Adams och Evas liv

INTRODUKTION

Detta är den latinska versionen av Adams och Evas liv (Vita Adami et Evae eller Vita Adae et Evae), vilken finns bevarad i flera olika versioner. Min översättning baseras på R. H. Charles verk “The Apocrypha and Pseudepigrapha of the Old Testament, vol. II” (1913), här. Enligt Wells är grundtextens författare sannolikt en religiös jude verksam i Alexandria under första århundradet e. Kr., närmare bestämt kring århundradets mitt eller slut. Texten är tydligt judisk i sin ursprungsform, även om den senare försetts med kristna tillägg. Det är värt att notera att den inte polemiserar mot kristendomen. Både teologin och eskatologin överensstämmer med den senare judendomen och uppvisar likheter med 2 Henok. Det är inte otänkbart att Paulus influerats av denna text, vars budskap han senare kom att omforma i grunden.

Synopsis

Berättelsen börjar omedelbart efter Adams och Evas förvisning från Edens lustgård och fortsätter till deras död. Efter sex dagar blir de hungriga, men den enda maten de hittar är för djur. De beslutar att göra botgöring för att be Herren om nåd och för att kunna återvända till lustgården. För botgöring kommer Adam stanna fyrtiosju dagar nedsänkt i Jordanfloden och Eva fyrtio dagar i den iskalla Tigris. Satan förklär sig då till en ljusets ängel och övertalar Eva att inte göra det. Eva återvänder till Adam, som förebrår henne. Eva ligger utsträckt i sorg. Adam klagar över att Satan förföljer dem, och Satan förklarar att han och hans anhängare vägrade Guds befallning att dyrka både Adam, Guds avbild, och Gud själv. Således blev Satan med sina änglar utdrivna från himlen, berövade sin härlighet och började avundas människorna. Abel och Kain föds och Eva drömmer att Kain dricker Abels blod. Kain mördar Abel. Set föds i den mördade Abels ställe, tillsammans med 30 andra söner och 30 (eller 32) döttrar.

Adam berättar kortfattat för Set om världens historia fram till den yttersta domen. När Adam är döende, sjuk och har ont, vill han välsigna alla sina söner och döttrar, som inte vet vad sjukdom och smärta är. Adam berättar för dem historien om syndafallet. Set och Eva reser till Edens portar för att be om lite olja från livets träd. På vägen dit blir de attackerade och Set bits av ormen, som försvinner när Set befaller den. Vid Edens portar vägrar Mikael att ge dem oljan. Adam dör vid 930 års ålder och solen, månen och stjärnorna förmörkas i sju dagar. Adams själ överlämnas till Mikael fram till domens dag, då hans sorg kommer att förvandlas till glädje. Eva förstår att hon kommer att dö och samlar alla sina söner och döttrar för sitt testamente och förutsäger en dubbel dom av vatten (förmodligen syndafloden) och eld. Set skriver därefter tavlor om sina föräldrars liv, som placeras på den plats där Adam brukade be, det vill säga Tempelberget.

I När de blev fördrivna från paradiset byggde de sig en hydda och tillbringade sju dagar med att sörja och klaga i stor sorg.

II Men efter sju dagar blev de hungriga och började leta efter något att äta, men de fann inget. ²Då sade Eva till Adam: “Min herre, jag är hungrig. Gå och leta efter något åt oss att äta. Kanske ska Herren Gud se tillbaka och förbarma sig över oss och låta oss återvända till den plats där vi var förut.”

III Och Adam reste sig och gick i sju dagar över hela landet, men fann inga födoämnen som de brukade ha i paradiset. ²Då sade Eva till Adam: “Vill du döda mig så att jag får dö, och kanske ska Herren Gud föra dig till paradiset, för det är på grund av mig som du blivit fördriven därifrån.” ³Adam svarade: “Avhåll dig, Eva, från sådana ord, så att Gud kanske inte låter en annan förbannelse komma över oss. ⁴Hur skulle jag kunna sträcka ut min hand mot mitt eget kött? Nej, låt oss resa oss och leta efter något som vi kan leva av, så att vi inte går under.”

IV Och de vandrade omkring och sökte i nio dagar, men de fann inget som de brukade ha i paradiset, utan bara djurens föda. ²Och Adam sade till Eva: “Detta har Herren försett djuren och boskapen med att äta; men vi brukade ha änglars föda. Men det är rättvist och riktigt att vi klagar inför Guds ansikte, Han som skapade oss. ³Låt oss göra bot med stor ånger; kanske ska Herren vara nådig mot oss och förbarma sig över oss och ge oss något att leva av.”

