Nyckelord: terror, Norge, kollektiv neuros, människooffer, Breivik, autism, den feminina gudomligheten.
När det gäller Breiviks personliga psykiska tillstånd vill
jag framkasta teorin att det rör sig om en autismspektrumstörning. Den
diagnosen kan också vara giltig för andra skyttar i närhistorien.
Autistiska människor är ofta väldigt välfungerande (ofta mer
fokuserade än normala), men dom kan fastna i en oändlig loop av förvriden
verklighetsbild. Breiviks verklighetsbild är förvriden och han tillämpar
ett potpurri av begrepp från politiska kretsar utan att riktigt begripa
dem. Ett exempel på bristande insikt är att Breivik identifierar
sig med dom medeltida ridderliga idealen, men det har aldrig ansetts ridderligt
att döda försvarslösa människor, speciellt inte kvinnor.
Hela hans handlande hade ansetts som själva motsatsen till ridderlighet av
medeltidens riddare. Han saknar djupare förståelse av de politiska
termerna. Han fixerar sig maniskt vid begreppen men begriper dom inte riktigt.
Fenomenet är kopplat till autismspektrum. Enligt egen utsago spelade han
Internetspelet World of Warcraft i 17 timmar per dag under ett helt år,
ett överdrivet monotont beteende som framstår som autistiskt. Pratet
i media om narcissism tror jag är helt felaktigt. Autister ser ofta människor
som irriterande insekter, så bristen på empati kan också förklaras
av autism. Den bilden som ofta sprids i media om autister som ofarliga människor
som saknar egentlig vilja att skada andra, är felaktig. Autistiska människor
har ibland ett socialt destruktivt inflytande, men dom kan vara produktiva på
arbetsplatser. Därmed lämnar jag frågan om Breiviks personliga
mentala tillstånd.
I det följande skall jag diskutera de
kollektiva psykologiska motiven bakom terrorattacken i Oslo och Utöya,
den 22 juli, 2011. Jag menar att västvärlden lider av en kollektiv
neuros, och att terrordådet, så att säga, representerar samhällets
psykotiska episod. Breiviks handlande kan analyseras såsom ett symptom i
samhällskroppen. Alla sena yttringar av kultur och civilisation utvecklar någon
form av neuros. När västerlänningarna första gången
anlände till Tahiti var invånarna fullkomligt omgärdade av tabuföreställningar.
Hela befolkningen led av en kollektiv tvångsneuros. När den kristna
tron introducerades innebar det en stor lättnad för befolkningen. Det
här är typiskt för primitiva civilisationer. Aztekerna,
exempelvis, utvecklade i slutskedet en blodtörst som gränsade till
galenskap.
Alla civilisationer tycks sluta i ett neurotiskt tillstånd.
Kung Arthur lider eftersom kungadömet är sjukt. I sagans värld är
detta regel. Kungen är gammal, skröplig och sjuk, eller så är
hans drottning galen. Kungadömet kan endast helas om kungen byts ut mot en
yngre kung, som representant för en ny samhällsbärande idé.
Samma regel gäller än idag. Kungen är gammal och sjuk, och de “ideala
medborgarna”, som är nöjda med situationen, är i
verkligheten neurotiska. Dom har förgiftats med märkliga och överdrivna
medvetna idéer, som idag kretsar kring relativism och välfärdsideologi.
Men frågan kvarstår varför vår civilisation
har drabbats av en slags “matriarkalisk” neuros. Marie-Louise
von Franz menar att problemet med det västerländska medvetandet
är att vi undertrycker den feminina principens mörka sida — Moder
Jords mörker — som i sagorna porträtteras av häxan Baba Yaga, till exempel. Att vi förtränger tillvarons mörka
sida gör att vi också blir oförmögna att acceptera vår
egen personliga mörka sida. Hon säger:
Den här tydliga avsaknaden av en feminin personifikation av det omedvetna har därför kommit att kompenseras av en radikal materialism som gradvis tagit över den kristna traditionen. Det finns knappast någon religion som utgått från en så ensidig andlig tonvikt, och som har landat — om man betraktar kommunismen som den kristna teologins slutform — i en så ytterligt ensidig materialistisk tolkning. Pendlingen från det ena till det andra är ett av de mest slående fenomen vi känner till i religionshistorien. Det hänger samman med att det från början rådde en omedvetenhet, en obalanserad attityd gentemot den feminina gudinnans problematik, samt också gentemot materien, eftersom den feminina gudomligheten i all religion förblir projicerad på, och förknippad med, materiens princip (von Franz, “Alchemy”, 1980, s.212, min övers.).
