvis, arketypen “den onda rasen” har idag fått förnyad aktualitet. Är det inte judarna så är det de vita heterosexuella medelålders männen som ligger bakom allt det onda i tillvaron. Det hedniska vansinnet anfäktar befolkningen om det inte ständigt bekämpas intellektuellt. Undergången kan komma snabbt. Se bara vad som hände i forna Jugoslavien där män tillhörande “den onda rasen” mördades och begravdes i massgravar. I Sverige, om några decennier, kan den vite mannen stå i tur att interneras i utrotningsläger.

Mångkulturalister, feminister, islamister, nyhedningar och nazister bereder tillsammans vägen för denna utveckling, eftersom de samverkar i att underminera det transcendentala perspektivet väsentlig för vår civilisations bärighet. Det kan tyckas paradoxalt att postmodernismen (kulturmarxism, feminism och mångkulturalism) gör gemensam sak med islamismen. Men postmodernismen skapades av franska filosofer, såsom Jacques Derrida, [88] just i syfte att underminera den västerländska civilisationens grundvalar, det som kallas patriarkatet.

För att motverka social erosion, accelererande segregation och brottslighet, har politiker föreslagit kurser i svensk kultur och svenska värderingar för invandrare. Men det är inte så enkelt att det bara handlar om uppfostran. Forskning visar att social påverkan och konformitet är det väsentliga, [89] så en kurs i normer lär inte ha stor effekt i det längre perspektivet. Bland somliga etniska grupper är inte samhällets normer vägledande. Även om medborgaren aldrig någonsin lyfter ett handtag så minskar inte hans sociala status. Vänskapsrelationer, inklusive familjerelationen, förblir opåverkade. Men bland svenskar blir man utstött om man lever på bidrag och inte håller sig till reglerna, dvs. om man vägrar studera och skaffa ett jobb. Även sjukdom kan få förödande sociala konsekvenser.

Hade det funnits en stark social påverkan så hade det ej saknats ca. 7 000 lastbilschaufförer idag. Bristen skapar problem för företagarna och skadar svensk ekonomi. Det behövs också utbildas 2 400 busschaufförer årligen. Å andra sidan, att bygga en barnrik familj, trots att man saknar egen försörjning, är något som svenska staten understödjer bidragsvägen. I naturen finns det två grundläggande motiv, nämligen nutrition och sexuell förökning. Norra Västeuropa uppfattas som ett ymnighetshorn i dessa båda avseenden. Politikerna beskriver Sverige som ett förträffligt välfärdsland, men glömmer att tala om vad det bygger på, nämligen det strävsamma och arbetsamma livet. Man säger inte “kom till Sverige, slit ut kroppen och få en belöning i form av en ynklig pension vid 65 års ålder.”

I media sägs det att flyktingströmmarna mot norra Europa framförallt beror på krig. Men i själva verket fungerar det precis som i naturen. Det är nämligen materiell försörjning och den fria tillgången till kvinnor som är de främsta incitamenten. Det framgår nämligen av porren, fritt tillgänglig på Internet, att vita kvinnor ägnar sig åt avancerad sex, gärna med flera svarta män samtidigt. I arabvärlden är ett återkommande tema i forum och bloggar att man vill komma till norra Europa och skaffa en tysk eller nordisk kvinna. Det sexuella motivet är starkt bidragande faktor bakom flyktingkrisen. Mer än hundra år efter Freuds centrala insikt låtsas vi fortfarande ovetande.

P1:s program om modulhusen i Fagersjö illustrerar problematiken. [90] Tillvaron är trist och bekymmersam, i fullständig kontrast mot den föregivna lyxtillvaron. Mahmoud hade förväntat sig att få “ett privat hus”. Han hade också räknat med att träffa en kvinna. Jämförelsevis, svenska ungdomar vet att man först måste studera och jobba. Det kvalificerar en för att skuldsätta sig för livet så att man kan få bo i ett privat hus.

Ingen vill tala om vad Sverige egentligen är, nämligen ett grått och mörkt land med luthersk prägel. Istället odlas föreställningen om det matriarkaliska lyckoriket där man ägnar sig åt fri sex, i stark kontrast till hur det fungerar i tredje världen. Det är klart att när förväntningarna inte infrias, och svenska kvinnor inte är tillgängliga såsom det föregetts migranterna, så växer aggressionerna. Denna kluvenhet i det svenska samhället är vad som orsakar uppkomsten av parallellsamhällen. Svenskarna förblir nämligen patriarkaliska lutheraner, medan politikerna befordrar en matriarkalisk ordning vars centrala idé är global materiell trygghet och kroppsligt välmående. I parallellsamhällena bor medborgarna tillhöriga den matriarkaliska ordningen. Politikerna vet ej att i kulturer i tredje världen är det hög status att ha många barn och att inte arbeta, tvärtemot den svenska normen.

Den lutherska andan lever kvar bland svenska folket, som blir allt surare på det alltmer matriarkaliska välfärdssystemet. De representerar skuggsidan av samhället, som journalisterna kallar högerextremismen. I så fall var också Tage Erlander högerextremist. Kurser för invandrare i syfte att lära ut de lutherska och “högerextrema” idealen, är otillräckligt. Samhället måste ställa om i patriarkalisk riktning så att klyvnaden övervinns. Det var inte meningen att välfärdssystemet skulle försörja arméer av friska unga män. Man kunde inte föreställa sig en dylik utveckling, eftersom det manliga idealet har varit heroiskt i vår del av världen. En ung man ville minst av allt vara beroende, varken av mamma eller Mamma Staten. Utvecklingen kan inte stoppas med mindre än att samhället avvecklar denna födkrok och lockelse för hela världens befolkning.

Vi ser nu hur sjuka och gamla börjar falla mellan stolarna i välfärdssystemet. Det berättas i nyheterna att svårt sjuka människor allt oftare blir utan sjukpeng. Men det drabbar inte flyktingungdomarna, som det satsas väldiga summor på. I Nordmaling stal en kvinna 100 000 kr, mestadels bidragspengar, från ett konto tillhörande en ensamkommande yngling hon varit god man åt. [91] Det matriarkaliska systemet håller på att löpa amok. Det tycks som biståndet blir orättmätigt fördelat enligt de vänsterorienterade politikernas och tjänstemännens personliga sympatier och identitetspolitiska begrepp. Den patriarkaliska och “högerextrema” idén om rättvisa försvagas alltmer.

Politisering

Man kan inte vara konservativ utan att bibehålla en relation till den kristna historien och världsbilden. I den nutida eran har tankar och ideal som borde ha förblivit inom religionens råmärken istället blivit politiserade såsom naiva värderingar och åsikter. Det sker när kyrkan inte längre förmår att fånga själarna samt förhindra befolkningens baksteg till materialism. Religionen har samhällelig betydelse enär den förmår omvandla längtan efter ett paradisiskt barndomstillstånd till ett andligt sådant. Politiken måste ju vara förankrad i den hårda och ibland grymma tillvaron, snarare än att låta sig styras av naiva ideal om det perfekta idealsamhället. Konservatismen innebär ett bejakande av en levande kristendom som kan komplettera politikens världsbild. Därmed förhindras att religiös längtan sammanblandas med politiska mål, som sker i termer av det socialistiska eller kommunistiska paradiset, det muslimska kalifatet, det socialdemokratiska folkhemmet för världens alla folk, eller det framtida libertarianska, teknologiska och frihetliga kapitalistparadiset.

Jämförelsevis, islamism är helt enkelt politiskislam. [92] Det innebär att tonvikten läggs på världsliga frågor, och hur de muslimska idealen skall bli förverkligade i samhället. Själva tron är ej längre det centrala. Andlighet har ersatts med politik. Tyngdpunkten läggs på politiska lösningar, världsliga regler om klädsel, mathållning, o.s.v. Finns det en motsvarighet inom kristendomen, nämligen en politisk kristendom? Ja, “snällismen” är den kristna civilisationens motsvarighet till islamismen. Ursprungligen var de kristna intresserade av människors andliga välfärd, men inriktar sig nu på materiell sådan. Alldenstund vi redan har god materiell välfärd i Sverige, så börjar snällisterna förkunna den materialistiska frälsningen för de bruna och svarta människorna ute i världen, samt härbärgera dem som illegala flyktingar i Sverige. Det andliga medvetandet har försvunnit och ersatts med en politisk världsbild. Islamister och snällister är samma andas barn.

Det hänger alltså samman med en brist på andlighet. Man kan kritisera kristendomen för att den blivit så rigid och korrumperad att den förlorade kampen om människors själar; att den tillät personkult, rationalism och materialism att ta över. Vi står nu inför avgrunden p.g.a. denna utveckling. Människan har blivit fixerad vid begär och expansionslusta, och är på väg att föröda jorden. Tydligen måste materialismens evangelium spridas i hela världen, till varje pris. Snällism och godhetsnarkomani uppkommer sannolikt som en kompensation för en inre tomhet och brist på andlig mening. Det känns nämligen meningsfullt att hjälpa de bruna och svarta barnen. Forskning visar att det utlöser endorfiner i hjärnan, och därför har morfineffekt [93]. Godhetsnarkomani kan tolkas som ett psykologiskt medicinskt tillstånd.

Tredje världens befolkning har nu blivit likadana, eller ännu värre, eftersom de förlorat sina jordnära trosföreställningar  och blivit till materialister, precis som den västerländska människan. De är som galna av begär efter materiell bekvämlighet, prylar och materiell välfärd, samt inte minst umgänge med vackra ljushyade kvinnor. Människan har förlorat kontakten med den andliga sfären, något som lär få förstörande konsekvenser. De stora religionerna förvandlas till politiska ideologier; islam blir till islamism, kristendom till snällism, inriktad på materiell frälsning av jordens fattiga befolkning — detta trots att ett enkelt och frugalt liv är föredömligt enligt ursprunglig kristendom.

Fixering vid blodlösa medvetna begreppsbildningar, samt det materialistiska idealet, har utsläckt den inre andliga lågan. Det tycks medföra att den inre tomheten och bristen på mening kompenseras med ett slags moraliskt storhetsvansinne. I Sverige är hjälpandet av hela världens befolkning en principsak. Det utgår inte från känslor, utan är en abstrakt formulering av det ideologiska intellektet. Det här blir konsekvensen när godheten ej härrör ur genuin känsla, men endast ur intellektuella principer. Då blir nämligen hjälpandet intellektuellt kvantifierat i antalet människor som existerar i goda materiella förhållanden. Det får som följd att vi skänker bort vårt land samt undergräver vår kultur. Men de instinktiva negativa känslorna förträngs, vilket leder till skenhelighet. Människor blir kalla och oempatiska. De erfar ingen moralisk smärta över sakernas tillstånd, över att ett land är på väg att förstöras. Känslokylan kompenseras med påklistrad godhet och generositet, enligt den s.k. snällismen. Kanske kan vampyrmytens popularitet just nu förklaras av den här blodlösa falskheten som alltmer tar över människors själar.

Kristendomens betydelse

Det brukar hävdas att vänsterfolk använder känsloargument. Men påklistrade känslouttryck härrör ej från en mogen känslofunktion. Konflikten handlar ej om förnuft kontra känsla. I realiteten går de två hand i hand. Till och med den empatiska funktionen är kopplad till förnuftet, visar ny forskning. [94] Konflikten står i själva verket mellan å ena sidan förnuft & känsla, å andra sidan en infantil form av pliktetik. Den senare sammanhänger med ett arkaiskt begrepp om det onda såsom substantiellt, innebärande att subjektet är bärare av synd. Det är märkligt att vi har hamnat här, med tanke på hur kraftfullt Jesus i evangelierna tar avstånd från den hycklande skenheligheten. Han förklarar att det är frukten som avgör om trädet är gott. Det träd som ej bär frukt i hans namn förbannar han så att det vittrar och dör. Det spelar alltså ingen roll hur vackert och präktigt trädet är, för det skall dömas enligt vad det i slutändan producerar. Hycklarna beskriver han som “vitkalkade gravar”. “Utanpå ser de vackra ut, men inuti är de fulla av de dödas ben och allt slags orenhet” (Matt. 23:27).

Men nu tycks vi återfalla till en fariseisk etik som innebär att människorna antingen är bärare av den onda substansen eller är syndfria. Huruvida deras gärningar och ord verkligen leder till något gott är irrelevant. Det gäller istället att framstå som god och samtidigt överföra det onda på andra. Det är förbluffande att moderna kristna, inklusive ärkebiskopen, har förkastat lärdomen från Nya Testamentet. Istället har de anslutit sig till en lagisk etik som liknar den islamiska, där god karaktär är det väsentliga. [95] Att tillägna sig god karaktär, enligt fördefinierade principer, väntas leda till något gott — själva motsatsen till den etik som Jesus predikar. Han hade nämligen allt annat än god karaktär, enligt den tidens mått. Han dinerade med personer stämplade som syndare, vilket på den tiden innebar att han övertog deras synd. Han blev kallad “frossare och vindrinkare… en publikaners och syndares vän!” (Luk. 7:34). Jesus drog sig ej heller för att hjälpa en romersk officerare. Olikt vad som ofta hävdas, använde han knappast beteckningen “Guds son” om sig själv. Det epitetet var förbehållet gudfruktiga män. Jesus kallade sig själv Människosonen. Det vore oerhört nyttigt om folk skulle läsa evangelierna, oavsett ifall de är troende eller ej.

Ens privata andlighet påverkar samhället indirekt, eftersom det formar ens karaktär och framförallt ens etiska synsätt. Men här är islam och protestantismen radikala motsatser. Som sagt, istället för “rättfärdiggörelse genom tro” så är rättesnöret “god karaktär”. Det har man om man följer religionens påbud. Enligt islams pliktetik är endast yttre faktorer väsentliga, dvs. hur man verkar i samhället, såsom att ge allmosor (zakat). Så det som alls saknar betydelse för heliggörandet enligt protestantismen, har all betydelse inom islam. Anledningen till att protestantismen kan förbli personlig och relativt avskild från det sekulära samhället beror just på att man ej behöver följa religiösa lagar och etiska plikter. Men inom islam är det ju tvärtom, vilket innebär att den aldrig kan hållas ute från samhället. En central plikt är att verka för att samhället omformas efter islams påbud (dawa och jihad), eftersom efterföljandet av dessa är det som frälser människor. Den personliga relationen till Gud har ingen betydelse. Att “göra gott mot sin broder” har inte samma innebörd som inom kristendomen, eftersom “broder” betyder trosfrände. Att göra gott mot en otrogen, och att understödja de otrognas samhälle, innebär egentligen att bryta mot den muslimska plikten, nämligen att underminera de otrognas civilisation.

Men det är trots allt tillåtet att låtsas acceptera normerna och inlemma sig i samhället. Det kallas kitman [96] eller taqiyya [97], vilket kan tolkas som temporärt falskspel, som syftar till att flyga under radarn tills man kan överta samhället. Radikal islamism är knappast ett hot mot Västerlandet, eftersom dess anhängare spelar med öppna kort. Det smygande övertagandet av moderat islam är på sikt en större fara, speciellt som de “kristna muslimerna”, såsom ärkebiskop Jackelén och biskop Brunne, helhjärtat understödjer en dylik utveckling. Muslimska församlingar kan kortsiktigt fungera som stabiliserande faktor, ge människor en tillhörighet, ta ungdomar ut ur brottslighet, o.s.v. Men i längden kan ej ett växande islam tolerera separationen stat och religion, eftersom den är fullkomligt väsenskild från protestantismen. Ingenting i livet har egentlig betydelse, förutom efterföljandet av de religiösa reglerna. Från ett kristet och västerländskt perspektiv är det en själsdödande ståndpunkt, som enligt Paulus föröder gudsrelationen. Islam är således oförenlig med den västerländska civilisationen och det sekulära samhället. De som hävdar att Allah är samma som de kristnas Gud, vet ej vad de talar om.

Radikal och moderat islam har ju samma mål, nämligen upprättandet av kalifatet, vilket är Guds rike på jorden. Skillnaden är olika syn på jihad och därmed hur fort målet skall uppnås. Islam är alltså en politiserad religion, vilket innebär att det andliga — det okända — helt saknar betydelse. Allah uppenbarade sin vilja i koranen, och det är det slutgiltiga ordet. Det innebär att han aldrig mer i universums historia kan tänkas blanda sig i mänskliga angelägenheter. Den levande Guden saknar helt betydelse i islam, då han i praktiken blivit avsatt såsom gudomlig härskare. Det enda som räknas är nämligen bokens ord, som betraktas som absolut sanning. Det finns ju ingen anledning för Allah att uppenbara den absoluta sanningen en gång till. Det här innebär egentligen att imamerna är upphöjda över Gud, eftersom det andliga väsendet i praktiken är död för världen.

Det är sannerligen märkligt att Gud inte har något att säga till om! Man kan faktiskt hävda att det är en form av ateism. Eftersom det inte finns något okänt, och Sanningen redan blivit uppenbarad, leder det till ett ensidigt fokus på det världsliga. Islam handlar bara om diverse regler för ens liv, såsom klädsel, mathållning, ritual och uppförande. Det här gör att islam kommer väldigt nära de världsliga ideologierna, såsom kommunismen. Bland kommunisterna fanns liknande motsättningar. De radikala trotskisterna, exempelvis, ville sätta världen i brand — permanent!

Jämförelsevis, inom kristendomen är avgudadyrkan förbjuden, just det som dyrkan av en helig skrift såsom ofelbar innebär. Den kristna Guden är levande ande, vilket innebär att uppenbarelsen framskrider genom den Helige Ande. Kristendomen är utpräglat andlig medan islam är extremt världslig. Det innebär att de två största världsreligionerna är i grunden väsenskilda. Emellertid sker idag en politisering av kristendomen, speciellt i Sverige.

I Jobs bok skildras hur det går om man förverkligar det jordiska och perfekta samhället enligt gudomliga ideal. Det ledde till förödelse för Jobs mönstergilla rike i Edom. Så redan i Gamla Testamentet förkastas det teokratiska idealet. Augustinus utvecklar den här tanken i Guds stad, där välfärdssamhällets ideal blir vederlagt. Att koranen betraktas som absolut sanning och som den sista uppenbarelsen är enormt problematiskt, eftersom den uppmanar till mord på ‘de otrogna’ samt också godkänner månggifte och sexslaveri (dvs. man tillåts ha max fyra fruar, men därutöver flertalet sexslavar; 4:3, 4:24). Det här går aldrig att ändra på eftersom koranen anses ofelbar. Det kan ju inte existera ett bättre rättesnöre eftersom “det okända” aldrig kan uppenbara nya sanningar för människan. Det får också stagnation som konsekvens, både i samhället och för den individuella moraliska utvecklingen.

Psykologen C. G. Jung (1875-1961) menade att nordborna och tyskarna är på det omedvetna planet hedningar. Möjligen har toleransen för islam sin grund i de nordiska folkens inneboende hedniska natur. Islam karakteriseras av teologen Franz Rosenzweig [98] (1886-1929) som en hednisk religion, då det övervärldsliga saknar egentlig betydelse. Allt fokus är på det världsliga, såsom klädsel, mathållning och uppförande. Man tillämpar hedniska ritualer, såsom dyrkan av den svarta stenen i Kaba. På motsvarande sätt som svenskarna när en hemlig fascination för nazismen, så dras de omedvetet till islam och tycks verka för dess successiva övertagande.

Svenskarna är ju ett ganska präktigt folk som oupphörligt tänker på uppförande och korrekthet, med fokus på arbete. Det här är främst ett hedniskt arv, och inte enbart lutherskt, såsom som det brukar hävdas. Svenskarna tycks nära en hemlig beundran för av nazismen, emedan de ser nazister överallt. Det beror på att det hedniska kungadömet kvarlever såsom ideal i det omedvetna. Den omedvetna hedniska naturen kan möjligen förklara varför nordeuropéer är obenägna att stå upp för den västerländska civilisationen. Folk längtar instinktivt efter enkla och världsliga regler att efterleva, där korrekt beteende och tanke är lagfästa. Svenska debattörer återkommer ständigt till detta, nämligen att det finns regler för hur man får tänka, och att felaktigt tänkande borde vara förbjudet. Det är ett tydligt hedniskt drag.

Omvänt råder en anda av stor tolerans och acceptans gentemot syndarna i vår tid, inte minst för ligister, kriminella och asylfuskare, enär dessa enträget undergräver den patriarkaliska samhällsstrukturen. Denna anda härrör inte från bibeln. Enligt Jesus skall alla som felar korrigeras: “Synda icke mer!” De som inte bär frukt i hans namn drabbas av förbannelse, skrumpnar såsom fikonträdet (Mark. 11:12-20), och kastas i det brinnande Gehenna (Matt. 13:40; 25:31-46, Mark. 9:47-48). Han förfäktade inte att alla människor har lika värde. Tvärtom, vid tidsålderns slut skall han “skilja agnarna från vetet, och samla vetet i sin lada. Men agnarna skall han kasta i en eld som aldrig slocknar” (Luk. 3:17). Jesus tolererade inga andra religiösa trosåskådningar såsom vi gör idag, då vi tror oss kunna “integrera” islam. Istället manade han syndarna att omvända sig till den rätta vägen. De som ej efterföljer honom är dömda till den eviga elden. Så det är tydligt att vi har vänt oss bort från de ursprungliga idealen till att omfamna modersgudinnans allomfattande fördragsamhet, speciellt gällande de “stygga barnen”. De snälla barnen, däremot, glöms lätt bort.

