HOME
PDF

Synd

om syndbegreppets innebörd och giltighet i nutiden

Nyckelord : synd, arvsynd, syndafallet, Adam, brott och straff, hamartiologi, Augustinus, Luther, Paulus.

Genom en enda människa kom synden in i världen och genom synden döden, och så kom döden över alla människor, eftersom alla hade syndat. (Romarbrevet 5:12)

Paulus tolkning, som kom att kallas arvsynden, fick central betydelse för kristendomen. Liknande teman förekommer också i andra kulturer. Ursprungssynden var ej obekant för grekerna. Till följd av att de tog emot Prometheus gåva av elden, bestraffade Zeus mänskligheten med plågor ut ur Pandoras ask. I Platons Gästabudet berättas om den ursprungliga synden vars konsekvens är att alla kommande generationer förlorade den ursprungliga helheten (en myt som härrör från Homeros). Längre tillbaks i tiden, i Mesopotamien, berättades myten om höggudens trädgårdsmästare Tagtug, som trots att han var förbjuden att äta från kanelträdet ändå gjorde det. Konsekvensen var drastiskt förkortad livslängd, dagligt slit och lidande, för alla kommande generationer (jfr. Langdon, 1915, s. 50ff). Australaboriginerna berättar myten om den ursprungliga överträdelsen, då människorna började äta kött, tvärsemot högguden Baiames regler. Därmed kom död och lidande in i världen (jfr. Langloh Parker, 1973, s. 9f).

Sådana religiösa förklaringsmodeller är svårsmälta för oss moderna människor. Men det är samma princip som i den platonska idéläran, nämligen att det allmänna begreppet omsluter den individuella mångfalden. Då Adam är representant för mänskligheten tänkes alla hans efterkommande såsom personligt delaktiga i hans synd. På motsvarande sätt blir vi delaktiga i Kristus försoningsverk. Vi föll i Adam men blir åter upphöjda i Kristus. “Alla dör i Adam, och på samma sätt får alla nytt liv i Kristus” (1 Kor. 15:22). Religionen tillämpar platonska idéer och skulle förlora sin giltighet utan dem. Det kan inte hjälpas att det tycks strida mot vetenskapen — utan arvsyndsläran kunde vi ej förstå oss själva. Blaise Pascal (1623-1662) säger:

Sällsamt är det att det mysterium som mest överstiger vår fattningsförmåga, nämligen arvsynden, är ett faktum som vi inte kan komma förbi om vi vill känna oss själva.
    Ty det finns verkligen ingenting som upprör vårt förnuft mer än läran att den första människans synd skulle ha gjort alla människor skyldiga, och detta trots att de är så fjärran från syndens upprinnelse att de kunde förefalla alldeles ur stånd att ha någon del i den. Att synden överförs på detta vis förefaller oss inte bara omöjligt utan också i högsta grad orättfärdigt. Ty finns det någonting som mer står i strid med vår stackars rättfärdighets lagar än att evigt fördöma ett viljelöst barn för en synd som det uppenbarligen inte kan ha någon del i — eftersom den begicks 6 000 år före barnets födelse? Förvisso — ingenting upprör oss mer än denna lära. Och ändå — utan detta mysterium, som är det mest ofattbara av alla, blir vi obegripliga för oss själva. Vårt mänskliga öde med alla dess förvecklingar har sin rot i denna avgrund. Det är alltså mer omöjligt att begripa människan utan detta mysterium än det är att fatta själva mysteriet. (Pascal, 1971, § 246)

Kanske måste vi förstå verkligheten på två olika sätt, ungefär som fysikerna har två olika sätt att förstå ljusets natur (som vågrörelser och fotoner). Pascal är ense med Martin Luther. I Disputatio de homine angriper han den klassiska synen på människan som animal rationale. Enligt filosofi och vetenskap är människan en samling empiriska egenskaper — men det skiljer ej ut henne från djuren. Det är medvetenheten om det fallna självet situerat i en fallen värld som definierar människan. Rättfärdiggörelse från synden är det centrala, och människan rättfärdiggörs genom tron allena. Därvidlag kan människa och Gud endast förstås inom ramen för relationen Gud-människa. Hos Luther (är det viktigt att påpeka) är ej omoraliskt beteende orsaken till den skadade gudsrelationen. Tvärtom, det är den skadade gudsrelationen som orsakar synd och omoral. Det är en konsekvens av syndafallet.