‘Medvetandet’ måste inte fullkomligt behärskar
tillvaron. Istället bör vi sträva efter en samklang med hjärta
och instinkt. Exempelvis, vi ska inte ta på oss det fulla ansvaret för
tredje världens folk och därmed axla Guds moraliska börda. Det är
egentligen ett slags storhetsvansinne. Det är ibland bättre att man förblir
omedveten om folks umbäranden än att ständigt bemöda sig om
att bistå dem, efterlevandes FN:s “människomaximeringsprincip”,
som inte leder till något gott. Vi programmerar oss med abstrakta
medvetna värderingar och tror att vi därför är empatiska.
Men i själva verket tillämpar vi bara ett slags ideologiska algoritmer
som har programmerats in i huvudet, och det har inget med empati att göra.
Det finns ett annat slags medvetande, ett “mörkt”
medvetande, företrädande en mindre värld, den “lilla världen”.
Att ta hand om vår katt — det är empatiskt — eftersom det står
i samklang med våra instinkter. Det innebär en tankeställare för
psykoanalysen, att inte alla problem kan lösas med hjälp av
medvetandeökning, medvetandeökning, och än mer medvetandeökning.
Ibland är det bättre att undertrycka medvetandets utökning och
istället tillåta sig att leva i en slags bekväm omedvetenhet.
Det följande är vår tids mantra: teknologi och ännu
mer teknologi – välfärd och ännu mer välfärd – medicin och ännu mer medicin – ekonomisk expansion och ännu mer ekonomisk expansion – globalisering
och ännu mer globalisering – multikulturalism och ännu
mer multikulturalism. Den kollektiva identifikationen med medvetna värderingar
har nu nått sådana proportioner att västvärlden kan sägas
lida av en kulturneuros. Det här förklarar det plötsliga
utbrottet av psykotisk destruktivitet, som i det nyligen inträffade
norska massmordet (22 juli, 2011, Oslo and Utöya). Norge är västvärldens
rikaste och vackraste land, och är i det avseendet dess förnämsta
företrädare. Det är symptomatiskt att djävulen (det
revolterande omedvetna) slår tillbaks och utför sin hämnd på
just denna plats. Han utförde sin dödliga motattack på ett
socialdemokratiskt ungdomsläger där ungdomarna var upptagna med att
programmera sina huvuden med ovanstående mantra. Det här fasansfulla
brottet kan alltså ses som ett symptom på kollektivets neuros och
ensidiga medvetna inställning.
Mordisk destruktivitet är ett återkommande tema i
historien. Människooffret, som institution, har förekommit över
hela klotet, och förekommer än idag på vissa platser. I
Skandinavien upphörde vi med detta kultiska bruk för endast 1000 år
sedan. Enligt forna religioners teologi var det nödvändigt att förse
gudarna med livsblod i form av människooffer, så att gudarna, i sin
tur, kunde bidra till kulturens och samhällets fortbestånd. Det innebär
ett givande och tagande. Mördaren på Utöya var alltså påverkad
av ett arkaiskt religiöst begrepp med rötter i det omedvetna. Den
tanken överensstämmer med tolkningen att hans gärning kan liknas
vid en psykotisk episod. En neurotisk kultur ger upphov till mordiska eruptioner
från det omedvetna, hos vissa grupper och individer.
Om individers idévärld och världsbild influeras av
det revolterande omedvetna så utvecklas snabbt arkaiska och arketypiska
tankegångar. Sådana tankegångar är alltid infekterade
med omedveten vulgaritet och instinktivitet, såsom aggression. Människooffret
är ett ständigt återkommande tema, även om det idag går
under namnet “terrorattack”. Det är fullt följdriktigt att
förövaren är medlem av en frimurarloge och ser sig själv som
korsriddare och Tempelriddare.
