Edward F. Edinger (1922-1998) var en
amerikansk psykoanalytiker och författare. Hans förkunnelse går
ut på att Kristus (sic!) “inkarnerar” i självet (den
psykiska totalitetens arketyp). Därefter “inkarnerar” självet
i egot. Det personliga egot får därmed gudomlig status och förvandlas
till en arketyp. Det innebär, enligt Edinger, att det personliga jaget får
evigt liv eftersom det tar plats i den platoniska sfären utanför tid
och rum.
Innan jag går in på en analys av detta så vill jag påpekat
att det är var och ens plikt att kritiskt granska de teorier man tar del
av. Man ska aldrig okritiskt svälja det man läser. Generellt tycker
jag att Edinger går till överdrift i sina skrifter då han
intellektualiserar alla slags symboler, inklusive djupt religiös symbolik.
Intellektet bör ibland hålla fingrarna borta från det numinösa.
Edingers begrepp är märkliga. Det är visserligen inget fel
att bidra till en ökad andlighet i detta materialistiska tidevarv, men det
jag främst reagerar mot är att Edinger presenterar sina idéer
som analytisk psykologi. Faktum är att begreppen endast är avlägset
besläktade med den analytiska psykologin respektive kristendomen. Hans idéer
kontrasterar i många fall bjärt med Jungs. Arketyperna i jungiansk
tappning är nämligen inga platoniska urbilder och det medvetna egot
kan inte integrera självets totalitet, såsom Edinger påstår.
Även den alkemiska traditionen utsätts för ganska slarviga
symboltolkningar. På detta sätt sprids en vrångbild av
analytisk psykologi eftersom det inte framgår att detta i själva
verket är en slags gnostisk privatreligion där de jungianska termerna är
omtolkade. Det vore alltså bättre om författaren hade medgett
sin starkt subjektiva ståndpunkt. Då hade det inte funnits något
att klaga på eftersom hans böcker hade hamnat under kategorin New
Age.
I “Ego and Archetype” har Edingers subjektivism ännu
inte blommat upp, även om han där i strid med Jung hävdar att
psyket består av två autonoma centra (kap.1). Jung bestrider den
uppfattningen i CW 9, par.492ff och i CW 8, kap. ”The Unconscious as
Multiple Consciousness.” Dessutom rör sig E. med ett begrepp “ego-Själv-axeln”
som jag aldrig lyckats begripa och som inte överensstämmer med Erich Neumanns ursprungliga definition. I Edingers senare produktion, “Anatomy
of the Psyche” och “The Christian Archetype” blir det
desto svårare. Edinger avfärdar Jungs uppfattning att självet
som den psykiska helheten är föregångare samt incitamentet för
rörelsen mot psykisk helhet. Enligt Edinger är det i själva
verket egot som skapar självet och det är egot som förenar
motsatserna i psyket. Individuationsprocessen anses vara samma sak som
ego-utveckling, dvs. ett utökande av jagets kraft och medvetande. Det stämmer
ju inte med Jungs begrepp. Jung hävdar i exempelvis “Two Essays” (CW 7)
kapitlet
“The Mana-personality” att egot måste ge upp kampen och
ge segern till självet.
Edinger var av den åsikten att egot och dess medvetande kan förstärkas
tills det slutligen når gudomlig nivå. Det här är
ego-transcendenta begrepp som inte bör belasta varken analytisk psykologi
eller kristendom. I motsats till detta hävdade Jung att ego-attityden måste
överges när den har tjänat sitt syfte, dvs. när
personligheten har befriats från infantila band, och en social adaption
har förverkligats. Jung berättar själv i sin autobiografi hur han
i en dröm dödade hjälten Siegfrid och därmed övervann
sin egen heroiska ego-attityd. Vidare tar Jung avstånd från en utpräglad
platoniska tolkning av arketyperna som skulle innebära att de är ett
slags idébilder i sann strålglans i den “sanna” utomvärldsliga
verkligheten (oavsett ifall Platon verkligen såg det på det sättet).
Hos Jung bildar den naturliga arketypen komplex i det omedvetna, som först
då kan bildbeskrivas. Jung säger:
Om och om igen möter jag den felaktiga uppfattningen att en arketyp bestäms med avseende på dess innehåll, dvs. att det skulle vara någon slags omedveten idé (om uttrycket tillåts). Det är nödvändigt att ytterligare en gång påpeka att arketyperna ej bestäms med avseende på deras innehåll, utan endast med avseende på deras form, och dessutom endast till en mycket ringa del. En ursprunglig urbild kan bestämmas med avseende på innehåll först när den har blivit medveten… (C.G. Jung, CW 9, par.155, “Ps. Aspects of the Mother Archetype”)
Dessa bilder är “ursprungliga urbilder” i så måtto att dom är karakteristiska för hela arten, och om de någonsin “uppstod” måste detta ha skett åtminstone vid begynnelsen av den mänskliga arten. De är den “mänskliga kvalitén” i den mänskliga varelsen, den speciellt mänskliga uttrycksformen i hans aktiviteter. Denna specifika form är ärftlig och är redan närvarande i generna. (C.G. Jung, ibid. par.152)
I forna tider, trots invändningar och inflytande från Aristoteles, låg det nära till hands att tolka Platons begrepp om Idén som överordnad och preexisterande alla fenomen. “Arketyp,” är långt ifrån en modern term. Den var i bruk redan under Augustinus tid och var synonym med “Idé” i dess platoniska mening. När Corpus Hermeticum (troligen 400-tal) beskriver Gud som (…) ‘det arketypiska ljuset’ så uttrycker detta att han är prototypen till allt ljus, dvs. preexisterande och överordnad fenomenet “ljus.”