Men ej endast den religiösa symboliken är svårsmält för moderna människor. Paula Fredriksen påpekar att “ “Synd” och dess varierande historiska innebörder — skuld, ånger, dom, straff, botgörelse, försoning — verkar gå på tvärs med tidsandan” (Fredriksen, 2012, s. 148). Hon säger:

Jag slås av sättet på vilket det skenbara fastslåendet av skuld minimerar eller t.o.m. förringar personligt uppsåt och därmed ansvarighet. Ibland så åberopar dessa “fastslåenden” en tankefigur härrörande från platonismen, där “synd” (eller dess sekulära motsvarighet, “brott”) egentligen är “misstag”. Människor begår ej brott (än mindre “syndar” de!) — de tabbar sig. (s. 147, samtliga översättningar från engelskan är av mig.)

Jörgen Huitfeldt funderar kring den slappa tillämpningen av våra lagar, de låga straffen och varför brottslingar inte utvisas. Han exemplifierar med en 88-årig dam som blir nedslagen och rånad på sin handväska (Huitfeldt, 2020). Det är ej längre syndfullt beteende utan ett “fel” som begåtts, som när en programmerare gör ett programmeringsfel eller en bilmekaniker ett misstag. Personen straffas då ej utan förväntas bara skärpa sig. Ett misstag är ju något helt annat än en moraliskt fördärvlig handling.

På liknande sätt är det med våldtäktsmannen eller rånaren. Han har gjort “fel” och förväntas bättra sig. Att brottslingar gör fel anses bero på att de ej blivit undervisade om hur man gör rätt. (Därför undervisas invandrare idag om att det är fel att sexuellt trakassera kvinnor.) Syndamedvetandet har gått förlorat i sekulariseringens spår. Men enligt det religiösa synsättet är brottslingen en “syndare” som vänt sig bort från Gud. Det är något betydligt värre, för han riskerar kastas i den flammande elden till evig förgängelse. Josef Pieper förklarar den traditionella synen:

Synden vållar i själen ej enbart en bestående fläck, så fort som en synd begås. Ej endast förmörkas hennes ljus; fjärmad från Gud blir hon förslavad under synden (såsom teologin lär, blir även själens mottaglighet för nåden försvagad, såsom diminutio aptitudinis ad gratiam). Mest viktigast av allt, synden åstadkommer en djupare ontologisk förändring som påverkar kärnan i personligheten, brännmärker själen med en kvalitet som antikens folk kallade reatus (en term som idag blivit helt urmodig men som härstammar från antiken).

Ordet härleds från reus, skyldig, och syftar på tillståndet av att vara skyldig. Synd betyder ej enbart: jag har gjort någonting. Synd betyder också: framledes är jag något som jag hittills ej varit — jag är, som följd av min gärning, skuldbelastad. Statusen av att vara skyldig är vad som “framföds” av den syndfulla akten som dess inre frukt, dess effectus. “När man säger att synden, såsom gärning, är något som är övergående och som reatus är något som består, så innebär det att synden är övergående, som sådan, men bestående i dess effekt” (Aquino, De Malo).

Om ordet reatus syftar på varaktig status av att vara skyldig så torde det fordra bestraffning. Vardagligt språkbruk tycks syfta på samma sak när vi säger om en brottsling att han icke enbart är “skyldig till mord” utan också “skyldig till död”. Så reatus, såsom den inre förblivande frukten av synd, har en tvåfaldig personlig innebörd, nämligen både såsom varande skyldig (att “ha” skuld) och att förtjäna bestraffning enligt obligatio ad poenam. Fader Scheeben har definierat denna obskyra term såsom ett “ansvar inför Gud baserat på ens överträdelser”. (Pieper, 2001, s. 86-87)

Att medvetenheten om synden gått förlorad hänger samman med tidens mekanistiska människosyn. Människan ses idag som en organisk robot vars felbeteende kan korrigeras med en enkel omprogrammering. Men Luthers ord är sanna. Vi har inget annat alternativ än att se människan såsom inför Gud ansvarig för sina handlingar. Att syndafallet har karaktär av fabel betyder ej att den är ogiltig. Platonska sanningar kan vara giltiga utan att vara vetenskapliga. Vi hänger upp oss på att Adam skildras som en människa av kött och blod, som levde i tiden. I jämförelse är hinduismens berättelse mer konsekvent platonisk. Måhända kan vi lära oss något av den tolkningen. Wendy Doniger O’Flaherty säger:

