HOME
PDF

Övergivenhet och Främlingskap: om narcissism


Kathrin Aspers bok Övergivenhet och Främlingskap (CJP 1993) tar upp ett högaktuellt problem, nämligen den känsla av främlingskap inför livet och tillvaron som så många människor bär inom sig idag. Boken är värdefull eftersom den har hög angelägenhetsgrad, men jag hävdar att det också finns problem med Aspers vinkling av problemet.

Termen narcissism är ett problematiskt begrepp eftersom olika författare definierar det på skilda sätt. Nathan Schwartz-Salant uttrycker frustration över begreppets mångtydighet i boken Narcissism and Character Transformation. Också Aspers definition är lite väl yvig, men de viktigaste särdragen kan sägas vara följande. Det handlar om människor som anpassar sig med sin persona men som inuti är tomma och utan passion. Därigenom är dom oempatiska samt robotaktiga och kan tillfoga andra människor skada eftersom det saknas en genuint kärleksfull anknytning. Eftersom narcissisterna är kärlekslösa så kan dom inte acceptera människor med vanliga mänskliga svagheter. Därför godkänns endast de som är underdåniga eller liksom dem själva har en överdrivet stark persona som kan tyckas korrekt men endast är en påklistrad, falsk fasad. Narcissisterna har, till skillnad från sociopaterna, sällan ont uppsåt, men i praktiken sårar dom människor ändå eftersom dom är falska och beräknande.

Barn med sådana mödrar drabbas särskilt hårt. Eftersom barnet förväntas leva upp till moderns ideal så blir det inte älskat såsom det är utan tvingas utveckla en falsk personlighet. Ingenting kan vara skadligare för barnets psyke. Jung beskriver ett sådant fall i Development of Personality (CW 17), par.222. Asper hävdar dessutom att den narcissistiska störningen huvudsakligen härrör från barndomen och den destruktiva effekten av en negativ, dominerande moder som stympar barnets kärlek till sig själv. Eftersom barnet inte älskar sig själv kan det heller inte älska andra.

Problemet är att det tycks svårt att verifiera denna förklaringsmodell eftersom den typiske narcissisten har svaga minnen från barndomen. Det är emellertid, enligt Asper, nödvändigt att patienten återkallar sina barndomsminnen. I ett fall kommer patienten ihåg att modern sagt henne att “gräva sin grav varje dag”, glömma alla glädjeämnen och endast tjäna andra. Det här påminner om den elaka styvmodern i någon Disneyfilm och man börjar därför undra om det rör sig om konstruerade minnesbilder. I USA har man terapiformer där syftet är att hos patienten framkalla minnen av övergrepp av rymdvarelser alternativt satanistiska övergrepp som typiskt utförs av föräldrar och släktingar. När patienten “kommer ihåg” sådana övergrepp har det bevisligen en temporär terapeutisk effekt. Men Leonard Shengold tar i Soul Murder Revisited (2000) avstånd från terapier där man uppmanar patienterna att “komma ihåg”. Han menar att speciellt hos en störd personlighet är det svårt att särskilja fantasi och verklighet.

Men den största svårigheten med boken är synen på myter och sagor som förmedlas. Asper tillämpar dom som allegoriska beskrivningar av personliga sjukdomstillstånd. Det innebär ett starkt avsteg från den jungianska ståndpunkten att myterna och särskilt sagorna representerar djupa eller sublima arketypiska aspekter. Att på det här sättet devalvera sagorna måste vara kontraproduktivt i en tid behärskad av reduktionism och andefattigdom. M-L von Franz säger tydligt ifrån i förordet till The Interpretation of Fairy Tales (1996) att jungianska psykologer som gör sådana tolkningar tillintetgör sagornas helande effekt. Hjälten eller hjältinnan reduceras till ett vanligt mänskligt ego och hans/hennes motgångar tolkas som en neuros. Men huvudpersonerna ska i själva verket betraktas som abstraktioner, dvs. arketyper. Deras öden föreställer icke neurotiska komplikationer utan är uttryck för de svårigheter och faror som vi alla ställs inför och som skapas av livet självt.

Som illustration kommenterar jag här hur Asper utvecklar myten om Narcissus i kapitlet Den narcissistiska symboliken. Hon hävdar att här framställs den narcissistiska människans starka tendens till självbespegling och den därmed förenade relationsproblematiken. Asper påstår dessutom att myten endast visar på skuggaspekterna av den neurotiska personligheten och att den därför är en dålig beskrivning. Ynglingens förvandling till en narciss vållar henne svårigheter då hon menar att bilden knappast är förenlig med ett psykologiskt betraktelsesätt. Asper säger att hennes intresse för denna myt är tämligen ljumt.

Myten om Narcissus anses beskriva en störd människas neuros, men enligt Asper duger den inte ens som sjukdomsbeskrivning. Men det mytologiska temat att en gudomlighet förvandlas till en blomma, sädeslag, träd, e.dyl. är vanligt och förekommer över hela världen. Adonis förvandlades till sädesslaget korn vid sin död. Attis förvandlades till en tall och det förklarar hur detta träd kom till världen.

Märkvärdigt är att det finns en svensk saga som förmedlar arketypen i sin renaste form. Den handlar om prinsessan Ängsull (el. Tuvstarr) som vill lämna drömmarnas slott eftersom hon är full av kärlek. Hon lyckas med sitt uppsåt men hennes guldhjärta faller ner i skogstjärnen. Därefter blir hon sittandes vid kanten spanande efter sitt förlorade hjärta. Prinsessan förvandlas till ängsull som även den är flockblommig, vit och växer vid skogstjärnens kant. (John Bauers sagovärld, Bonniers 1982).

Myten om Narcissus handlar om ett spännande mysterium med anknytning till religionshistorien. Aspers tolkning är sannolikt inkorrekt, enligt vad som Von Franz förmedlar. Man bör läsa all psykologisk litteratur, inte minst den jungianska, med ett kritiskt öga. Aspers bok är ambitiös och innehåller många goda uppslag, men där finns också vissa tvivelaktiga slutsatser. Generellt är både den svenska och engelska litteraturen om narcissism svårtillgänglig, diffus och snårig. Men Jan Bergström benar upp problemet på ett bra sätt i sin bok Tonåringen i välfärdssamhället (NoK 1991).


Forest



© Mats Winther, 2001.






HOME