Kathrin Aspers bok Övergivenhet
och Främlingskap (CJP 1993) tar upp ett högaktuellt problem, nämligen
den känsla av främlingskap inför livet och tillvaron som så
många människor bär inom sig idag. Boken är värdefull
eftersom den har hög angelägenhetsgrad, men jag hävdar att det
också finns problem med Aspers vinkling av problemet.
Termen narcissism är ett
problematiskt begrepp eftersom olika författare definierar det på
skilda sätt. Nathan Schwartz-Salant uttrycker frustration över
begreppets mångtydighet i boken Narcissism and Character
Transformation. Också Aspers definition är lite väl yvig,
men de viktigaste särdragen kan sägas vara följande. Det handlar
om människor som anpassar sig med sin persona men som inuti är tomma
och utan passion. Därigenom är dom oempatiska samt robotaktiga och kan
tillfoga andra människor skada eftersom det saknas en genuint kärleksfull
anknytning. Eftersom narcissisterna är kärlekslösa så kan
dom inte acceptera människor med vanliga mänskliga svagheter. Därför
godkänns endast de som är underdåniga eller
liksom dem själva har en överdrivet stark persona som kan tyckas
korrekt men endast är en påklistrad, falsk fasad.
Narcissisterna har, till skillnad från sociopaterna, sällan ont uppsåt,
men i praktiken sårar dom människor ändå eftersom dom är
falska och beräknande.
Barn med sådana
mödrar drabbas särskilt hårt. Eftersom barnet förväntas
leva upp till moderns ideal så blir det inte älskat såsom det är
utan tvingas utveckla en falsk personlighet. Ingenting kan vara skadligare för
barnets psyke. Jung beskriver ett sådant fall i Development of Personality
(CW 17), par.222. Asper hävdar dessutom att den narcissistiska störningen
huvudsakligen härrör från barndomen och den destruktiva effekten
av en negativ, dominerande moder som stympar barnets kärlek till sig själv.
Eftersom barnet inte älskar sig själv kan det heller inte älska
andra.
Problemet är att det tycks svårt
att verifiera denna förklaringsmodell eftersom den typiske narcissisten
har svaga minnen från barndomen. Det är emellertid, enligt Asper, nödvändigt
att patienten återkallar sina barndomsminnen. I ett fall kommer patienten
ihåg att modern sagt henne att “gräva sin grav varje dag”,
glömma alla glädjeämnen och endast tjäna andra. Det här
påminner om den elaka styvmodern i någon Disneyfilm och man börjar
därför undra om det rör sig om konstruerade minnesbilder. I USA
har man terapiformer där syftet är att hos patienten framkalla minnen
av övergrepp av rymdvarelser alternativt satanistiska övergrepp som
typiskt utförs av föräldrar och släktingar. När
patienten “kommer ihåg” sådana övergrepp har det
bevisligen en temporär terapeutisk effekt. Men Leonard Shengold tar i Soul
Murder Revisited (2000) avstånd från terapier där man
uppmanar patienterna att “komma ihåg”. Han menar att speciellt
hos en störd personlighet är det svårt att särskilja
fantasi och verklighet.
Men den största svårigheten med boken är synen på
myter och sagor som förmedlas. Asper tillämpar dom som allegoriska
beskrivningar av personliga sjukdomstillstånd. Det innebär ett starkt
avsteg från den jungianska ståndpunkten att myterna och särskilt
sagorna representerar djupa eller sublima arketypiska aspekter. Att på det
här sättet devalvera sagorna måste vara kontraproduktivt i en
tid behärskad av reduktionism och andefattigdom. M-L von Franz
säger tydligt ifrån i förordet till The Interpretation of
Fairy Tales (1996) att jungianska psykologer som gör sådana
tolkningar tillintetgör sagornas helande effekt. Hjälten eller hjältinnan
reduceras till ett vanligt mänskligt ego och hans/hennes motgångar
tolkas som en neuros. Men huvudpersonerna ska i själva verket betraktas som
abstraktioner, dvs. arketyper. Deras öden föreställer icke
neurotiska komplikationer utan är uttryck för de svårigheter och
faror som vi alla ställs inför och som skapas av livet självt.
Som illustration kommenterar jag här hur Asper
utvecklar myten om Narcissus i kapitlet Den narcissistiska symboliken.
Hon hävdar att här framställs den narcissistiska människans
starka tendens till självbespegling och den därmed förenade
relationsproblematiken. Asper påstår dessutom att myten endast visar
på skuggaspekterna av den neurotiska personligheten och att den därför
är en dålig beskrivning. Ynglingens förvandling till en narciss
vållar henne svårigheter då hon menar att bilden knappast är förenlig
med ett psykologiskt betraktelsesätt. Asper säger att
hennes intresse för denna myt är tämligen ljumt.
Myten om Narcissus anses beskriva en störd människas
neuros, men enligt Asper duger den inte ens som sjukdomsbeskrivning. Men det
mytologiska temat att en gudomlighet förvandlas till en blomma, sädeslag,
träd, e.dyl. är vanligt och förekommer över hela världen.
Adonis förvandlades till sädesslaget korn vid sin död. Attis förvandlades
till en tall och det förklarar hur detta träd kom till världen.
Märkvärdigt är att det finns
en svensk saga som förmedlar arketypen i sin renaste form. Den handlar om
prinsessan Ängsull (el. Tuvstarr) som vill lämna drömmarnas slott
eftersom hon är full av kärlek. Hon lyckas med sitt uppsåt men
hennes guldhjärta faller ner i skogstjärnen. Därefter blir hon sittandes vid
kanten spanande efter sitt förlorade hjärta. Prinsessan förvandlas
till ängsull som även den är flockblommig, vit och växer vid
skogstjärnens kant. (John Bauers sagovärld, Bonniers
1982).
Myten om Narcissus handlar om
ett spännande mysterium med anknytning till religionshistorien.
Aspers tolkning är sannolikt inkorrekt, enligt vad som von Franz
förmedlar. Man bör läsa all psykologisk
litteratur, inte minst den jungianska, med ett kritiskt öga. Aspers
bok är ambitiös och innehåller många goda uppslag, men där
finns också vissa tvivelaktiga slutsatser. Generellt är både
den svenska och engelska litteraturen om narcissism svårtillgänglig,
diffus och snårig. Men Jan Bergström benar upp
problemet på ett bra sätt i sin bok
Tonåringen i välfärdssamhället (NoK
1991).
© Mats Winther, 2001.