Manu framhåller att den komplicerade födelseceremonin är erforderlig för att avlägsna den orenhet som det nyfödda barnet ärver från moderlivet och säden. Enligt hinduismen är människorna fångna i tidens förlopp och har en naturlig benägenhet att falla offer för ondskan. De rena varelserna i den Gyllene Tidsåldern är utanför tiden. För dem existerar inte karma — de är bortom gott och ont. Deras “fall” består i deras passage från evigheten in i timligheten. Så fort de blir fångna i tidens flöde är de ej längre immuna mot ondskan. (1980, s. 26)

Predikaren säger att allt jordiskt liv är fåfänglighet och ett jagande efter vind. “Gud gjorde människan enkel och rak, men hon hittar på alla möjliga konster (Pred. 7:30)”. Jesus är inte mindre pessimistisk om människans natur: “Ingen är god utom en, och det är Gud” (Markus 10:18). I Paulus förkunnelse är syndafallet centralt. Han ser den mänskliga naturen som “slav under syndens lag” (Rom. 7:25). Ej endast människan, utan “hela skapelsen våndas” i väntan på befrielsen (Rom. 8:22). Hela den kosmiska världsordningen har blivit vanställd av synden. Fredriksen påpekar att

våra moderna översättningar av Nya Testamentet och konventionerna gällande stor och liten bokstav, kan göra att vi missar Paulus poäng. När Paulus talar om synden, köttet, och döden, så ska vi föreställa oss dem som kosmiska principer: Synden, Köttet, Döden. Så stark är Synden att den håller alla, “både judar och greker”, fångna (Rom. 3:9). Synden genomsyrar tillvaron så till den grad att hela universum domineras av dess meningslöshet och fördärv (Rom. 8:20-22). (Fredriksen, 2012, s. 35)

Hos Paulus är synden diabolisk. Hos Augustinus, som var den som utvecklade och stadfäste arvsyndsläran, saknar synden och ondskan ett positivt metafysiskt vara. Det onda beror på ett bortfall av det goda (privatio boni): “För det onda har ingen positiv natur, utan minskningen av det goda har fått namnet ‘ont’ ” (De Civitate, xi:9). Det goda i världen manifesteras som “mått, form och ordning” (modus, species, ordo) och det är därför det onda består i korruption av den goda ordningen (jfr. De Civ. xi:15; De natura boni iv).

I den moderna tiden har vi anammat Augustinus syn på det onda, nämligen som en defekt i helhetsfunktionen. En bil är ur funktion för att en del har slitits ut, men inte för att den blivit besatt av en demon. Det här “reduktionistiska” synsättet — hur teoretiskt korrekt det än är — har bidragit till att vi idag ser det onda endast som ett “fel” som ska repareras. Det är tydligt att vi behöver ett narrativ kring ondskans natur för att kompensera dess metafysiska nullitet. Därför berättade folk genom hela medeltiden fabler om häxor i förbund med djävulen, och det är av samma anledning som vi behöver berättelsen om syndafallet — som en sanning bortom vetenskapen. Augustinus förklarar att alla är vi delaktiga i den skuld (reatus, culpa), som Adams synd medförde. Gustaf Ljunggren säger:

Hos Adam var enligt Augustinus en verklig frihet förhanden, och i kraft av det gudomliga adjutorium, som stod hans vilja till buds, kunde han förbliva syndfri och undgå döden. Genom fallet förvandlades friheten i så måtto, att väl ett viljande av det rätta är tillfinnandes hos människan, medan däremot kunnandet av det goda förbytts i vanmakt, ja i “en eländig nödvändighet att synda”. Först genom nåden kan denna belägenhet hävas, i det vi då icke blott vilja, utan också få kraft till det goda. (Ljunggren, 1924, s. 184-85)