När Paulus i Galaterbrevet 3 säger att alla är ni “ett i Kristus Jesus”, åsyftas att det kristna samfundets medlemmar är likvärdiga i Guds ögon, dock ej på jorden. Budskapet pekar på en andlig sanning, men inte en politisk. Paulus fördömde ej slaveriet. Den förrymde slaven Onesimus beslöt han att sända tillbaka till dennes herre (Philemon 10-19). Så en teologisk sanning har i modern tid fått en politisk och rent materialistisk innebörd. FN:s deklaration av mänskliga rättigheter blir idag betraktad såsom absolut sanning, såsom muslimer betraktar Muhammeds ord. Men det är endast ord formulerade av byråkrater, vars innebörd är vanvettig. Det finns inga ovedersägliga regler för jordelivet. Det existerar inga absoluta moraliska sanningar i den världsliga tillvaron. Paulus förklarar att eftersom Gud inte gör skillnad på människor så kan vi leva med det faktum att vi är olika värda i jordelivet:

Ni slavar, lyd era jordiska herrar med respekt och vördnad, gör det med uppriktigt hjärta, så som ni lyder Kristus. Var inte ögontjänare som ställer upp för syns skull. Var tjänare åt Kristus, så att ni gör Guds vilja av hela ert hjärta. Utför er tjänst villigt, som för Herren och inte för människor. Ni vet att Herren en dag ska ge var och en lön för allt gott han har gjort, vare sig han är slav eller fri.
Och ni som är slavägare, behandla dem på samma sätt väl och utan hot. Ni vet att både ni och de har samma Herre i himlen, och han gör ingen skillnad på människor. (Ef. 6:5-9)

Poängen är att ingen, oavsett jordisk status, undgår den gudomliga rättskipningen. Paulus förklarar också att man ej skall tro att man själv är god, för då tror man naturligtvis att andra är onda (Rom. 12:3; Gal. 6; Ef. 2:8-9). Så den moderna humanistiska andan går fullständigt på tvärs med traditionell kristendom. Präktighet är en avskyvärd attityd, och svenskarna är idag oerhört präktiga. Som Paulus och Augustinus säger, vi måste acceptera att det finns en världslig värdeskala, för när allt kommer omkring så blir den ogiltig när vi står inför Herren.

Det är sannolikt beroende på att svenskarna har sina rötter i det hedniska lagiska krigarsamhället som de aldrig riktigt förstått det kristna kärleksbudskapet. Medmänsklighet jämställs med att efterfölja reglerna i ett dokument upprättat utav FN. Men Jesus och Paulus förkastade det lagiska tänkandet och introducerade något nytt, nämligen att man bör utgå från den egna känslomässiga och moraliska kraften och göra så gott man kan. De flesta räcker naturligtvis inte mycket till, men mer begärs icke då ansvaret för världen stadigt vilar i Guds händer. Man gör så gott man kan, enligt vad ens hjärta bjuder. När kraften inombords inte leder till några storartade resultat i kampen mot ondskan, så får man acceptera det. Det är det som avses med att Jesus Kristus bär världens synd på sina axlar.

Kristendomen hade ursprungligen en väldigt andlig inriktning. Jesus sade att man ej skall tänka på materiella ting, utan idealet var att leva frugalt. Han intog visserligen en ganska extrem ståndpunkt. Att ha ett bekvämligt liv och gott om pengar var lika med synd, och då kunde man inte passera nålsögat. I dagens svenska kristendom har budskapet vänts på ända. Man är fixerad vid att ge alla människor välfärdens frälsning. Man predikar materialismens katekes, som innebär att så många som möjligt skall få åtnjuta det goda samhällets frukter. I filmens värld finns ett återkommande tema som är betydelseladdat, nämligen att korsets vänds uppochned i kyrkan. Det symboliserar Antikrist som alltmer tar över människors själar, inklusive de kyrkliga.

Det handlar nämligen om vällevnad. Allting kretsar kring att må bra på det kroppsliga och materiella planet, och den välsignade kroppsliga välmågan skall undfägnas så många som möjligt. I spåren av den materialistiska helomsvängningen följer oundvikligen sexuella kränkningar, pedofila övergrepp av präster, mobbning och hat som söndrar kyrkan internt. Om svenska präster vore sant kristna, hade de förklarat för illegala flyktingar att ett liv i fattigdom är upphöjt till ideal av Jesus Kristus. Det andliga livet utökas när det materiella livet är enkelt. Men istället göms de illegala immigranterna, vars enda strävan är ett bekvämt liv i materiellt välstånd, när de istället hade kunnat bidra med att bygga upp sina hemländer.

Kristna tror numera att de vet vad som är “goda handlingar” och tror sig förmögna att göra det rätta valet. Det går fullständigt på tvärs med Augustinus teologi och läran om arvsynden [99]. Då vi följer egots vilja men är blinda för Guds vilja kan vi endast välja mellan onda handlingar. Då gäller det att välja det minst onda. Men då de är förblindade av självgodhet kan nutidens kristna ej avgöra vad som är det minst onda. De tror nämligen att de har vetskap om det goda, fullständigt i strid med den kristna läran. Därför väljer de ofta det mest syndfulla alternativet, såsom att i praktiken verka för muselmanernas utbredning och Sveriges förstörelse. Det minst onda alternativet är att vägra flyktingarna (varav den stora majoriteten är ekonomiska flyktingar) tillträde till landet. Men de skengoda skrymtarna tror att de kan kan delta i jordelivet utan att smutsa ner fingrarna. Det går icke! Så lär Augustinus i Guds stad. Det gäller att undvika alltför stor syndabelastning. Men det är ogörligt om man förblir aningslös och naiv.

Godhetsnarcissism

Oförståelsen av ‘arvsynden’ [99] illustrerar den politisering som kristendomen genomgått. Vissa teologer och präster förstår arvsynden som vår benägenhet att tänka på oss själva i första hand, inklusive vår relativa ovilja att dela med oss av det som tillhör oss. Det kopplas sedan samman med motviljan mot invandring, samt en ofta förekommande misstro mot bidragstänkande och u-landsbistånd. Därmed görs en politisk tolkning av en religiös sanning tillika teologiskt begrepp, med följd att den kristna teologin urvattnas. Den kristna tanken faller pladask ner i den världsliga dialektiken där den inte hör hemma. I den dialektiska sinnevärlden finns det alltid en motsatt ståndpunkt som är lika relevant. Det går nämligen att hävda att passivt bidragsberoende har skadlig effekt på friska personer i aktiv ålder, oavsett om det gäller ovillkorat u-landsbistånd eller arbetslöshetens konsekvenser i form av apati, något som invandrare i Sverige ofta drabbas av.

Den senare tolkningen är inte mindre giltig än snällismens förståelse av det kristna budskapet. Politiseringen av kristen tro leder till en störtdykning rakt ner i världsliga problem, som påminner om Ikarus öde. Att översätta det gudomliga budskapet till triviala politiska idéer, innebär en slags hybris. Att göra det som är rätt samt att vara god är inte detsamma som att vara snäll. Det är lätt att hitta närliggande exempel på det. Man kan driva en friskola och låta eleverna få som de vill, såsom befrielse från läxor samt massor av godis och glass. Men en hård lärare som ställer krav minns man senare med tacksamhet. En generös invandringspolitik är visserligen en snäll inställning, men det går inte att hävda att den är rättvis, ej heller att den i längden leder till något gott.

Fenomenet godhetsnarcissism [100] är i tillväxande. Ungdomar insuper själva tidsandan och drivs att exponera sig själva. Men saknar man ungdomlig skönhet, så kan man istället exponera sig själv med en gloria över huvudet och säga att alla människor är lika värda. Därför måste allt fattigt folk i världen få tillgång till svensk och europeisk välfärd. Det gäller bara att framställa sig själv såsom ytligt godhjärtad, utan tanke på konsekvenserna, som att det alltför stora flyktingmottagandet i längden får skadliga konsekvenser. Men den ökande narcissismen får som följd att den empatiska funktionen förminskas, vilket förklarar varför godhetsnarcissisterna är fullkomligt likgiltiga inför konsekvenserna av sina ställningstaganden. De bryr sig helt enkelt inte! Det är vid denna punkt som narcissism övergår till psykopati. Många förundras över hur godhetsnarcissisterna kan vara så omedvetna, men förklaringen är att de helt enkelt inte bryr sig.

Man kunde lika gärna identifiera godhetsnarcissismen såsom arvsynd, enär den ofta får så skadliga konsekvenser. Det är hursomhelst inte mindre tokigt. Men arvsynden är ingenting konkret. Det är varken dåliga gener, egoism eller nationalism. Det är en teologisk doktrin som innebär att mänskligheten sedan syndafallet (när vi kastades ut från Edens lustgård) är behäftad med en andlig svaghet, nämligen att vi saknar den helhet (helighet) som vi ägde i Paradiset. Enligt kristen teologi är vi alla sjuka i själen p.g.a. avsaknad av samvaron med Gud. Vi är alltså trasiga och sjuka i andlig mening. Det är arvsynden. Det bör ej omtolkas i världsliga termer och trivialiseras genom att jämställas med vår fullkomligt naturliga benägenhet, likaså skyldighet, att i första hand ta ansvar för vårt eget och närståendes liv. Vi har en instinktiv ovilja att skänka bort allt det som tillhör oss, vad som inkluderar det som generationer av förfäder har byggt upp. Om så ej vore hade människan ej kunnat ha framgång i den hårda tillvaron. Men endast genom att hörsamma våra instinkter och naturliga känslor kan vi kontrollera desamma så att överdrifter kan undvikas.

Välbekant i samhällsdebatten är anklagelser om ‘hat’, ‘rasism’, ‘kvinnoförakt’, avsaknad av ‘empati’, och ‘häxjakt’. Det här kallas på psykologspråk för projektioner. Det innebär att man svartmålar människor i enlighet hur man själv ser ut på insidan. Det är subjektet som är hatiskt, eftersom man öser ut anklagelser mot människor som har ett annorlunda synsätt. Det är subjektet som är oempatisk, då man saknar förståelse för konsekvenserna, både för den invandrade befolkningen och för skadeverkningarna på samhället som den pågående kulturförstörelsen för med sig.

Jag menar att det här är den karakteristiskt kvinnliga ondskan, som även kännetecknar män med moderskomplex. Man sätter på sig skygglappar, resonerar som en minderårig, framställer sig själv som god och empatisk, och svartmålar meningsmotståndare. Men en Gutmensch bryr sig varken om framtidens människor eller överlevnaden av vår kultur. Det är bara godhetsnarkomanens egen skenheliga fasad som räknas, samt vad som har påverkan på en själv i lokalsamhället. Världen avgränsas av horisonten som slutar några hundra meter bort. Det är en slags kult av omedvetenheten och skenheligheten.

Det var precis den här inställningen som gjorde Jesus rasande, nämligen att framställa sig själv som syndfri, samtidigt som man demoniserar medmänniskor för att de vägrar följa de politiskt korrekta reglerna. Falskhetens fariseism har återkommit med full kraft i den moderna tiden. Det innebär en fruktansvärd maktdemonstration av ondskans nedbrytande kraft. Goda medborgare blir skakade i själen av tidens falskhet, och föraktet för medmänniskan som genomsyrar vår tid. Men kristendomens förfall har inte lett till att människor övergivit sin starka tro. De tror nu istället på ideologiska satser. Att tro på “tokigheter”, såsom jungfrufödsel och återuppståndelse, har ingen negativ återeffekt på det världsliga samhället. Den tro som burit människorna har varit betryggande separerad från verkligheten. Men att tro på pseudovetenskaplig ideologi är däremot förödande. Liksom för salafismen handlar allting om den världsliga tillvaron, som betraktas genom en skev lins.

Så säger man att “alla människor har lika värde”, trots att alla vet att en duktig programmerare har mycket större värde för både företag och samhälle än en inkompetent dito. Man formulerar absurditeter fullkomligt oförenliga med jordelivet, och som går på tvärs med vad Paulus och Augustinus lärde. Där separeras det himmelska från det jordiska. Det finns ingen likvärdighet på jorden — endast i himlen. Trosformler skall appliceras på det andliga tillståndet, inte det jordiska. Att man inom ideologismen och de muslimska rörelserna saknar denna separation får samhällsförstörande konsekvenser. Världsfrämmande trossatser, formulerade av organiserade karriärister, tillåts styra verkligheten.

Ideologisk kristendom handlar huvudsakligen om att alla människor på jorden skall leva gott. Men kristendomens budskap är ju egentligen det motsatta. I vår Herres efterföljd förväntas vi se livet såsom en prövningarnas väg. Enligt Augustinus skall vi ej eftersträva idealsamhället där fullödigt materiellt välstånd råder. Jesus upphöjer fattigdom till ideal. Han säger att man skall bära sitt eget kors, men inte axla hela världens lidande. Det är den korsfäste som bär all världens synd. Det innebär att vi bör lämna saker och ting i Guds försorg och ej drabbas av storhetsvansinne. Stå inte emot ondskan, säger han. Teologer och präster har lyckats fullständigt vända på det kristna budskapet. Det är den mest remarkabla omsvängningen i historien. En extremt andlig religion har vänts till sin motsats och blivit extremt materialistisk. Kristendom har blivit till kommunism. Så allt fler kristna upphöjer i praktiken Antikrist. När Räkenskapens Dag kommer, så lär de få det hett om öronen.

Politisk korrekthet

Politisk korrekthet innebär att medborgarna blir indoktrinerade med sätt att tänka som går emot deras inre natur. Onaturliga begrepp tillåts behärska det allmänna medvetandet. Följden är att den sanna mänskliga naturen, känslorna och instinktnaturen, förträngs till det omedvetna. Splittringen som därmed orsakas mellan medvetet och omedvetet leder till neurotiska symptom. Idag lider svenskarna av sömnproblem, och 10% tar sömntabletter. Ångestsymptomen ökar, likaså magproblem och depression. Flickor skär sig själva, och folk dricker alkohol för att stilla ångesten. Följden av ett sjukt sätt att tänka bland åsiktseliten är att befolkningen drabbas av ångest och utvecklar diverse psykosomatiska symptom. Det anses som bekant föredömligt att tillägna sig en ytlig relativistisk åskådning, bejaka massinvandring och upplösning av könsskillnader, samt praktisera offentlig självbespegling. Dessa är exempel på de många onaturliga begrepp som behärskar samhället. Bortsett från skadorna på landets sammanhållning och dess ekonomi, så får det också omedelbara konsekvenser för människors hälsa.

Folket får problem med sitt omedvetna som sätter sig på tvären mot det onaturliga livet. Det uppstår en omedveten opposition mot skenheligheten, den samstämmighet av åsikter som är oförenlig med människans inre natur. Vill man behålla sin hälsa och fortsätta sova gott på nätterna, är det följaktligen viktigt att bli varse de sjukliga egenskaperna i de politiskt korrekta idéerna. På så sätt lyfts smärtan till medveten nivå istället för att förbli omedveten, förorsakande psykosomatiska symptom, ångest och depression. Man får då leva med en medveten sorg över att vårt land förstörs, men å andra sidan har man bättre förutsättningar att behålla sin hälsa. Framförallt undgår man att bli moraliskt belastad för livet, och slipper smutsa ned sig med den ondska och elakhet som den neurotiska splittringen för med sig.

Att ansluta sig till politisk korrekthet är analogt med att ansluta sig till sharia, islamisk lag. De flesta människor, förmodligen majoriteten av världens befolkning, blir upprörda om någon från hjärtat uttrycker tankar och åsikter (som dock är idealt enligt demokratins föresatser). Istället förväntas individen anpassa sig till fördefinierade regler för social kommunikation och samvaro, antingen enligt religiös lag, rödvinsvänsterns ideal, mänskliga rättigheter eller andra regelverk. Enligt sådan demokratisyn skall man ha “korrekta tankar”, men ej tänka självständigt. Jämförelsevis, Tyska Demokratiska Republiken (Östtyskland) [101] sades vara demokratisk, emedan folk tillägnat sig “rätt åsikter”, som kallades “demokratiska åsikter”, medan avvikande synsätt var förbjudna. Det här är politisk korrekthet. Det gäller nämligen att ha “demokratiska åsikter” som hyllar mänskliga rättigheter, o.s.v. Det kan exempelvis innebära rätten för immigranten att förstärka den egna kulturella särarten, trots att den går på tvärs med landets värderingar.

Politiskt korrekta personer ansluter sig till den rådande diskursen av fruktan att bli utfrysta och mobbade. Svenskarna är ett intolerant folkslag när det gäller individuella avvikelser, sannolikt beroende på vi aldrig genomgått de dramatiska omskipningar av kulturen som skedde på kontinenten. Någon egentlig renässans, upplysningstid, eller revolutionära omvälvningar har det aldrig varit fråga om i fattiga Bondesverige. Följden är att vi har en fot kvar i järnåldern. Då var personlig heder, samt att framstå såsom rättskaffens, ytterligt viktigt — annars kunde man bli ett huvud kortare. Men den här sortens präktighetsmoral innebär att man ansluter sig till de kollektiva normer som för närvarande är gångbara, för att inte bli förskjuten ur den sociala gemenskapen. Det följer att om dagens politiskt korrekta hade levat i 30-talets Tyskland, så hade de varit oklanderliga nazister. Det är den här skuggsidan som blir projicerad på individer som tänker självständigt, och som vågar säga saker som inte är präktiga. Om man identifierar sig själv med oklanderlig godhet så blir ens skugga nattsvart.

Svenskarna innehar världsrekordet i hyckleri. Ett exempel är att man är “positiv till invandring”, men sedan går folk man ur huse för att stoppa flyktingboenden i sitt närområde. “Invandring är bra, men inte på min ort!” Det är en förbluffande kluvenhet, karakteristiskt för skenheliga människor. Den här kluvenheten innebär att folket lider av en kollektiv neuros. Själva samhällsandan är neurotisk. Den typiska personen som framställer sig som både empatisk och såsom invandringsförespråkare, är i själva verket en iskall mobbare.

I det välmående villaområdet Stortorp, Huddinge, är andelen SD-sympatisörer ovanligt låg. Men när ett boende för 48 flyktingungdomar skulle öppnas, så blev det ett väldigt hallå. Folk ville stoppa boendet, men nu när det öppnats har det höjts röster för ett medborgargarde. Varför röstade de då inte på SD, när de är så invandringskritiska? Svar: därför att de är fullkomligt kluvna och skenheliga, på gränsen till psykiskt sjuka. Den här kluvenheten demonstrerades av forskare på Uppsala Universitet. Försökspersoner fick se brottsscener på film. De kvinnliga försökspersonerna var betydligt mer benägna att missbedöma scenen och identifiera invandraren som förövare. Forskarna menade att det berodde på att kvinnor generellt är mer liberala i invandringsfrågan än män. Så de förtränger sina negativa känslor gentemot invandrare, vilket gör att de istället omedvetet pekar ut dem som förövare. Det som förträngs blir projicerat!

På samma sätt fungerar det i andra sammanhang, såsom exempelvis flyktingboendet i Stortorp. Det uppfattas subjektivt som ett boende för 48 yrkeskriminella, eftersom de förträngda negativa känslorna blir projicerade. Men det är inte medvetna uttryck för hat som är det stora problemet — det är skenheligheten som orsakar vårt samhälles neuros. Skenheliga hycklare är det värsta som finns. Det är ju sådana som driver Jesus till ursinne i bibeln. Enligt skenhelighetsidealet bör man på ytan framstå som präktig och god — att säga saker i enlighet med Värdegrunden. Men då blir man som en “vitkalkad grav” som utanpå ser prydlig ut, men inuti är full av “de dödas ben och annat orent” (Mark. 12:35-40, Luk. 20:41-47).

Låt oss istället gå i rakt motsatta riktningen och erkänna våra negativa känslor inför invandringens destruktiva konsekvenser. Det är varken hat eller nazism. Det är bara rationella negativa känslor, och ingenting farligt. Medvetna känslor och tankar går nämligen att kontrollera. Det är när de förträngs som de blir farliga. Då förlorar man verklighetsförankringen, och kan exempelvis inbilla sig att 48 inflyttande ungdomar är ett kriminellt gäng. Då börjar man bete sig som en dåre, och upprättar kanske ett medborgargarde uteslutande bestående av psykopater. Skenhelighet slår lätt över till nazism.

Slutsatsen är att politisk korrekthet motsvarar en sorts sharialag. Det är i grunden en odemokratisk paternalistisk modell med rötter i ett fördemokratiskt tillstånd, där befolkningen saknar mognad att ta självständig ställning. Därför måste man ha regler för sitt sätt att tänka och fungera. Det får som konsekvens att kollektivet återgår till ett infantilt och modersberoende tillstånd. Ytterligare en konsekvens är att infantila och omogna personer lyfts fram till viktiga positioner i samhället, där de kan bedriva mobbning mot självständigt tänkande medarbetare. Narcissistiska personer får mer och mer makt i samhället, medan psykologiskt mogna och sant demokratiska individer förtrycks. Det sker till enorm skada för demokratin, och därmed också för ekonomin och den generella psykiska hälsan i samhället.