V Och Eva sade till Adam: “Vad är botgöring? Berätta för mig, vilken sorts botgöring ska jag göra? ²Låt oss inte lägga en för stor börda på oss själva, som vi inte kan uthärda, så att Herren inte lyssnar på våra böner och vänder sitt ansikte bort från oss eftersom vi inte fullföljt vad vi lovade. ³Min herre, hur mycket botgöring har du tänkt göra, för jag har orsakat dig bekymmer och ångest?”

VI Och Adam sade till Eva: “Du kan inte göra så mycket som jag, men gör bara så mycket som du har kraft för. ²Jag ska fasta i fyrtio dagar, men du ska gå till floden Tigris och lyfta upp en sten och stå på den i vattnet upp till halsen i flodens djup. ³Och låt inga ord komma ur din mun, eftersom vi är ovärdiga att tala till Herren, för våra läppar är orena från det olagliga och förbjudna trädet. ⁴Och du ska stå i floden i trettiosju dagar. Men jag ska tillbringa fyrtio dagar i Jordans flod, kanske ska Herren Gud förbarma sig över oss.”

VII Och Eva gick till floden Tigris och gjorde som Adam hade sagt till henne. ²Likaså gick Adam till floden Jordan och stod på en sten upp till halsen i vattnet.

VIII Och Adam sade: “Jag säger dig, Jordanflodens vatten, sörj med mig och samla till mig alla simmande (varelser) som finns i dig, och låt dem omge mig och sörja tillsammans med mig. ²Inte för deras egen del ska de klaga, utan för mig; för det är inte de som har syndat, utan jag.” ³Och genast kom alla levande varelser och omgav honom, och från den stunden stod Jordans vatten (stilla) och dess strömning upphörde.

IX Och arton dagar gick; då blev Satan vred och förvandlade sig till änglars ljus och gick till floden Tigris där han fann Eva gråtande, och djävulen själv låtsades sörja med henne, och han började gråta och sade till henne: ²“Kom ut ur floden och sörj inte mer. Sluta nu med sorg och klagan. Varför är du orolig, du och din man Adam? Herren Gud har hört er klagan och accepterat er botgöring, och vi änglar har vädjat å era vägnar och bönfallit till Herren. ³Och han har sänt mig för att föra dig ut ur vattnet och ge dig den föda ni hade i paradiset och som ni ropar efter. ⁴Kom nu ut ur vattnet så ska jag leda dig till platsen där er föda är redo.”

X Men Eva hörde och trodde, och hon gick ut ur floden Tigris, och hennes kropp skälvde som gräs av vattnets kyla. ²Och när hon hade gått ut, föll hon till marken, och djävulen reste upp henne och ledde henne till Adam. ³Men när Adam såg henne och djävulen tillsammans med henne, grät han och ropade högt och sade: “O Eva, Eva, var är frukten av din botgöring? ⁴Hur har du åter blivit snärjd av vår motståndare, genom vilken vi har blivit fördrivna från vår boning i paradiset och från den andliga glädjen?”

XI Och när hon hörde detta förstod Eva att det var djävulen som hade övertalat henne att lämna floden; och hon föll med ansiktet mot marken, och hennes sorg och klagan och jämmer fördubblades. ²Och hon ropade och sade: “Ve dig, djävul! Varför anfaller du oss utan anledning? Vad har du med oss att göra? Vad har vi gjort dig, eftersom du förföljer oss med list? Varför angriper din ondska oss? ³Har vi tagit din ära ifrån dig och gjort dig vanärad? Varför jagar du oss, din fiende, och förföljer oss till döds i ondska och avund?”

XII Och med en tung suck talade djävulen: “O Adam! All min fientlighet, avund och sorg är för din skull, eftersom det är för din skull jag har blivit fördriven från min ära, som jag hade i himlen, bland änglarna, och för din skull har jag blivit kastad ner på jorden.” ²Adam svarade: “Vad säger du till mig? Vad har jag gjort dig, eller vilken skuld har jag gentemot dig? Ser du inte att du inte har lidit någon skada eller skymf från oss? Varför förföljer du oss?”