Synd är alltså först och främst enligt Augustinus att i självtillräcklighet sluta sig för den dragning till ett högre och saligare liv, som människan inom sig förnimmer. Superbia betyder den direkta motsatsen till den grundstämning, som måste behärska tron, nämligen ödmjukheten (humilitas). Endast genom ödmjukhet kan människan nå sin bestämmelse att “hänga vid Gud” (adhaerere Deo) och älska honom. Först när stoltheten och egenkärleken helt äro utrensade, har kärleken nått sin fullkomning. Amor sui kan ej förlika sig med amor Dei. Med denna bestämning av syndens grundkaraktär har Augustinus bragt uppfattningen till ett djup som ej tidigare på efterkanonisk mark. Likasom “den högsta dygden” för Augustinus ej uttömmer sig i ett av vissa regler bestämt etiskt levnadssätt, utan betyder omedelbar delaktighet i Guds eget liv, så är synden ej i första hand detsamma som brott emot bestämda lagbud och isolerade föreskrifter, utan hjärtats, sinnelagets bortvändhet ifrån den gudomliga kärleken. […]

I denna markerat religiösa uppfattning av fromheten ligger det djupast betydelsefulla i Augustini insats. Därigenom har emot den moralistiska självfrälsningsläran satts en damm, vilken även de mest pelagianiserande strömningar under medeltiden aldrig helt skulle genombryta. För Augustinus kom allt an på den till grund för de dygdiga eller syndiga handlingarna liggande subjektiva sinnesbeskaffenheten. Handlingarna bestämmas av hjärtats art. (s. 186-87)

Enligt Augustinus är arvsynden ärftlig och överförs i befruktningsögonblicket (De civ. 13.23). Det kan ses som symboliskt, i enlighet med det platonska paradigmet. Platon berättar i Faidros att själen tyngs ner av glömska och ondska, förlorar sina vingar, och föds i en människa. Man kan också tolka det som att den psykologiska predispositionen för själva syndamedvetandet överförs genetiskt. I enlighet med Luthers tanke är det nämligen definierande för människan. I alla civilisationer har man måst återgälda till gudarna det stora offer de gjort för oss vid världens skapelse och i dess upprätthållande. Annars riskerade syndens förstörande kraft få överhanden och solen kunde sluta att gå i sin bana. Om nu mänskligheten i alla tider varit medvetna om att de har del i detta jordiska elände, och själva bidrar till att sprida lidande och död, så är det inte konstigt att myten om arvsynden, i dess olika varianter, är så vida spridd. Begreppet är så centralt att aztekerna varje år offrade tusentals människor till gudarna, och det var bara en liten del av offerhandlingarna.

Man kan också anlägga ett biologiskt perspektiv på arvsynden. Steven Pinker (2003) förklarar att det finns medfödda tendenser i vår biologi och psykologi, såsom hävdandet av territorium och fientlighet mot främmande stammar, som finns där för att det varit evolutionärt gynnsamt. “Evolutionen har inget samvete. Om en organism skadar en annan för att gynna sig själv, såsom att förtära, parasitera på, underkuva eller bedraga den andre, så kommer dess ättlingar mångfaldigas men också bibehålla dessa otäcka vanor”. Lyckligtvis uppvisar naturen också andra sidor. “Många organismer samarbetar, föder varandra, och lever i sämja…” (Pinker, 2003, s. 242). Det finns också en överensstämmelse mellan arvsyndsläran och modern termodynamik. De båda lär att allting med tiden skattar till förgängelsen. Av termodynamikens andra lag framgår att när vi skapar ordning så exporterar vi desto större mängd oordning. Det är alltså destruktivt att vara konstruktiv! Men vi måste komma ihåg, sådana överensstämmelser till trots, att arvsyndsläran är och förblir övervärldslig. Kristendomens religiösa världsbild är oumbärlig som motvikt till det världsliga perspektivet.

Synden har inte försvunnit från mänsklig psykologi, för det är en medfödd benägenhet att tänka och känna så. Den har bara försvunnit från det allmänna medvetandet, i samband med kristendomens tillbakagång. G. K. Chesterton lär ha sagt: “Den första effekten av att inte tro på Gud är att tro på vadsomhelst”. Människorna skaffar sig en Ersatzreligion (surrogatreligion). När vårt religiösa medvetande, som är utmärkande för den mänskliga naturen, projiceras på den jordiska tillvaron, så förvandlas det till en vulgär och profan motsvarighet. I nutiden återkommer då och då debattörer till Friedrich Nietzsches analys, nämligen att “slavmoral och dåligt samvete” är ett arv av kristendomen. I själva verket är det en följd av den moderna tidens profanering av arvsynden och sammanhänger med att gudsrelationen försvunnit. I alla epoker har människan haft en skuldbörda till Gud eller gudarna. Den har man återgäldat med offerritualer. Kristendomens funktion har alltid varit att förhindra en profanering av mänsklig psykologi, så att människan inte bara förstås i materialistiska termer, för då leder det till ruin.