Det lagiska sättet att tänka är systemhotande, enär det i grund och botten är arkaiskt och oförenligt med det demokratiska samhället. Kulturrelativism innebär att odemokratisk och lagisk kultur skall ha lika berättigande som demokratisk. Men det är ju en självmotsägelse, då dessa är oförenliga motsatser. Man kan inte bara avfärda biskop Brunne och den sortens karaktärer såsom omedvetna och blinda för fakta. De fungerar i själva verket enligt en föråldrad psykisk ekonomi, som innebär att individen följer ett regelverk istället för att tänka med hjärtat. Sådant folk måste leva enligt någon slags sharia, oavsett om levnadsreglerna är formulerade enligt islam, rödvinsvänster, kommunism, nazism, e.dyl.

Mobbning är en integrerad del av den narcissistiska psykiska ekonomi som handlar om att efterleva politiskt korrekta regler (som inkluderar klädsel, utseende, m.m.). Det förklarar varför mobbning ökar alltmer i samhället. Enligt den senaste undersökningen har en tredjedel av eleverna i skolan utsatts för kränkande tillmälen eller mobbning. [102] Det sammanhänger med att politiskt korrekta personer, oavsett ifall de är korrekta enligt islam, mångkulturalism eller feminism, får mer och mer inflytande i samhället. De sitter sannolikt på de flesta rektorsbefattningar, och har sedan länge tagit kontroll över Svenska Kyrkan. Det är därför som kyrkan är den arbetsplats som är värst drabbad av mobbning, enligt återkommande undersökningar. [103] Svenska Kyrkan är ju väldigt “snäll och hjälpsam”, speciellt i invandringsfrågan. Därför gömmer man asylsökande som fått utvisningsbeslut. Men bakom den skenheliga fasaden är bilden en annan. Det har förekommit att personal mobbats till döds. Det beror på att man saknar insikten att människan har ett omedvetet. Att anamma politiskt korrekta ståndpunkter innebär inte att man blir snäll. Effekten är precis tvärtom, man blir alltmer elak då känslor och instinkter inte tillåts leva, utan stängs inne i det omedvetna.

Problematiken handlar inte endast om “värderingsfrågor”, såsom det ofta hävdas. Det brukar sägas att det gäller att undervisa människor, få dem att ändra sina värderingar och därmed “tycka rätt”. Tankegången är kännetecknande för det lagiska paradigmet, nämligen att befolkningen skall omprogrammeras enligt det rättfärdiga regelverket. Det är visserligen sant att somliga sharialagar är bättre än andra, men det är just denna tro på reglerat tänkande som orsakar en regress i det kollektiva psyket. I den demokratiska kulturen förutsätts man utvecklas till en självständigt tänkande individ, som uttrycker värderingar efter egen håg. Enligt Paulus skall man efterleva hjärtats lag: “Ty bokstaven dödar, men anden ger liv” (2 Kor 3:6).

Fritt tänkande är själva förutsättningen för vår demokrati och ekonomiska system, som ju båda förutsätter innovation. Annars kommer befolkningen i framtiden bara kunna stå på ett fabriksgolv och följa direktiven. Den undervisning som nu pågår i skolorna där man berättigar mångkulturalismen, de mänskliga rättigheterna, samt all slags relativism, är en indoktrineringskampanj enligt samma mönster som förekom i Östtyskland. Det förhindrar ungdomarnas tillväxt till psykologiskt självständiga individer. Därmed rör vi oss i riktning mot ett antikristet samhälle enligt lagisk modell, där politisk korrekthet är norm, och där medborgaren ej förmår separera sig från gruppen och utveckla en mogen individualitet. Att uppvisa särdrag i sin personlighet aktiverar nämligen mobbningsinstinkten hos omgivningen.

Postmodernism

Postmodernismen är en generell beteckning som bl.a. inbegriper marxistoida teser om dekonstruktion [104] av de västerländska normerna i alla delar av vår kultur, inklusive konst och litteratur. Underavdelningen poststrukturalism [105] bygger på att alla slags narrativ, såsom litterära texter, kan avslöjas såsom försvarare och byggare av strukturer för att förtrycka de underprivilegierade. I Sverige brukar man använda begreppet normkritik. [106] De förtryckta är (1) kvinnorna (enligt feminismen) (2) de pigmenterade (enligt identitetspolitiken) (3) underklassen (enligt marxismen). Tänkandet bygger alltså på en uppdelning i klasser, samt att hela den mänskliga kulturen kretsar kring denna klasskamp. Därför är beteckningen konfliktideologier passande, eftersom konsekvensen är att solidariteten i samhället bryts sönder. Samma gamla marxistiska mall återanvänds. En viss “privilegierad” grupp i samhället misstänkliggörs såsom onda förtryckare. Alla deras intellektuella produkter påstås tjäna deras egenintresse.

Enligt marxismen är det här den grundläggande drivkraften i historien. Överklassens eller kapitalisternas grundläggande motiv sägs vara att förtrycka och utnyttja de lägre klasserna. Det är själva grundsträvandet i deras liv. Motiven bakom att “den besuttna klassen” engagerar sig och går till jobbet varje dag, påstås vara egoistiska. Den grundläggande strävan är att förstärka den egna maktpositionen samt förtrycka andra. På snarlikt sätt resonerar de moderna feministerna. Männens grundläggande motiv är att kvinnorna skall kuvas genom inordning i diverse sociala konstruktioner som inkluderar könsrollerna. [107] På så sätt uppnår männen egna fördelar på kvinnors bekostnad. Men det tycks motsägas av fakta. Enligt tidningen Välfärd (Nr 3, 2005), överför genomsnittsmannen en miljon kr till genomsnittskvinnan, via den offentliga sektorn. [108]

Det här kuvandet av underprivilegierade grupper anses vara den väsentligaste drivkraften i historien. Samhället ses ej som ett samarbete mellan medborgare som är till naturen olika, utan som en arena för konflikt där den härskande klassen (ofta benämnd patriarkatet) formulerat den rådande uppfattningen om olikheter mellan grupper i samhället. Alla olikheter, såsom kön, ras och social status, betraktas som sociala konstruktioner som måste avslöjas, normkritiseras och dekonstrueras. Därmed uppnås det klasslösa samhället [109] där ej längre olikheter finns. Om maktordningen förstörs och alla därmed tillhör samma mänsklighet så upphör förtrycket, hävdas det.

De här ideologierna bygger alltså på idén om klasskamp, [110] könskamp, eller raskamp, även om det inte behöver ta våldsamma former. Enligt den moderna feminismen känner männen ingen solidaritet med kvinnor, utan vill upprätthålla förtrycket och den egna privilegierade positionen. Identitetspolitiken, som egentligen är en ny slags raslära, utgår från samma resonemang. Ideologer med främst invandrarbakgrund, hävdar att raser visserligen ej existerar, men att själva rasdynamiken finns kvar, enär de med “vita kroppar” anser sig tillhöra en överlägsen ras. De nya rastänkarna vill enligt egen utsago rasifiera debatten, och resonerar i termer av de “vita” kontra de med “bruna kroppar”. I praktiken delas mänskligheten upp i raser, där den vita rasen har moraliskt fördärvliga egenskaper såsom varande en förtryckarras.

Det är ett metarasistiskt resonemang. Man utmålar en grupp som moraliskt fördärvlig, emedan den sägs förfäkta åsikten att övriga raser är mindervärdiga. Den här nya formen av rasideologiskt tänkande är fullt tillåtet enligt de politiska korrekthetslagarna, även på SVT Debatt. Enligt identitetsrasismen måste de vita förtryckarna avslöjas såsom skapare och upprätthållare av den sociala konstruktionen av raser. Tänkandet följer ett välkänt mönster. Enligt feminismen måste patriarkatet avslöjas såsom upprätthållare av kvinnans underordning och urmodiga könsroller. I praktiken kan godtyckligt kön konstrueras, i form av genus, vilket innebär att könsbegreppet blir fullkomligt relativiserat. Man tillämpar alltså kollektiv skuld och demoniserar kollektiv av människor, vilket innebär att goda står mot onda. Männen såsom kollektiv skuldbeläggs när en kvinna blir våldtagen. Begreppet “strukturer” liknar arkaiska begrepp om magiska förbannelser, och är alltför diffust för att ha vetenskapligt förklaringsvärde. Det här dilettantiska sättet att resonera härstammar från marxismen, en ideologi som orsakat oerhörda fasor. Feminismen har alltså det marxistiska resonemanget som förlaga.

Postmodernismens ideologi, som bygger på poststrukturalistisk analys, eftersträvar upplösning och fragmentisering av kulturen. Det finns inga former av homogenitet; inga objektiva sanningar. Alla slags “strukturer” skall “dekonstrueras”. Det här tänkandet har genomsyrat intellektuell litteratur sedan 60-talet och tagit universiteten i besittning. Men många intellektuella har förblivit okunniga om denna utveckling eftersom litteraturen är så undermålig. Det är nämligen svårt att tillägna sig böcker som är proppfyllda med dumheter. Exempelvis, eftersom objektiv sanning inte existerar så finns det inga biologiska skillnader mellan könen(!).

För postmodernismen är det kontinuerliga upplösningstillståndet det nya normala. Det kallas för “pluralism”. Centralt är att alla är fria att hitta på sin egen sanning. Du har din sanning och jag har min — båda är lika relevanta, förutsatt att vi accepterar motpartens egna sanning. Psykologen Andrew Samuels förklarar att människor som ej accepterar det pluralistiska synsättet vad gäller psykologi, sexualitet, kön, etnicitet, m.m., har ett patologiskt psyke eller fastnat i djup omogenhet. [111] Psykoterapins främsta mål blir då att åstadkomma politisk mognad genom “introjektion” av en multikulturell, feministisk, och progressiv vänsterorienterad åskådning.

Terroristernas strävan efter samhällsupplösning går i linje med den kulturella terrorism som utövas av vänsterorienterade intellektuella. Massinvandringen omhuldas just eftersom den får samhällsupplösande konsekvenser. När det här tänkandet tränger in på arbetsplatserna inom industrin så innebär det att en viss teknisk lösning inte kan anses vara rätt eller fel. Huruvida en programvara fungerar korrekt eller ej, beror på hur vi väljer att konstruera sant och falskt. Att vidmakthålla absoluta kategorier vad gäller rätt och fel, sant och falskt, är att rättfärdiga ett gammalmodigt patriarkaliskt tänkesätt. Att eftersträva det som är sant och rätt är inte längre centralt för en stor grupp elever som utexamineras från högskolan. Visserligen kommer projektledningar slutligen vara tvungna att anamma det patriarkaliska synsättet, men innan dess har det poststrukturalistiska tänkandet orsakat slitningar på arbetsplatsen. Den postmoderna indoktrineringen får sådana konsekvenser.

Vänsterideologerna tror fortfarande att det kaotiska tillståndet som nu inträder är en övergående fas som hänger samman med att alla strukturer upplöses. Sedan återgår vi till “den ädle vildens” [178] tillstånd, som representerar det paradisiska postmoderna samhället. Befolkningar från tredje världen blir exotiserade såsom “ädla vildar”, och anses därför bidra till utvecklingen. Fördefinierad struktur anses vara roten till allt ont. “Ordning och reda” är ett patriarkaliskt påfund som skall dekonstrueras. Det förklarar varför postmodernisterna ger helhjärtat stöd åt fortsatt upplösning, trots att de destruktiva konsekvenserna blir alltmer påtagliga. Den här förbannelsen som vilar över oss, nämligen det romantiska idealet om ett liv genomsyrat av mening, måste någon gång brytas. Augustinus förklarar i Guds stad, [9] att det jordiska livet aldrig kommer att bli fullkomligt. Han är väl medveten om att Edens lustgård är ett himmelskt begrepp, dvs. en arketyp.

Men Jean-Jacques Rousseau återuppväckte det här spöket när han lovprisade den ädle vilden och det naturliga tillståndet. Sedan tog tänkandet full fart i romantikens filosofi, som fick en fortsättning i kommunismen och nazismen. De ville båda skapa det perfekta samhället och de perfekta medborgarna. Inom postmodernismen talas det om återförtrollning av världen” (‘re-enchantment of the world’). Det skall fungera som en kulturell ersättning för det marxistiska kommunistparadiset. Människor blir sjuka i själen när de inser att livet är måttligt kul, men samtidigt går på myten att livet kunde vara väsentligt annorlunda. Mening i livet får man själv frambringa, ledsagad av andlig ingivelse. Kristna har alltid hävdat att tro innebär både kamp och lidande. Postmodern filosofi, som fått förödande inflytande i Sverige, härstammar från Friedrich Hegel (1770-1831) [112]. Schopenhauer gav en träffande karakteristik av Hegel såsom

en banal, föraktlig, motbjudande och ignorant charlatan, som med oöverträffad oförskämdhet sammanställde ett system bestående av idiotiskt nonsens som […] resulterade i mental ödeläggelse av en hel generation intellektuella. [113] (Min övers.)

Enligt Hegel skall olikheterna mellan individerna utraderas genom att de alla anammar samma kollektiva personlighet. Det här var Hegels ideal. Han förklarar att individerna igenkänner de egenskaper som de har gemensamt. Dessa förstärks efterhand, samtidigt som de personliga ‘medvetandeformerna’ undanträngs. Därmed skapas det objektiva medvetandet — den ‘objektiva anden’. [114] Den här hegelianska tanken blev central inom 1900-talets kollektivistiska ideologier. Det dominerande psykologiska motivet inom den ideologiska vänstern och nationalsocialismen blev att utradera alla skiljelinjer, för att därmed skapa den fullkomliga enhetligheten. Det personliga egot skulle sammansmälta med Hitler, Stalin, Mao, o.s.v. Tanken exemplifieras av Rudolf Hess: “Die Partei ist Hitler, Hitler aber ist Deutschland wie Deutschland Hitler ist” (Nürnberg, 1934). Det skall bara finnas en person, nämligen “jag” — det objektiva psyket. Narcissistisk idealisering är en strategi att fördolt understödja sin egen narcissism genom att spegla sig i en annan “ideal person”. Förnekandet av egentliga olikheter är alltså ett narcissistiskt projekt.

Hegel är praktiskt taget oläslig, och dessutom en chockerande ytlig tänkare. Allting handlar bara om Världsandens förverkligande, förkroppsligande, som tar sig formen av kollektivisering av individens personlighet, samt i uppbyggandet av staten och dess med tiden alltmer sofistikerade materiella produkter, i form av exempelvis byggnader(!). Bertrand Russell menade att Hegels hela konstruktion härrör från grundläggande logiska fel och ansåg honom vara den svårbegripligaste av alla filosofer. [115] Russell konstaterar att “Hegels filosofi kvarlever särskilt i Marx och Engels dialektiska materialism, som utgör ett precis lika bra exempel på dess ohållbarhet” (ibid.).

Jag begriper inte vad folk ser i Hegel, eller vad Russell trots all dunkelhet finner “intressant”. Det finns ingen som helst andlighet, utan Världsanden är bara ett mystifierande begrepp som står för statens och kollektivets utveckling till en alltmer grandios enhet. Världsanden står alltså för materialism — extrem världslighet. Marina F. Bykova (Westphal, 2009) understryker just detta, att Hegels begrepp har blivit mystifierade. Världsanden är ingen andlig substans, utan bara en pågående aktivitet inom det sociala kollektivet och individen, som skall ge enstämmig mening åt tillvaron. [116] Det har hävdats att hegelianismen skulle utgöra en fruktbar jordmån för en konservativ åskådning, men det är en förskräcklig lögn. I själva verket har hegelianismen influerat kollektivistiska och totalitära åskådningar. Tron på det historiska framåtskridandet mot det Absoluta “föranleder Hegel att föredra en stat som är totalitärt organiserad” [115]. Den starka tron på omformandet av människan med hjälp av indoktrinering har dock dagens socialdemokrati och nyliberalism anammat. De tror blint på att befolkningen från tredje världen snart indoktrinerats till svenskhetens normer och beteendemönster. Det antikristna vanvettet har de alla gemensamt.

Man kan fråga sig varifrån den postmoderna relativismens kunskapsteori härstammar. Den kommer från Friedrich Nietzsche och kallas perspektivism [117]. Det innebär att det finns egentligen inget sant perspektiv på världen, men vi har alla en önskan ett se världen på ett visst sätt. Emellertid blir det perspektiv till ‘sanning’ som uppnår dominans över andra perspektiv. Det gäller både inom individen och ute i samhället som helhet. Det hänger samman med “viljan till makt”, som är den grundläggande drivkraften för allt liv. Så om det egna perspektivet blir dominerande så tillskansar man sig makt, och kan upprätthålla sin maktposition genom att undertrycka övriga perspektiv. [118]

Sanningsbegreppet, för Nietzsche, hänger samman med maktsträvan och har alltid avsikt och mål. Sanning har inget att göra med ett objektivt, opartiskt och oegennyttigt sanningssökande. Något sådant finns inte, enligt Nietzsche. Postmodernismen hemsöker den moderna tiden med privata perspektiv, fjärran från verkligheten, som etableras som ‘sanning’ på universitet och institutioner. Perspektiven har inte mycket med den objektiva verkligheten att göra, men enligt Nietzsche finns det ingen objektiv verklighet, utan bara privata önskningar att se verkligheten på olika sätt. Han säger:

[Då] någonsin en filosofi korar sig självt till trosobjekt [tar] den sig för att skapa världen till sin egen avbild. Den kan icke göra annat! Filosofins väsen är tyrannisk eggelse, en djupt andlig Vilja till Makt — en vilja att bli till “världens skapare” och att fortleva som causa prima. [119] (Min övers.)

Det brukar hävdas att romantikens filosofer, inklusive Hegel och den schismatiske senromantikern Nietzsche, skulle utgöra lämpliga förebilder för en konservativ åskådning. Men det är just deras spekulativa tänkande som vi moderna intellektuella har svårt för. Nietzsche producerar tankar som, för honom själv och hans anhängare, tycks ha stort förklaringsvärde. Men vi som är vetenskapligt skolade vet ju att en teori kan vara både briljant och ha stort förklaringsvärde. Emellertid, om empiriska fakta visar sig motsäga teorin så faller allting samman som ett korthus. Då är hela tankekonstruktionen plötsligt ingenting värd. Nietzsche, och inte minst de tidigare romantikerna, formulerar sig oftast utan underbyggnad i vetenskaplig forskning. Skall man då ägna tid och möda åt studier när det hela sannolikt är fantasifoster?

Ja, för att förstå vår tid kan det vara värt att sätta sig in i romantikerna, då vår tid är så pass präglad av romantiken. Rationalismen och romantiken är nämligen ett brödrapar. Rationalismen nådde sin höjdpunkt i Immanuel Kant, som med sin egen logiska hjärna förklarade hela verkligheten. Men därmed slog subjektivismen rot och rationalismen övergick till romantiken — ur askan i elden! Filosofernas tankar måste kritiskt granskas, annars hamnar man i galen tunna. Det går inte att grunda en konservativ världssyn helt och hållet på sådana verklighetsfrämmande skönandar.

För att begripa Inkompetensens Mysterium är det nödvändigt att sätta sig in i postmodernismens tankesätt, som innebär en animistisk regress. Jean Piaget visade att barnets tänkande är animistiskt. [120] Med animism menade Piaget att för barnet, upp till en viss ålder, så är naturvärlden levande, medveten och avsiktstyrd. Vuxenskap innebär att man växer ifrån animismens tankevärld och blir “objektiv”, dvs. att subjektet i minsta möjliga mån blandas ihop med omvärlden. Det har gett vår civilisation enorma fördelar att det vanligen sker hos den västerländske mannen. Emellertid, animistisk kognition fortskrider ändå på det omedvetna planet, såsom studiet av drömmar visar. Enligt kognitionsvetenskapen påverkas våra medvetna tankar av medfödda omedvetna metaforer. [121]

Att uppmärksamma någon på en fara innebär att man åkallar den naturande, den demon, som utgör själva faran. “Akta så att du inte snubblar på isfläcken!”, säger någon. “Det hände bara för att du sa så!”, svarar den andre, efter att ha ramlat och slagit sig. Ett barn blir under motsvarande omständigheter arg och säger: “Dumma isfläck!” Själva snubblandets idé, som är demonisk, ligger bakom missödet. Naturen är medveten och avsiktstyrd.

Men en isfläck utgör ingen fara om vi ej ser den som sådan, dvs. om demonen ej åkallas. Isfläcken förblir snäll, förutsatt att vi inte förolämpar den. På ett teknikföretag kan den medarbetare råka illa ut som påpekar att det finns ett tekniskt problem som måste hanteras. Paradoxalt blir denne efteråt betraktad som en subversiv person, en som vill se problem och underminera det gemensamma projektet. I själva verket är det tvärtom, men då det animistiska psyket ej riktigt skiljer på subjekt och objekt så tros det gälla även visselblåsaren, innebärande att han “skapar” den verklighet som innebär projektets undergång.

