HOME
PDF

BEOWULF


Beowulfkvädet är ett engelskt medeltida epos härrörande från sjuhundratalet som bl.a. beskriver tilldragelser under femhundratalet i Sverige, speciellt striderna mellan svear (skilfingar) och götar (gautar). Den avskrift som finns på British Museum är gjord ca. år 1000 och räknas som den engelska medeltidslitteraturens främsta verk. Det bör påpekas att ovan nämnda årtal är omstridda bland experter. Kvädet är skrivet på en primitiv men lättläst versform och representerar troligen ett försök till konsolidering mellan de kristna och fornnordiska traditionerna. Vissa av de beskrivna krigiska tilldragelserna samt kunganamnen tycks autentiska, exempelvis omtalas sveakonungen Ottar som sannolikt är identisk med Ynglingasagans Ottar Vendelkråka. I övrigt är det en mytologisk berättelse i liknande stil som de grekiska sagorna, som är intressant att analysera.


Sida ur Beowulf Sida ur handskriften från ca år 1000 (Från “Electronic Beowulf Project”, Prof. Kevin S. Kiernan. Repr. godkänd av British Library Board).


SAMMANFATTNING AV SAGAN

Beowulf är en prins i götarnas rike (Vädermark) som i sin ungdom, i tävlan med vännen Breka, simmar över Östersjön till Finland. I havet dräper han nio sjöodjur och utför därefter stordåd i Finland. Vidare, efter misslyckade krigståg i Friesland flyr han simmande över Nordsjön medbringande trettio stridsmunderingar. Sitt mest berömda dåd utför Beowulf när han med sina män seglar över till Danmark för att frälsa den östdanske kung Hrodgar från det människoätande trollet Grendel, härstammande från brodermördaren Kain. Denne gast tillhörande näckfolken (vattenväsenden) hemsöker kungens mjödhall på nätterna och för med sig kungens kämpar för att förtära dem i myrarnas utmarker där han vistas tillsammans med sin mor. När Grendel i nattens mörker hemsöker kungens sal vill Beowulf, för att ge trollet en ärlig chans, inte använda svärdet utan brottas istället med honom och lyckas slita av honom hans ena arm. Grendel drar sig dödligt sårad tillbaks till sin moders håla under trolltjärnen. Detta utlöser en hämndattack av Grendels moder varvid Hrodgars främste kämpe blir bortförd och dödad. Kungen kallar åter på Beowulf som tillsammans med några män tar sig till utmarkerna och vidare till den tjärn i vars vatten en eld brinner. Sällsamma sjödrakar simmar däri av vilka männen dödar en och drar upp på land. I full stridsmundering dyker Beowulf ner i tjärnens vattenvirvel och simmar sedan i timtal mot botten, ständigt ansatt av hemska vidunder, tills han slutligen når den upplysta underjordiska hall där Grendel och hans moder vistas. I kampen med trollmodern fallerar svärdet Hrunting för första gången, det svärd som Beowulf fått i gåva av Hrodgar och som är härdat i blod och insmort med giftörter. Svärdet biter inte och Beowulf kastar det ifrån sig men räddas till livet av sin brynja när trollmodern sätter sig på honom och sticker med sitt svärd.

I tumultet får Beowulf syn på ett vapen i trollens samling som visar sig ha stor makt eftersom det är smitt i forntiden av jättars händer. Med det svärdet hugger han huvudet av monstret och gör detsamma med hennes son som ligger hjälplöst sårad på sin bädd. Svärdsbladet smälter bort av det frätande blodet — endast svärdshjaltet blir kvar på vilket finns runinskrifter om syndaflodens tid. Vattnet i tjärnen har nu färgats rött av blod och i den nionde timmen ger männen upp hoppet om att få se Beowulf levande igen. Men hjälten är på väg upp genom den djupa tjärnen som nu blivit renad från vidunder. Med sig har han Grendels väldiga huvud som är så tungt att det krävs fyra män att bära hem till kungens sal. Beowulf blir rikligt belönad för sina bragder, bl.a. får han en gyllene halsring som en gång drakdödaren Sigmund erövrat från drakens skatt. Hrodgar håller nu ett tal fyllt av visdom där han varnar bragdmannen för högmod och det omättliga maktbegär som orsakas av framgång. Han råder till ödmjukhet och generositet med gåvor samt varnar för ondskan som finns i det egna huset. Hrodgar beskriver hur han under ett halvt sekel framgångsrikt stridit mot makter i omgivningen tills han slutligen inte trott sig ha någon ovän kvar. Men föga anade han att omslaget skulle komma i hans egen borg där en ondskefull gast kom att hemsöka honom.