XIII Djävulen svarade: “Adam, vad säger du till mig? Det är för din skull jag har blivit utkörd från den platsen. ²När du blev skapad, blev jag utkastad från Guds närvaro och förvisad från änglarnas gemenskap. När Gud blåste livets ande i dig, och ditt ansikte och din likhet formades till Guds avbild, förde Mikael dig inför oss och fick oss att tillbe dig inför Gud. ³Och Herren Gud sade: ‘Här är Adam. Jag har gjort honom efter vår avbild och likhet.’”

XIV Och Mikael gick ut och kallade alla änglar och sade: “Tillbe Guds avbild, som Herren Gud har befallt.” ²Och Mikael själv tillbad först; därefter kallade han på mig och sade: “Tillbe Guds avbild, Herren.” Och jag svarade: “Jag har inget behov av att tillbe Adam.” ³Och eftersom Mikael fortsatte att uppmana mig att tillbe, sade jag till honom: “Varför uppmanar du mig? Jag ska inte tillbe en underlägsen och yngre varelse än jag själv. ⁴Jag är äldre än han i skapelsen, jag skapades innan han skapades. Det är hans plikt att tillbe mig.”

XV När änglarna, som var under mig, hörde detta, vägrade de att tillbe honom. ²Och Mikael sade: “Tillbe Guds avbild, men om du inte vill tillbe honom, kommer Herren Gud att bli vred på dig.” ³Och jag sade: “Om Han blir vred på mig, ska jag sätta min tron ovanför himlens stjärnor och bli som den Högste.”

XVI Och Gud Herren blev vred på mig och förvisade mig och mina änglar från vår ära; och på grund av dig blev vi förvisade från våra boningar till denna värld och kastade ner på jorden. ²Och genast blev vi överväldigade av sorg, eftersom vi hade blivit berövade en så stor ära. ³Och vi blev bedrövade när vi såg dig i sådan glädje och lyx. ⁴Och med list lurade jag din hustru och fick dig fördriven genom hennes handling från din glädje och lyx, precis som jag själv blivit fördriven från min ära.”

XVII När Adam hörde detta från djävulen, ropade han högt och grät och sade: “O Herre, min Gud, mitt liv är i dina händer. ²Driv bort denna motståndare långt från mig, som söker förgöra min själ, och ge mig hans ära som han själv har förlorat.” ³Och i det ögonblicket försvann djävulen framför honom. Men Adam fortsatte i sin botgöring och stod i fyrtio dagar (i sträck) i Jordans vatten.

XVIII Och Eva sade till Adam: “Lev, min herre, för dig är livet givet, eftersom du inte har begått vare sig den första eller den andra synden. ²Men jag har syndat och blivit förledd, för jag har inte hållit Guds bud. Och nu, driv mig bort från ljuset av ditt liv, så ska jag gå mot solnedgången, och där ska jag vara tills jag dör.” ³Och hon började vandra mot västra delarna och sörja och gråta bittert och jämra sig högt. Och hon byggde där en hydda, medan hon hade i sitt sköte ett barn, tre månader gammalt.

XIX Och när tiden för hennes förlossning närmade sig, började hon lida av värkar, och hon ropade högt till Herren och sade: “Förbarma dig över mig, o Herre, hjälp mig.” ²Men hon blev inte hörd, och Guds nåd omslöt henne inte. Och hon sade till sig själv: “Vem ska berätta för min herre Adam? ³Jag bönfaller er, ni himlens ljus, när ni återvänder mot öster, bär ett budskap till min herre Adam.”

XX Men i samma stund sade Adam: “Evas klagan har nått mig. Kanske har ormen ännu en gång ställt till med något mot henne.” ²Och han gick och fann henne i stor smärta. Och Eva sade: “Från det ögonblick jag såg dig, min herre, blev min sorgsna själ uppfriskad. ³Och nu, bönfall Herren Gud för min skull, att han ska lyssna till dig och se på mig och befria mig från mina fruktansvärda plågor.” Och Adam vädjade till Herren för Eva.

XXI Och se, det kom tolv änglar och två “krafter”, som stod på högra och vänstra sidan av Eva. ²Och Mikael stod på högra sidan; och han smekte henne över ansiktet ner till bröstet och sade till Eva: “Välsignad är du, Eva, för Adams skull. ³Eftersom hans böner och förböner är stora, har jag blivit sänd för att hjälpa dig. Res dig nu och förbered dig för att föda.” ⁴Och hon födde en son, och han var lysande; och genast reste sig barnet upp och sprang och bar ett grässtrå i sina händer och gav det till sin mor, och hans namn kallades Kain.