Problemet är att det finns en kärna av sanning hos de
omedvetna eruptionerna, men det kollektiva medvetandet tillåter icke att
det omedvetnas sanning hörsammas. Men ju mer det undertrycks ju mer
arkaiskt och aggressivt blir också det omedvetna komplexet. Exempelvis, våra
instinkter säger oss att vi ska befrämja vårt eget genetiska släktskap
samt vår egen kultur. Alla jordens arter är utrustade med en sådan
drift, förutan vilken all utveckling vore omöjlig. Men ändå
programmerar vi våra huvuden med multikulturella dogmer samt tillåter
massinvandring av vilt främmande etniciteter och kulturer. Om vi fortsätter
att förtränga våra negativa känslor, vägrar att på
allvar diskutera problematiken, och därmed undviker att handskas med frågan
på ett civiliserat sätt, så kommer det omedvetna att brista ut
med sin arkaiska “förståelse” av problemet. Det är vad
vi ser i det norska fallet. Det finns två alternativ när kulturen har
bidragit till att vår mänskliga natur förträngts: antingen
förhåller vi oss till problemet, eller så överlåter
vi åt det omedvetna att angripa problemet.
Den kollektiva neurosen uppstår som följd av en
identifikation med medvetna värderingar (politisk korrekthet) till förfång
för våra naturliga känslor, den mörka sidan av vår
natur, enligt von Franz, ovan. Psykologiska innehåll som hör
samman med vår naturliga mänsklighet undertrycks, och människor
som ger uttryck för dem blir misstänkliggjorda. De individer som förblir
i identifikation med kollektivet (och därför, så att säga, är
ideala medborgare) är neurotiska i samma utsträckning som
kollektivet. Ytligt betraktat tycks det inte så. Att vara knäpp, samt
vara besatt av sjuka idéer, framstår ju som så “vanligt”,
såsom under tyskarnas kollektiva neuros på 30-talet. Dessa människor
är ju trots allt i harmoni med kollektivet. Men skrapar man på den
politiskt korrekta ytan så framträder strax en annan bild.
Det omedvetna innehåller arkaiska komplex och primitiva idéer
som ibland framträder i drömmar. Dom är “arketypiska”,
dvs. skapar fascination och ger ibland upphov till känslor av religiös
art. Arketypen är ett omedvetet komplex av kollektiv natur, laddad med
emotion, kapabel att “hypnotisera” massorna, liksom under nazisternas
massmöten i 30-talets Tyskland. När samhällsideologin resulterar
i förträngning av vår mänskliga natur får det som följd
att arketyper aktiveras. Det är vådliga fenomen. Det inträffar när
innehåll som egentligen tillhör vår natur blir undanträngda
till det omedvetna, och därmed ej tillåts komma till uttryck. Sådana
innehåll bär på en psykisk och instinktiv laddning som ingjuter
kraft i arketypen. Följden kan exempelvis bli att individen börjar
fantisera om riddare i rustning som bekrigar de muslimska horderna, osv. Det är
vad som följer av att den rådande ideologin undertrycker människors
känslor för det egna landet och den egna etniska härkomsten.
Vi har inget annat val än att lyssna till det omedvetna och vår
inre “mörka natur”, oavsett om de omedvetna innehållen är
opassande enligt det ideologiska samhällsklimatet. Det kallas för “integration
av det omedvetna” och är oumbärligt för mental hälsa
eftersom det tillåter oss att förbli relativt integrerade och hela såsom
människor. Under den viktorianska eran förväntades inte kvinnor
ha några som helst sexuella känslor, enligt den rådande
ideologin. Dom förträngde sin sexualitet till den grad att det
omedvetna brast ut i våldsamma neuroser, sk. hysteri. Hela kollektiv av människor
blir sjuka när dom ej tillåts ha sina naturliga känslor. Det är
pga. att “locket läggs på” som en slags kollektiv samhällsneuros
utvecklas. Trots det så hävdar förståsigpåare i
radio och TV att vi nu måste täppa till locket ännu mer, förkväva
alla negativa känslor om invandring, osv. Det går emot all
psykologisk kunskap enligt vilken problemen måste bearbetas och komplexen
integreras.
Men vad beror det på att lockets läggs på och förträngningens
princip har sådan styrka i samhällsdebatten? Begreppet “islamofobi”
används för att undertrycka en kritik av islam, hävdas det
ibland i debatten. Emellertid, det finns en hysterisk sida hos människor
som snabbt kan utvecklas till fobiska dimensioner. Om en muslim har slängt
en bomb någonstans så tenderar människor att bli fientligt
inställda mot muslimer. Vidare, om en pedofil har begått övergrepp
i närmiljön så blir folk fientliga mot oskyldiga män som
passerar på gatan. Det skulle kunna kallas för “pedofilfobi”.