Postmodernismen bygger på tanken att vi själva formulerar verkligheten. Den egna viljan är världsskapande. Den formulering som blir hegemonisk utgör då sanningen. Det var därför som Palme sade att “politik är att vilja”. Det här är Nietzsches maktfilosofi. Nietzsches perspektivism betyder ju att det inte finns någon objektiv sanning. Det perspektiv som blir till det rådande avgörs av en kamp mellan viljor. Om en medarbetare då pekar på svagheterna i själva konceptet så sticks det hål i viljans ballong, och han blir då betraktad som en fiende. De som varnar för problem med regeringens lagförslag åkallar demonen som förstör det som viljan formger. På motsvarande sätt, att peka på problem med invandringen innebär att man befordrar den verklighet i vilken invandringen är problematisk. Det är därför som politiker säger: “Det finns de som vill se problem. Men vi måste se utvecklingen som berikande!” Verkligheten bestäms av hur vi formulerar den.

S-politikern Mona Sahlin förklarade att om någon yttrar en måttligt kritisk ståndpunkt så är det tecken på något mycket värre. I själva verket döljer sig Hitlers ande bakom kritiken, en vilja att förstöra den vackra verklighetsbilden. Det förklarar varför politikerna ej hörsammar varningarna och fortsätter ut på den tunna isen. Politik är att vilja. Om vi vill att Sverige skall ta emot 30 miljoner invandrare så går det utmärkt, förutsatt att vi ser det som berikande. Med vilja till makt kan vi göra vad som helst, bara vi tänker positivt! Medborgarna förbluffas av politikernas självbedrägeri, men det här är alltså förklaringen — det postmoderna nietzscheanska storhetsvansinnet.

Postmodernismen och feminismen grundar sig på animistiska omedvetna metaforer. Det liknar religiös besatthet då det omedvetna får övertaget över det kritiska medvetandet. Kvinnorna har i alla tider levat i barnets animistiska värld och därmed kunnat relatera till den lille. De flesta kvinnor tycks tro att alla levande varelser är barn. Så det gäller ej endast de “ensamkommande” unga männen. Exempelvis, i Stockholms förorter finns det kvinnor som lägger ut mat till rådjuren, som gör att de uppehåller sig och förökar sig i bebyggelsen. Det leder till spridning av fästingburna sjukdomar, såsom TBE [122]. Den naiva animismen utökas ju fler kvinnor som når maktpositioner. Då förstärks motivet att skapa en fantasivärld som alla kan trivas i, ett slags Edens lustgård. Vad som då sker är att korruption och moralisk förruttnelse pågår bakom den chimäriska fasaden, eftersom problemen ej uppmärksammas och kritiker blir tystade. Det är lekledarens vilja som räknas, som innebär att blåsa upp maktens illusoriska verklighetsbild — en projektion av omedvetna arketyper.

Vulgär-gnosticism

Det finns en 2000 år gammal religionsform som kallas gnosticism. [123] Det är en inneboende men fördold sida av västerländsk tradition. Som en underjordisk flod flyter den genom historien, ibland frambrytande i källsprång där den gamla religiösa traditionen återaktualiseras. Postmodernismens kulturradikala budskap har tydliga likheter med den gnostiska teologin. Det handlar om att uppnå gnosis (insikt), som betyder att genomskåda de världsliga normer och regler som fjättrar människan. Skillnaden är att gnostikerna eftersträvade andlig befrielse och förening med Gud. Den jordiska tillvaron, som sådan, betraktades som ett fängelse. Men i de postmoderna ideologierna är befrielsetanken projicerad på det världsliga tillståndet i form av politisk och social fullkomning. Det är ännu ett exempel på hur en arketyp och en potentiellt värdefull teologisk idévärld har störtat ner i den krassa sinnevärlden, resulterande i en vulgärtolkning.

Ett återkommande tema i gnostisk teologi är läran om arkonterna. [124] Dessa är gudomligheter, ofta associerade med de sju planeterna, ansvariga för de intellektuella strukturer, moralregler, och inbyggda böjelser som håller människan fjättrad i sin jordiska natur. [125] Det gäller för den invigde att frigöra sig från dessa bojor, och uppstiga till den sanna och högsta guden. Den högste kallas Monaden eller i Basilides system, Abraxas. [126] Det fanns två vägar att överträda arkonternas psykologiska lagar. Den passiva vägen var den vanligaste. Det innebar att vägra efterfölja livets lagar och istället välja asketens och eremitens väg. Den andra innebar att aktivt bryta mot arkonternas normativa regelverk, som kunde innebära att bryta mot tabun och hänge sig åt ohämmad sexuell utlevelse. [127]

Pederasti var utbrett i den grekisk-romerska kulturen och var sannolikt förekommande bland gnostikerna såsom ett av många naturliga tabun lämpliga att överträda. Att begå sexuella handlingar gentemot en underårig innebär alltid att man kränker offrets integritet, och använder sin makt att kuva och utnyttja denne. Man går över en naturlig gräns. I Kina har man under tusentals år, helt legalt, kastrerat unga pojkar och sålt dem till rika män. Inom islam har pederasti varit tolererad. Det var kristendomen som slutligen fick stopp på den här kulturen, dock ej inom islam. I Afghanistan är det fortfarande en integrerad del av kulturen. Fenomenet sammanhänger med ett inifrån härstammande tvång att bryta gränser för egot. Jag menar att det ger en delförklaring till ondskans mysterium. Att på olika sätt kuva och kränka sina medmänniskor, inklusive att ofreda kvinnor, fungerar som självterapi för det osäkra och svaga egot.

För de som saknar den läggningen, nämligen det inre tvånget att bryta tabun, framstår det som ett ondskans mysterium. Men det är en väsentlig förklaring bakom den pågående förstörelsen av Sverige. Det gäller att bryta alla slags lagar och normer. Då känner man sig fri. I Fiona Lloyd-Davies dokumentär säger de kongolesiska soldaterna: “När vi våldtar känner vi oss fria!” [128] Kyrkofäderna befann sig i ständig kamp mot tidens gnostiska strömningar. Irenæus (130-202) säger om adamiterna:

De tar brygder för att förstärka lustan. För att efterlikna Adams nakenhet innan syndafallet klär de av sig nakna inför riten. Efter en bankett av festande och drinkande släcks ljusen. Då hänger sig männen och kvinnorna ohämmat åt varandra […] De menar att eftersom den sexuella lusten är en av samvarons egenskaper som blivit institutionaliserad måste sexualiteten av just den anledningen kraftfullt bestormas. (Walker, 1983, s. 127-28) (Min övers.)

Det finns stora likheter med den moderna tidens normkritiska queerteori [129] (HBTQ) och det feministiska tänkandet, som båda utmanar heteronormativiteten. “Död åt familjen!” säger feministerna. Istället för arkonterna använder feminismen begreppet patriarkatet, med bibehållen innebörd. (“Patriarkatet måste avslöjas om och om igen!”) Skillnaden är att gnostikerna aldrig skyllde förhållandena på andra människor. De höll den onde demiurgen och de lägre gudomligheterna, nämligen arkonterna, skyldiga. Ingvild Sælid Gilhus säger: “Kunskapen om arkonternas sanna natur är gnostikerns vapen emot dem, som leder till hans befrielse ifrån dem”. [130] Feminismen, samt de övriga postmoderna ideologerna, ser fienden som mänsklig, även om man aldrig lyckas avslöja den hemliga konspirationen av strukturskapande män. Det här sår split i samhället. Gnostikerna såg det ideala tillståndet som utomvärldsligt, medan ideologierna ser det som inomvärldsligt. Att det andliga emancipatoriska tänkandet har vulgariserats i materialismens tecken, innebär att det hamnat i ett sammanhang där det inte hör hemma. Teologiska tankar har sammanblandats med den politiska verkligheten. Ideologierna är därför oförmögna att öka kunskapen om den världsliga tillvaron, utan leder oss bara vilse.

I den moderna tiden analyserar vi den här sortens inbillningar som psykologiska projektioner. Arketypiska sanningar, instinktiva böjelser och omedvetna komplex, blir projicerade på den yttre verkligheten. Det finns skäl att misstänka, att när feministerna hävdar att kvinnor hålls tillbaka av “strukturer”, så är det i själva verket en projektion på yttervärlden av deras inre psykologi. Kvinnliga psykologer såsom Barbara Hannah, [131] Kathrin Asper [132] och Colette Dowling [133] hävdar att kvinnor generellt söker beroende men inte psykologisk självständighet, såsom är fallet med den västerländske mannen. Konklusionen är att den feministiska statsideologin härleds ur felaktiga premisser. Man förutsätter nämligen felaktigt att de strukturer som finns i respektive manlig och kvinnlig psykologi är osynliga strukturer som finns ute i samhället. Men det är främst en projektion av inre sammanhang.

Liam Hudson och Bernadine Jacot [134] hävdar att den manliga personlighetsutvecklingen inbegriper en slutgiltig befrielse från identifikation med modern, något som aldrig sker hos kvinnor. Det innebär att egot hos mannen frigör sig från det omedvetna, vilket ej sker i kvinnlig psykologi. De psykologiska konsekvenserna är enorma. Mannen grundlägger därmed en “abstrakt passion”, och blir mer vetenskapligt objektiv. Det medför i sin tur att han kan utveckla en intellektuell förståelse av tillvaron. Såret som skapas av lösgöringen från det omedvetna innebär också att mannen har ständig tillgång till ett källflöde av psykisk energi. Han utvecklar dessutom större individuell frihet, nämligen en förmåga att agera i världen utgående från sina egna behov och avsikter. Emellertid, p.g.a. detta förhållande kan mannen också utveckla en typisk patologi, såsom våldsamhet, o.dyl.

Kvinnan däremot har tillgång till psykisk energi under villkor att hon ständigt lyssnar till livets helhet. Hon kan inte enkelt, såsom mannen, sätta på sig skygglappar och ensidigt ägna sig åt en och samma sak. Sådant beteende är ju synnerligen karriärbefrämjande, och karakteristiskt för manlig psykologi. Kvinnan kommer aldrig att kunna förvärva mannens karriärmässiga förmåga, men å andra sidan saknar mannen kvinnans känsla för livets helhet. Hjärnforskningen visar att mäns och kvinnors hjärnor skiljer sig tydligt. Mäns hjärnor är mer specialiserade, medan kvinnor oftast använder båda hjärnhalvorna, vilket befrämjar intuitiv förståelse. [135]

Projektionsteorin förstärks av Marie-Louise von Franz, som hävdar att feministerna projicerar sin egen mindervärdiga manliga sida (animus) på sina manliga överordnade, och därmed betraktar dem som tyranner. Fenomenet beror på att de undertrycker sin egen feminitet och istället dyrkar sin egen animus. Feminister känner sig därför hemlighetsfullt attraherade av den maskuloide mannen. De söker sig omedvetet till tyranner, och väljer dem ofta som livskamrat. [136] När vår kultur inte understödjer kvinnan, alldenstund psykologisk självständighet anses självskriven, då blir narcissistiska och chauvinistiska män en väldig lockelse, samt även kulturer av denna art, som “sätter kvinnan på plats”.

Kvinnan har generellt en beroendepsykologi, men feministerna vill inte erkänna det. Istället projiceras den inre bilden av mannen — den dominante animus — på rättskaffens män, med argumentet att dessa ständigt söker dominans över kvinnorna. Sanningen är att kvinnorna i lönndom eftersöker den dominante mannen. De när en hemlig längtan att psykologiskt underordna sig samt existera i en symbiotisk relation, där huvudansvaret för det egna livet överflyttats till mannen. Emedan Julian Assange är en man med makt, är han sexuellt attraktiv för feminister. Han umgicks sexuellt med två svenska feminister samtidigt. Inför den starke mannen sänker sig feministen så lågt som det över huvud taget är möjligt. Idag jämställs självständighet med ekonomiskt oberoende, vilket stämmer dåligt. Den psykologiska självständigheten är den centrala frågan. Det här illustreras av hur unga invandrarkvinnor, som får en lägenhet för att kunna hålla sig undan sina tyranniska familjer, ändå snart flyttar tillbaka till förtryckarna. Det är ett notoriskt fenomen som kommer sig av en psykologisk oförmåga att bygga ett självständigt liv. Men psykologerna dömer ej ut det kvinnliga kollektivet såsom kroniskt mindervärdigt. Ett psykologiskt synsätt innebär att det går att tillväxa till mognad. Den puerila andan finns i tiden och drabbar även unga män. [45]

Kvinnlig naivitet är ett enormt problem. Den demokratiska omognaden bland kvinnor har medfört att kvinnlig rösträtt fått förödande följder. “Det var kvinnornas röst”, konstaterade Hermann Rauschning 1939, “som förde Hitler till seger”. [137] Hade man behållit den gamla ordningen med enbart manlig rösträtt, så hade den värsta katastrofen i mänsklighetens historia undvikits. På lika sätt förhåller det sig med Olof Palme. Utan kvinnorna hade han aldrig kunnat genomföra sin samhällsförstörande politik. Dessa båda herrar var auktoritära besserwissrar. Därför attraherade de kvinnor. Den kvinnliga rösträtten har konsekvent fört samhället i riktning mot matriarkat, styrd enligt paternalistiskt mönster. Det patriarkaliska demokratiska tänkandet är därmed på väg ut. Kvinnans centrala instinkt är omhändertagandet av spädbarn. Därför skall samhället ta vård om alla människor som vill, trots att de är både vuxna och friska. De som invänder mot den matriarkaliska politiken, som ju representerar den enda acceptabla åsikten, blir oförsonligt behandlade och kallade rasister, fascister, m.m.

Det är bekvämt för den psykologiskt omogna personligheten att ha tillgång till en ideologi som stigmatiserar en annan grupp i samhället som konspirerande och ondskefull. Exempel på det är den radikalt islamistiska ideologin, enligt vilken kristna är kafir (otrogna) och haram (orena). På motsvarande sätt fungerar det med feminismen. Man överför skuld till motparten, nämligen personen eller kollektivet som, genom att vara annorlunda, ovetandes skapar negativa känslor, oavsett ifall det gäller rädsla, förakt, eller lystnad. På det sättet kan den narcissistiska personligheten göra sig av med sin skuld och förbli moraliskt ren, i sina egna ögon. Syndabockstänkandet är oumbärligt för den omogna människan. Kvinnor i den moderna världen är i hög grad infekterade med narcissism. En kvinna som ser ‘annorlundaskap’ hos många män kan rationalisera sin rädsla och avsky såsom fullkomligt motiverad, p.g.a. det förtryck som det manliga kollektivet utsätter kvinnor för, enligt den androfobiska feministiska ideologin. Männen ses som ansvariga för det onda som drabbar kvinnor, precis som kristna anses orsaka muslimers lidande, och judarna i mellankrigstiden sades ligga bakom tyskarnas svårigheter.

Ett ideologiskt tänkande som inbegriper syndabocksänkande är symptomatiskt för en narcissistisk psykisk ekonomi, ett sätt att fungera som ökar i befolkningen. Psykologer är konfunderade över den pågående utvecklingen som skadar solidariteten i samhället och som riskerar medföra en regress till en samhällstyp oförenlig med fritt tänkande. Vi ser allt oftare tongångar som motsvarar den matriarkaliska och fallocentriska kulturkretsens sätt att tänka, i stark kontrast mot det västerländska kristna kulturarvet.

Karakteristiskt för vänsterliberalt folk är oförmågan att tänka egna tankar, vilket indikerar omogenhet och psykologisk osjälvständighet. Personer som gått hukryggade genom livet, anpassat sig och aldrig vågat säga emot, dvs. betett sig enligt typiskt svenskt manér och följt med strömmen, blir besatta av att göra något förbjudet, följande ondskans dialektik. Emedan egot är svagt och outvecklat vill det frigöra sig från bojorna genom en akt av närmast rituell karaktär. De är psykologiskt oförmögna att gå sin egen individuella väg, men tillståndet upplevs ändå som orsakat av förtryckande krafter utanför dem själva. Det underligger motivet att göra uppror mot förtryckarna. Allt vänsterfolk skyller problemen i tillvaron på andra människor. Skuldbeläggandet är ytterst centralt.

Vi kan göra analysen att “normkritiken” som tillämpas av feminister, queerteoretiker och postmoderna filosofer, har som underliggande psykologiskt motiv att bryta gränser och tabun, med syfte att förstärka det narcissistiska egot. Det är en självterapeutisk rörelse, liknande den gnostiska libertinismen. Postmodernismen är en sorts politisk och psykologisk terrorism som går ut på att slå sönder samhällets grundvalar. Kulturradikaler ser strukturer i samhället som håller de underprivilegierade fångna, med följd att dessa inte kan utvecklas och få tillgång till allt som de vill ha. Alltså måste de patriarkaliska strukturerna förstöras. På så sätt kommer ej längre någon kvinna eller invandrare att misslyckas i livet, då hindren är undanröjda, nämligen de hinder i form av inskränkningar i friheten som skapades av patriarkatet (arkonterna).

Centralt för befrielsetanken är att nationsgränser, etniska olikheter, könsidentiteter, samt klassgränser skall utsuddas. Det här innebär ett brott mot patriarkatets förkvävande lagar, och överensstämmer med analysen om egots frigörelse från allt som hämmar dess expansion. Utvecklingen leder till det socialistiska modersparadiset där bara ett ego existerar. De underprivilegierade uppnår därmed “befrielse”. En av de mest centrala av arkonternas strukturer är att det ibland krävs begåvning för att lyckas. Det går naturligtvis på tvärs med jämlikhetsidealet. En annan struktur är hårt arbete. Men det skall man inte behöva utföra när livet går ut på att ha kul. Men om vi krossar allting som förhindrar mitt ego att svälla ut, så kan det expandera till enorma dimensioner, ungefär som en väderballong som sväller enormt när den närmar sig stratosfären.

Mansförtryckets konsekvenser

År 2017 framkom det i media vad för slags relationer svenska kvinnor har haft med sina överordnade i decennier, framförallt i den kulturella och journalistiska sektorn. Det förklarar varför feminismen har fått sådant genomslag. Istället för att uppdaga förtrycket, så tillämpar feministerna förskjutning, ett psykoanalytiskt begrepp som betyder att känslor av irritation, rädsla och vrede överförs från det egentliga objektet till något annat som inte har med saken att göra. [138] De egentliga förövarna befrias från skuld, och istället skuldbeläggs (1) det manliga kollektivet eller (2) patriarkaliska maktstrukturer. Den förstnämnda formen är välbekant och tillämpas även på judarna. Den andra formen innebär en förskjutning till “osynliga, onda krafter”. Det var vanligt på 1600-talet då det var populärt att skylla på hin håle.

Förskjutningen bibehåller ändamålsenligt den privata maktordningen mellan den kvinnliga arbetstagaren och hennes manliga överordnade. Hon vänder istället sitt anklagande pekfinger bort från honom, och pekar ut kollektivet av män eller det osynliga patriarkatet. Det här har satt myror i huvudet på män i flera decennier. “Vad snackar dom om!?” Nu begriper vi äntligen vad de egentligen menar och vad de velat hålla hemligt. Det förklarar också varför feminismen är så oerhört populär bland männen som gör sig skyldiga till övergreppen. Mångkulturalister tillämpar på motsvarande sätt förskjutning när de vill fördölja sexualbrott och annan brottslighet bland invandrare. De individuella förövarna ses som skuldfria. Det strukturella förtrycket som de utsätts för är den egentliga orsaken. Om sanningen uppdagas och de skulle åläggas personligt ansvar, så ökar bara det strukturella förtrycket, menar man. Det förklarar varför förbrytarnaturer helhjärtat försvarar mångkulturalismen. Det är en förskjutningsideologi som skuldbelastar osynliga krafter och hederliga medborgare.

Därmed blir konsekvensen av decennier av postmodern normkritik och feministiskt avslöjande av patriarkatets maktstrukturer uppenbarade. Man har framgångsrikt dekonstruerat ordning, plikt och gammaldags sedlighet. Slutmålet syns nu vid horisonten, nämligen instinktuellt barbari. Men feministerna försvarar idogt sin analys och menar att det är just patriarkatets normer som leder till övergreppen, samt att kvinnor begår hor av karriärskäl. Det är vanligt bland förövarna att skylla på patriarkaliska strukturer som orsak till deras oanständiga beteende. Det är arkaiskt sätt att resonera, att skylla på de onda makterna. Men det är också ologiskt, eftersom patriarkatet står för sedlighet och inskränkandet av människors frihet. De säger nu att de misslyckats med att bryta patriarkatets makt, och istället blivit dess handgångne män. Så patriarkatets strukturer skulle bestå i horeri och osedligt beteende. Är det vad som rekommenderas i katekesen?

Dels är patriarkatet en otidsenlig religiös term, men det är också förfelat att skylla på den hämmande kraften som omger människor med restriktioner. Det är i själva verket patriarkatet, det som man verkat för att omstörta, som gör att man får sparken när man själv hoppat över skaklarna. Att det blir den konsekvensen beror på samhällets patriarkaliska “normativa maktstrukturer” som fortfarande behärskar medborgarnas värderingsmönster. I själva verket tycks Sverige vara i ett värre tillstånd än USA. Det beror på att nedbrytningen av den gammaldags patriarkaliska moralen har kommit längre här än i det bibliska USA.