I kristendomen gottgörs synden av Jesus Kristus. Han bär mänsklighetens synd på sina axlar, förutsatt att vi tror på honom. Men när människorna förlorade tron så profanerades synden, och de fick bära den själva. Skuldbördan var ej längre till Gud utan framförallt till samhällets “underprivilegierade” och tredje världens befolkning. Vita personer ses idag knäböja för svarta i samband med demonstrationer. Enligt OECD har, sedan 60-talet, svarta Afrika erhållit mer än 7 600 miljarder kronor i bistånd (7,6 biljoner). Det kan förmodas vara en profan offerritual syftande till skuldförsoning. Framgångsrika vita är desto mer benägna att känna skuld gentemot den svarte mannen, trots att de svarta själva knappast har mindre historisk skuldbörda. Det måste nämligen finnas ett objekt för ens skuldkänsla, och eftersom Gud inte längre är tillhands, så får det bli den svarte mannen eller alternativt den “lilla människan”.

Men syndabördan är ej till människor utan till Gud. Oförmågan att följa hans väg är vår arvsynd. Den moderna “slavmoralen” och det “dåliga samvetet” härrör ej från kristendomen. I själva verket hade kristendomen lösningen på dilemmat. Idag kapitaliserar kulturmarxister och tredje världens invånare på människans medfödda upplevelse av att bära på mänsklighetens syndabörda. Nicolas Berdiaeff (ryskortodox filosof, 1874-1948) förklarar i boken The Russian Revolution att marxismen är en surrogatreligion. Den representerar “en religiös psykologi vänd ut och in” (s. 44). Kommunismens “inhumana aktivitet är, så att säga, en explosion av religiös energi som ansamlats i människosjälen under en långvarig religiös process” (s. 56).

Det rör sig alltså om en mörk och demonisk form av religiositet. Berdiaeff visar att det är ingen vetenskaplig materialistisk lära, utan en idealistisk. Det är idéer som är rådande. Medvetandet är förändrat, men den omedvetna religiösa basen tycks identisk. Den “materialistiska dialektiska processen leder osvikligt till Guds rike på jorden (men utan Gud), till frihetens, rättvisans och maktens domäner” (s. 63). Så marxisterna drar nytta av den kristna själens formering, dess anlag för tro och självuppoffring. Marxisterna drar också nytta av vår benägenhet att tro på arvsynden, som framställs i profan form som det rådande klassförtrycket. Berdiaeff menar att det enda som kan stoppa den materialistiska religionens framfart är ett kristet återuppvaknande i världen. Marxismen har idag fått sin fortsättning i den postmoderna kulturmarxismen, som har samma vulgärreligiösa förtecken. Men den litar ej så mycket till den ekonomiska teorin, som ju visade sig ohållbar.

Kristendomen delar upp verkligheten i det sinnliga och det översinnliga. För de moderna nietzscheanerna finns bara den sinnliga verkligheten. Men det betyder ej att man kan ta kristendomens översinnliga trossatser och säga att de är giltiga inomvärldsligt. Att man ska vara “Guds slav” betyder inte att man ska vara en slav i världen. Kristendomen predikar inte “slavmoral” och underkastelse i det världsliga sammanhanget, utan säger bara att man ska vara en god och hjälpsam samhällsmedborgare. Carter Lindberg förklarar att bibelns kärleksbudskap syftar på det etiska livet och inte på subjektiv känsla. Det syftar till solidaritet i samhället genom ett värdigt etos för beteendet (jfr. Lindberg, 2008, s. 24). Även i detta avseende är dagens kyrka i otakt med tiden. Moderna människor associerar nämligen kärlek med inre känslor, och har därför svårt att begripa den kristna kärlekstanken. Men egentligen syftar begreppet bara på medmänskligt beteende inklusive välgörenhet. I biblisk tid var ordet kärlek associerat till handling.