Det finns exempel på hur polisen fått rycka ut till daghem eftersom
det påstås stå en “pedofil i garderoben”. Folk kan
utveckla hallucinationer av psykotisk karaktär om dom blir tillräckligt
uppjagade. Speciellt det ena könet är benäget att reagera så.
Vidare, om det har begåtts ett butiksrån i ett område så
kan butiksinnehavare utveckla en fobisk rädsla för män som besöker
butiken. Sådan rädsla föder aggressioner. Det kan leda till
aggressiva utbrott då oskyldiga personer råkar illa ut. Islamofobi,
tolkad på detta sätt, är bara en i raden av hysteriska rädslor
som tycks kopplade till urgamla mänskliga instinkter.
Det finns en oerhörd motvilja mot att diskutera allvarliga
problem i samhället (förutsatt att man själv inte tillhör
de drabbade). Det beror troligen på att vi instinktivt vill undvika att
skapa hysterisk rädsla då man ser spöken överallt, i form
av bombkastande muslimer, pedofiler, rasistiska svenskar, rånare, osv. Av
denna anledning tenderar debatten att förkvävas eftersom så många
individer är lagda åt att utveckla en fobisk rädsla. Som regel
drabbas nämligen alltid oskyldiga personer. Häxbränningarna i
Europa är ett exempel därpå. Den fobiska rädslan, och benägenheten
att utse syndabockar, kan snabbt utvecklas till sådana dimensioner att
samhällets stabilitet hotas.
Jag tror alltså att motviljan mot öppen debatt delvis
beror på en instinkt som tidigare har haft ett överlevnadsvärde
i det primitiva samhället. Vi undertrycker en seriös debatt om
exempelvis islam (eller kriminalitet bland invandrare, etc.) för att vi
instinktivt vill undvika en galenskap som sprids i samhället då
hysteriska människor inbillar sig att muslimer gömmer bomber i sin klädesdräkt,
exempelvis. När sådan hysteri uppstår aktiveras också
syndabockstänkandet som fungerar som bensin på brasan. I Sverige är
vi så extremt benägna att gjuta olja på vågorna att det är
ytterst svårt att föra en debatt inom väsentliga områden.
Dock debatterar folk gärna sådana saker som vargfrågan,
eftersom den fullkomligt saknar relevans.
Begreppet islamofob används för att förkväva
debatten. Därmed undviks att stämningen trissas upp, något som
skulle få obehagliga konsekvenser för oskyldiga människor. Men
den urgamla instinkten att “inte tala om trollen” är malplacerad
i det moderna samhället. Det finns nämligen så mycket svåra
problem i dagens komplicerade samhälle att människors omedvetna är
fullproppade av “troll” som dom tvingas hålla tyst om. Det håller
inte längre. Orsaken bakom det hysteriska fenomenet är generell
omedvetenhet. Den medvetna nivån skiljer sig enormt mellan individer. Det
finns fortfarande stenåldersmänniskor som lever mitt ibland oss.
Slutsatsen är att det inte går att undvika att samhället
smittas av diverse fobier. Vi blir tvungna att leva med “pedofiler i
garderoben” och “muslimer med bomber i turbanen”, och försöka
hantera situationen efter bästa förmåga. Vi måste förlita
oss på modern psykologisk kunskap, en intelligent debatt, och vårt
rättsamhälle, och försöka undvika moderna häxbränningar.
Vi måste trots allt tala om trollen, men det kommer bli svårt att övertyga
åsiktseliten om detta. Dom kommer nämligen notera de fobiska
reaktionerna, och omedelbart lägga på locket. Men dom måste lära
sig att undertrycka denna instinkt att “lägga på locket”
(oerhört populärt i Sverige), annars är vårt samhälle
illa ute. En viss islamofobi hos den omedvetna delen av befolkningen är vi
tvungna att stå ut med och försöka hantera. Vi kan inte längre
inrätta samhällsdebatten så att omedvetna och primitiva människor
hålls lugna.
© Mats Winther, 2011