XXII Och Adam bar Eva och pojken och ledde dem till öster. ²Och Herren Gud sände olika slags säd genom ärkeängeln Mikael och gav till Adam och visade honom hur han skulle arbeta och bruka jorden, så att de kunde få frukt för att de och deras släkten skulle kunna leva. ³Därefter blev Eva havande och födde en son, vars namn var Abel; och Kain och Abel brukade vara tillsammans. ⁴Och Eva sade till Adam: “Min herre, medan jag sov såg jag en syn, som om det vore vår son Abels blod i Kains hand, som han sörplade i sig med sin mun. Därför är jag bedrövad.” ⁵Och Adam sade: “Ve om Kain dödade Abel. Låt oss ändå skilja dem från varandra, och låt oss göra separata boningar åt dem båda.”

XXIII Och de gjorde Kain till jordbrukare, men Abel gjorde de till herde, för att de på detta sätt skulle vara åtskilda. ²Men därefter dödade Kain Abel, och Adam var då etthundratrettio år gammal, och Abel blev dödad när han var etthundratjugotvå år gammal. ³Och därefter kände Adam sin hustru igen, och hon födde en son och kallade honom Set.

XXIV Och Adam sade till Eva: “Se, jag har fått en son i Abels ställe, som Kain dödade.” ²Och efter att Adam hade fött Set, levde han åtta hundra år och fick trettio söner och trettio döttrar; sammanlagt sextiotre barn. Och de förökade sig över hela jordens yta i sina nationer.

XXV Och Adam sade till Set: “Hör, min son Set, att jag må berätta för dig vad jag hörde och såg efter att din mor och jag hade blivit fördrivna från paradiset. ²När vi var i bön, kom Mikael, ärkeängeln, som är en budbärare från Gud. ³Och jag såg en vagn som vinden, och dess hjul var eldiga, och jag rycktes upp till rättfärdighetens paradis, och jag såg Herren sitta där, och hans ansikte var flammande eld, outhärdligt att skåda. ⁴Och många tusentals änglar var på högra och vänstra sidan av vagnen.”

XXVI När jag såg detta blev jag förvirrad, och skräck grep mig, och jag böjde mig ner inför Gud med mitt ansikte mot marken. ²Och Gud sade till mig: “Se, du ska dö, eftersom du har överträtt Guds bud, för du lyssnade hellre till din hustrus röst, som jag gav i din makt, så att du skulle kunna styra henne efter din vilja. ³Men du lyssnade till henne och förbigick mina ord.”

XXVII Och när jag hörde dessa ord från Gud, föll jag ner på marken och tillbad Herren och sade: “Min Herre, Allsmäktige och barmhärtige Gud, Helige och Rättfärdige, låt inte namnet som påminner om din majestät utplånas, utan omvänd min själ, för jag dör och mitt livsande ska lämna min kropp. ²Kasta mig inte bort från din närvaro, mig som du formade av jordens lera. Förvisa mig inte från din nåd, mig som du har fostrat.” ³Och se! Ett ord om dig kom till mig, och Herren sade till mig: “Eftersom dina dagar är givna, har du skapats med en kärlek till kunskap; därför ska rätten att tjäna mig aldrig tas från din avkomma.”

XXVIII Och när jag hörde dessa ord, kastade jag mig ner på marken och tillbad Herren Gud och sade: “Du är den evige och högste Guden; och alla varelser ger dig ära och lov. ²Du är det sanna ljuset, som glänser över alla ljus, det levande livet, den oändliga mäktiga kraften. ³De andliga makterna ger dig ära och lov. Du verkar i människosläktet med din överflödande barmhärtighet.” ⁴Efter att jag tillbett Herren, tog genast Mikael, Guds ärkeängel, min hand och förde mig ut ur paradiset av ‘synerna’ och Guds befallning. ⁵Och Mikael höll en stav i sin hand, och han rörde vid vattnen som omgav paradiset, och de frös till is.