Det finns en aspekt av mänskliga relationer som inte diskuteras, nämligen dominans. Silverryggen bland gorillorna är både dominant och ytterligt ridderlig — han offrar sitt liv för gruppen när den är hotad. Han stoppar bråk bland honorna och tar ansvar för ungar som hamnar på efterkälken. Men det hela bygger på hans auktoritet. Bland elefanterna så ser de äldre hanarna till att de unga hanarna uppför sig, annars utvecklas de till värstingar som attackerar honor och dödar noshörningar. [139] Forskarna tror nu att det här fenomenet låg bakom mammutarnas utrotning. Människorna dödade nämligen de äldre dominanta hanarna, varefter mammutarnas sociala ordning kollapsade. Man har nämligen funnit skelett från honor som bär spår av angrepp från mammutar.

Om vi inte vill ha värstingar så krävs det dominanta hanar som sätter dem på plats. Ingmar Bergman berättar att när han som som nybliven överentusiastisk filmskapare tappade kontrollen, så klagade personalen. Då kom Victor Sjöström och tog ett fast grepp om hans nacke, gick med honom så, och förklarade hur verksamheten skulle fungera. [140] Mansförtrycket i vår tid får som konsekvens att den mogne mannen förlorat sin naturliga rang i samhället och sin ledande position i familjen. Det gör att den sociala kontrollen går förlorad, samhället eroderar och kvinnorna blir angripna. Det finns egentligen inga starka motiv för en man att bilda familj längre. Han har ingen kontroll över söners och döttrars uppfostran, som överlåts åt feministiska och genustänkande fröknar i förskolan. Hustrun kan ge sig av närsomhelst och ta barnen med sig. Familjefadern är bliven reducerad till en bankomat. Varför skall han hålla på och kämpa, och kanske även bygga hus m.m., om han inte likt silverryggen får härska över sitt lilla kungadöme?

Manlig psykologi har fördelen att den kan riktas som en genomträngande laserstråle. Men under inflytande från feministisk värde- och kulturrelativism, genusteori och flum, blir den unge mannens medvetande till ett diffust moln. Från en faders synpunkt är det ett övergrepp som sker, med katastrofala konsekvenser. Den vuxne mannens naturligt respektingivande roll i samhället sammanhänger med hans psykologi. Men hans natur förkvävs under det strukturella förtrycket, med följd att han snart ej längre kan fungera som bärande pelare i samhället. Be en manlig chef idag att ta ansvar för situationen på arbetsplatsen. Tror ni han agerar som Victor Sjöström? Nej, hans personlighet är undertryckt och han är intet mer än en hanrej.

Men kulturradikalerna gör inte den analysen. Enligt dem har en revolution inletts, lik den arabiska våren, som sannolikt kommer att kullkasta den gamla patriarkaliska maktordningen. De glömmer att säga att karakteristiskt för de som pekats ut, är att de är politiskt korrekta feminister och mångkulturalister. I själva verket är det undertryckandet av det patriarkaliska tänkesättet som har lett till samhällsdestruktiva konsekvenser. Det enda vi kan hoppas på är att den gamla ordningen återupprättas, och att den vuxne mannen får tillbaka sin auktoritativa rang i familj och samhälle. Annars kommer förfallet att fortsätta, och vi går mammutarnas öde till mötes.

Förr ansåg man att våldtäkt och andra övergrepp hade sin grund i människans djuriska natur. Idag gör man analysen att det beror på kulturens och normernas inflytande. Det innebär en fullständig helomsvängning, som tycks tyda på fullt genomslag för Rosseaus tanke på naturtillståndet såsom fulländat. Då den naturliga människan är god, förutsätts de som invandrar till Sverige samtliga ha fulländade moraliska egenskaper under den kulturella fernissan. I den mån de ägnar sig åt brottslighet, så måste det bero på kulturell påverkan. Därmed kan de lätt omfernissas. Men en biolog av facket håller knappast med om den analysen. Gruppvåldtäkt förekommer i naturen, exempelvis bland valar och gräsänder.

Sexuella övergrepp på svenska arbetsplatser skulle bero på att det finns en kultur av förtryck mot de underprivilegierade, dvs. ett strukturellt normativt system som motiverar män att göra så. I själva verket så utförs handlingarna av enskilda personlighetsstörda individer. Problemet består i att kvinnorna inte velat göra en polisanmälan, och att ledningen lägger locket på, precis som politiker och journalister gör med invandrarbrottsligheten. Eftersom det anses vara en ‘kulturfråga’, så blir den naturliga följden att man frångår rättstatens grundläggande princip, nämligen att utkräva personligt ansvar.

Det finns idag en motvilja mot att erkänna naturens mörka sida, något som måste tyglas. Vi ser ju hur den bryter ut när det råder krig. Under andra världskriget utsatte amerikanska och ryska soldater tyska kvinnor för massvåldtäkter. Bara i Berlin våldtogs över 100 000 kvinnor av ryska soldater [141]. Det har alltid varit biologiskt lönsamt att våldta, ett sätt att föra sina gener vidare. Om man är en lågtstående natur och inte har någonting annat att göra, så kan man alltid ge sig ut på jakt. Om det osannolika skulle inträffa att man blir infångad, så är straffet att en tid vistas på anstalt inte avskräckande. Är man rotlös så spelar det inte så stor roll var man uppehåller sig.

Ondskan finns i den mänskliga naturen. Men personlighetsstörda individer förmår ej kontrollera det inre mörkret. Det beror på att de är moraliskt defekta. Det påminner om hur vissa ej kan hantera alkohol. I krigstid så kan ej heller lågintelligenta personer motstå den här demonen som bor i den mänskliga själen. Homo sapiens är tidernas farligaste och mest hänsynslösa rovdjur. Vi måste sluta ljuga om oss själva och se till att odjuret hålls fjättrad. Det har inte skapats av en arbetsplatskultur, utan fanns där redan innan. Det är ju fördragsamheten och nedtystandet som skapar problemet. Ingen mera genusvetenskap, tack.

Sporadiska sexuella möten, inklusive våldtäkt, fungerar som en initiationsrit bland unga kvinnor. De söker sig instinktivt till primitiva män just för att den naturliga naiva helheten skall slås i spillror, såsom en spegel blir krossad. Kvinnor beskriver själva hur de därmed förlorar mycket av förtroendet för andra. [142] Det är nämligen nödvändigt i vuxenlivet, att den naiva tilliten utrangeras. Hos de flesta naturfolk gäller att kvinnorna skall bevara den naturliga helheten, medan männen utsätts för grymma initiationsriter, så kallade mandomsprov [143]. Det handlar om smärtsamma eldprov, som även kan innebära att slå ut en tand, begå omskärelse, förse kroppen med fula ärr, eller till och med skära av en fingertopp. Ynglingen tillfogas ett beständigt blödande sår på själen. Männen måste nämligen befrias från det puerila och feminina psyket, som möter svårigheter genom att hålla hand och sjunga “We shall overcome”. En man måste kunna skära halsen av ett oskyldigt litet lamm, och utan misskund hugga ihjäl en fiende. Han måste vara slug och ibland hänsynslös, exempelvis i affärsverksamhet.

Den här traditionen, att kvinnorna skall skyddas från livets korrumperande verklighet, var fortfarande central under den oskarianska eran. Men idag har kvinnorna blivit samhällsbärande och förväntas ha initiativkraft. Då duger det ej att vara naiv och oskuldsfull. Den nya belastningen förklarar varför unga kvinnor utsätter sig själva för självskadebeteende, såsom att sätta fula tatueringar på kroppen. Därmed förstörs helhetsbilden, på samma sätt som när man slår ut en tand.

Tidigare finansminister Kjell-Olof Feldt sade om S-politikern Mona Sahlin att hon är den politiska infantilismens främsta företrädare. Den kollektiva omognaden riskerar få förödande konsekvenser för samhället. Exempelvis måste även en kvinnlig migrationshandläggare kunna säga nej till en afrikansk lycksökare. Det kan liknas vid att skära halsen av ett lamm. Det är därför unga kvinnor försöker bli som män, genom ett omedvetet rituellt beteende. Det sker genom att de smutsar ned sig själva för livet, såsom att stämma träff med våldtäktsmän, att genom promiskuöst beteende skaffa sig könssjukdomar, gå till sängs med chefen på jobbet, delta i mobbning och utfrysning, supa ner sig offentligt, och nedklassa sig själva publikt. På rituellt vis, bryts därmed den ursprungliga oskuldsfulla helheten sönder.

Impulsen bakom våldtäktsepidemin, samt övergreppen som skildras i #metoo, utgår alltså från det kvinnliga psyket. Att ha blivit våldtagen eller att ha vänstrat med chefen, innebär att man blivit vuxen. Kvinnor söker med ljus och lykta efter män benägna att utföra denna övergångsrit. Forskning visar att narcissistiska, psykopatiska och aggressiva män är oemotståndliga för kvinnor. [144] I decennier har kvinnor på semesterresa inlett förbindelser med gravt narcissistiska grekiska och spanska män — de mest motbjudande existenser som finns på jordklotet. Det är sannerligen att smutsa ned sig för livet.

Men ritualen är bara terapeutisk. Om personligheten ej uppnår mognad så måste den upprepas. De tenderar därför att fastna i självskadebeteendet. Polisen rapporterar att kvinnor ofta återupptar förbindelsen med män som fått besöksförbud. Kvinnor som utsattes för tortyr under Francoregimen återupptog ofta relationen med sina torterare efter diktaturens fall. Begreppet omedvetna motiv är centralt i modern psykologi. När en svensk tjej stämmer träff med en småkriminell somalier, exempelvis, så är det inte för att bygga ett liv tillsammans. Den bakomliggande bevekelsegrunden är precis som förövarna säger. De vill bli förnedrade, besudlade och befläckade. Relationen motsvarar den mellan en sadist och en masochist. Förövaren bryter ett tabu, som får som följd att egot stärks och infantil beroendepsykologi rituellt övervinns. [128]

Offret, å andra sidan, får sin omedvetna önskan uppfylld, nämligen krossandet av den naiva illusionen, som är själva barndomsvärldens luftslott — en hägring som för med sig enorm samhällsskada. Majoriteten av Sveriges kvinnor vill att så många ociviliserade män som möjligt flyttar hit. Drivfjädern är förstörelse av den omogna personlighetens primära helhetskänsla och barnsliga tillförsikt. Tillvaron måste slås i spillror. Det är ett psykologiskt emancipatoriskt motiv, som innebär att frigöra sig ur sitt eget puerila fängelse. När en församlingsansvarig placerar en afghansk ung man i samma sovsal som småflickor, så finns det ett underliggande motiv. När en familj gör samma sak, så är det bakomliggande motivet att illusionen skall upplösas. Sådana familjer består nämligen uteslutande av aningslösa människor. De sätter krokben för sig själva för att vakna ur sin omedvetenhet. Förr i tiden fanns det ett straffrättsligt ansvar för vuxna som utsatte minderåriga för sådant. Insikten fanns också om kvinnans hemliga samförstånd med våldtäktmannen, så även hon straffades.

Det neurotiska lyckoriket

Ett samhälle som förtränger sina problem är ett neurotiskt samhälle. Psyket är uppdelat i medvetet och omedvetet. Det som kännetecknar hälsosam psykologi är att man brottas med problem på det medvetna planet. Neurotikern, däremot, förtränger problemen som då bildar omedvetna komplex. Dessa förblir projicerade på yttervärlden. De är störande för medvetandet och ger upphov till neurotiska symptom. Den sunda personligheten bearbetar medvetet sina bekymmer, ångestkänslor, farhågor för framtiden, o.s.v. Antingen har man problem eller så är man i någon mening psykiskt sjuk. Det finns de två alternativen. Fundamentalt i psykoanalytisk/psykodynamisk terapi är att stärka medvetandet så att patienten förmår att i fortsättningen bära sina problem (“bära sitt kors”, som Jesus säger). Det helar psyket, eftersom splittringen medvetet-omedvetet övervinns. Idealet är alltså att uppnå ett imperfekt tillstånd som icke är bekymmersfritt, däremot medvetet brydsamt. Då är man frisk.

Det här gäller även samhället. Ett samhälle som erkänner och ständigt bearbetar sina problem, är ett friskt samhälle. Men Sverige är som en neurotisk personlighet som upprätthåller självbilden av det problemfria lyckoriket. Impulsen är oerhört stark hos den neurotiska människan att bevara denna idealbild, eftersom det motsvarar neurotikerns egna förhållningssätt till livet. Det är därför samhällsproblemen mörkläggs. Det ideal enligt vilket livet skall vara oproblematiskt och fulländat är det narcissistiska idealet. När personligheten identifierar sig med den fullkomliga och felfria idealmänniskan, förvandlas han till en “stekare” vars problem är förträngda. Lyckoriket i form av den föredömliga och problemfria välfärdsstaten, är på motsvarande sätt en sjukdomsgenererande förebild. Just det som kännetecknar den neurotiska människan har blivit upphöjt till norm. Freud säger:

Vad som kännetecknar neurotikerna är att de föredrar den mentala verklighetsbilden framför den egentliga verkligheten, och reagerar precis lika starkt på tankars innehåll som normala personer reagerar på tillvarons sakförhållanden. [180] (Min övers.)

Psykiskt sjuka människor får alltmer makt i samhället i samband med att deras tillstånd normaliseras, eller rentav idealiseras. Sverige har drabbats av många inkompetenta och djupt obehagliga personer i maktställning. De har aldrig någonsin tagit itu med sina egna problem, och är p.g.a. sin psykiska konstitution obenägna att erkänna samhällets svårigheter. De gör sig inga bekymmer. Det skulle aktualisera neurotikerns egna förträngda problematik. Såsom fariséerna på sin tid, så ser de sig som fulländade, rättfärdiga och empatiska. Samma idealbild klistras på Sverige. Det följer att den neurotiska strategin tillämpas, nämligen att sopa problem under mattan och fördöma de som pekar på fördärvet. Jung säger:

Såsom känt är; det är ej det medvetna subjektet utan det omedvetna som är den projektionsskapande faktorn. Alltså möts man av projektioner — man skapar dem ej. Projicerandet får som följd att subjektet blir isolerat från omvärlden. Emedan det saknas en verklig relation till omgivningen så uppstår istället en illusorisk förbindelse. Projektioner förändrar världen till en kopia av ens eget okända ansikte. I slutändan leder det till ett autoerotiskt eller autistiskt tillstånd i vilket man drömmer sig en värld vars förverkligande för alltid förblir ouppnåeligt. [181] (Min övers.)

Det är inte vänstern kollektiva identitet och deras postmoderna ideologi som utgör deras drivkraft. Det är i själva verket deras narcissistiska egenskaper som driver dem. Den puerila personligheten understödjer andra med samma egenskaper, och stöter ut dem som antagit vuxenskapets ansvar och personliga moral. Neurotiker besitter idag många maktpositioner i samhället. På motsvarande sätt förhöll det sig i 30-talets Tyskland och i 20-talets Ryssland, där kriminella psykopater blev maktbärande. Det var inte nazismen och kommunismen som gjorde dem till psykopater. De var psykopatiska redan innan, och de gav form åt ideologin och samhället enligt sina egna mentala förutsättningar.

Om den västerländska kulturkretsens tankesätt undermineras, så går det utför. Det gäller att förstå att kulturkampen försiggår på ett abstrakt plan, i idéernas värld. Konservativa medborgare bör förstärka de idéer som endast de har förmåga att efterleva, kulturideal som harmonierar med svenskarnas etniska psykologi. Vi skall hålla fast vid Platon, Jesus, Paulus, Augustinus, Voltaire, Montaigne, o.s.v., som representerar det mäktigaste paradigmet i världshistorien. Det ger luft som fria själar kan andas, men som inhemska neurotiker och kulturfrämmande folkslag finner outhärdlig.

Det problemfria och automatiska livet är neurotikerns våta dröm. Det skall frampressas genom indoktrinering, kontroll och styrning, motsvarande vad som neurotikern gör med sig själv. Men redan Zhuang Zi [20] påpekar i sin bok, att så länge som potentater försöker skapa perfekt kontroll och styra världen enligt sin vilja, så blir det bara värre. De borde söka harmoni med Tao istället. I Sverige har vi istället det utmärkta begreppet lagom. Vi säger “lagom är bäst”. Det här gäller även godhet. Men vi tycks ha glömt bort denna gamla bondska visdom.

Jesus intar samma ståndpunkt. Han tar definitivt avstånd från “kampen mot ondskan”, som kom att leda till förödelse för det judiska folket. “Utmana inte ondskan”, säger han. Han betraktar istället fåglarna som efterföljansvärda. Idag tycks kristna ha tagit avstånd från Mästarens lärdom och menar att vi bör “rädda världen” med alla till buds stående medel. Koltrastar har bättre förstånd. De förhäver sig icke. De nöjer sig med att med sin sång sprida ljus i världen. Jag brukar mata dem under vintern. De tenderar att försvara födoplatser, men kan också vara välvilliga. I vintras iakttog jag en hona som landade på mitt balkongräcke för första gången. Hon var synbart nervös, och det tog lång tid innan hon vågade hoppa ner till bordet med jordnötter serverade. Sedan fortsatte hon ytterligare en stund att oroligt titta sig omkring, innan hon vågade ta en jordnöt i näbben.

Just då kom en koltrasthane uppflygande till balkongen. Hon spottade genast ut jordnöten och flög skrikande till en närbelägen gran. Men hanen förstod genast situationen. Han hade inte för avsikt att försvara födoplatsen. Han visste bara inte att hon var där. Så han flög genast efter, och satte sig på en gren bredvid. Men han vände ryggen emot henne för att signalera att han inte var aggressiv. Samtidigt vred han huvudet och tittade på henne. Så satt han en lång stund tills hon lugnat ner sig. Honan förstod signalen, återvände till balkongen i ett fullkomligt lugnt sinnestillstånd, och började äta jordnötter. Koltrasthanen förblev sittande på sin gren, nu vänd emot balkongen.

Svårare än så är det inte att vara god. Jesus sade till sina fåtaliga efterföljare, att likt koltrasten vara god i det lilla, och att sprida budskapet till de som vill lyssna. Om annars, “skaka dammet av sandalerna” och gå vidare. Det var inte frågan om att trycka sanningen ned i halsen på folk, eller att starta revolutionära förändringar för att åstadkomma lyckoriket. Det räcker att sprida lite ljus. Senapskornet, som är något ytterligt litet, växer med tiden upp till ett stort träd.

A- och B-personligheten

Den gamla vanliga politikervisan är att asocialt beteende beror på otillräcklig information. Men i själva verket finns det två grundläggande personlighetstyper, nämligen (A) ambitiösa individer och (B) oambitiösa. De senare är inriktade på att surfa på samhällets våg. De är inte oinformerade. Tvärtom! Sedan stenåldern har (enligt min teori) förekomsten av typ B utökats avsevärt. Välfärdssamhället lämpar sig utmärkt för dem. Under utvandringen till Amerika lämnade 1.25 miljoner Sverige. Lars Ljungmark skriver i Swedish Exodus (1979) att de utgjordes av ambitiösa och starka människor. [145] De visste att nu gällde det att sätta spaden i jorden och köra hårt. Jämförelsevis, invandringen till Sverige för med sig många av typ B, som knappast kan kallas nybyggare. Om snedfördelningen blir för stor så eroderar landet.

Immigrationsvågen från Europa var enormt lyckosamt för USA, då det kom så många A-människor. Det märks än idag på den ambitiösa inställningen. Järnvägsbaronen James J. Hill sade: “Ge mig snus, whisky och svenskar, och jag skall bygga en järnväg till helvetet”. Svenskättlingarna är fortfarande en av de mest framgångsrika grupperna i Amerika, vars inkomst är 20% högre än medelinkomsten. [146] Men utflyttningen innebar en enorm genetisk förlust för Sverige. Idag finns det väldigt många “trötta svennar” av typ B. Sådana eftersträvar ofta att bli gruppchefer. Då kan de ägna sin tid åt att “pyssla”, exempelvis med administrativa sysslor, prata i telefon, kalla till möte, åka på kurs och konferens. När “köttberget” (fyrtiotalisterna) gick i pension så målades i media bilden att nu kommer saker och ting upphöra att fungera. Men det hände ingenting. Det beror sannolikt på att majoriteten ej utförde något väsentligt arbete. Företaget Ericsson, på inrådan av ett amerikanskt konsultbolag, friställde för många år sedan en stor mängd gruppchefer. Konsultbolaget hade kommit fram till att de ändå ej fyllde någon väsentlig funktion. De bestod ju mestadels av B-människor.

Svenskarnas generella framgång brukar förklaras med kulturella faktorer, dvs. social tillit, o.dyl. Men jag är skeptisk till den analysen. Man blir inte introvert, tystlåten och arbetsam utan att det finns en genetisk komponent. Den kulturella förklaringen överdrivs. Vidare, det är en feltolkning att Amerikas dynamism är följden av en smältdegeleffekt. Det finns inga rön inom genetiken som pekar på något sådant. Inom djurvärlden finns det tvärtom en instinktiv drift att undvika alltför stor inblandning av främmande gener p.g.a. risken att värdefulla anpassningar går förlorade, sk. utavel [147].