Barmhärtighet i handling var en revolutionerande idé i sin egen tid, och kan delvis förklara varför kristendomen kunde tillväxa så snabbt. Den romerske kejsaren Julianus (332–363) bekymrade sig över att hednatron förlorade anhängare till kristendomen. I sina brev förordar han därför att de hedniska templen ska anamma de kristnas sociala engagemang samt den märkliga kristna seden att vara medmänniskan behjälplig, trots att man ej vinner något på det själv (s. 46-47). Det var en tanke som romarna aldrig kunde formulera själva. Tanken var för dem svår att förstå, för de litade till begreppet eudaimonia, som betyder eftersträvande av personlig lycka. Än idag tycks det svårt för folk att bemöta alla lika utan att ansluta sig till dogmen om allas “likhet” och “jämlikhet”. Det tycks som värderingen av den andre styr bemötandet. Men det är egentligen inte svårt att behandla alla medmänniskor korrekt, trots att man varken tror på likhetsdogmen eller på “allas lika värde”.

Evangeliet (‘glädjebudskapet’) säger inte att alla medborgare har samma status i samhället — men oavsett status ska medmänniskan bemötas respektfullt och med välvilja. Eftersom evangeliet inte är ett politiskt budskap så jämställs inte raserna, könen, aristokratin och slavarna. Budskapet är att personens sanna värde avgörs på räkenskapens dag, och på den dagen saknar samhällsstatus betydelse. Det här är viktigt, för vi måste skilja på politik och evangelium. Vi ska vara medkännande och varandra behjälpliga oavsett samhällsklass. Men evangeliet har inte den politiska betydelsen att vi ska upplösa samhällsklasserna och ge samma rättigheter åt alla. Augustinus förklarar nämligen i Guds stad att politisk handling aldrig kan sätta stopp för syndens förstörande verkan. Staten har inget permanent bot för synd, för den representerar bara yttre ordning. Dess lagar och sociala verksamhet har bara temporär och begränsad effekt. Endast i människosjälen kan synden effektivt motarbetas, genom att subjektet erfar den “samverkande nåden” med den Helige Ande.

På grund av arvsynden har allting skapat en tendens att fjärma sig från Gud. Därför är det omöjligt att förverkliga “paradiset på jorden” — det perfekt fungerande goda samhället. Den världsliga makten (den Världsliga Staden; civitas diaboli) är alltid korrupt, för den lever i enlighet med människan, inte enligt Gud. Den politiska ordningen syftar bara till att göra livet uthärdligt för människorna, för i ett laglöst tillstånd skulle de kastas ned i kaos: ett fåfängligt jagande efter makt, vinning och sinnlig tillfredsställelse. Det här betyder att politisk handling aldrig kan ha den etiska verkan som den blir tillskriven av de moderna ideologierna och den klassiska filosofin. Vi kan aldrig hoppas på att förverkliga en perfekt ordnad värld fri från ondska och lidande. Det är bara kontraproduktivt att försöka, och det är något som vår moderna erfarenhet av de totalitära staterna helt klart har visat (jfr. Dyson, 2005, kap. 1-2).

Vi är ej syndare för att vi bryter mot lagen — tvärtom, vi bryter mot lagen för att vi är syndare. Arvsynden är ett avsevärt större problem än själva missgärningarna. Våra missgärningar är bara symptomen på synden som finns i vår natur. Den analysen är i enlighet med modern psykologi. Genom att bli medvetna om mörkret inombords och missanpassningen i våra liv, så kan vi bättre kontrollera oss själva. Paulus och Augustinus förkastar därför läran om självfrälsning, enligt vilken man ska eftersträva rättfärdighet i yttre hänseende. Enligt kristendomen fungerar ej Guds lag som rättesnöre eftersom vi ej förmår leva upp till den. Det krävs ett syndamedvetande istället, och den Helige Ande ger medvetenhet om synden (Joh. 16:8-11). Det är nödvändigt, då vårt intellekt inte alltid kan veta vad som är rätt och fel. Jämförelsevis, inom islam kan man alltid veta. Det är bara att fråga imamen.