XXIX Och jag gick över, och Mikael ärkeängeln gick över med mig, och han ledde mig tillbaka till den plats varifrån han hade hämtat mig. ²Hör, min son Set, även resten av de hemligheter [och sakrament] som ska komma, och som blev uppenbarade för mig när jag hade ätit av kunskapens träd och visste och insåg vad som ska ske i denna tidsålder; [vad Gud har för avsikt att göra med sin skapelse av människosläktet]. ³Herren ska visa sig i en eldslåga, och ur hans majestät ska bud och stadgar komma [ur hans mun ska ett tveeggat svärd gå fram], och de ska helga honom i huset för hans majestät. ⁴Och han ska visa dem den underbara platsen för sin majestät. Då ska de bygga ett hus åt Herren deras Gud i det land som han ska förbereda för dem, och där ska de överträda hans stadgar, och deras helgedom ska brännas upp, och deras land ska ödeläggas, och de ska själva bli spridda.
    ⁵Men återigen ska han föra dem tillbaka från deras förskingring, och de ska åter bygga Herrens hus. ⁶Och i den sista tiden ska Herrens hus bli upphöjt större än förr. Och än en gång ska ondskan överträffa rättfärdigheten. Och därefter ska Gud bo bland människorna på jorden [i synlig form]; och då ska rättfärdigheten börja lysa. ⁷Och Herrens hus ska bli ärat i tidsåldern, och deras fiender ska inte längre kunna skada människorna som tror på Gud; och Gud ska resa upp för sig ett troget folk, som han ska frälsa för evigheten, och de gudlösa ska straffas av Gud, deras kung — de människor som vägrade älska hans lag. ⁸Himmel och jord, nätter och dagar och alla varelser ska lyda honom och inte överträda hans bud. Människorna ska inte ändra sina gärningar, men de ska omvända sig från att överge Herrens lag. ⁹Därför ska Herren förkasta de onda, och de rättfärdiga ska lysa som solen inför Gud. Och vid den tiden ska människor renas från sina synder genom vatten. Men de som inte vill renas genom vatten ska bli dömda. ¹⁰Och lycklig är den människa som har styrt sin själ, när domen inträffar och Guds storhet blir synlig bland människorna och deras gärningar granskas av Gud, den rättvise domaren.”

XXX När Adam var niohundratrettio år gammal, och han visste att hans dagar närmade sig sitt slut, sade han: “Låt alla mina söner samlas till mig, så att jag kan välsigna dem innan jag dör och tala med dem.” ²Och de samlades i tre grupper inför hans åsyn, i bönehuset där de brukade dyrka Herren Gud. Och de frågade honom: “Vad gäller det, fader, att du samlat oss, och varför ligger du på din bädd?” ³Då svarade Adam och sade: “Mina söner, jag är sjuk och i plågor.” Och alla hans söner sade till honom: “Vad betyder detta, fader, denna sjukdom och dessa plågor?”

XXXI Då sade hans son Set: “O min herre, kanske du längtar efter frukten från paradiset, som du brukade äta, och därför ligger du i sorg? ²Säg mig, så ska jag gå till den närmaste porten till paradiset och lägga stoft på mitt huvud och kasta mig ner på marken framför paradisporten och klaga och ropa till Gud med högljudd klagan; kanske kommer han att höra mig och sända sin ängel att hämta frukten som du längtar efter.” ³Adam svarade och sade: “Nej, min son, jag längtar inte efter detta, utan jag känner svaghet och stor smärta i min kropp.” ⁴Set svarade: “Vad är smärta, min herre fader? Jag är okunnig, men dölj det inte för oss, utan berätta för oss om det.”

XXXII Och Adam svarade och sade: “Hör mig, mina söner. När Gud skapade oss, mig och er mor, och satte oss i paradiset och gav oss varje träd som bär frukt att äta, lade han ett förbud på oss angående kunskapens träd om gott och ont, som är i mitten av paradiset; (och sade) ‘Ät inte av det.’ ²Men Gud gav mig en del av paradiset och (en del) till er mor: träden i den östra delen och norr, som är mot Aquilo, gav han till mig, och till er mor gav han den södra och västra delen.”

XXXIII (Dessutom) gav Gud Herren oss två änglar att vakta oss. ²Tiden kom när änglarna hade stigit upp för att dyrka inför Guds åsyn; genast fann motståndaren [djävulen] ett tillfälle medan änglarna var frånvarande, och djävulen lurade er mor att äta av det olagliga och förbjudna trädet. ³Och hon åt av det och gav även till mig.