Genetiken är det väsentliga för dynamikens framväxt. Men det blir inte bättre för att man blandar en fransos, en irländare, en svensk och en indian. Det är ju alldeles tokigt. Hade det varit så, så hade djur- och växtförädlare haft ett enkelt jobb. USA mottog många A-människor från Europa — hårdingar, helt enkelt. Det var hälsosamma människor med ambitioner, med sikte på framtiden. Vi måste få upp ögonen för detta, att det finns A-människor och B-människor. Effektivitetsskillnaden är ju enorm mellan individer på ett kontor, exempelvis. Styrelsen för teknisk utveckling (STU) [148] gjorde en undersökning om ingenjörers effektivitet att ta fram information. De som var bäst gjorde det 24 ggr snabbare än de som var sämst. Då kan man ju föreställa sig vilka skillnader det blir när det gäller mer avancerat arbete, såsom programvaruutveckling.

Vi måste någon gång överge likhetstanken, att alla fungerar lika. Det är också dags att glömma smältdegeldogmen, nämligen att om man blandar alla i en stor gryta så blir det ännu bättre. Ashkenazerjudarna har en tydligt högre medel-IQ (110-115). [149] Det som skett hos dem är ett mycket långvarigt och konsekvent “avelsprogram” under medeltiden och modern tid (som skedde till priset av en del allvarliga genetiska sjukdomar). Så fungerar det att höja medelvärdet för IQ, dvs. som en effekt av långsiktig avel. Det är nämligen inte så enkelt att två intelligenta människor får intelligent avkomma. Det som sker med barnens IQ är “regression till medelvärdet” för den etniska gruppen. Motsvarande gäller för lågintelligenta föräldrar. Där sker en “progression till medelvärdet”.

Smältdegelteorin fungerar ej. Däremot fungerar förädlingsteorin, väl känd inom genetiken. Att blanda alla slags olika genetiska linjer får som konsekvens att genetiska defekter sprids globalt och sammanblandas med övriga defekter. Homo Sapiens bär redan på en kritisk massa av defekter, så smältdegeln riskerar få förödande konsekvenser. Man kan misstänka att amerikaners våldsamhet, skjutgladhet, och benägenhet att begå massmord på skolor, etc., sammanhänger med genetiska defekter som spridits i populationen. Vad folk måste tänka på mer, är vem de skaffar barn med. I den moderna tiden har denna en gång så viktiga princip förminskats.

Det är tydligt att det finns två grundläggande personlighetstyper. Information kan inte förvandla en B-människa till en A-människa, då de fungerar helt olika på det psykologiska planet. B-personligheten tillämpar, så att säga, ett polärt koordinatsystem [150] med den egna personen ständigt i origo. Så gör av praktiska skäl även stridspiloter. Om stridsledningscentralen skulle kommunicera kartesiska koordinater så ropar han med rätta tillbaka: “Ni måste se saker och ting ur mitt perspektiv!” Men det här fungerar ju inte i samhällslivet, nämligen att samhället skall ta hänsyn till varje individs egocentriska perspektiv. Istället måste gälla det kartesiska koordinatsystemet, dvs. att man ser helhetsperspektivet där alla individer ingår, inklusive de ofödda. A-personligheten tillämpar ett kartesiskt koordinatsystem och B-personligheten ett polärt. Den senare säger alltid: “Ni måste se saker och ting ur mitt perspektiv!”

Argumentet används också när det gäller flyktingar. Flyktingen lever i en dålig situation och vill naturligtvis ha det bättre. Då är det dennes perspektiv som gäller. Enligt B-människorna finns det bara ett koordinatsystem, nämligen det polära och egocentriska. Personer så funtade kallar sig själva “empatiska” då de understödjer de likasinnades egocentriska motiv. Men i själva verket rör det sig om identifikation, som uppstår då de projicerar sin egen narcissistiska psykologi. Begreppet empati syftar i själva verket på förmågan att subjektivt erfara andra människors känslor och emotionella motiv. Befolkningen (i landet Egotopia) betraktas som ballongflygare som alla placerar sig själva i origo. En gång i tiden var Gud i origo, men nu har Ego övertagit platsen i centrum. Det kommer till uttryck som ideologisk besatthet.

Synsättet befordras av de kollektivistiska rörelserna i postmodernismens anda. Men endast A-personligheten förmår relatera till andra medborgares position, eftersom alla ingår i det gemensamma koordinatsystemet. Därför kan denne rationellt argumentera för varför andra skall ändra sin position. Den här sakliga relationen är utesluten för den polära människan, för vilken det bara finns ett perspektiv, nämligen “mitt eget”. Man kan inte förstå andra människors synsätt om man alltid befinner sig i origo. Då origo ej är fast utan odefinierad, så bestäms ju koordinaterna för andras positioner alltid relativt en själv. Då blir de ej fasta och begripliga. Därmed förkastas de som ansluter sig till det kartesiska perspektivet helt enkelt som onda och destruktiva, såsom patriarkaliska rasister.

B-människan kallas i psykologisk litteratur för narcissistisk, innebärande att jaget alltid är i centrum. Twenge & Campbell säger i boken The Narcissism Epidemic att det egocentriska tillståndet endast kan förbättras med kontinuerlig tålamodsfull övning. [151] Om det förutsätter ett fokuserat arbete på att tona ned sitt ego, såsom i långvarig psykoterapi, så kan svårligen information om individens rättigheter och skyldigheter göra skillnad. Det finns sannolikt en genetisk predestinering för dessa personlighetstyper. I evolutionen har det allt starkare samhället gynnat B-personligheten. Och nu har det gått så långt att de tar makten över samhället, med förödande konsekvenser.

Ingvar Kamprad var en karakteristisk A-människa som gjorde en enorm samhällsnytta. Radioprataren Täppas är ett utmärkt exempel på B-människan. I Ring P1 tar folk upp problem, såsom exempelvis hur det skall gå i framtiden. Täppas återkommer till argumentet “Hur påverkar det dig?” Man märker på det trötta och indignerade tonfallet att han inte begriper det kartesiska perspektivet. Hur kan någon bry sig om sådant som inte påverkar den egna personen?

Det här förklarar alltså fenomenet med flyktingprotesterna i Täby. [152] Demonstranterna är inte oinformerade utan består av B-människor som betraktar allt motstånd mot det egocentriska synsättet som ondska och rasism. Det är en genuin ilska som grundar sig i att de aldrig kan förstå det kartesiska samhällsperspektivet. Istället ses staten som ett ymnighetshorn som förmår tillgodose allt det som medborgaren begär. Om så ej sker, så kan det bara förklaras med att onda människor sätter hinder i vägen. Det är därför som psykologerna placerar det narcissistiska syndromet i moderskomplexets kategori.

Den neurotiska förstörelsen

Poul Bjerre (svensk psykoanalytiker; 1876-1964) [153] hävdade att själslig död och stagnation är livsprocessens beständige nemesis, som måste besegras genom personlig förnyelse. Om inte det sker så fastnar man i det neurotiska tillståndet. Enligt min konklusion ger själslig stagnation upphov till kompensatorisk längtan efter samhällelig förändring. Det klassiska sättet är att riva stadskärnor och bygga parkeringshus. Det innebär förnyelse och ger därmed tillfällig lindring. Då händer det ju äntligen något. Neurotikern vill rivningshysteri, vill bilbränder och stenkastning, vill revolution, och i slutändan krig. Tillsammans med andra döda själar går han i demonstrationståg med plakat som det står “Krossa…” på. Det egna stagnativa tillståndet projiceras på det ordningsamma och välfungerande (patriarkaliska) samhället, uppbyggt av gångna generationer med enorm möda. Men genom förstörelse åstadkommer man förändring. Förändring förutsätter förstörelse.

London och Paris är inte längre europeiska städer. Gatubilden domineras av utomeuropéer. Den pågående kulturutplåningen inger hos neurotikern en upplyftande känsla av förnyelse. Den ohyggligt snabba förstörelsen av Sverige och Västeuropa bejakas av neurotikern, emedan det innebär omdaning. Men det är endast en placeboeffekt, eftersom omdaningen är något som skall ske på det personliga planet. Stagnationens psykologi skildras förträffligt i filmen Revolutionary Road (Leonardo DiCaprio, Kate Winslet, 2008) [154]. Det handlar om ett par vars liv tycks idealt, men som inombords känner sig döda. DiCaprio säger att endast i kriget kände han sig fullt levande. Paret tänker sig att bygga ett nytt liv i Paris, för att uppnå förändring, men det blir aldrig av.

Vid krigsutbrottet 1914 marscherade unga män mot fronten, glada i hågen. Kriget innebar en välkommen omväxling, som omfamnades med sann glädje. Fenomenet sätter fortfarande myror i huvudet på krigshistoriker. Vad handlade detta fullkomligt onödiga krig om? Det gav inom psykoanalysen upphov till teorier kring Thanatos —dödsdriften [68]. Freud tog Bjerres idé och vanställde den i biologiska termer. Men det går att förstå i termer av Bjerres psykologiska dödstillstånd, som endast kan brytas medelst personlig förnyelse. I avsaknad av den personliga förmågan så externaliseras individuationens kraft, och kommer till uttryck som destruktivitet — Thanatos. Stilleståndet måste brytas till vilket pris som helst.

I det välmående aztekriket var kriget institutionaliserat. Man lät vissa fiendestater fortleva, förklarade Montezuma, eftersom kriget måste förbli permanent. Blodet från fiendesoldater måste ständigt flyta från offeraltaret. [155] På den här kulturnivån saknar individen den subjektiva förmågan, central i Jesus förkunnelse, att genomlida den personliga döden och pånyttfödelsen. Istället ritualiseras förstörelsen i ett permanent yttre skeende. Genom blodsoffret förnyas världen.

I Revolutionary Road bygger huvudpersonerna familj och skaffar ett fint hus. De uppnår ett bekvämt liv, ungefär vad man kan förvänta sig av livet. Men då inträffar stagnationen — var dag är den andra lik. På motsvarande sätt uppnår mången immigrant till Sverige det bekväma livet; får det till och med serverat på silverfat. Men i avsaknad av den moraliska och intellektuella förmågan, kommer personlig förnyelse i form av kreativ förlösning inte på fråga. De vill inte ens studera, klagar Arbetsförmedlingens integrationschef.

I det tillståndet vaknar Thanatos till liv — motivet att starta krig mot de otrogna vars samhälle förkväver livskraften. Hatet fräter såsom svavelsyra inombords. Samhället måste förstöras för att uppnå förändring. Livsledan får som konsekvens att islamisten gör gemensam sak med röda och bruna neurotiker. Konservatismens idé om det enkla livet i det välordnade samhället, tycks omöjligt att förverkliga, om förmågan till personlig kreativitet i hög mån saknas hos allmänheten. Det uppstår ett behov av ritual som permanentar död och förnyelse i det yttre skeendet. Den intelligenta filmen Revolutionary Road slutar i och med dödsdriftens uppvaknande i tragedi.

På sjuttitalet sade man att “det är rätt att göra uppror”. Nu säger man att det är rätt att bryta mot normer. Samma visa om igen. Människor har aldrig någonsin upplevt sådan frihet, inklusive demokratiska friheter. De kan göra vad de vill med sina liv, välja vilken utbildning som helst, och dessutom gratis. De kan därtill enkelt roa sig och förkovra sig, tack vare den enorma tillgången till böcker, film, spel, resor, konstnärsmateriel, o.s.v. Vi har även blivit befriade från tvättbestyr, för det sköter en maskin. Man kan undra varför man skall göra uppror mot allt detta. Jämförelsevis, i brev från antiken uttrycker intellektuella personer frustration, och bönar om att få böcker skickade till sig. En typisk kvinnas liv bestod i brödbak, matlagning, tvätt, och att ta hand om de små. Men idag är det precis som den moderna människan befinner sig i ett enormt matvaruhus, men inte finner något att äta. Ingenting frestar smaklökarna.

Man kan fråga sig vad dessa normer är som verkar så förkvävande på människors liv. Och om man utraderar dessa normer, blir verkligen lyckoriket förverkligat då? Är det inte bättre att bygga vidare istället för att rasera, såsom att fokusera på att ge unga människor bostad och fast anställning, så att de slipper brytas ner psykiskt? Normkritiken bygger på en projektion. Den neurotiska människan projicerar sitt egenskapade fängelse på omvärlden och tror att “patriarkatet” håller henne fången. Samhällets normativa fängelse skulle vara orsaken till hennes frustration. Men det beror i själva verket på hennes oförmögenhet att ta till sig av livet, och utveckla en passion för någonting i det enorma urvalet som finns. Det är tecken på “själslig stagnation”, som Poul Bjerre formulerade det. Är man oförmögen att befria sig från bojorna i den egna själen så projiceras de på omvärlden.

Ord som emancipation och frigörelse syftar egentligen på ett personligt och psykologiskt projekt då man befriar sin kraft. En person som får utlopp för sin energi, och glädjefullt tar del i livet, är naturligtvis inte upptagen med att bryta sönder samhället och förstöra ordningen. Varför skulle man vilja såga av den gren man sitter på, om livet skänker en glädje? Men neurotikerna — de levande döda — sågar och sågar, för de tror att de sågar av sina bojor. Den lilla mentala energi de har tillgång till används i destruktivt syfte. Det här förklarar varför deras intellektuella analyser är så torftiga och triviala. Den lilla rännilen av energi duger inte till mer. Den kollektiva neurosen idag liknar alltmer en zombieapokalyps, såsom det framställs i filmen World War Z [156] med Brad Pitt. De levande döda anfaller, och de har inget annat mål än förstörelse.

Jag tror att det beror på det moderna segmenterade psyket. Livet ter sig som ett smörgåsbord och folk springer från den ena “maträtten” till den andra, istället för att bygga en passion för något eller någon. Det finns tillgång till så många libidoobjekt, så folk kan inte bestämma sig. Därmed utvecklas ingen riktig passion för någonting. Det är ingången till det neurotiska livet, som innebär psykisk splittring. Psyket blir segmenterat, när det i vilket man investerat libido lever kvar i själen. Exempelvis, folk byter partner, medan tidigare kärlekar lever kvar i själen liksom i en byrålåda. De förblir t.o.m. vänner. Den naturliga helheten går förlorad, och därmed också känslan för tillvaron. Nutidens inriktning på utlevelse leder till permanenta psykiska skador p.g.a. segmentering. Det var den analysen man gjorde under medeltiden: att vara slav under lasten fjättrar själen, och gör att dess helhet går förlorad. Idag tänker man tvärtom, nämligen ser alla slags laster som frigörelse från normernas fjättrande effekt.

Idag analyseras sociala problem i termer av “värderingar”. Vi anses vara intellektuella varelser, medan sociala och moraliska instinkter saknar betydelse. Men det kan vara så att samhället står inför en epidemi av psykologiska defekter. Jämförelsevis, under neolitikum var man tvungen att göra sin plikt, annars blev man inte långlivad. Att selektionstrycket [157] nästan helt försvunnit, innebär att mänskligheten degenererar moraliskt och kroppsligt. Det hävdar åtminstone Dr. John Sanford, som är en välrenommerad vetenskapsman. Han menar t.o.m. att mänskligheten står inför utrotning p.g.a. genetiska defekter orsakade av mutationer. [158] (Emellertid är han också biblisk kreationist, och därför lyssnar inte många på honom.) Han förklarar att vi alla bär på tiotusentals mutationer, och ackumulerandet av mutationer accelererar. Människosläktet blir 1-2% mer defekt per generation, så vi tycks vara på utdöende. Man har funnit samma dysgeniska mekanism hos bananflugan. Utan selektionstryck försämras deras livsduglighet med 2% per generation. Efter ett antal generationer är de betydligt mindre aktiva och ljudliga än vilda exemplar. [159]

En annan visselblåsare är John Stevenson. Han menar att de ursprungligen starka sociala instinkterna degenererar med tiden och perverteras. Därmed tvingas samhället till allt hårdare kontrollmekanismer. Men till slut revolterar befolkningen, som blivit alltmer socialt och moraliskt dysfunktionell. Samhället kollapsar. I hans vision liknar slutet en zombieapokalyps. [160] Såvitt jag vet har ingen genetiker vederlagt dessa skrämmande visioner. Tvärtom tycks det följa med nödvändighet ur den etablerade teorin om det naturliga urvalet. Möjligen kan Masatoshi Neis alternativa evolutionära teori ge oss ett annat perspektiv. [161]

Det tycks nu som genetiska sjukdomar exploderar över hela världen. I Sverige råder det en autismepidemi, och många svenskar drabbas av personlighetsstörningar förbundna med mentala handikapp såväl som moraliska defekter. I USA har autism ökat femfaldigt sedan 1950. Sjukdomen är vanligare bland migranter. I Sverige drabbas 5% av somaliska barn av autism med samtidig utvecklingsstörning. [162] Frågan är om detta kastar ljus på #metoo-avslöjandena och den narcissistiska epidemin bland svenskar i ledande positioner, nämligen sådant folk som antastar kvinnor eller sticker tungan in i bebisars mun(!). Psykiatriker misstänker nu att det finns en koppling mellan narcissism och autismspektrumstörning. [163] Karakteristiskt för narcissistiska människor är att de anser sig vara berättigade till privilegier samt är självrättfärdigande, nämligen att de anser sig kunna göra som de vill.

Idag fungerar det som så att om man förstår samhället på ett förskolebarns intellektuella nivå, så kvalificerar det till maktpositioner, inte tvärtom. Vuxna människor kan sitta i en paneldebatt och fälla infantila utsagor utan att skämmas. [164] Det här fenomenet beror inte på filosofiska ståndpunkter och värderingar utan måste förstås som ett neurotiskt symptom, som möjligen sammanhänger med genetisk degenerering.

Platons grotta

Vi är vana vid att människor skiljer sig m.a.p. begåvningsnivå — det finns ju stora skillnader i intelligens. Men en annan variabel är grad av medvetenhet. Följaktligen kan man vara relativt intelligent men ändå omedveten. Det här är kännetecknande för medelsvensson, som är relativt intelligent men dessvärre omedveten. De vänsterliberala ideologiska flosklerna som genomsyrar vårt samhälle fungerar som trollformler som håller befolkningen kvar i omedvetenhet. Medborgaren behöver varken ha moraliska känslor eller anstränga sig att tänka, då denne istället kan tillämpa en ideologisk formel som trollar bort alla problem: “När det gäller att ta emot människor som flyr från krig och förtryck så får det kosta vad det vill”. Därmed är problemet löst. Det är som att säga hokus-pokus! Omedvetna människor vägrar att brottas med svårigheterna, utan trollar istället bort dem.

Den här skalan “medvetenhet-omedvetenhet” är en aspekt av den mänskliga naturen som måste belysas. Det är svårt att sätta fingret på vad som sätter igång processen mot högre medvetandegrad, som i analytisk psykologi kallas för individuationsprocessen. Hur en så stor del av befolkningen lyckas undgå individuationens inifrån stammande krav, så att deras mentala utveckling avstannar, är en gåta. Det finns skäl att tro att det bekväma välfärdssamhället ligger bakom fenomenet. Neoteni kallas det när ungdomliga egenskaper hos djur lever kvar även hos äldre individer, ofta som en följd av domesticeringsprocessen. [165] Motsvarande neoteniska utveckling kommer hos homo sapiens till uttryck såsom psykologisk infantilism.

“Alla människor är lika värda!” Simsalabim! Alla problem förknippade med invandringen är borta! Det inger en trygghetskänsla hos den omedvetna människan att man kan uttala enkla formler så att oron försvinner. Det finns en drift att förbli en ovetande vegeterande varelse — att fly undan ljuset. I Platons grottliknelse (Staten, bok 7, 514a-521b) strävar filosofen uppåt mot grottans mynning, dvs. mot ljuset och de sanna formerna. [166] Men det finns också de som som ej tål ljuset, och som därför strävar ner i mörkret. Den här dikotomin är så tydlig idag. Augustinus benämner dem Guds Stad — de som strävar mot ljuset. De andra kallar han den Världsliga Staden. De senare finns överallt, även inom kyrkan. Dessa går ej enkelt att särskilja från medborgarna i Guds Stad. Jesus anmodar oss att lyfta vårt kors och följa honom (Mark. 8:34). Betydelsen är att man medvetet skall bära sitt lidande och sina bekymmer. Han var ju själv en “sorgernas man”. Han skall skilja agnarna från vetet och kasta de förra i elden som aldrig slocknar (Luk. 3:17). Vetekärnorna är Guds Stad och agnarna är den Världsliga Staden.

Sokrates förklarar i sitt försvarstal (Apologia) [167] att insikten om det egna förmörkade tillståndet innebär första steget mot högre vetande. Det filosofiska livet är instiftat av Gud. Det innebär att undersöka en själv och medmänniskorna. Han säger att han kommer att fullfölja sitt kall, trots att det gjort honom fattig och nu även leder till döden, eftersom “jag har större lydnad gentemot Gud än er”. Men för det omedvetna folket är det tvärtom. De följer människorna, ej Gud. Det centrala moraliska kriteriet är detta: “Alla andra gör ju så! Alla andra tycker ju så!” Den aningslösa skaran har strävat så djupt ner i Platons grotta att de ej längre kan skönja formernas skuggbilder på grottans vägg. Det får som följd moralisk omedvetenhet. De begriper inte det fasansfullt brottsliga i att skänka bort sitt land till kulturfrämmande folkslag och muselmaner. De känner inte att det är fel. Ej heller känner unga kvinnor att sexuell lösaktighet är fel — “alla andra gör ju så!”.