Om jag var en filosof så skulle jag fortsätta i denna platoniska riktning och hävda: “Någonstans bortom skyarna finns det en prototyp eller ursprunglig bild av ‘modern’ som är preexisterande och överordnad alla fenomen i vilken ‘moderlig’ i ordets vidaste bemärkelse är manifesterad.” Men jag är empiriker, inte filosof; jag kan inte tillåta mej själv att anta att mitt speciella temperament, mitt eget förhållningssätt till intellektuella problem, är universellt giltigt. Uppenbarligen är detta ett antagande som endast filosofen kan hänge sig åt, som alltid tar det för givet att hans egen disposition och attityd är universell, och som alltid kommer att ignorera det faktum, om han kan undvika det, att hans personliga ekvation är bestämmande för hans filosofi […] Grekisk naturfilosofi med dess intresse för materien, tillsammans med aristoteliskt förnuftsresonemang, har vunnit en sen men överväldigande seger över Platon. (C.G. Jung, ibid. par.149)
I dessa utdrag är det tydligt att Jung tar avstånd från en ensidig transcendental tolkning och t.o.m. hånar de “filosofer” som hänger sig åt sådant. Edinger tillhör denna kategori filosofer. Han begår de fel som Jung varnar för, nämligen att översätta sitt eget temperament samt subjektiva uppfattningar till allmänna sanningar som dessutom förväntas bli betraktade som jungiansk psykologi. Att det personliga jaget skulle kunna förvandlas till arketyp stämmer inte med hur arketyper bildas. Det finns inte rum för Edingers idéer inom jungiansk psykologi. Edinger säger:
Min egen hypotes är att de avser individuationens slutmål, dvs. förvandlingen av jaget till arketyp. (Edinger, “Den kristna arketypen”, CJP 1998, s.103)
Himlen är hemvisten för de platoniska formerna, de universella, de arketypiska bilderna. (Edinger, “Anatomy of the Psyche”, Open court 1985, s.118)
Det verkar peka på att den medvetenhet som uppnås av individen blir permanent lagrad i det arketypiska psyket. (Edinger, ibid. s.140)
I psykologiska termer är detta ett uppenbarande från det arketypiska psyket som frigör en från den personliga ego-attityden och möjliggör en upplevelse av sig själv som en odödlig, dvs. som levande tillsammans med och bidragande till det arketypiska psyket. (citerande Frey:) “Döden är för mej öppningen till en ny födelse, och genombrytandet av en transcendental verklighet till vår empiriska verklighet. Jag är övertygad att vi upplever en fullständig transformation av vår varelse i de sista ögonblicken av våra liv.” (Edinger, ibid. s.128)
Jag tror att när ett innehåll i ens egen personliga psykologi är definitivt objektifierad så blir det till ett evigt faktum som förblir opåverkat av glädje, sorg eller förändring. (Edinger, ibid. s.142)
Det är egot som är central i Edingers tankevärld. Enligt Edinger måste allt som existerar i det omedvetna flyttas in i egots ljus. Edinger säger:
Den vanliga formuleringen är att det är självet som förenar motsatserna. Emellertid, […] det är operatören, dvs. egot som fullbordar föreningen av motsatserna och därmed skapar självet, eller åtminstone manifesterar självet. (Edinger, Ibid, s.218)
Det är tydligt vad Edinger menar med att självet “inkarnerar” i egot. Det innebär helt enkelt att medvetandet drabbas av insikten att det i själva verket är jaget som är självet och härmed måste hålla ihop alla motsatser i psyket genom att göra dom medvetna. Individuationsprocessen är för Edinger samma sak som ego-utveckling. Edinger säger:
Sammanfattningsvis, den alkemiska operationen Coagulatio, tillsammans med bilderna förknippade med denna idé, utgör ett utstuderat system som uttrycker den arketypiska processen av ego-formering. När egot närmar sig coagulatio av psykets totalitet så blir symboliken kring ego-utveckling detsamma som symboliken kring individuation. (Edinger, ibid, s.115)
Men denna ensidiga medvetande-expansion som Edinger förespråkar leder endast till själslig död. Omedvetenhet är nödvändigt för att hålla levande dynamiken mellan medvetet och omedvetet så att visdom och liv kan träda fram ur det omedvetna. Det är nödvändigt med en balans. Medveten förståelse hindrar visdom att konstellera i det omedvetna självet. Man ska inte lyfta upp allt levande till medvetandets ljus och “förstå” det. Det blir därmed endast ett dött ting. Det blir endast en funktion för medvetandet, och den frigjorda libido går ändå till självet, så det blir ingen belöning heller. Det är vad Jung syftar på i detta utdrag från Aniela Jaffé:
När Jung i 80-årsåldern diskuterade processen att bli medveten med en grupp unga psykiatriker… så avslutade han diskussionen med dessa överraskande ord: “Och sedan måste ni lära er att bli lagom omedvetna.” (Jaffé, “The Myth of Meaning”, s.149, min övers.)