XXXIV Och genast blev Herren Gud vred på oss, och Herren sade till mig: “Eftersom du har lämnat mitt bud och inte hållit mitt ord, som jag bekräftade för dig; se, jag ska låta sjuttio slag komma över din kropp; med olika plågor ska du bli plågad, från ditt huvud och dina ögon och dina öron ner till naglarna på dina tår och i varje enskild lem. ²Detta har Gud förordnat som straff. Allt detta har Herren sänt till mig och till hela vår släkt.”

XXXV Så talade Adam till sina söner, och han greps av våldsamma plågor, och han ropade högt: “Vad ska jag göra? Jag är i nöd. Så grymma är de plågor som hemsöker mig.” ²Och när Eva såg honom gråta, började även hon gråta och sade: “O Herre, min Gud, överför hans smärta till mig, för det är jag som har syndat.” ³Och Eva sade till Adam: “Min herre, ge mig en del av dina plågor, för detta har kommit över dig på grund av mitt fel.”

XXXVI Och Adam sade till Eva: “Res dig och gå med min son Set till paradiset i närheten, och lägg stoft på era huvuden och kasta er till marken och klaga inför Gud. ²Kanske ska han förbarma sig över er och sända sin ängel till barmhärtighetens träd, från vilket livets olja flödar, och ge er en droppe av den, så att ni kan smörja mig med den, så att jag får vila från dessa plågor som förtär mig.”

XXXVII Då gick Set och hans mor mot paradisets portar. Men medan de gick, kom plötsligt ett vilddjur [en orm] och attackerade och bet Set. ²Och när Eva såg det, grät hon och sade: “Ack, eländiga kvinna som jag är. Jag är förbannad, eftersom jag inte har hållit Guds bud.” ³Och Eva sade högt till ormen: “Förbannade varelse! Hur vågar du anfalla Guds avbild och strida mot den?”

XXXVIII Djuret svarade med människans språk: “Är det inte mot dig, Eva, som vårt hat är riktat? Är det inte ni som är föremålet för vår vrede? ²Säg mig, Eva, hur kunde din mun öppnas för att äta av frukten? Men nu, om jag börjar förebrå dig, kommer du inte att kunna bära det.”

XXXIX Då sade Set till djuret: “Gud Herren fördömer dig. Tyst, var stum, håll din mun stängd, du förbannade fiende till sanningen, förvirrare och förgörare. Försvinn från Guds avbild tills den dag då Herren Gud befaller dig att ställas inför domen.” ²Och djuret sade till Set: “Se, jag lämnar Guds avbild, som du har sagt.” Och genast lämnade det Set, som hade blivit sårad av dess tänder.

XL Men Set och hans mor gick vidare mot paradiset för att hämta barmhärtighetens olja för att smörja den sjuke Adam. ²Och de nådde paradisets portar, och de tog stoft från marken och lade det på sina huvuden och föll ner med sina ansikten mot marken och började klaga högt och ropa bittert, och de bad Herren Gud att förbarma sig över Adam i hans plågor och sända sin ängel för att ge dem oljan från “barmhärtighetens träd.”

XLI Men när de hade bett och vädjat i många timmar, se, då uppenbarade sig ängeln Mikael för dem och sade: “Jag har blivit sänd till er från Herren. Jag är utsedd av Gud att vaka över människors kroppar. ²Jag säger dig, Set, du Guds man, gråt inte och be inte längre om barmhärtighetens olja för att smörja din far Adam i hans plågor.

XLII “För jag säger dig att ni inte på något sätt kommer att kunna få den förrän i de sista dagarna. ²[När femtiofem hundra år har gått, då ska den mest älskade kungen, Kristus, Guds Son, komma till jorden för att återuppliva Adams kropp och med honom återuppväcka de dödas kroppar. ³Han själv, Guds Son, när han kommer, ska döpas i Jordanfloden, och när han har kommit upp ur Jordans vatten, då ska han smörja med barmhärtighetens olja alla som tror på honom. ⁴Och barmhärtighetens olja ska ges från generation till generation för dem som är villiga att födas på nytt av vatten och den Helige Ande till evigt liv. ⁵Då ska den mest älskade Guds Son, Kristus, komma ner till jorden och leda din far Adam till paradiset, till barmhärtighetens träd.]