Lagens funktion, förklarar Paulus, var att ge israeliterna insikt om synden och skydda dem från dess verkan, när de ej ännu var redo att vägledas av den Helige Ande (Gal. 3:19-25). På samma sätt beror dagens moderna motsvarighet, nämligen den politiska korrekthetens lag, på själslig omognad. Liksom muslimernas sharialag, tillämpas den för att folket saknar syndamedvetande. Paulus är otvetydigt fördömande:

Men alla som håller sig till laggärningar är under förbannelse. Det står skrivet: Under förbannelse står den som inte håller fast vid allt som är skrivet i lagens bok och gör därefter. Att ingen förklaras rättfärdig inför Gud genom lagen är uppenbart, eftersom den rättfärdige skall leva av tro. Men lagen säger inte “av tro”, utan den som håller dessa bud skall leva genom dem. Kristus friköpte oss från lagens förbannelse, när han blev en förbannelse i vårt ställe. (Gal. 3:10-13)

Individer som är moraliskt omedvetna, d.v.s. saknar syndamedvetande, följer istället regler, enligt exempelvis politisk korrekthet eller sharia. Men det här innebär, hos den europeiska befolkningen, att den egna synden är förträngd. Allt som är omedvetet blir projicerat, ofta i samband med affekt. Synden blir projicerad på en annan person när denne uppfattas bryta mot “reglerna”, något som i värsta fall kan föranleda ett raserianfall hos den projicerande parten. Fenomenet kallas “moralism”. Moralism uppstår i avsaknad av medveten moralfunktion. Moralism består i att efterfölja regler, och det är motsatsen till att ha en aktiv moralfunktion. Moralen fungerar nämligen som tanken — den måste operera för att fylla en funktion. Tanken läser ju inte i en tabell (såsom en multiplikationstabell) för att avgöra vad som är sant och falskt. En aktiv moralfunktion avgör inte vad som är rätt och fel genom att efterfölja regler. Moralen och tanken är båda operationella och agerar självständigt. Det är möjligt tack vare Hjälparen: den Helige Ande.

Den moderna narcissistiska individualismen, liksom likhetstanken, likformighetstanken, jämställdheten, konformismen, massmänniskan och kollektivismen, hänger samman med synen på människan som en rationell och biologisk varelse i avsaknad av gudsrelation. Men biologiska aspekter av vår natur kan ej belysa helheten av den mänskliga existensen, nämligen vår potential och meningen med vår existens. Vi skapar ett fängelse för den mänskliga naturen om vi stänger den inne i en sådan definition. Endast genom Guds nåd som kommer genom tron kan vi befrias vi från den moderna förbannelsen, som är idelig strävan efter världslig bekräftelse. Vi får istället en relationell syn på tillvaron, där relationen människa-Gud står i centrum. För att hejda vår tids nivellering och ytliga rationalism måste vi förlita oss på den lutherska definitionen av människan som en varelse som i gudsrelationen längtar efter befrielse från syndafallets konsekvenser, som aldrig kan förlika sig med den egna syndfulla naturen samt den fallna tillvaro i vilken hon befinner sig. Det är en människa. Vi står i relation till Gud, och genom Gud till världen.



© Mats Winther, 2020.


Referenser

Augustine, St. (2017). The Complete Works of Augustine. (On the Nature of Good; The City of God…) Kindle Edition.

Berdyaev, N. (1961). The Russian Revolution. The University of Michigan Press.

Doniger O’Flaherty, W. (1980). The Origins of Evil in Hindu Mythology. University of California Press.

Dyson, R. (2005). St Augustine of Hippo – The Christian Transformation of Political Philosophy. Continuum.

Fredriksen, P. (2012). Sin: the early history of an idea. Princeton University Press.

Huitfeldt, J. (2020). ‘Sanning och konsekvens’. Kvartal (7 juni 2020) (här)

Langdon, S. (1915). Sumerian epic of Paradise, the Flood, and the Fall of Man. Philadelphia University Museum.

Langloh Parker, K. (1973). Australian legendary tales. Angus and Robertson.

Lindberg, C. (2008). Love: A Brief History Through Western Christianity. Blackwell Publishing.

Ljunggren, G. (1924). Det Kristna Syndmedvetandet Intill Luther: En Dogmhistorisk Studie. Wilhelm Ekmans Universitetsfond / Almqvist & Wiksell.

Pascal, B. (1971). Tankar. (Stolpe, S. övers.) Forum.

Pieper, J. (2001). The Concept of Sin. St Augustine’s Press.

Pinker, S. (2003). The blank slate: the modern denial of human nature. Penguin Books.






HOME