Vidare säger Jung:
Emellertid, betoningen av ego-personligheten och den medvetna världen kan lätt få sådana proportioner att de omedvetna skepnaderna är psykologiserade och självet följaktligen blir assimilerat till egot. Även om detta är den raka motsatsen till vad vi just beskrivit så följer samma resultat: inflation. Den medvetna världen måste nu tonas ner till fördel för det omedvetnas verklighet. (C.G. Jung, “Aion”, par.47)
Edinger går så långt att han psykologiserar självet och låter även det bli en död funktion i medvetandets hand. Eftersom E. inte kan finna något stöd för sina ståndpunkter i Jungs skrifter så blir han tvungen att (medvetet eller omedvetet) förvrida innehållet i diverse intervjumaterial. Ett tydligt exempel är den uppenbara felaktigheten i “Den kristna arketypen”:
Individens jag är det stall där Kristus-barnet föds. (Edinger, “Den Kristna Arketypen”, s.18)
Faktum är att detta uttalande kan få magen att vända sig
hos både en kristen och en jungian. Edinger tillskriver Jung denna
kommentar för att få stöd för sina idéer, men det är
en falsifikation. Enligt en fotnot i CJP:s översättning har Jung i själva
verket sagt:
“Vi är ingenting annat än den krubba, där vår
Herre föds” (CW 11:267). Det senare är helt logiskt och överensstämmer
med Paulus brev till Galaterna 2:19-20: “…Jag är korsfäst
med Kristus, och nu lever icke mer jag, utan Kristus lever i mig.”
Denna idé att egot måste övervinnas och t.o.m. dö är
gemensamt för Jung, kristendomen och speciellt delar av österländsk
filosofi, såsom taoismen.
När “kungen” i den alkemiska symboliken blir penetrerad med
en lans (transfixio) så förstår Edinger detta som en
coagulatio-symbol. E. säger att därmed blir egot “koagulerad”
och blir till ett “konkret förverkligat ego.” Enligt E. måste
egot (kungen) bli naglat till trädet för att han ska kunna stanna i
verkligheten. E. betraktar även korsfästelsen på detta sätt,
samt även dopet i blod eller eld. Dessa skulle vara ego-formerande
processer och prövningar som egot går stärkt ur (Edinger, “Anatomy
of the Psyche”, Open court 1985, s.38; s.115). Men enligt Jung är
korsfästelsen en symbol för egots nederlag, dvs. att egot slits isär
mellan självets motsatser.
Edinger
betraktar genomborrandet som att egot föds och kommer till liv. Men är
det en trolig tolkning? Den döende kungen brukar i jungiansk psykologi
tolkas som en undergång för det föråldrade självet såsom förebild för egot (se
speciellt M-L von Franz’ sagotolkningar). E. förklarar aldrig
varför han frångår den gängse tolkningen.
Edingers tolkning av den alkemiska processen är märklig. E.
tycks tvungen att tolka samtliga dessa symboler som att egot växer
ytterligare och att omedvetna innehåll blir medvetandegjorda, eftersom
egot enligt honom är det egentliga centrum för personligheten. Hans sätt
att tolka tycks bero på att han inte kan tillåta något
nederlag för egot. Vidare påstår E. t.ex. att skelettet skulle
vara en
mortificatio-symbol (föregår putrefactio) när det i själva
verket är en välkänd albedo-symbol (vithet) eftersom
putrefactio (förruttnelsen) är avslutad och skelettets vithet är
exponerad.
Skelettet som albedo-symbol. Det är tidig morgon och kyrktuppen är ute och flyger. Lägg
märke till stearinljuset. Alkemisten vill uttrycka att albedo är
artificiellt liv. Först vid rubedo kommer det sanna livet.
Vare sig man vill fördjupa sig i alkemi eller jungiansk psykologi så bör man välja någon annan författare än Edinger. Jag anser att han är för ytlig och svepande i sina tolkningar, och dessutom är det inte säkert att vi är betjänta av denna intellektualisering av all slags mystisk symbolik.
© Mats Winther 1999.