XLIII “Men du, Set, gå tillbaka till din far Adam, eftersom hans livstid nu är slut. ²Om sex dagar ska hans själ lämna hans kropp, och när hans själ har lämnat, ska du få se stora underverk i himlen och på jorden och himlens ljus.” Med dessa ord försvann Mikael genast från Set. ³Och Eva och Set återvände med sig doftande örter, såsom nardus, saffran, kalmus och kanel.

XLIV Och när Set och hans mor hade kommit tillbaka till Adam, berättade de för honom hur djuret [ormen] hade bitit Set. ²Och Adam sade till Eva: “Vad har du gjort? En stor plåga har du bringat över oss, överträdelse och synd för alla våra generationer: och detta som du har gjort, berätta det för dina barn efter min död. ³[För de som kommer från oss ska kämpa och lida, men de ska sakna och förbanna oss och säga, ‘Alla dessa olyckor har våra föräldrar bringat över oss, som var i början.’]” ⁴När Eva hörde dessa ord började hon gråta och klaga.

XLV Och precis som Mikael ärkeängeln hade förutspått, kom Adams död efter sex dagar. ²När Adam insåg att hans dödsstund var nära, sade han till alla sina söner: “Se, jag är niohundratrettio år gammal, och när jag dör, begrav mig mot soluppgången i fältet nära vår boning.” ³Och det skedde, när han hade avslutat sitt tal, att han gav upp andan.

XLVI Då förmörkades solen, och månen och stjärnorna i sju dagar, och Set i sin sorg omfamnade sin fars kropp, och Eva stod på marken med händerna över sitt huvud, och alla hennes barn grät bittert. ²Och se, Mikael ängeln uppenbarade sig och stod vid Adams huvud och sade till Set: “Res dig från din fars kropp och kom till mig och se vad Herrens dom är angående honom. ³Han är Guds skapelse, och Gud har förbarmat sig över honom.” Och alla änglar blåste i sina trumpeter och ropade:

XLVII “Välsignad är du, o Herre, för du har förbarmat dig över din skapelse.”

XLVIII Då såg Set Guds hand sträckas ut och hålla Adam, och han överlämnade honom till Mikael och sade: ²“Låt honom vara i din vård tills domens dag, i straff, tills de sista åren då jag ska förvandla hans sorg till glädje. Då ska han sitta på den tron som hans överman har tagit från honom.” ³Och Herren sade återigen till änglarna Mikael och Uriel: “Hämta tre linnetyger av byssus och bred ut dem över Adam och andra linnetyger över Abel, hans son, och begrav Adam och Abel, hans son.” ⁴Och alla änglarnas ‘krafter’ marscherade framför Adam, och de dödas sömn helgades. ⁵Och änglarna Mikael och Uriel begravde Adam och Abel i paradiset, inför Set och hans mor, [och ingen annan], och Mikael och Uriel sade: “Som ni har sett detta, begrav era döda på samma sätt.”

XLIX Sex dagar efteråt dog Eva; och när hon kände att hennes dödstimme närmade sig, samlade hon alla sina söner och döttrar, Set med trettio bröder och trettio systrar. ²Och Eva sade till alla: “Hör mig, mina barn, så ska jag berätta för er vad ärkeängeln Mikael sade till oss när jag och er far överträdde Guds bud. ³På grund av er överträdelse ska vår Herre föra över er släkt sin vredes dom, först genom vatten, andra gången genom eld; genom dessa två ska Herren döma hela mänskligheten.”

L “Men hör mig, mina barn. Gör då tavlor av sten och andra av lera, och skriv ner på dem allt om mitt liv och er fars, allt som ni har hört och sett från oss. ²Om Herren dömer vår släkt genom vatten, ska lertavlorna upplösas och stentavlorna förbli; men om genom eld, ska stentavlorna krossas och lertavlorna bli hårda som keramik.” ³När Eva hade sagt detta till sina barn, lyfte hon sina händer mot himlen i bön och böjde sina knän till marken, och medan hon tillbad Herren och tackade honom, gav hon upp andan. Därefter begravde alla hennes barn henne med högljudd klagan.

LI När de hade sörjt i fyra dagar, uppenbarade sig Mikael ärkeängeln och sade till Set: ²“Guds man, sörj inte dina döda mer än sex dagar, för på den sjunde dagen är tecknet på uppståndelsen och den kommande vilan; på den sjunde dagen vilade Herren från alla sina gärningar.” ³Därefter gjorde Set tavlorna.

© Mats Winther (2024, december)