Vidare, efter framgångsrika krigiska bragder tackar Beowulf nej till kungatronen i götarnas rike till förmån för Hardred, men denne blir så småningom dödad av svearna varvid Beowulf tar sitt ansvar och accepterar kungatiteln. Han vedergäller Hardred med ett härnadståg under vilket svearnas kung blir dödad. Under femtio år lyckas han sedan hålla svearna och andra folk stångna. På sin ålders höst möter Beowulf sin största utmaning, den eldsprutande jorddraken hemsöker götarnas rike som en följd av att en träl, efter att ha funnit drakens håla, stulit en ädelstensprydd bägare ur drakens skatt för att med denna dyrgrip som gåva blidka sin vredgade husbonde. Skattens beskyddare vaknar därmed och hämnas genom att terrorisera riket och bränna ner kungens högsal. Den åldrade Beowulf rustar sig nu för sin sista strid och med nämnda träl som vägvisare går han med elva av sina närmaste män för att söka strid med draken utanför dess håla. Under striden bränner elddraken bort Beowulfs sköld varvid den trogne Wiglaf, som är av svears ätt, träder in och med sin sköld skyddar Beowulf från lågorna. Beowulfs svärd brister när han driver in det i drakhuvudets hårda pansar, men Wiglaf finner senare i striden en svagare punkt där han stöter sitt svärd. Beowulf ränner sin dolk i drakens mage och därmed är striden över. Men Beowulf, som är dödligt sårad, sätter sig blodig ner och överlämnar till Wiglaf bl.a. sin halsring som han tidigare fått av Waltheow, danernas drottning. Beowulf saknar arvinge och därmed är nu Wiglaf främst i riket. Innan Beowulf dör får han se den lilla del av drakens enorma skatt som Wiglaf mäktat bära ut från hålan. Men de övriga stridsmännen straffas för sin feghet med att mista sina exklusiva rättigheter och jordagods. Wiglaf spår onda tider nu när kungen dött, eftersom grannfolken, främst svearna, lär se sin chans att angripa landet.


ETT UTKAST TILL TOLKNING

Beowulf är under första hälften av sitt liv en vildbase som uttryckligen tackar nej till maktens ansvar och istället vill fortsätta med sina äventyrligheter. Hans inställning är konfrontation baserad på kraft, inte på finess och medveten kontroll. Han är en ganska typisk förkristen germansk hjälte, men som med tiden kommer att anamma mer civiliserade ideal. Att Grendel får sin arm avsliten är en kastrationssymbol, vilket innebär att hans makt är bruten. Det illustrerar hur man övervinner ett problem med ren viljestyrka. Eftersom ondskan uppenbarar sig i en mjödhall där alkoholen flödar är det inte långsökt att likna hjältedådet vid vad alkoholiserade personer ibland gör, nämligen slår näven i bordet och säger att nu får det vara nog. Därmed har monstret, så att säga, fått armen avsliten och han stapplar iväg och gömmer sig i sin håla.

Men man har ännu inte kommit tillrätta med den underliggande problematiken. För att nå dit behövs en medveten förståelse, i det typiska fallet utvunnen med hjälp av intellektets vassa, särskiljande svärd. Problemet är ordentligt löst först när monstret är halshugget och hans huvud är uppburet från mörkret och utställt i medvetandets ljus. Grendels moder symboliserar det återstående underliggande problemet, dvs. det andliga och känslomässiga fundamentet till Grendels explicita problematik. Paradoxalt finner Beowulf i nödens stund ett verksamt svärd i det omedvetna självt, inne i trollens underjordiska grotta. Detta tema är välkänt. Emma Jung pekar på denna paradox i sin bok “The Grail Legend” (kap.V) där hon visar att hjälten Parsifal möter den faderliga principen — incitamentet till att bli medveten — inuti själva den moderliga principen, dvs. det omedvetna. Parsifal, förklarar Emma Jung, erhåller dessutom svärdet — en medveten funktion i egots tjänst — direkt från en kvinnlig animafigur, representerande det omedvetna.

Det är i myrmarkerna, enligt Beowulfkvädet, som hedningaandarna håller till, och det överensstämmer med den matriarkaliska Nerthuskulten eftersom det var i myrarnas gölar man nedsänkte guld och människooffer till gudinnan. De välbevarade mossliken härrör från denna period och tros vara offer till Nerthus. Det är alltså möjligt att trollmodern är en detroniserad Nerthus, och Grendel skulle i så fall motsvara en demoniserad variant av den mytologiskt välkända son-älskaren. Kulten av gudinnan Nerthus pågick i Skandinavien fram till de första århundradena e.Kr. varefter kulten av det välkända fornnordiska panteon tog över. I Beowulfsagan tycks denna feminina gudomlighet åter kräva människooffer, men eftersom traditionen upphört låter hon, som en hämnare i natten, hämta offren själv.

Hrodgars tal handlar om att man ska se om sitt eget hus innan man ger sig ut för ställa till rätta omvärlden, annars blir man överfallen av sin egen skugga i sitt eget hus. Beowulfs hämningslösa heroiska attityd måste stävjas, och Hrodgar understryker därför i sitt tal att en framgångsrik man måste se upp så att han inte blir alltför uppblåst. När Beowulf erhållit den faderliga visdomen samt den moderliga drakskatten så är han äntligen redo att axla maktens ansvar. Slutligen, när Beowulf sitter dödligt sårad och blodig vid drakens döda kropp, tagande avsked av Wiglaf, har han fullbordat en unik hjältecykel från en infantil egotistisk hjälte till det mest fulländade självuppoffrande kristna hjälteideal — det är en unik formulering och visar på ett försök att förena germansk heroism med kristna ideal. Det är troligt att Beowulfs död, även om han är en mytologisk gestalt, historiskt sammanfaller med införlivandet av götarnas kungadöme i svearnas rike vid slutet av 500-talet.


© Mats Winther, 2000






HOME