Enligt postmodernismen [35] finns det ju ingen sanning. Det existerar inga former. Det här är ignoransens evangelium som leder till den absoluta omedvetenheten, nämligen döden. Driften att sjunka djupare ner i omedvetenhet har kallats för dödsdriften (Thanatos) [68]. Att förbli omedveten är att leva i synd. Syndens lön är döden (Rom. 6:23), men vägen ut ur Platons grotta leder till det eviga livet. Jesus sade:

Den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv. Han drabbas inte av domen utan har gått över från döden till livet. (Joh. 5:24)

Den världsliga moralen växlar med tidsandan. Men vi måste ständigt försöka urskönja formernas skuggbilder på grottväggen. Platon förklarar i Staten [168] (505a-509b) att “det godas form” är den högsta av alla former. I den välkända solanalogin säger Sokrates att det goda är som solen. Såsom solen föder allt liv så belyser det godas form alla andra former. Det goda ger på så sätt upphov till sanning och vetande samt ger formerna vara och verklighet. Så sanningens sol ger existens åt formernas sanning samt möjliggör vår kunskap om dem. Men det goda själv är på “den andra sidan av varat”, i en annan verklighet. Det här liknar Augustinus synsätt, nämligen att formerna och naturlagarna är Guds tankar. De har egenskap av absoluta sanningar eftersom Gud väljer att ha dem i sina tankar, eller att det godas form belyser dem. Gödels ofullständighetsteorem [169] bevisar att inget logiskt system är självtillräckligt utan måste förlita sig på sanningar ad hoc. Kurt Gödel [82] var platoniker och ville visa att Platon i detta avseende hade rätt. Det lyckades han med. Det finns alltså sanningar, såsom givna av Gud, som vi människor måste förlita oss på, trots att de ej är logiskt bevisbara.

Externalisering

En människa är i behov av ett yttre regelverk att anpassa sig till i den mån de kognitiva resurserna i personligheten är outvecklade. Antag att en manlig individ har en notorisk oförmåga att betrakta kvinnor såsom personer. Han ser dem som könsvarelser och bedömer dem efter yttre egenskaper. Då kompenseras den inre omognaden med att han ansluter sig till feministiska doktriner, och han går då till storms mot könsmaktordningen i samhället. I själva verket finns könsmaktordningen i hans eget psyke. Men då den förblir projicerad börjar han slåss med sin egen skugga. Så här är det jämt! Om man har en inbyggd oförmåga att behandla människor jämlikt, då ansluter man sig till mångkulturalismen och börjar tjata på andra att svarta är lika mycket värda som vita. Vänsterfolk och politiskt korrekta människor är socialt överkänsliga, oerhört rädda att hamna utanför. De klarar inte att dölja att de skiljer på människor. De fäster stor vikt vid yttre attribut och hur människor klär sig, men är blinda för människors inre personlighet.

Så om man tjatar om att “människor är lika värda” så bekräftar det bara att man ej lever därefter och egentligen ej tycker så. Själva anledningen till att vi har en stat i vilken alla är “lika inför lagen” är just för att vi inte tycker att människor är lika värda. Innan vi hade begreppet “brott mot staten” så ledde den här inbyggda mänskliga egenskapen, nämligen vår empatiska partiskhet, till ständiga konflikter. Det är det här som är empati, nämligen att tänka på de egna i första hand. Men empati innebär icke att tänka på människor på andra sidan jordklotet, som politiker låter förstå. Den empatiska funktionen står alltså i konflikt med det ideologiska godhetsidealet. Man ljuger alltså för sig själv om man hävdar att alla människor är lika värda. Fenomenet ligger i tiden. Svenskarna undertrycker desperat sin inre mänskliga natur enligt vilken man tillmäter människor värde enligt genetiskt släktskap och personliga relationer. Det vore bättre om folk erkände sanningen om sig själva och upphörde att slåss med sin egen skugga. Om man har mognat inombords så har man inga problem med att behandla svarta personer jämbördigt, trots att man anser dem vara annorlunda. Då man ej lider av ett förträngt raskomplex drabbas man ej av inre konflikt.

Om man är fanatisk religiös och går till storms mot “de otrogna”, så bekräftar det bara att man själv är otrogen, dvs. saknar en gudomlig närvaro i sitt liv. Men det inre förhållandet har externaliserats och belastar då andra människor, som skall bekämpas för sin ogudaktighet. Vi vet ju att det är så här. Kommunisterna är bakom fasaden de mest hierarkiska och ojämlika. Feministerna är bakom fasaden de mest benägna att förtrycka och antasta kvinnor. Islamisterna är bakom fasaden de mest ogudaktiga. Människor som på detta sätt är splittrade gentemot sig själva kallas neurotiker. De ansluter sig till ideologier och utrustar sig med slagord, med vars hjälp de förmår undertrycka sanningen om sig själva. Ideologierna säger nämligen att problemet är utanför dem själva. Man uttalar om och om igen ett otal tomma floskler, såsom “Allahu-akbar”, “avslöja patriarkatet”, och “alla människor har lika värde”. Dessa fungerar som mantran som håller det omedvetna stången. Det får som följd att problematiken förblir projicerad på yttervärlden. Det här är vår tids förbannelse, att människor, likt Peter Pan (puer aeternus), vägrar att växa upp. I och med #metoo-kampanjen torde det nu ha blivit uppenbart för allt fler medborgare, att samhällets konflikter knappast handlar om politiska värderingar utan beror mer av en psykologisk problematik.

Det finns en övertro på att vi skall kunna, likt de kommunistiska samhällena, indoktrinera folk med rätta “normer och värderingar” samt de politiskt korrekta “-ismerna”. Men normer är på gott och ont. Indoktrinering bidrar nämligen till att skapa en neurotisk människa, då man bygger upp en falsk identitet som ej står i överensstämmelse med det inre livet. Det spär på motsättningarna och hatet i samhället genom att den personliga konflikten externaliseras. Kurser i “svenska värderingar” blir då en fråga om att “göra utsidan av bägaren ren”, istället för att “först göra insidan ren, så att också utsidan blir ren”. Devisen Gnothi seauton (Känn dig själv) var utmejslat på Apollons tempel i Delfi. Det är och förblir den viktigaste gudomliga uppmaningen till mänskligheten.

Vi brukar hänga upp oss på kulturskillnader, men enligt psykologen Nicolai Sennels är de psykologiska skillnaderna mellan folkgrupper avsevärda. [170] Vi skiljer oss ifråga om inre respektive yttre kontrollfokus [56]. Det senare innebär att man uppfattar sig som objekt för krafter utanför sig själv. Ideologierna har ju upphöjt yttre kontrollfokus till dogm, exempelvis att brottslighet beror på socioekonomiska faktorer, vilket innebär att orsakerna finns i samhället men ej i individen. Ett sådant synsätt är naturligtvis en grogrund för konflikt, eftersom det alltid är “andras fel”. Emellertid är den inställningen onaturlig för skandinaver, som kännetecknas av inre kontrollfokus. Sennels menar att kulturkrocken med islam främst är en konsekvens av att muslimer generellt förlägger kontrollen hos krafter utanför dem själva. Det liknar hur feminister projicerar sin egen inre psykologi såsom “patriarkatet”, eller hur vissa invandrardebattörer projicerar den såsom “rasistiska strukturer”. I vår kulturkrets har yttre kontrollfokus neurotisk grund eller beror på omognad. Inre kontrollfokus förutsätter att personligheten uppnått en intellektuell och känslomässig mognad. Vi brukar hänföra personlig framgång till intellektuell förmåga, men forskning visar att kontrollfokus är en desto viktigare prediktorvariabel. [171] [172]

Journal of Intelligence presenterar en undersökning som visar att inre kontrollfokus är en viktig prediktor för framgång hos 16-åringar. [173] Men samtidigt framkommer ett tydligt samband mellan intelligens och en mer instrumentell självsyn, dvs. självförtroende och starkt ego. De cerebrala resurserna är olika fördelade hos olika etniska grupper, vilket torde vara en viktig förklaring till etniska skillnader i kontrollfokus. [174] Eftersom inre kontrollfokus och ett gott intellekt ofta hänger samman, så är det svårt att avgöra vilken som är den väsentliga funktionen. Båda behövs. Men det är klart att ett gott intellekt tillsammans med yttre kontrollfokus har sämre förutsättningar att lyckas, eftersom det saknas förståelse för att envar är sin egen lyckas smed. Framgång hänger inte bara på IQ, utan också på hårt arbete, och en tro på att man kan lyckas.

En kvinna som anstränger sig för att vara attraktiv gör det för sin egen skull, för att förstärka självförtroendet och därmed det egna välmåendet. Det förbättrar den mentala och kroppsliga hälsan och gör personligheten mer självsäker i relation med andra. En man vill på motsvarande sätt vara “duktig och stark”, då det förbättrar självkänslan. Incitamentet är alltså personligt. Det syftar ej i första hand att uppnå en effekt på omvärlden eller hos andra människor. Men hos en man med yttre kontrollfokus uppfattas det annorlunda. Om han erfar sexuell attraktion till kvinnan som passerar så tolkas det som en signal, liksom en pil, som träffar honom utifrån och vars avsändare var kvinnan. De sociala konsekvenserna av detta är enorma. När kvinnan negligerar hans inviter så feltolkas det som rasism. Kvinnan sänder ju “uppenbarligen” ut sexuella signaler, men som tydligen endast är ämnade för vita män. Det väcker aggression. Trakasserier och våldtäkt kan bli följden.

Emellertid är kvinnans önskan att vara vacker ej en sexuell invit, för hon skickade inte ut några signaler. Attraktionen som mannen kände kom från den subjektiva faktorn — inifrån honom själv. Jämförelsevis, för mannen med inre kontrollfokus är det här en självklarhet, vilket gör att han omedelbart drar tillbaka projektionen. På motsvarande sätt kan poliser uppfattas som ett hot, och därmed inge rädsla. Mannen med yttre kontrollfokus har då erfarit deras ondska — han har ju träffats av deras onda pil. Det ger upphov till hat mot poliskåren, något som väcker förakt och orsakar stenkastning vid utryckningar. Kännetecknande för den ursprungliga mänskliga naturen är att projektioner ej kan dras tillbaka, då känslorna uppfattas såsom utifrån kommande. Paul Avis säger:

Primitiva människor, bebisar och neurotiker är strängt taget utlämnade åt sina egna projektioner. Jung säger att “[d]en primitiva människan har minimal självmedvetenhet kombinerad med maximal bindning till objektet. Sålunda kan objektet utöva en direkt magisk och betvingande kraft på honom”. [175] (Min övers.)

Politikers och debattörers lösning på dilemmat är information. Invandrare från tredje världen skall informeras om att ifall en kvinna visar sina bara ben så skall det ej tolkas som att hon är sexuellt upphetsad och följaktligen välkomnar inviter. Men det uppfattas som en lögn. Kvinnans sexuella upphetsning har ju gång på gång erfarits av det mottagande subjektet. En informationskampanj kan ej förändra den psykologiska naturen utan kommer istället uppfattas som förljugenhet. Det lär ej minska föraktet för svensk kultur och samhälle.

Slutsats

Den ideologiskt troende kan uppnå helning, genom medveten assimilation av de omedvetna komplex som underligger projektionerna. Därmed uppnås frigörelse från de psykologiska bojorna. Det inleder den andliga befrielsen i enlighet med den historiska gnosticismen. Individuationsprocessen, [176] som innebär individens födelse och inbegriper psykologisk emancipation, är centralt för den konservativa tanken — den enda medicinen mot massamhället och medföljande kulturella nivellering. Om personligheten förblir omogen som en puer aeternus [45] blir individuationens omedvetna arketyp projicerad på det världsliga tillståndet, som skall frigöras, förändras och göras perfekt. Men om ändå neurotikerna kunde sluta frälsa världen och rädda sig själva istället! Kulturradikalismen [177] innebär en vulgarisering av gnostiska begrepp, som slutligen leder till uppvaknandet av Thanatos. Frigörelsen tar då formen av död, terror och massmord.

Förnuftet och pragmatismen finner man i hjärtat. I känslorna finns värderingsfunktionen. Det exemplifieras av spelmissbrukaren, som är intellektuellt medveten om konsekvenserna av sina handlingar, men ändå inte blir illa till mods. Han känner ingenting. Ångesten, samt rädslan för konsekvenserna, är helt avgörande för att spelaren skall kunna ta sitt förnuft till fånga. Beslutet att avstå från riskerna motiveras alltså av känslor. Personen som lever i en rationalistisk och ideologiskt konstruerad verklighet, sover gott på nätterna oavsett vilka beslut som fattas. Denne bryr sig inte om konsekvenserna, eftersom situationen inte väcker farhågor, rädslor och ångest. Det är tydligt att frånvaron av känslofunktionen, samt känslan av rotlöshet i kulturen, gör att medborgarna fungerar endast på det ytligt intellektuella planet. Följden är att det jordnära förnuftet går förlorat, precis vad som sker med spelmissbrukaren.

I alla tider har mänskligheten haft en essentialistisk syn på människovärde. Var man blåblodig så var det ett gudagivet privilegium. Kristendomen ändrade på detta när man sade att alla är lika i Guds ögon, dock icke i jordelivet:

Var och en av oss är en del av samma kropp. Några av oss är judar, andra är det inte, några är slavar och andra är fria. Men den helige Ande har fört oss samman till en kropp. Vi har döpts till att höra till en och samma kropp genom en och samme Ande, och vi får alla vår näring från honom. (1Kor. 12:13)

Det här innebär, enligt kristen teologi, att människovärdet är helt och fullkomligt endast i ett tillstånd befriat från synd. Att vara en syndare är att vara missriktad, oförmögen att följa Sanningens Ande. Man står då utanför den osynliga gemenskapen som Paulus talar om. I Augustinus moralfilosofi är människovärdet kopplat till grad av syndfullhet. Det innebär att en individs gudomliga status utökas i takt med att denne övervinner synden, mognar som människa, och kommer till tro. Man har alltså chans att bättra sig. En persons andliga status, dvs. ens människovärde, är inte fastspikad enligt det essentialistiska kriteriet. Det här är fundamentalt i västerländskt tänkande. Inom psykologin talar man om ‘individuationsprocessen’, dvs. uppstigandet till helhet och mognad. Även för Swedenborg var den här tanken central. Om man inte fullgör detta uppstigande så förpassas man till helvetet.

Emellertid innebär postmodernismens begrepp om “människors lika värde” att essentialismen gör sin återkomst. Man har vänt uppochned på den kristna tanken och säger att människan, likt den “ädle vilden”, [178] naturligt befinner sig i det ideala syndfria tillståndet, och därmed är fullvärdig. Det går på tvärs med arvsynden [99] och är alltså en antikristen tanke. Om alla har lika värde så finns det ingen anledning att bättra sig, varken på det moraliska planet eller på något annat sätt. Det är extremt viktigt att särskilja människor med avseende på värde. En arbetsgivare måste avgöra vilken som har högre värde, anställa denne och sätta lön efter prestation. En domare måste avgöra vilken som är syndare, fastställa att denne har lägre värde, och fråntaga personen dess rättigheter. Syndaren får därmed slavstatus, spärras in, och tvingas utföra slavarbete. Men i Vitryssland och i USA kan domaren fastställa människovärdet till noll. Det postmoderna begreppet om människovärde innebär att man försänkt det religiösa idealet om det syndfria tillståndet såsom mål för människoanden. Det är redan etablerat i form av Välfärdssamhället — Det Himmelska Jerusalem. Här är en IS-krigare lika mycket värd som en annan, och tillerkänns fullt människovärde så fort han passerat innanför landets gränser.

Samhället uppfattas orealistiskt som ett outtömligt ymnighetshorn, trots att ekonomers kalkyler allt oftare visar att situationen är ohållbar. De traditionella rättigheterna anses idag mindre viktiga, då individen står i motsättning till staten såsom modersekvivalent. Individualitet kommer sig nämligen av frigörelse från moderskomplexet. Motviljan mot självständigt tänkande blir alltmer fanatisk. Bakom den allomfattande toleransen döljs en intolerans gentemot medborgaren som representerar sig själv och inte är identisk med ett kollektiv. Det höjs allt oftare röster för bestraffning och åsiktskontroll. Enligt den matriarkaliska normen, som härrör från ett omedvetet komplex, är det idealt om medborgarna vore som omedvetna och aningslösa barnungar. De skall i skolan lära sig vad ‘rättvisa’, ‘jämlikhet’, och ‘mänskliga rättigheter’ är. Men alla begreppen är omtolkade enligt matriarkalisk norm.

De historiska matriarkaliska kulturerna uppstod som en följd av att man levde mitt i ett ymnighetshorn, såsom i medelhavsregionen under bronsåldern. Men så fort man tvingas kämpa för tillvaron blir den matriarkaliska världsbilden oduglig. Den Stora Modern är inte generös längre, och förlorar i aktning. Människan tvingas istället kämpa för tillvaron och ständigt vara innovativ, enligt den västerländska normen. Den mest föredömlige mannen i Västerlandet är en nyskapande och självständig entreprenör. Den mest föredömlige mannen i den minoiska kulturen var den vackraste och charmigaste. Han uppfattades då som “gynnad av gudarna” och hade kanske Ariadne som beskyddare. Matriarkalisk regress innebär att vi blir oförmögna att vidmakthålla vår civilisation, som kräver entreprenörskap, hårt arbete och självuppoffring. Om männen börjar ägna allt mer tid framför spegeln, som i den minoiska kulturen, så lär det bara gå utför.

Ett hårt och kravfyllt samhälle innebär prövningar och umbäranden för medborgaren, något som icke ovillkorligen skall ses som något ont. Det konservativa patriarkaliska synsättet är omistligt, beroende på att medborgarna blir infantiliserade i en matriarkalisk ordning. Den personliga mognaden (individuationsprocessen) är det mest centrala i mänskligt liv, utan vilken den västerländska civilisationen inte kan fortleva. Vi behöver självständigt tänkande och ansvarsfulla individer, inte medborgare som förväntar sig att allt det goda i livet skall tillhandahållas av högre makt. Att vara konservativ är att vilja bevara den västerländska frihetliga kulturen, där individens psykologiska självständighet är central.

En kärnpunkt är att personligheten tillväxer i historiens jordmån. Men att blott imitera det förgångna leder endast till stagnation. Naturen och det naturligt mänskliga ligger till grund för konservatismen. Den är icke-ideologisk. Det behövs ingen ideologisk karta emedan konservatismen har sina rötter i den historiska myllan, nämligen europeisk kultur, den kristna tanken och historien, samt inte minst känslor och instinkter som befinns i människans kollektiva omedvetna. Det finns inget ofelbart programmatiskt styrsystem för ett samhälle, varken i form av perfekt ideologi eller fulländad religion. Den kristna kulturen uppvisar många svagheter, men den har ändå lyckats vägleda oss under den mest framgångsrika epoken i mänsklighetens historia.

Vår tids förbannelse är att folk har tilltro till ideologiska formler som automatiskt löser alla problem. Det är ett besynnerligt fenomen att människor i vår tid strävar efter att bortrationalisera den egenformulerade tanken och känslan. Det är kännetecknande för vänsterfolk som ständigt upprepar tanklösa floskler. Homo sapiens (Lat. “vis man”) är utrustad med avancerad hjärnfunktion, begåvad med utmärkt moralisk och intellektuell förmåga. Då skall vi använda vår förmåga istället för att programmera oss med fördefinierade lösningar på alla samhällsproblem.

Vi skall inte lita på att Staten tar hand om allt och bringar oss alla materiella välsignelser. Rättvisa måste ha prioritet framför vällevnad. Sanningen skall vara vägledande. Tvärtom kännetecknas vår tid av enögd strävan efter vällevnad, som skall frambringas av det starka samhället. I närtiden har konsekvensen av det starka välfärdssamhället blivit alltmer tydlig. Vi har snart inte råd att hjälpa sjuka och gamla, men däremot fullt friska unga män från hela världen. Det är allt annat än rättvist, något man inser rent instinktivt. Det går också på tvärs med förnuftet, något som alla tänkande och kännande människor omedelbart inser. Det är tydligt att många samhällsmedborgare förmått undantränga sina egna kognitiva funktioner. Naturliga instinkter tycks också ha förtvinat. Det är tecken på en kollektiv neuros. Således måste medborgarnas tillfrisknande sättas i fokus.

Jesus säger i Bergspredikan, “Stå inte emot den som är ond”, vars innebörd är att icke gå till frontalangrepp mot mörkrets krafter. Man kan inte utrota det onda på det sättet. Det förvärrar bara saken, och slukar en enorm energi i det privata livet. Istället bör man ha ett längre perspektiv. Genom medvetandegörande och insikt så sker en förändring med tiden. Vidare säger han att man skall “vända andra kinden till”. Men innebörden är att göra sig oåtkomlig för ondskan, eftersom handryggen och knogarna användes för att slå med, medan handflatan användes för att smeka med. Det har felaktigt tolkats som en uppmaning att trotsa ondskan. Jesus talade på detta kryptiska sätt för att endast vissa skulle förstå. Det förklarar han själv i Markus 4:12.

Om ändå folk ville inse det någon gång, att det är mycket mer verksamt att sprida lite ljus, med ens lilla förmåga, än att konfrontera mörkrets krafter i vilken form. Vad hade exempelvis Zaida Catalán i Kongo att göra, där hon blev halshuggen? Så går det om man står emot den som är ond. Att genom praktisk politik utrota allt lidande i världen, går icke. Empiriska fakta som bevisar att Jesus hade rätt, kan man finna själv. Det är bara att öppna en historiebok, eller iaktta vad svenska politikers strävan att undanröja all världens lidande får för konsekvenser. Man skall inse sina begränsningar, och inte drabbas av hybris, som när regeringen utnämnde Sverige till “moralisk stormakt”. Synden straffar sig själv, ungefär som ormen Urorobos, som förtär sig själv. Sovjetimperiet förstördes av sig självt. Plötsligt var det borta. Tyskarna anföll Sovjet, och därmed var loppet kört för det Tredje Riket. Ljuset besegrar med tiden mörkrets krafter, då de som lever i mörker inte har ljus att se. De ondskefullt politiskt korrekta, som länge hemsökt Sverige, exploderar just nu som troll i solsken. Omedvetenhet kännetecknar dem alla.


OWL



© Mats Winther, 2012-2018.


Ack, dessa goda, sunda och upplysta människor! De påminner mig alltid om dessa optimistiska grodyngel som tätt hopträngda vänligt ringlar om varandra i grunda regnvattenpussar, medan solen snabbt torkar ut det grundaste av vatten, som dagen därpå är försvunnet.
(C. G. Jung, Mitt liv, s. 27.)



Se även:

E:son Söderbaum, J. (2010). ‘Svensk konservatism – en historik’. (här)

Farrell, N. (2012). ‘What’s Wrong About Rights’. (här)

Nadj, D. (2017). ‘Vad innebär det att vara konservativ?’ Oberoende Konservativ. (här)

Norström, V. (1910). Masskultur. Hiertas Bokförlag. (här)

Pettersson, S. O. (2015). ‘Vitalis Norström – en bortglömd konservativ gigant’. Samtiden. (här)

Roubiczek, P. (1949). Nutidsmänniskans ödesdigra arv. NoK. (utdrag här)

Söderbaums Studier. (här)

Winther, M. (2015). ‘The Puer Aeternus – underminer of civilization’. (här)


Referenser

1. ‘Libertarianism’. Wikipedia. (här)

2. ‘Tea Party-rörelsen’. Wikipedia. (här)

3. ‘berdache’: Nordamerikansk transvestistisk shaman. Se “The Free Dictionary”. (här)

4. NARTH Institute. (här)

5. ‘Ma’at’. Wikipedia. (här)

6. ‘Hatshepsut’. Wikipedia. (här)

7. Kartouche: hieroglyfer i en oval med namnet på en farao. Se ‘Kartouche’. Wikipedia. (här)

8. Kirk, R. (2006). The Essential Russell Kirk: Selected Essays. Intercollegiate Studies Institute. (utdrag här)

9. ‘Augustinus’. Wikipedia. (här)

10. ‘Speech on Reform…’ (1784) i Burke, E. (1886). Thoughts on the Present Discontents and Speeches. Cassell & Company Ltd.

11. ‘Vitalis Norström’. Wikipedia. (här)

12. ‘Erik Gustaf Geijer’. Wikipedia. (här)

13. ‘Roger Scruton’. Wikipedia. (här)

14. Oikofobi: nedvärdering av den egna kulturen. Se ‘Roger Scruton’. Wikipedia. (här)

15. ‘Yggdrasil’. Wikipedia. (här)

16. ‘Platon’. Wikipedia. (här)

17. ‘Aristoteles’. Wikipedia. (här)

18. ‘Kyrkofäderna’. Wikipedia. (här)

19. ‘Upplysningstiden’. Wikipedia. (här)

20. ‘Zhuang Zi’. Wikipedia. (här)

21. ‘Empati’. Wikipedia. (här)

22. Fallon, J. (2014). ‘How I discovered I have the brain of a psychopath’. The Guardian (3 June 2014). (här)

23. Hogenboom, M. (2013). ‘Psychopathic criminals have empathy switch’. BBC News (25 July 2013). (här)

24. Ekblad, S. & Olweus, D. (1986). ‘Applicability of Olweus’s aggression inventory in a sample of Chinese primary school children’. Aggressive Behavior. Vol. 12, Issue 5, 315-25. (här)

25. Isamah, N. et al. (2010). ‘Variability in Frontotemporal Brain Structure: The Importance of Recruitment of African Americans in Neuroscience Research’. PLoS One. Vol. 5(10) (här)

26. Bergland, C. (2013). ‘The Neuroscience of Empathy – Neuroscientists identify specific brain areas linked to compassion’. Psychology Today (Oct 10, 2013). (här)

27. Mogert, R. (2017). ‘Krav på tysta bibliotek ofta främlingsfientliga’. SvD (11 okt, 2017). (här)

28. ‘Mänskliga rättigheter’. Wikipedia. (här)

29. ‘Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov’. Wikipedia. (här)

30. ‘Declaration on Race and Racial Prejudice’ of the UN. (här)

31. Atrofi: förtvining. Se ‘Atrofi’. Wikipedia. (här)

32. Winther, M. (2008). ‘An Intrusion of Matriarchal Consciousness’. (här)

33. Huruvida ett samhälle är matriarkaliskt eller patriarkaliskt bestäms av vilket genus de främsta gudomligheterna har. Den uppfattningen avviker från den gängse könsfixerade definitionen enligt vilken makthavarnas genus avgör indelningen i samhällstyp. Den traditionella västerländska kulturen, speciellt efter renässansen och individens födelse, är patriarkalisk. Jämförelsevis, den muslimska kulturen benämner jag patricentrisk. Det innebär att den feminina principen samt kvinnorna undertrycks respektive förtrycks genom mansvälde och doktrinära principer, för att kompensera ett underliggande moderskomplex.

34. Kökkenmödding: avfallshög från stenåldern. Se ‘Kökkenmödding’. Wikipedia. (här)

35. ‘Postmodernism’. Wikipedia. (här)

36. Marti, H. (1958). Urbild und Verfassung. Huber.

37. Franz, M-L von (1980). Alchemy – An Introduction to the Symbolism and the Psychology. Inner City Books.

38. Winther, M. (2011). ‘Understanding European psychology – its roots in the interiority of Christian Middle Ages’. (här)

39. ‘Logos’. Wikipedia. (här)

40. ‘Alan Watts’. Wikipedia. (här)

41. Yalom, M. (2004). Birth of the Chess Queen: A History. Harper Collins.

42. ‘Eros’. Wikipedia. (här)

43. Franz, M-L von (1997). Archetypal Patterns in Fairy Tales. Inner City Books.

44. Roubiczek, P. (1949). Nutidsmänniskans ödesdigra arv. Natur och Kultur. (utdrag här)

45. Franz, M-L von (2000). The Problem of the Puer Aeternus. Inner City Books. (se även Winther, 2015)

46. Kiley, D. (1983). The Peter Pan syndrome. Dodd, Mead & Company.

47. ‘En postmodern kunskapssyn genomsyrar skolväsendet’. Kvartal. (här)

48. ‘Narcissism’. Wikipedia. (här)

49. Ahlmark, D. (2018). ‘Kulturmarxism och unga kvinnor’. Det Goda Samhället. (här)

50. Sabini, M. (ed.) (2002). The Earth has a Soul. North Atlantic Books. (s. 15, min övers.)

51. ‘Projektion (psykologi)’. Wikipedia. (här)

52. “Hjernevask”, del 4, YouTube. (här)

53. ‘Mångkultur’. Wikipedia. (här)

54. Malhotra, R. (2011). Being Different: An Indian Challenge to Western Universalism. HarperCollins/The India Today Group.

55. Salter, F. (2007). On genetic interests : family, ethnicity, and humanity in an age of mass migration. Transaction Publishers.

56. ‘Kontrollfokus’. Wikipedia. (här). Se även Sennels, 2010.

57. ‘Extraversion och introversion’. Wikipedia. (här)

58. ‘Phallic Mother’. Encyclopedia.com. (här)

59. ‘Trickster’. Wikipedia. (här)

60. ‘Myten om Osiris och Isis’. Wikipedia. (här)

61. ‘Ayn Rand’. Wikipedia. (här)

62. Peikoff, L. (1999). Harriman, D. (ed.). The Journals of Ayn Rand. NAL.

63. ‘Oidipus’. Wikipedia. (här)

64. ‘Narcissistisk personlighetsstörning’. Wikipedia. (här)

65. ‘Thomas av Aquino’. Wikipedia. (här)

66. ‘Apep’. Wikipedia. (här)

67. Den Goda Viljan: “Jag trodde på journalistiken”. Uppdrag Granskning, 2013. (här)

68. ‘Thanatos’. Wikipedia. (här)

69. ‘Domedagssekt’. Wikipedia. (här)

70. ‘Heaven’s Gate’. Wikipedia. (här)

71. Hagen, C. (2016). ‘Hur ska man bli av med mänskliga brunråttorna?’. Expressen. (2016-09-29) (här)

72. Klingen, M. (2017). ‘Fördömanden och anmälningar efter hoten’. Skånska Dagbladet. (2017-12-11) (här)

73. Trachtenberg, J. (1943). The Devil and the Jews: The Medieval Conception of the Jew and Its Relation to Modern Anti-Semitism. Yale University Press. (s. 1)

74. ‘Skuggan (psykoanalys)’. Wikipedia. (här)

75. ‘Benny Fredriksson’. Wikipedia. (här)

76. Way, B. M. & Lieberman, M. D. (2010). ‘Is there a genetic contribution to cultural differences? Collectivism, individualism and genetic markers of social sensitivity’. Social Cognitive and Affective Neuroscience, Vol. 5, Issue 2-3, 1 June 2010, pp. 203–11. (här)

77. Sullivan, S. & Tuana, N. (2007). Race and Epistemologies of Ignorance. State University of New York Press. Kindle Ed.

78. ‘Uppemot 1000 brittiska flickor våldtagna och utnyttjade i ny skandal’. Nya Dagbladet. (13 mars 2018) (här)

79. Frazer, J. G. (1925). Den Gyllene Grenen – studier i magi och religion. Del II. Natur & Kultur. (s. 516)

80. ‘What does the distribution of IQ scores look like?’. Quora. (här)

81. hubbot el. hubot. Robot som är till förväxling lik en människa. Hubot är ett teleskopord bildat av human och robot. Från den svenska science fiction-dramaserien Äkta människor. (här)

82. ‘Kurt Gödel’. Wikipedia. (här)

83. Winther, M. (2008). ‘The Blood Sacrifice’. (här)

84. ‘Komplexitetsteori’. Wikipedia. (här)

85. Lind, W. S. (ed.) (2004).  “Political Correctness:” A Short History of an Ideology. Free Congress Foundation. (här)

86. ‘Tao’. Wikipedia. (här)

87. ‘Welteislehre’. Wikipedia. (här)

88. ‘Jacques Derrida’. Wikipedia. (här)

89. ‘Social kontroll’. Wikipedia. (här)

90. ‘Modulhus väcker starka känslor’. Sveriges Radio, 30 augusti 2016. (minut 09:30, här)

91. ‘Kvinna stal pengar av flyktingbarn’. SVT Nyheter, 28 oktober 2017. (här)

92. ‘Islamism’. Wikipedia. (här)

93. Borreli, L. (2016). ‘Random Acts Of Kindness Raise Dopamine Levels And Boost Your Mood’. (2016-04-26) Medical Daily. (här)

94. Bergland, C. (2016). ‘The New Science of Empathic Accuracy Could Transform Society’. Psychology Today. (här)

95. ‘Islamic ethics’. Wikipedia. (här)

96. ‘Kitman’. Wikipedia. (här)

97. ‘Taqiyya’. Wikipedia. (här)

98. Rosenzweig, F. (2005). The Star of Redemption. The University of Wisconsin Press.

99. ‘Arvsynd’. Wikipedia. (här)

100. Carlander, J. (2009). ‘Godhetsnarcissism: Ett psykologiskt dilemma vid inspektion av verksamhet vid religiösa samfund och ideella föreningar’. Miljö och Hälsa, nr 6, 2009. (här)

101. ‘Östtyskland’. Wikipedia. (här)

102. Friends, 2012. (här)

103. Eklöf, H. (2014). ‘Kyrkan sämst på arbetsmiljö’. ETC Småland. (här)

104. ‘Dekonstruktion’. Wikipedia. (här)

105. ‘Poststrukturalism’. Wikipedia. (här)

106. ‘Normkritik’. Wikipedia. (här)

107. ‘Socialkonstruktivism’. Wikipedia. (här)

108. Pettersson, T. & Pettersson, T. ‘Nästan hälften av skatten är årlig rundgång’. Välfärd Nr 3 2005. (här)

109. ‘Klasslöst samhälle’. Wikipedia. (här)

110. ‘Klasskamp’. Wikipedia. (här)

111. Samuels, A. (1993). The Political Psyche. Routledge. (s. 35-55)

112. ‘Friedrich Hegel’. Wikipedia. (här)

113. Schopenhauer, A. (2001). Parerga and Paralipomena, Vol. 1. Clarendon Press. (s. 96)

114. Redding, P. (2014). ‘Georg Wilhelm Friedrich Hegel’. The Stanford Encyclopedia of Philosophy (Spring 2014 Edition), Edward N. Zalta (ed.) (här)

115. Russell, B. (1994). Västerlandets filosofi. Natur & Kultur. (s. 245-55)

116. Westphal, K. R. (ed.) (2009). The Blackwell Guide to Hegel’s Phenomenology of Spirit. Wiley-Blackwell. (s. 273-74)

117. Anderson, R. Lanier (2017). ‘Friedrich Nietzsche’ (6.2 Perspectivism). The Stanford Encyclopedia of Philosophy, Edward N. Zalta (ed.) (här)

118. Southwell, G. (2009). A Beginner’s Guide to Nietzsche’s Beyond Good and Evil. Wiley-Blackwell. (s. 113-14)

119. Nietzsche, F. (2003). Beyond Good and Evil. Penguin Classics. (del 1:9)

120. Piaget, J. (1975). The Child’s Conception of the World. Littlefield Adams. (1929)

121. Lakoff, G. & Johnson, M. (1999). Philosophy in the Flesh – The Embodied Mind and its Challenge to Western thought. Basic Books.

122. ‘TBE’. Wikipedia. (här)

123. ‘Gnosticism’. Wikipedia. (här)

124. ‘Archon (Gnosticism)’. Wikipedia. (här)

125. Freke, T. & Gandy, P. (2001). Jesus and the Lost Goddess – The Secret Teachings of the Original Christians. Three Rivers Press. (s. 97)

126. ‘Basilides’. Wikipedia. (här)

127. Walker, B. (1983). Gnosticism – Its History and Influence. Crucible. (s. 126)

128. Schlanger, Z. (2014). ‘ “When We Rape, We Feel Free”: Congolese Soldiers Open Up in Harrowing New Documentary’. Newsweek, 6/10/2014. (här)

129. ‘Queerteori’. Wikipedia. (här)

130. Sælid Gilhus, I. (1985). The Nature of the Archons: A Study in the Soteriology of a Gnostic Treatise from Nag Hammadi. Studies in Oriental Religions (Book 12). Otto Harrassowitz. (s. 14)

131. Hannah, B. (1991). Encounters with the Soul. Chiron Publications.

132. Asper, K. (1993). The Abandoned Child Within. Fromm Intl.

133. Dowling, C. (1981). The Cinderella Complex: Women’s Hidden Fear of Independence. Summit Books.

134. Hudson, L. & Jacot, B. (1991). The Way Men Think. Yale University Press.

135. Connor, S. (2013). ‘The hardwired difference between male and female brains’. Independent. (här)

136. Franz, M-L von (1999). Archetypal Dimensions of the Psyche. Shambala. (s. 248)

137. Evans, R. J., ‘German Women and the Triumph of Hitler’. The Journal of Modern History, 1976, v.48, nr.1. (här)

138. ‘Försvarsmekanism’ (Förskjutning). Wikipedia. (här)

139. ‘The Delinquents of Pilanesberg’. The KOTA Foundation. (här)

140. Bergman, I. (1990). Bilder. Nordstedts. (s. 125)

141. ‘Rape during the occupation of Germany’. Wikipedia. (här)

142. Heberlein, A. (2018). ‘Våldtäktsboken av Ann Heberlein’. Ledarsidorna.se. (2018-01-22) (här)

143. ‘Scarification’. Wikipedia. (här)

144. Jauk, E. et al. (2016). ‘How Alluring Are Dark Personalities? The Dark Triad and Attractiveness in SpeedDating’. Eur. J. Pers. 30:125–138 (2016). (här)

145. Ljungmark, L. (1979). Swedish Exodus. Southern Illinois University Press.

146. Sanandaji, N. (2015). ‘Scandinavian Unexceptionalism: Culture, Markets and the Failure of Third-Way Socialism’. Institute of Economic Affairs. (här)

147. ‘Inavel och utavel’. Metapedia. (här)

148. ‘Styrelsen för teknisk utveckling’ (STU). Wikipedia. (här)

149. ‘Ashkenazi Jewish intelligence’. Wikipedia. (här)

150. ‘Polära koordinater’. Wikipedia. (här)

151. Twenge, J. M. & Campbell, W. K. (2009). The Narcissism Epidemic – Living in the Age of Entitlement. Free Press.

152. Engbom, L. (2018). ‘M-toppen välkomnar debatt efter FB-inlägg’. Täby Nyheter. (12 feb 2018) (här)

153. ‘Poul Bjerre’. Wikipedia. (här)

154. ‘Revolutionary Road (film)’. Wikipedia. (här)

155. Prescott, W. H. (1974). The World of the Aztecs. Minerva. (s. 59)

156. ‘World War Z (film)’. Wikipedia. (här)

157. ‘Selektionstryck’. Wikipedia. (här)

158. Snyder, M. (2013). ‘The Human Race Is Dying: DNA Degeneration Would Eventually Lead To The Total Extinction Of Humanity’. The Truth. (August 25, 2013) (här)

159. Shabalina, S. A. et al. (1997). ‘Rapid decline of fitness in panmictic populations of Drosophila melanogaster maintained under relaxed natural selection’. Proc. Natl. Acad. Sci. USA. (1997, Nov 25; 94(24): 13034-9) (här)

160. Stevenson, J. (1996). ‘The Degeneration of Man’. OneLife.

161. Tarlach, G. (2014). ‘Mutation, Not Natural Selection, Drives Evolution’. Discover. (Sunday, March 16, 2014) (här)

162. Reimers, M. (2014). ‘När kommer “autism-epidemin” till debattsidorna?’. Dagens Medicin. (2014-02-12) (här)

163. Mansour, K. (2012). ‘Concept, Diagnostic Criteria and Classification of Autistic Disorders: A Proposed New Model’. The Arab J of Psychiatry. (2012, Vol. 23, Issue 2, pp. 87-107) (här)

164. Heberlein, A. (2017). ‘Det måste vara slut på nonsensargument’. Ledarsidorna.se. (2017-12-02) (här)

165. ‘Neoteni’. Wikipedia. (här)

166. ‘Platons grottliknelse’. Wikipedia. (här)

167. Sokrates försvarstal. Wikipedia. (här)

168. ‘Staten (Platon)’. Wikipedia. (här)

169. ‘Gödels ofullständighetssatser’. Wikipedia. (här)

170. Sennels, N. (2010). ‘Muslims and Westerners: The Psychological Differences’. New English Review. (May 2010) (här)

171. Bodill, K. & Roberts, L. D. (2013). ‘Implicit theories of intelligence and academic locus of control as predictors of studying behaviour’. Learning and Individual Differences. Vol. 27, Oct 2013, pp. 163-66. (här)

172. Stipek, D. (1980). ‘A causal analysis of the relationship between locus of control and academic achievement in first grade’. Contemporary Educational Psychology. Vol. 5, Issue 1, Jan. 1980, pp. 90-99. (här)

173. Furnham, A. & Cheng, H. (2017). ‘Socio-Demographic Indicators, Intelligence, and Locus of Control as Predictors of Adult Financial Well-Being’. J. Intell. 2017, 5(2), 11. (här)

174. Dalliard. (2017). ‘Racial and Ethnic Differences in Cognitive Skills in Working-Age, Native-Born Americans’. Human Varieties. (Sept. 16, 2017) (här)

175. Avis, P. (1995). Faith in the Fires of Criticism. Darton, Longman and Todd. (s. 5)

176. ‘Individuation’. Wikipedia. (här)

177. ‘Kulturradikalism’. Wikipedia. (här)

178. ‘Ädel vilde’. Wikipedia. (här)

179. Winther, M. (2012). ‘Thanatos – a contribution to the understanding of the collective shadow’. (här)

180. Freud, S. (2001). Totem and Taboo. Routledge. (s. 185)

181. Jung, C. G. (1979). Aion. Princeton/Bollingen. (CW 9ii) (¶ 17)
















HOME